MrsMartin.se

När jag var liten såg jag ofta Madicken. Ni vet, Astrids Lindgrens fantastiska saga om den kavata lilla flickan i ljusblå klänning och långt lockigt hår.  Inte sällan hade hon delar av det långa håret uppsatt i en tunn svans bakom huvudet. Den övre delen av håret samlades i ett band vilket gjorde att håret drogs undan från ögonen medan övriga håret ändå var utsläppt. En liten svans i ett långt utsläppt hår. Visst vet ni hur jag menar?

Under mina år som danslärare har jag koreograferat ett stort antal moderna stycken och inte sällan har just ”madickensvansen” varit återkommande som frisyr när mina koreografier visats på scenen. Det är en praktiskt frisyr att dansa i då den ger ett friare uttryck än den klassiska knuten samtidigt som det bitvis störande övre håret (och framförallt luggen) dras undan från ansiktet.

För ett par veckor sedan stod jag på scenen med ett gäng unga dansare framför mig. Vi repeterade och ljussatte mitt senaste stycke och efter en stunds arbete kom vi att fundera på vilken frisyr de unga dansarna skulle ha. Utan att blinka föreslår jag den klassiska madickensvansen. Blinkar gör även de unga dansarna, dock av förvåning, och frågan som följer känns som en lätt käftsmäll på dansfröken:

”Vadå madickensvans”?

Jag skrattar lätt och förklarar avslappnat att de ska ha samma frisyr som Madicken brukar ha. ”Ni vet, Madicken”?

De unga dansarna fortsätter titta oförstående på mig. Jag känner mig lite obekväm och skruvar på mig. När jag frågar (lite på skämt!) om de inte vet hur en madickensvans ser ut och svaret blir ett gemensamt och rungande ”Nej”? vet jag inte riktigt vad jag ska tro faktiskt. Hallå? Har ni inte sett Madicken?! Jag blir alldeles paff och lyckas illa dölja min förvåning. Med hängande haka drar jag samman mitt egna överhår i en liten tofs. Jag hinner dock inte vända ryggen till och visa hur en madickensvans ser ut innan en av de unga dansarna glatt utbrister:

”Jahaaa tjejer! Hon menar som Legolas har”!

Jag stannar halvvägs i rörelsen. Legolas? Sen när blev madickensvansen en legolassvans?!

Jag släpper ner håret och nickar instämmande samtidigt som jag känner hur rödfärgen sprider sig över kinderna. Året är 2014 och Madicken har bytts ut mot Legolas. När hände det här? Hur gick det här till egentligen? Jag känner mig mycket gammal, lite lätt omkörd och rentav tagen på sängen. Tiderna förändras. Minst sagt!

Den enda trösten i sammanhanget är när jag beklagar mig för min äldre kollega som svarar att Legolas för honom är en gammal travhäst. Då känns det lite lite bättre i mitt 34-åriga hjärta.

I morgon ska jag se Madicken med mina barn. Jag får väl muta med godis om de nu inte vill titta.

/Mrs Martin, 1:a december 2014.

Jag träffar juntagänget. Vi är hemma hos Åsa och äter galet god key lime paj. Jag inser redan efter första tuggan att jag har upptäckt en ny favoritefterrätt. Det är ovanligt för jag tycker i regel inte särskilt mycket om varken efterrätter och fikabröd. Den här pajen är dock vansinnigt god och dessutom är det Åsas egna recept så det känns som att få något av en  present när hon osjälviskt delar med sig av receptet.

”Det är länge sen du bloggade” säger fina vännen Nenne. Och jag vet att hon har rätt. Det är länge sen jag skrev. Och jag vet även varför.

För det är tyst i mitt huvud. Tyst och lugnt. Sorgen är mild för stunden. Mild och följsam och molande. Den kväver mig inte. Kräver inte min uppmärksamhet. Min syster dyker upp i min tillvaro många gånger om dagen. Ett minne, en tanke, en saknad. Men hon äger inte mitt huvud. Mitt hjärta spränger inte av sorg. Ibland skäms jag för att det är så. Känner mig oduglig som lillasyster. Varför rinner inte tårarna? Varför kan jag prata om henne utan att gråta? Varför dyker hon upp med fina minnen och mindre sorg?

Jag aktar mig noga. Vet så väl att bakslagen kommer. Jag är mycket noga förvarnad om att bakslagen kommer komma. Hela livet kommer de komma. Och när ångesten och sorgen och smärtan tränger sig in så tränger sig samtidigt orden ut. Behovet att skriva ökar. Behovet att uttrycka mig och därmed lätta på trycket ökar. Just nu är det dock tyst. Tyst och stilla och faktiskt nästintill ljudlöst. Efter snart tretton månader av kvävande sorg börjar jag äntligen så smått att känna igen mig själv.

Det kommer lyckorus utan att jag vet varför. Så där som det alltid har gjort men som det inte har gjort under det senaste året. Dansglädjen bubblar upp och jag river av ett modernt stycke hemma i vardagsrummet. Det bubblar i kroppen. Jag sjunger i tvättstugan och nynnar (nåja… vrålar då) i duschen. Jag skrattar utan att veta varför. Har energi och hittar på tokigheter med familjen.

Som i dag. Hela dagen har varit fullständigt underbar. Jag överdriver inte! Det började med föreställningar på jobbet. Musik, teater, dans samt bild- och fotokonst. Jag konsumerade kultur och njöt av varje sekund. Sprang till gymmet på lunchen och lyfte skrot. Hann kramas med Anna och specificera morgondagens middagsdate. Tillbaka på jobbet genrepade vi inför morgondagens nya föreställning. Jag rös från start till slut. Har jag sagt att jag har världens bästa jobb? En snabb kaffe innan hemfärd. Hämta två trötta barn som inte ville ha grillkorv och pommes till middag. Underbart skönt för det ville inte mamman heller. Tillbaka till Luleå för att hämta Mr Martin, därefter letade vi rätt på en restaurang med ett ledigt bord. Förrätt och varmrätt åt alla. Barnen orkade till och med varsin glass. Handla lite på vägen hem, Keplers senaste bok åkte ner i kundvagnen. Perfekt, nu är julens läsning räddad! Vidare hem, duscha tillsammans med yngsta och sen ladda vardagsrumsbordet med fredagsmys. Mr C kommer förbi om en stund. Vi har mycket surr att ta i kapp. Jag kommer sova gott i natt.

Det är tyst i huvudet. Tove finns där varje dag, hela tiden är hon med mig. Men den där ångesten och kvävande sorgen är ganska stilla för tillfället. Jag vet att den finns där och att den kommer komma igen. Det var nära på förmiddagen, den lurade som en klump i min hals. Jag svalde några gånger och gick vidare i livet. Släppte inte fram den och lyckades mota det svåra. Ibland går den faktiskt att mota med vilje. Eller inte mota kanske, men liksom ställa på paus. Ta itu med senare. Låta vänta på sin tur.

Sorgen. Så länge den håller sig i schack är det tyst i mitt huvud.

Jag tycker om tystnaden. Varje kväll när jag ligger i sängen tittar jag ut på de snötäckta träden och den nattsvarta himlen och lyssnar på det tysta i mitt huvud. För precis ett år sen skrek det så högt inom mig att jag inte klarade av att somna. Just nu är det dock precis tvärtom. Jag har haft en riktigt bra november. Förvånansvärt bra har den varit. Och vet ni? Jag tycker utan tvekan att jag är värd det.

I morgon är det ett år sen vi begravde Tove. Ett år sen jag bar min syster till den sista vilan.

Jag hoppas tystnaden i huvudet håller i sig.

/Mrs Martin, näst sista november 2014.

Vi sitter på Max och ska äta. Flott ska vi äta. Hamburgare och pommes frites och dressing och pepsi max. Det sistnämnda beställer jag inte för att det är kalorifritt utan för att det är godare än vanlig cola. Det känns som hyckleri när man beställer en ligthläsk till den där flottiga maten men jag bryr mig inte om det. Ska det vara gott så ska det vara gott och pepsi max är det bästa. Så är det bara.

Vi sitter och väntar på maten. Mr Martin och femåringen står vid kassan. Jag och sjuåringen sitter vid ett bord och pratar. Hon berättar om sin dag och jag berättar om min. Vi är jättehungriga och ska veckohandla efteråt och när kommer flottiga maten och magra läsken? Plötsligt stiger en kvinna in genom dörrarna. Jag hajar till och iakttar henne från min plats i lokalen. Jajamensan, det visar sig vara en gammal skolkamrat till mig. Vi är inte födda samma år men tillräckligt nära varandra i tiden ändå för att ha gått mellan- och högstadiet samtidigt. Hon beställer sin mat och betalar och i ungefär samma sekund som hon styr stegen åt vårt håll får hon syn på mig. Hon ler besvärat. Jag ler tillbaka och vet direkt precis exakt vad hon tänker. Hennes mun ler medan ögonen lyser av lite lätt panik. Hon saktar in på stegen men fortsätter ändå åt vårt håll. Vart ska hon ta vägen liksom? Med ett ännu bredare leende och ett knappt hörbart ”hej” passerar hon oss. Egentligen borde jag vara snäll. Egentligen borde jag bjuda till. Egentligen borde jag låta henne bara passera men jag kan inte. Jag kan inte anpassa mig efter det onaturliga som för mig, helt mot min vilja, tvingats bli mitt naturliga. Det där fullkomligt onaturliga i att Tove är död i kombination med att jag har ett naturligt behov av att leva så normalt som möjligt. Och det normala är att folk vågar prata med mig. De vågar säga mer än ett svagt ”hej” och det oavsett om samtalet som följer överhuvudtaget handlar om Tove eller inte. Oavsett de vill prata om Tove eller inte så vill jag gärna prata. Det betyder inte på något sätt att vi måste prata om Tove. Så pass mycket social kompetens tycker jag ändå att jag har så att jag märker när det absolut inte är läge att prata om henne. Jag vill bara inte att folk ska känna att de behöver undvika mig. Undvik att prata om Tove om ni nu känner att ni måste det men undvik inte mig!

Kvinnan som passerar mig inne på Max, jag vet så väl vad hennes panik beror på. Den beror på att Tove är död samt att jag vet att kvinnan vet just det men att jag också vet att kvinnan inte vet vad hon ska säga. För vad ska man säga egentligen? Vad kan man säga? Hur berör man det svåraste svåra som man helst av allt inte vill ägna en endaste tanke åt? River man upp såren om man pratar om Tove? Trampar man på mina tår? Förstör man min middag om man pratar om Tove? Orkar man själv prata om Tove? Kan det vara så att jag aldrig slutar prata om Tove om man ställer en ynka liten fråga om henne? Har man nog med sina egna sorger eller är det rentav så att min sorg för Tove öppnar dörrarna till andras egna sorger? Jag vet inte. Jag har faktiskt ingen aning om hur det ligger till. Men jag ser i kvinnans ögon att hon inte vill prata med mig. Och jag vet att det beror på att hon inte vågar och/eller inte vill prata om Tove.

Jag förstår henne. Jag förstår henne så väl. Tro inget annat.

För Tove är som en rosa elefant i rummet. Hon lever inte men hon finns i allra högsta grad ändå. Likt en stor rosa elefant står hon mitt i rummet och det är så många som inte vet hur i hela friden de ska förhålla sig till den där rosa elefanten. Vad ska man säga om den stora rosa elefanten? Alla ser den men få vågar beröra. Vad fan ska man säga liksom? Hallå? Hallå?! Vad fan ska man säga om Tove?! 

Jag förstår kvinnan. Jag förstår henne så väl. Hon är människa precis som jag och även jag har stunder i livet när jag inte vet hur jag ska bete mig. Stunder när jag inte vet vad jag ska säga. Stunder när det svåraste svåra blir så svårt att jag låter bli att liksom acceptera att det ens existerar. Stunder när jag undviker. Stunder när jag inte orkar.

Sen Tove dog har jag dock bestämt mig för att aldrig vika undan för just andras sorg. Jag säger inte att alla måste göra som jag. Självklart måste ni inte göra som jag. Ni har inget ansvar i min eller andras sorg. Och alla bär vi på våra egna sorger. Men jag som sörjer en död syster vet hur värdefullt det är att få bära henne vidare och bär henne gör jag enbart genom att få prata om henne. Så jag pratar. Jag pratar om Tove och märker fort vilka som blir obekväma av mitt prat. Jag lägger ingen värdering i det. Alla har sin ryggsäck och sina stunder. Ibland orkar man och ibland orkar man inte. Så är det och det ena är inte mer rätt än det andra. Men handen på hjärtat nu: Det är OFATTBART SKÖNT OCH FANTASTISKT BEFRIANDE de gånger någon vågar prata om Tove! Det är faktiskt helt ärligt inget annat än alldeles fantastiskt. För för mig som lillasyster blir min storasyster som mest levande när någon vågar prata om henne. När jag får prata om henne. Och när någon orkar lyssna och allra helst prata tillbaka. Prata om samma sak som jag pratar om. Prata om Tove.

Jag hugger tag i kvinnan. Med orden hugger jag tag i henne. Säger att det är roligt att se henne, frågar hur hon mår, var hon bor och vad hon jobbar med. Hon svarar med ett nu klart mer avslappnat leende och ställer samma frågor till mig. Sen kommer vår mat och vi säger hej då. Jag vänder mig om och börjar äta. Den där maten som inte smakar lika gott efter några tuggor. Inte ett ord sa jag om Tove. Jag är i sorg men jag är inte ohövlig. Ögon som lyser av panik har inte öron till grannar som orkar lyssna. Jag vet ju att det är så.

På väg hem reflekterar jag över det svåra samtalet. För herregud vad svårt det är. Det tyckte jag också innan Tove dog. Innan Tove dog var samtal om döden ohyggligt svåra. Numera är det inte längre svårt att tala om döden. Numera är det faktiskt en lättnad när jag väl får chansen. En befrielse. Tove blir levande när jag får tala om henne. Eller som när hennes yngsta son bygger upp wii-figurer av hela familjen. Han skapar figurer i Tv-spelet som ser ut och heter som alla i familjen. Och han gör det riktigt bra! Vi blir riktigt lika oss själva! Och Tove är med! Då blir jag varm i hjärtat. Då blir jag mycket varm i hjärtat. När Tove får vara en figur i Tv-spelet. När hon får vara en av oss. Och jag blir glad när någon vågar fråga om henne. Eller när jag berättar något om henne och någon faktiskt orkar lyssna med ett uppriktigt intresse av det jag berättar.

Undvik samtalet om ni måste. Ni behöver inte prata om Tove. Ni har inget ansvar i min sorg och jag tycker ingenting om det. Jag ser er fortfarande, ni som undviker mig på stan och som byter riktning med blicken när jag kommer för nära. Jag förstår er. Jag hade inte valt att göra likadant som er men jag förstår er. Vi alla har våra bördor att bära. Jag klandrar er inte. Och jag ser även ni som tittar medlidsamt på mig och som med blicken visar att ni vet vad jag går igenom. Kanske vet ni inte hur det är men ni vet att jag plågas. Ni vet att jag sörjer. Ni undviker mig inte med blicken.

Och så finns ni som faktiskt vågar. Som vågar fråga om Tove och/eller som vågar lyssna när jag berättar. Som faktiskt orkar lyssna när jag låter Tove bli levande igen. Jag älskar er för det. Älskar att få låta henne finnas kvar. Jag är så tacksam för alla stunder då hon får finnas kvar i livet. I mitt liv. I andras liv. Det är som att hennes liv blir en del av dagen då. Hennes liv blir en del av dagen.

Värderingsfritt, kom ihåg det! Det finns inga rätt eller fel i sorg. Jag ser även er som har det som svårast. Ni som rentav vill krypa ur skinnet när ni ser mig. Jag förstår er. Jag dömer er inte. Det finns ingen ilska i mig över er ovilja i att se mig. Jag ser er och jag reflekterar över er. Ni undviker mig. Det går bra. Ni får göra det.

Mest av allt finns det dock kärlek och glädje i mig till alla er andra som faktiskt orkar. Som står kvar mitt emot mig och i era skinn när jag pratar om Tove. Ni som faktiskt orkar lyssna och dessutom prata tillbaka. Ni som pratar om Tove. Ni som både vågar och vill.

Ni är många. Oerhört många. Jag är så innerligt härligt tacksam över att ni finns.

/Mrs Martin, november 2014.

Det är tisdag den 11:e november. Jag sitter ensam i bilen på väg till jobbet, Mr Martin är hemma med sjukt barn. Jag har slagit på spotifylistan som heter ”Tove och Tina” och hela vägen till jobbet lyssnar jag på låtar som jag starkt förknippar med min syster. Jag sjunger (vrålskrålar) med i texterna och blir varm i hela hjärtat. Sorgen är för tillfället lättare än på länge att bära. Jag känner mig stark och inser någonstans efter den isiga 97:an (vägen mellan Boden och Luleå) att jag faktiskt aktivt har börjat söka upp henne. Jag söker Tove och jag söker sorgen. Jag förstår att det låter konstigt. Lite som att sorgen har gått över och att jag begår våld på mig själv som aktivt söker upp den. Så är det dock inte och jag har svårt att förklara det, jag har ju liksom svårt att förstå det själv. Sorgen har inte gått över men när dagarna är riktigt ljusa händer det att jag kan söka upp henne på mina villkor. Jag kan välja ut vilka specifika minnen jag vill tänka på. Under de svarta dagarna kommer ju minnena bara till mig utan att jag har en chans att påverka det. Jag vet inte varför det är så och jag bryr mig inte heller. Jag vet att det bara är att åka med i bergochdalbanan. Jag bestämmer inte farten och jag kan inte göra något åt det heller. Det är som att jag så oerhört gärna vill minnas henne och därför söker jag upp minnen av henne under en period då jag egentligen har relativt enkelt att fokusera på annat. Märkligt ändå hur det kan bli. Jag som trodde att november skulle bli den svåraste månaden av dem alla.

Torsdag 13:e november. Snickarna meddelar att de nu är färdiga med vår nedervåning. Vi är så lyckliga så vi nästan inte vet vart vi ska ta vägen. Elva månader har det tagit att återställa (totalrenovera) våra flickors båda rum, hallen, tvättstugan (som numera är en relax) samt bastun. Jag känner en stor lycka över dessa materiella ting och skäms inte det minsta över det. Vi ägnar hela kvällen åt att inreda med möbler och detaljer. Mr Martin inviger bastun och meddelar att det är riktigt bra klös i det nya aggregatet. Jag skriver listor på vad jag vill köpa till relaxen och avtalar tyst för mig själv att helgen ska gå i shoppingens tecken. På fredagen avslutar jag veckan med att besöka en av mina absoluta favoritbutiker, nämligen Blomsterlandet. Fort blir jag dock nedslagen när butiken visar sig ha betydligt mer julpynt än pelargoner under den här tiden på året. Julpynt i min favoritbutik! För er som inte känner mig och Mr Martin privat kan jag avslöja att julpynt är en av Mr Martins passioner. Detta intresse ställt i relation till mitt intresse för pelargoner är ett stående skämt i vår bekantskapskrets och jag känner mig lite sur på min man (?!) över att min favoritaffär uppenbarligen för närvarande lämpar sig bättre för hans intressen än för mina. Som om det vore hans fel egentligen. Och som om det vore ett problem värt att reta sig på! I bilen på väg hem inser jag att i-landsproblemen lite smått ändå börjat återvända till mig. Jag vet inte om det är bra eller dåligt men tror att det är ett slags sundhetstecken ändå.

Och i-landsproblemen fortsätter hagla. Natten till lördag väcks vi av en sjuk femåring. Hon ägnar hela natten åt att kräkas och Mr Martin tar första passet. Mot morgontimmarna byter jag av honom men istället för att sova så hakar han på femåringens tillstånd. Om vi tidigare tvivlat så vet vi nu, familjen Martin har magsjuka i huset. Suck och blä och fy för detta vidriga i-landsproblem! Jag empatihulkar och tvättar händerna så de blir torra som fnöske och spritar händerna och långt upp efter armarna. Hela jag luktar sprit och undrar om vi inte har munskydd någonstans i alla fall?

Ute vräker snön ner. Jag och sjuåringen äter frukost framför en spännande film. Vi har precis upptäckt filmerna om Narnia och sitter som klistrade i soffan. Femåringen tuggar förstrött på en smörgås och jag ber en stilla bön om att hon ska få behålla den. En timme senare är hon klart piggare och följer faktiskt med mig ut till det väntande snöberget. Det tar tid att skotta och jag svär inombords åt eländet. Missförstå mig rätt, jag älskar snö eftersom jag älskar slalom men just det där med att skotta gården är ju lagom roligt ändå.

Vi går in och äter lunch. Femåringen står dock över så vi får väl se hur resten av kvällen och natten blir. Mr Martin ligger utslagen på nedervåningen. Honom ser jag nog inte röken av något mer i dag.

Mitt perspektiv på livet håller dock i sig. Jag tycker inte att en magsjuk helg är en totalkatastrof, faktiskt inte ens i närheten. Givetvis tycker jag dock vansinnigt synd om min familj som är sjuka. Dessutom tycker jag lite synd om mig själv som uppenbarligen får spendera lördagskvällen på egen hand så fort barnen har somnat. Och tänk om jag också blir sjuk? Usch och fy och snälla låt mig slippa! Men åter till ensamheten i kväll. Den är ju verkligen ett i-landsproblem. Jag klarar mig nog. Jag ska se film och äta popcorn. Dessutom kan jag, när jag tittar ut genom fönstret, enkelt konstatera att jag måste ut och skotta ytterligare en gång till. Minst. Hurra.

När jag tidigare i dag stod där ute i snön så dök Peter LeMarcs textrad från ”Sången de spelar när filmen är slut” upp i mitt huvud. Jag lyssnade mycket på den när jag var i tonåren. Jag vet att Tove också tyckte mycket om den. Det är just dessa rader som jag kommer att tänka på:

Sen blev det vardagar som bara kom och gick
Inte visste de då att det va’ livet som de fick.

Peter har rätt. Det är vardagarna som är livet. Det är livet som är vardagar. Snö och magsjukor och ensamma lördagskvällar är inte det värsta som kan hända. Jag är så smärtsam medveten om det. Givetvis är det inte heller det bästa. Men det är långt ifrån det sämsta.

Nu ska vi se färdigt andra filmen i serien om Narnia. Den är vansinnigt spännande och jag rekommenderar den varmt. Sen ska jag organisera någon slags middag som jag inte vet om någon vill ha. Därefter ska jag skotta. Det är tur att jag har en mobiltelefon som tål väta. Peter LeMarc ska nämligen få sjunga för mig medan jag kämpar med årets andra omgång snö.

/Mrs Martin, 15:e november 2014.

Min syster Tove dör under en regnig och disig novembernatt. Snön har ännu inte lagt sig och mörkret är kompakt. Jag sitter i soffan när telefonen ringer, klockan är 01:45 den 3:e november och jag reser mig ur soffan och hinner fram till den stora vita långhåriga mattan innan jag får mitt livs hittills mest smärtsamma besked. Det är min gråtande pappa som ger mig dödsbeskedet och jag står på den matta som jag ska komma att spendera många kommande kvällar på. Kvällar liggandes på den stora vita långhåriga mattan. Kvällar som endast och enbart handlar om att andas och överleva. Tårar som rinner i sådana ofattbara mängder att ögonen blir såriga och halsen helt torr. Om detta vet jag dock ännu inget, denna novembernatt när jag står med telefonen i handen, ett huvud som brinner likt tusen eldar samt ett stort svart hål i hjärtat som bara växer och växer för var sekund som går.

November 2013. Jag har många minnesluckor men vårdar faktiskt ömt de minnesbilder som finns kvar. Jag behöver bära dem med mig, behöver få återvända till det svartaste svarta för att få struktur och sammanhang. Jag behöver facit. Veta hur det var. Minnas vad som hände och hur det kändes. Alla timmar av vankande i mina föräldrars hem. En trasig, sargad och plågad familj som bara vankade fram och tillbaka. Vi andades. Vi grät. Vi mådde illa och svettades och frös. Några stängde inne, andra levde ut. Och alla sörjde vi. Alla sörjde vi något oerhört och alla visste vi att livet aldrig skulle bli detsamma igen. Den natten då Tove dog slutade vi alla att leva. Livet som vi kände till det tog slut i och med att hon tog sitt sista andetag.

Jag var mycket bekymrad över mina fortsatta studier. Tove hade inte varit död ett dygn innan jag började oroa mig för mina studier. Jag hade en ynka kurs kvar och behövde onekligen läsa den färdigt för att få min lärarlegitimation. Jag minns att jag skämdes något oerhört över att jag ens brydde mig om mina studier men är det något som det här första året har lärt mig så är det att inga känslor är varken logiska eller skamfyllda när man befinner sig i stor sorg. Så ja, jag oroade mig över min kommande kurs. Och ja, jag törs skriva det här. Lättnaden var enorm när min pappa lutade sin panna mot min där på bårhuset i novemberkvällen och sa att han ville att jag skulle åka för inskrivning på min sista kurs.

Tre dagar senare satte jag mig på bussen till Umeå. I tre timmar satt jag på en buss och grät. Kvinnan framför mig langade näsdukar mellan sätena. Hon frågade ingenting utan gav mig bara näsdukar. Jag var så innerligt tacksam över det.

Under hela onsdagen gick föreläsaren igenom det ena viktiga efter det andra medan jag antecknade för glatta livet. När dagen var till ända lutade jag mig mot Karolina och frågade viskande varför vi inte hade fått någon genomgång av examinationsuppgifterna? Karolina tittade sorgset medlidande på mig och sa att det hade vi ju visst fått. En lång och gedigen genomgång hade vi fått. Det är ingen överdrift att påstå att jag inte hade klarat kursen utan hjälp av mina kurskamrater Karolina och Annika. Två månader senare tog jag min examen. Min syster kunde dock inte vara med och gratulera mig.

Jag minns inte mycket av november. Sista fredagen begravde vi Tove. Det var en kall grå dag och jag minns Stefan utanför kyrkan, min faster som förvarnade mig om fotot på kistan och kusin Joakim som lånade mig sina skinnhandskar när vi skulle sänka ner Tove till den sista vilan. Den sista fredagen i november bar jag min syster till hennes sista vila och hela tiden växte hålet i mitt bröst. Det var en oerhört svart och vidrig dag. Hela november var fruktansvärt svart och vidrig. Jag grät hemma, på jobbet, i soffan hos kompisar och bakom tangentbordet medan jag bloggade. Allt var bara vidrigt. Natten efter Toves begravning stod jag ensam på vår uppfart och kände snön falla i mitt hår. Stora tunga vita flingor som föll från en nattsvart himmel. Jag vet att jag där och då tänkte att jag aldrig skulle klara förlusten av henne.

Jag kan inte sova och slutar därmed också att fungera. Samma dag som jag helt plötsligt inte längre vet om Stockholm är Sveriges huvudstad eller inte ringer jag, ivrigt påhejad av mina kloka vänner, till vårdcentralen. Inom en timme har jag fått sömntabletter utskrivet och livet blir snart något lättare. Det ökar ens chanser att klara sin vardag efter sex timmars sömn jämfört med ynka tre.

December

Vi firar jul. Jag har faktiskt aldrig någonsin tidigare varit med om en så gräslig jul. En trasig familj som inte fungerade försökte ändå det bästa de kunde. Mr Martin var tomte, lekledare och godisutdelare. Vi andra satt som hålögda spöken och försökte snegla på Kalle Anka och glöggen. På natten skrev jag till en vän och erkände ärligt rakt upp och ner att jag inte längre tycker om julen. Han svarade att man inte behöver tycka om julen och sen var det inget mer med det. Och så har det varit under hela min resa. Under hela mitt år har jag mötts av så mycket förståelse och så ofattbart mycket värme att jag blir tårögd bara jag tänker på det. Om och om och om igen har omtänksamma medmänniskor bekräftat mig i mina känslor. Ingen har förminskat mig. Alla har stöttat. I efterhand inser jag att jag både överlevt och lever tack vare alla ni som stöttat mig. Jag tror inte att ni kan föreställa er vad ni har betytt för mig och för mina chanser till att finna en väg upp till ytan.

Avloppsvattnet drar in. Vår nedervåning blir totalförstörd och jag känner att jag inte orkar mer. Men vi orkar. För vad annars finns att göra? Samma natt blir vi bokstavligt talat evakuerade från vårt eget hem och får akut välja mellan att bo på hotell eller hos mina föräldrar. Vi väljer mina föräldrar och blir där i tre veckor. Processen i vårt hus blir segdragen och i skrivande stund bedöms renoveringen vara färdig tills på fredag. Elva månader har det tagit. Det har varit mycket tungt och mycket jobbigt men det blir mycket mycket mycket fint när det är färdigt.

Januari

Vi firar nyårsafton hos Daniel och Anna och det är oerhört skönt att vara bland vänner som helt accepterar mig för var jag än befinner mig i sorgen just nu. Jag behöver inte göra mig till utan följer med känsloströmmen såsom den är för närvarande. Det blir en trevlig kväll med mycket skratt och lite gråt.

Vi flyttar ut från mina föräldrar och in i en familjestuga på Bodens camping. Den är liten men mycket fin och det fungerar riktigt bra ändå. Personalen är fantastisk och lider öppet med oss i vår dubbelt svåra situation. Vi får tillgång till stora servicehuset med bastu och spenderar många kalla januarikvällar med familjemys i bastun. Flickorna uppskattar de stora duscharna och jag sitter inlindad i ett stort badlakan på bastulaven och försöker läka samtidigt som vi drar upp strategier för renoveringen hemma. Försäkringsbolaget står för notan men vi ska välja nya ytskikt och börja göra återköp på alla möbler, kläder, leksaker och annat som fanns på vår nedervåning när vattnet drog in. Listan blir oerhört lång och vi tar små steg i taget för att orka.

Februari

Vi åker lite slalom. Min systers man fyller år och min mormor virkar en filt av kärlek. Jag försöker få ordning på livet. Någonstans här börjar jag på allvar fungera som mamma igen och jag försöker ta igen de senaste tre månaderna så gott jag kan. Vi besöker flitigt badhuset och bakar och pysslar. Vi får flytta hem men kan ännu inte bo på nedervåningen. Vi trängs därmed på övervåningen och försöker inrätta något slags lekrum i vardagsrummet. Flickorna är fantastiskt anpassningsbara och jag och Mr Martin njuter av att få bo i vårt eget (nåja, halva i alla fall) hus.

Mars

Vi åker till Thailand och njuter av att bara vara vi fyra. Resan blir ett riktigt äventyr. Vi badar på dagarna och på nätterna jagar vi ödlor. Det blir en fantastisk resa även om jag redan under den första kvällen på stranden inser att det inte går att fly från sorg. Vi gör utflykter, äter god mat och njuter av ett svårslaget klimat. Någonstans här börjar jag ana en framtidstro och en insikt kommer till mig om att livet kanske kan bli rätt bra ändå. Jag gråter mycket men skrattar ännu mer. På flyget hem skakar jag och Mr Martin hand på att vi ska uppleva världen tillsammans. Tillsammans med barnen ska vi uppleva världen.

Vi åker till IKEA och köper möbler till barnens rum. Aldrig tidigare har jag hållit i ett så långt kvitto. Mars är månaden då saker och ting börjar falla lite på plats ändå.

April

Jag fyller år. Tio minuter efter att alla gäster har åkt hem ringer jag till ena svägerskan och gråter.  Jag som alltid har tyckt om att fylla år tycker inte om det längre. Svägerskan tar det hela med ro och säger att hon inte heller tycker om att fylla år, det slutade hon med det år hon fyllde 40. Jag skrattar mellan tårarna. Livet sipprar in. Min verklighet är inte ensam referensram här i världen. Det är en befriande insikt ändå.

Toves födelsedag kommer och går och mina krokusar blommar just på hennes dag. Jag tycker det är skönt när april äntligen är över.

Maj

Vi firar vår yngstas femte födelsedag med att åka på skidsemester med goda vänner. Jag har svårt att känna någon riktig glädje och blir lite orolig över det. Jag blir medlem i ett forum för människor som förlorat syskon och inser att jag inte är ensam om min oro. Jag googlar om depressioner men inser ganska snabbt att jag inte är deprimerad. Jag är i sorg och glädjen behöver få ta tid för att komma åter. Under fyra dagar åker vi slalom och jag njuter av stillheten i att inte behöva tänka. Vi grillar, bastar och ser film på kvällarna. Barnen somnar ovaggade och jag likaså. Någonstans här inser jag att fysisk aktivitet är en väg upp ur sorgen. Veckan efter återupptar jag löpningen på allvar.

Jag går till tandläkaren och inser där och då att min systers död har gett mig perspektiv på livet. Perspektiv jag önskat att jag fått på något annat sätt än genom att förlora min enda syster. Men nu är det som det är och jag kan inte göra någonting åt det. Det är hursomhelst en sann befrielse att inte tycka tandläkarbesök är förknippat med obehag. Tove var extremt rädd för tandläkaren. Den kvällen tänker jag länge på henne.

Juni och juli

Det är en magisk sommar. Varma soliga dagar avlöser varandra på löpande band. Jag njuter av stillheten och tiden med familj och vänner. Vi badar och grillar. Ni vet, spenderar sommaren som de allra flesta andra. Jag förstår att ljuset bidrar till att sorgen mildras något. Vi tillbringar en vecka i min svägerskas sommarstuga ute i skärgården och låter dagarna bara passera. Det är en lat sommar. Vi målar inte garaget och vi lagar inte växthuset. Ingen tidigare sommar har jag haft så lite blommor som i år. Jag odlar ingen sallad och inga morötter och har inga paprikaplantor i växthuset. Här inser jag att orken ännu inte kommit åter och att det faktiskt är helt okej. Det blir sommar även om man får handla sin sallad på Ica.

Augusti

För andra gången sen Tove dog får jag uppleva ett helt dygn av glädje. Ledigheten tar slut och jag börjar jobba. Jag har världens bästa jobb och trivs fortfarande som fisken i vattnet.

Det är tydligt att jag har betydligt mer med energi nu än tidigare i år och jag återupptar en hel del lösa trådar. Suget efter att baka återvänder och jag ägnar några kvällar i matbrödets tecken. Flickornas rum blir färdiga och vi inviger med fika i deras nya bäddsoffor. Jag tycker om mycket färg och har galet roligt när jag hänger upp gardiner, trär överdrag på de nya kuddarna och skruvar ihop möbler och leksaker.

September och oktober

Det är två ganska svåra månader. Jag gruvar mig för årsdagen utan att egentligen kunna förklara varför. Kanske är det för att cirkeln ska slutas. Kanske är det för att jag har läst att årsdagar kan vara så ofattbart tunga. Jag väntar mig liksom en dag med mycket lidande och kaos.

Hela hösten går fort. Jag tycker mig inte riktigt hinna med men flyter med ändå. Jobbet fungerar alldeles utmärkt, mitt i allt det svarta är det en befrielse att ha en fristad att gå till. Tove fanns inte på mitt jobb medan hon levde och hon finns inte heller där när hon nu är död.

Jag får återigen problem med sömnen och ligger vaken vissa nätter. Tittar på stjärnorna och lyssnar på tystnaden. Tack gode gud för nattvakna vänner. Tack gode gud för wordfeud. Tack gode gud för den här bloggen.

November, ett år senare

Så kommer då november igen och just i dag är det den 3:e. Ett år har gått. Ett helt år har gått och vi har därmed levt vårt första år utan Tove. Många säger att det första året också är det värsta, några säger att år två är ännu värre. Jag känner dock redan nu att jag har gjort mitt värsta år. Jag har full respekt för att andra känner annorlunda, sorg går varken att mäta eller jämföra. Den är individuell och omöjlig att förutse. Men jag känner ändå att jag har gjort mitt värsta år. De nattsvarta dagarna är få och kommer numera med långa mellanrum. Det är länge sen jag låg på mattan i vardagsrummet. Vissa dagar slår sorgen dock till och marken under mina fötter tycks rämna. Sorgen är inte över. Jag vet ju det såklart. Min fina kloka vän Katarina har varnat mig för att tro att sorgen mildras per automatik för att första året är över. Fem år senare hamnar hon fortfarande i kris av sorg. Och jag tror henne. Inte för en sekund tror jag att hon har fel. Jag hoppas bara att det nattsvarta ska fortsätta komma med långa mellanrum. Jag hoppas det så innerligt.

En del av era läsarkommentarer har handlat om era egna omgivningar. Ni har berättat att era omgivningar nästan förväntat sig att ni ska ha sörjt färdigt när första året nått sitt slut. Jag har inte känt några sådana förväntningar från min omgivning. Den enda som jag känner förväntar sig någonting av mig är jag själv. Jag vill så gärna att det ska få fortsätta ljusna. Inget vill jag hellre än det. Jag hoppas att jag har rätt när jag säger att det svartaste av de svarta åren är förbi. Jag hoppas det så innerligt. Och jag hoppas att min omgivning orkar vänta på mig även i fortsättningen.

Under året som gått har jag funnit en del strategier. Dagens blev att begrava mig i jobb. Mamma och pappa frågade om vi skulle äta lunch. Jag tackade nej. Fina vänner frågade om vi skulle äta lunch. Jag tackade nej. Många kompisar har erbjudit sig att ha telefonjour. Jag tackade ja till det utan att tänka mig för, jag har nämligen aldrig kunnat prata samtidigt som jag gråter. Fast jag vet att ni gärna sitter där i andra sidan av luren och lyssnar medan jag gråter. Givetvis vet jag det.

Dagens strategi har således varit att kapsla in mig. Jag vet var ni alla finns och jag uppskattar det något oerhört, tro för guds skull inget annat. Hela dagen har det rasat in sms, mail, meddelande på facebook och mms. Jag har läst dem alla och alla har de värmt i mitt såriga trasiga sorgsna. Ni bär mig. Jag är så tacksam för att ni bär mig. Utan er hade jag inte klarat det här året.

Min syster dog under en disig novembernatt. Ett år senare vet jag fortfarande inte varför. I dag är det hennes årsdag. Den 3:e november är för alltid trasig. Hon dog och jag fick leva vidare. Systerlös får jag leva vidare. Det kommer komma många svåra svarta och tunga dagar, givetvis inser jag det. Några dagar kommer vara grå. En del kommer skifta i ett ljust dis. Men det kommer komma vita dagar också. Dagar av ljus och liv och lust. För även när man lever nära döden så finns det mycket liv. Även det har jag lärt mig under det senaste året.

Min vän Camilla som förlorat en bror skrev tidigt till mig att ta en dag i taget. Under ett helt år har jag gjort just det, alltså tagit en enda dag i taget. Levt en enda dag i taget. Vissa dagar förvisso liggandes på vardagsrumsmattan men ändå, jag har överlevt och levt en dag i taget.

Livet. Tove får det inte åter men för oss andra finns det liv kvar att leva. Vi behöver ta oss vidare. På något sätt behöver vi ta oss vidare. Min analys så här ett år senare är att vi faktiskt kommer lyckas med just det. Vi kommer lyckas ta oss vidare.

I dag är det måndag den 3:e november. Ett år har gått sen Tove dog.

I morgon är det tisdag.

/Mrs Martin, 3:e november 2014.

Allhelgona eller Halloween? För mig personligen går de två alldeles utmärkt att kombinera. För kulturkrockar är sällan (aldrig) av ondo. Tänk så underbart det är att bo i ett land där våra barn kan gå fritt mellan husen! Mina egna flickor är för små för att gå men jag tycker det är helmysigt med alla andra barn som knackar på vår dörr och ler brett bakom sina masker. Vilken ynnest det är att leva i ett fritt land, ett land som dessutom välkomnar andra länders och kulturers traditioner!

Allhelgona möter Halloween. Jag har svårt att se konflikten i det hela. Två saker är jag dock helt säker på redan så här under lördagskvällen:

1. Det är mycket mysigt att skära i en pumpa tillsammans med en förväntansfull femåring. Hennes glädje när vi sen tände ljuset och ställde lyktan på altanen var svårslagen. Tänk vad lite som krävs för att göra henne så glad!

Min och Junis ljuslykta. Jag var förvånad över hur svårt det var att skära i färsk pumpa!

Vi tänder ljuset i pumpan som Juni längtat efter att få tillverka.

2. Mitt års utan tvekan sorgligaste helg är samtidigt kyrkogårdarnas allra vackraste. Det är fruktansvärt, ja faktiskt rent vidrigt, att ha sin syster flera meter under jorden. Att se hennes namn på en gravsten och veta att hon aldrig kommer levande därifrån, det skär i hela mig att se det. Samtidigt är det en tröst att möta andras sorg, som i dag i form av tusentals ljus på kyrkogården.

Ett år senare känns det fortfarande lika overkligt att Tove ligger under den där stenen.

Skogskyrkogården sen eftermiddag den 1:a november. Så sorgligt men samtidigt så ändlöst vackert!

Allhelgona och Halloween. Jag tänder ljus för min syster. Senare under kvällen knackar grannarnas glada barn på vår dörr och visar upp sina läskiga kostymer. Jag har förstått att många anser att dessa två högtider krockar högst olyckligt. Det är givetvis okej att vi tycker olika om den saken. För mig personligen är denna krock ett bevis på att döden och livet faktiskt går att förena. Om vi tillåter det, vill säga.

/Mrs Martin, 1:a november 2014.

Det är ingen hemlighet att vi letar nytt hus. Vi tittar på nybyggnationer, äldre hus, urgamla hus liksom relativt nya. Det enda vi undviker är hus byggda på 70-talet och som har källare, detta efter en lång genomgång av en besiktningstekniker som till vår stora lycka tog av sin fritid och tömde ur sig stora delar av sin visdom.

För ungefär en månad sen dök det upp. Vårt hus. Det där huset som vi letat men som vi inte trodde fanns. Många samtal med mäklare, klausuler i kontraktet (lägg just ordet ”klausuler” på minnet, det ger fantastiska möjligheter till vägar ut om något tokigt uppstår) och enormt många timmar vid köksbordet med ritningar, kalkyler och kataloger som visar nya kök och badrum. Jag har engagerat bästa vännerna och kollegorna, lusläst bloggar om renoveringar och utbyggnationer. Kvällarna har varit fyllda av framtidstro, tänk att det är nu det händer! Vårt drömhem tornar upp sig där i fjärran och fjärran visar sig vara närmare än vi tror!

Onsdagskvällen spenderas med två snickare. Vi har anlitat dem tidigare och vet mycket väl vad de går för. De har vårt fulla förtroende och under nästan två timmar går vi igenom vad som ska göras i huset. Hur det ska göras överlåter vi till snickarna men ordningen vill vi gärna själva bestämma. De är helt med på noterna och berättar vad som kan tänkas dyka upp under vägen. Det är snirkliga stigar att vandra på, ytskikt i all ära men underarbete ska också göras. Dessutom kan dolda saker visa sig när man väl börjar riva. Jag känner mig vid oerhört gott mod och vi skrattar och skojar. Den ena snickaren känner mig ganska bra sedan han gjorde vårt kök och frågar var alla pelargoner ska stå, hur många blombänkar som ska snickras och huruvida farstun ska ha många fönster med spröjs eller jättejättemånga fönster med spröjs. Det är en fantastisk känsla att någon vet hur jag tänker utan att jag ens behöver tänka det högt.

En vän till mig har kloka råd. Ett av alla råden är att prata med hans bror som är någon slags miljöinspektör (heter det så?). Jag får ett telefonnummer och möts av en mycket trevlig, trygg och kunnig röst som skrattar på göteborgska. Vi pratar nästan en hel timme och han lugnar mig förvisso i mina farhågor men väcker tankar på vad som verkligen är viktigt. Det finns en särskild riskkonstruktion i den här typen av hus och som vi särskilt ska leta efter. Jag antecknar för glatta livet och lovar att leta. Tänk att det finns så snälla människor som är så givmilda med sina rentav livsviktiga kunskaper!

Så blir det fredag. Alltså i går. Vi sammanstrålar med mäklare, snickarna, en rörmokare samt min pappa. Snickarna ägnar förmiddagen åt att nagelfara vårt blivande hus. Och kan ni tänka er, fan jäkla skit men givetvis (!) hittar de den där riskkonstruktionen som min väns göteborgsskrattande bror har varnat oss för. Vi lyssnar på deras råd och diskuterar hur man kan lösa det hela. För det går att lösa. Eller?

Vi åker hem. Äter middag med vänner och bollar våra tankar om huset. De är helt med på noterna och säger precis det vi tänker. Vi vet ju redan vad vi tänker och tycker men det är alltid skönt att få sina beslut bekräftade av någon annan. Självständighet i alla ära, att stöta och blöta med andra klokingar är alltid skönt.

Lördag i dag. Jag och Mr Martin äter frukost i vardagsrummet. Barnen ser på film och vi dricker kaffe länge. Pratar och inser att vi båda har kommit fram till samma beslut. Vi kan inte köpa det här huset. Det är inte värt projektet det kommer innebära att få ordning på röran. Så vi bestämmer oss för att backa ur. Båda har svårt att släppa drömmen om huset, det här var faktiskt precis vad vi letat efter. Men det finns faktiskt projekt som är för maffiga för att övervinna. Och medan vi sitter i soffan sprider sig ett lugn. Vi båda slappnar av och jag blir oerhört förvånad över den insikt som slår mig likt en blixt från en klar himmel:

Jag behöver inte ett nytt hus nu. I alla fall inte ett renoveringsobjekt. Jo, det är förvisso vår tur att få ha lite tur nu. Det är vår tur att må bra och känna lycka. Men den lyckan ska födas ur något annat än sex år av renoveringar. Den lyckan ska komma ur något annat.

Livet går vidare. Vi släpper vårt drömhus och bokar en fikadate med mamma och pappa på stan. Jag trodde att jag skulle känna mig nedslagen men det gör jag inte. Istället känner jag ett lugn. Ett lugn över att slippa ägna helgen åt att städa inför visning. Ett lugn över att inte börja packa. Ett lugn över att inte skriva ett kontrakt på ett hus som lätt tar oss (snickarna) sex år att renovera. Ett lugn över att tiden får stå stilla. Att jag får stå stilla. Ett lugn över att saker och ting får ta den tid det tar. Ni som känner mig väl vet att det där lugnet är extremt ovanligt för att vara mig. Jag har alltid haft svårt för det lugna. Att ha tråkigt är nog ungefär det absolut värsta jag vet. Det tråkigaste jag vet. Det ligger liksom inte för mig.

Jag känner inte igen mig själv. Var kommer det här lugnet ifrån och hur kommer det sig att jag njuter så märkbart av det? Kanske är det en tillfällighet. Kanske är det jag som har förändrats för alltid. Jag vet inte. Sanningen är dock den att jag för första gången någonsin fullkomligt njuter av ett påtvingat lugn. Jag njuter av att inte ha händerna fulla. Huvudet är tomt på planer och jag har ingen aning om vad vi ska göra varken i dag eller i morgon. Vi har inga planer och jag njuter av det. Njuter av lugnet som sprider sig i precis hela mig.

Det är en ovanlig känsla. Ovanlig men mycket mycket skön. Jag hoppas den håller i sig helgen ut i alla fall.

/Mrs Martin, 1:a november 2014.

I dag är det ett år sen jag sist talade med Tove. Ett helt år har gått sen jag hörde hennes röst. Och på måndag är det ett år sen hon dog. Ett helt år har snart gått.

Jag skrev ett långt blogginlägg om hur det är att inte ha talat med sin syster på ett helt år. Ett långt blogginlägg om hur det är att veta att jag aldrig mer får höra hennes röst. Ett långt blogginlägg om att jag aldrig mer ska få tala med Tove. Jag raderade det dock. Det kändes fel att skriva många ord om de där orden jag aldrig mer ska få höra. Ord om en röst som tystnat. Ord om ett samtal som aldrig kommer äga rum igen. För Tove är död och hon kommer aldrig åter. Efter 361 dagar börjar det ofattbara bli verkligt. Det ofattbara börjar sjunka in. Jag kommer till insikt. En insikt som är så smärtsam att den nästan inte går att ta in.

Ett år går fortare än man tror. Tiden lindrar smärtan, det gör den. Den lindrar sorgen. Det sägs att det ska lätta efter ett år. Många säger det till mig. Jag tror dem men känner samtidigt att avgrunden åter öppnar sig. För hur lagar man det som för alltid är trasigt?

Jag har börjat om med att ligga vaken på natten. Det är svårt att somna och när jag väl vaknar till så går det inte att somna om. Det blir många timmar i ensamhet. Nattsvart ensamhet. Jag ligger i sängen och tittar på stjärnorna och undrar om Tove kan se samma stjärnor som jag. Kanske ser hon mig? Vet hon vem jag är? Vet hon vem hon är? Saknar hon mig som jag saknar henne? Låter hennes röst likadant som den gjorde för ett år sen? Har hon ens någon röst?

Ett år av tystnad. På måndag är det ett år utan existens, åtminstone om man väger existens i form av liv. Givetvis vet jag att hon lever inom oss. Så länge vi minns så finns hon. Jag vet allt det där. Men vet ni? Det hjälper inte. Det hjälper mig inte att veta det. Inte ett dugg hjälper det faktiskt. Jag blir inte starkare av det.

Måndag 3:e november. Jag gruvar mig något vansinnigt trots att jag har strategier, en telefonjour i form av Nenne samt ett nätverk som aldrig verkar ge vika. Jag vet att ni finns och jag vet var ni finns. Men ändå. Det är jag som ska överleva den 3:e november. Det är jag som ska passera gränsen. Ett år av saknad. Sen blir det år två. Dag 366. Det är som ett steg in i framtiden. Ett steg in i verkligheten. Ett steg upp ur avgrunden, ut ur sorgen och in i livet. Den 3:e november är som en stor puckel som jag måste ta mig över. En mur att rasera. En trasig cirkel som ska slutas.

Jag kommer att överleva. Jag vet det. Jag är ju redan på väg. Men nog känns måndag som en nattsvart avgrund som jag inte kan undvika. Hur gärna jag än vill kan jag inte undvika den.

Tove!
Jag hoppas så innerligt att vi möts igen. Jag hoppas så innerligt att jag får höra din röst, höra ditt skratt och krama din kind igen. Jag hoppas att vår tid inte är över. Jag kommer till slut jag med, jag ska bara leva färdigt mitt eget liv först. Jag måste bara få leva färdigt först, okej? Du vet. Små steg i taget, ett steg i taget. Ibland endast ett andetag i taget.

Jag kommer. Jag lovar. Jag ska bara leva färdigt först.

Vi börjar dock med att överleva måndag.

/Mrs Martin, 29:e oktober 2014.

Det är måndag. Jag sitter vid köksbordet och äter frukost. Loggar in på facebook och slöläser statusar. Elin har lyft massa skrot. Herregud vad hon har lyft skrot! Anna har tagit saken i egna händer och renoverat medan Daniel var på föreläsning. En annan Anna har dansat med många barn i en lågstadieskola i Stockholms förort. Viktorias bebis kan äta själv och Stefan rattar tåget som om han aldrig gjort något annat. Ni vet. Statusar av och om människor jag tycker mycket om. Facebook är toppen. Man håller kontakten och kontroll med och på varandra.

Plötsligt dyker min mammas senaste status upp i flödet. Den är knappt ett dygn gammal och det visar sig att hon bakade bröd under gårdagen, alltså på söndagen. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag ser hennes status. Varför? Jo, för att min mamma ofta bakade bröd när vi var små. Goda varma matbröd fyllda med smak och en mammas kärlek. Under hela vår uppväxt bakade vår mamma, något hon fortsatt med även när vi tre barn blev vuxna och flyttade hemifrån. Hon har alltid bakat. Vinter, höst, sommar och vår. När Tove dog slutade hon dock baka. Jag antar att orken försvann. Lusten försvann. Lusten till väldigt många saker (typ det mesta) försvann. Men så i söndags återupptog hon alltså bakandet och ett foto med det färdiga brödet finns med i hennes status. Många har gillat. Många har peppat. Och kommentarerna är många. Direkt jag ser bilden kommer tårarna och jag får andas en stund med kaffekoppen i handen innan jag kan läsa alla kommentarer. Jag förstår ju vad det här betyder. Det betyder att min mamma har hittat kraft. Hon har hittat ork. Några timmar under en söndag smög orken sig på men framförallt så smög sig suget på. Det där suget efter att leva. Med kaffekoppen i handen och gråten i halsen reflekterar jag kort över det. Över det faktum att vi alla i familjen försöker välja livet och att vi alla försöker leva vidare. Leva och inte bara överleva. Vi alla har under det senaste året fått lära oss hur svårt det är att leva. Överleva. Gå vidare. Leva vidare.

Jag samlar mig och läser kommentarerna. Alla är så fina. Så peppande. Så matade med styrka. Men en av kommentarerna får mig att fullständigt tappa andan. Det är mammas vän Jannica som har skrivit den och det står så här:

”Ett steg i taget. Livet går inte vidare utan det gäller att hitta en väg i det nya livet och att vilja leva fastän man har oändlig sorg”.

Jag tappar hakan. Fullständigt och helt utan förvarning bara ramlar den ner. Hade den inte suttit fast i käkbenet hade den förmodligen hamnat i kaffekoppen. För Jannica ringar in just precis den där meningen som jag sökt under nästan ett års tid. I blindo har jag famlat och för mitt liv inte kunnat förstå hur i hela friden vi ska kunna leva vidare. ”Det går att leva vidare” har så oändligt många sagt till mig. ”Det går att leva vidare” har jag helt på egen hand intalat mig själv precis minst lika många gånger samt några gånger till. Men Jannica, hon slår undan fötterna på mig. Och för första gången ser jag livet för vad det är. För första gången på nästan ett år inser jag att det jag så febrilt sökt efter faktiskt inte går att finna.

För vet ni en sak? Livet. Det går inte vidare. Det kan inte gå vidare! Mitt gamla liv dog samtidigt som Tove. Jag har försökt med det omöjliga. I snart ett år har jag försökt med det omöjliga, att gå vidare med livet. Och just precis i denna stund inser jag ju att det inte kommer gå. Jag kommer inte kunna leva vidare. Jag måste leva på ett helt nytt sätt.

Jag blir fullständigt befriad där jag sitter med kaffekoppen i handen. Långsamt stänger jag munnen. Hakan sitter kvar. Jannicas enda lilla kommentar är som en enda stor befrielse. Jag är Toves lillasyster och Tove är död. Jag kan därmed inte leva vidare, inte såsom livet var innan Tove dog. Jag kan leva, absolut, men inte efter den stig som jag gått på under mina första 33 år i livet. Jag måste byta riktning. Jag måste välja nya stigar. Jag måste hitta nya vägar och nya kringelkrokar och nya stockar och stenar och murar att rasera. Alla jag älskar tar jag med mig. Även Tove. Men livet som det var innan Tove dog, det dog tillsammans med henne.

Jannicas kommentar befriar mig och i bakhuvudet förnimmer jag plötsligt ett minne från en text som handlar om sorg och som finns att läsa på sjukvårdsrådgivningens hemsida. Där jag sitter vid frukostbordet inser jag att jag är inne i den så kallade nyorienteringsfasen vilken alltså finns att läsa om på sidan. Jag håller på att orientera mig i mitt systerlösa liv. Mitt gamla liv har jag lämnat bakom mig. Det där ”leva vidare” har bytts ut mot att ”leva på ett nytt sätt”. Hela dagen är jag innerligt tacksam över Jannicas kommentar på min mammas brödbakarstatus. Jag är faktiskt lika tacksam över hennes kommentar som vad jag är tacksam över att min mamma bakar bröd igen.

På tal om mitt gamla liv, det där livet som jag levde innan Tove dog. Min mormor har alltid tyckt om att fotografera. Under 80- och 90-talet fanns dock inte digitalkamerorna så man fick välja sina fototillfällen med omsorg. Givetvis finns det därmed uteslutande flest bilder från högtidliga tillfällen. I dag har jag hämtat ett tiotal album från mormor och som jag under eftermiddagen har suttit och tittat i. Femåringen har suttit bredvid mig och tittat och kommenterat bilderna. Vi har skrattat åt tokiga miner och jag har fällt några tårar år fantastiskt lyckliga minnen. Vi båda har blivit rörda över en del av bilderna och femåringen har varit uppriktigt förvånad över att hennes sjuåriga storasyster är så lik sin moster när mostern var liten. Jag blir varm i hjärtat när jag ser bilderna samtidigt som jag blir så oerhört sorgsen. För en särskild tid i mitt liv har tagit slut. Den är över. Jag har visserligen alltid varit och kommer alltid att vara en lillasyster. Men jag ska leva resten av mitt liv utan min storasyster. Det är en oerhört svårt tanke att både ta till sig och acceptera. Nedan visas ett litet axplock ur min mormors fotoalbum.

Jag och Tove. Jag tror att bilden är tagen julen 1980, jag var i såna fall 8 månader och Tove var 3,5 år. Den kan också vara från början av 1981, jag tror dock inte att jag hade hunnit fylla 1 år när bilden togs.

Även detta tror jag är en julbild. Här har det dock gått några år sedan föregående bild togs. Kanske är jag två år och Tove är fem?

Vi fem. Mamma, pappa, jag, Tove och Tim. Sen Tim föddes 1986 har vi varit fem. Det är vi givetvis fortfarande även om vi numera är fyra när vi ses. Jag önskar så att jag kunde kliva in i den här bilden och bara krama om oss alla fem. Stryka Tove på kinden och säga att jag är så innerligt glad över att vi fick vara just fem. Tänk om vi vetat då när bilden togs hur oväntat smärtsamt vi fem skulle splittras drygt 20 år senare.

Julafton 1988. Kusin Alexandra, Tim, Tove och jag. Både jag och Tove älskade julen även i vuxen ålder. Sedan Tove dog har jag dock en ytterst komplicerad relation till just den högtiden

Det här är en av mina absoluta favoritbilder på Tove. Hon och morfar kramas på midsommarafton. Båda ser lyckliga ut även om morfar här hade börjat insjukna i demens.

Ytterligare en midsommarafton med traditionsenligt firande i Trångfors. Morfar, Tim, Tove och jag. Jag minns att det var en varm kväll samt att vi hade fantastiskt roligt.

Midsommar några år tidigare än på den föregående bilden. Vi tre syskon framför midsommarstången hemma hos mormor och morfar i Trångfors.

En bild av ganska dålig kvalité men som säger mig så mycket och samtidigt gör mig så ohyggligt ledsen. För så här ser jag på oss tre syskon numera. Jag och Tim står kvar. På var barndoms gräsmatta står vi kvar. Vi ler och lever och har valt att leva vidare. Livet går som sagt inte vidare. Men vi lever vidare ändå. Vi väljer nya vägar och vi kämpar. Vi kämpar så hårt just för att kunna leva vidare, detta trots att livet som vi alltid känt till det faktiskt har tagit slut. Tove finns inte kvar i livet. Vi var tre men Tove fick gå. Vi kommer aldrig att få veta varför men hon dog och vi blev kvar. Jag och Tim blev kvar. Sen ni ljuset på bilden? Det kommer från solen som är på väg att gå ner bakom lekstugan. Lekstugan där vi tre syskon lekte som små. Jag tänker mig att Tove är det ljuset nu. Hon finns med men ändå inte. Jag blir så ohyggligt ledsen när jag ser den här bilden samtidigt som jag tycker att den är vansinnigt vacker. Ljuset, Tim och jag. Tove, Tim och jag. 

Livet. Det går inte vidare. Men det går att finna nya vägar att vandra och leva på. Jannica har faktiskt helt rätt i det.

/Mrs Martin, oktober 2014.

Min och systers relation var i vuxen ålder kantad av ganska mycket sorg. Ilska och sorg. I långa perioder hade vi en mycket god relation, jag vet att hon en gång sa till mig att jag var hennes bästa vän. När livet krisade ringde jag alltid till henne först. Hon vet saker om mig som ingen annan vet. Saker som vi delade i hemlighetsform. Men vi hade många kriser också. Och många många bråk.

När jag sörjer min syster är det en blandad kompott av sorg som sköljer över mig. Ofta går kompotten att sortera i fack, dock inte alltid. Jag sörjer framtiden. Att leva vidare utan min syster. Att inte veta vad som komma skall och att inte ha en chans att dela det där kommande med henne. Givetvis sörjer jag även nutiden. Nuet. Just nu. Att hon inte finns med och att hon inte får delta. Jag sörjer för att mamma och pappa plågas så hårt, för att min systers man har förlorat sin älskade fru och för att min mormor än i dag, nästan ett helt år efter Toves död, fortfarande inte kan prata om sin bästa vän utan att börja gråta. Jag sörjer att min systers barn får växa upp utan sin mamma. Jag sörjer att jag är ensam syster om att köpa julklappar till vår lillebror. Jag sörjer för så många flugna moment som aldrig kommer åter liksom kommande moment som hon inte får ta del av. Sorgen är då, nu och sen samt nästintill omöjlig att förutse och/eller ta fatt i.

Inte sällan tänker jag på vår barndom. Det var en ljus barndom. Stora barndomshemmet med mamma och pappa. En sladdis till lillebror som var vansinnigt tjock och söt. Flickrummen vägg i vägg på övervåningen med ett stort allrum just utanför. Vi hade inte i närheten samma musiksmak och ägnade eftermiddagarna åt att plåga varandras öron.

I våra föräldras sovrum stod en brudkista. Vår mammas brudkista. En stor och ganska tung kista gjord i furu och med svarta beslag. I bakre högra hörnet saknades en liten skruv vilket gjorde att man lätt fastnade med byxtyget däri om man satte sig ovanpå kistan. Jag vet att min syster drömde om att få den kistan. I övre tonåren fantiserade hon om att få ta den med sig till sin första egna ungdomslya. Jag minns att jag drömde om precis samma sak. Kistan var dock en kär ägodel till vår mamma. Den var en bröllopsgåva från min farmor och farfar och det är ingen mindre än min farmors pappa, alltså min pappas morfar, som har gjort kistan. Anton Lindberg från Strittjomvara, en by några mil ifrån Mader som i sin tur är min farfars barndomsby. I Mader hade min farmor och farfar sin sommarstuga (tillika min farfars föräldrahem) där jag och syster har spenderat otaliga somrar tillsammans med kusinerna. Anar ni familjehistorien bakom kistan? Antons initialer är inristade på insidan av locket, locket som sitter på kistan som är ett stycke av min historia. Ett stycke av min uppväxt. Ett stycke av min och systers uppväxt. Kistan är gjord av kärlek och omtanke samt för kärlek och omtanke. Men den är skavd och nött och ganska sliten. Den förlorade skruven är fortfarande förlorad och locket är lite vint och skevt.

Antons initialer samt stämpel.

Mammas brudkista.

Varken jag eller syster fick ta med oss kistan till våra första egna hem. Tur var nog det för jag vet inte om någon av oss hade haft vett nog att inse affektionsvärdet den bär på. Förmodligen hade den fått agera vardagsrumsbord och det vet vi ju alla hur slitna de kan bli med tiden, särskilt om hemmets ägare och hemmets ägares kompisar är i 18-19-årsåldern.

För några år sen fick jag dock kistan av mamma. Jag minns inte riktigt när och jag minns inte längre hur eller varför jag fick den. Men jag fick den. Jag fick hennes brudkista. Under åren har hon sagt att jag kan göra mig av med den om jag vill, inte för att den inte har ett fortsatt affektionsvärde för henne men för att jag inte ska känna ansvar för att just jag ska behöva bevara detta värde. Hon är klok min mamma och lägger inte bördor på någon annan. Just det är hon mycket noga med och bland annat det (bland mycket!) älskar jag henne för. Jag har dock valt att behålla kistan. Genom åren har den stått i vårt pannrum och mest samlat damm. Just furu är inte min favorit bland träslag men sent i går kväll när jag sorterade gamla minnen så lyfte jag på locket till den bortglömda kistan. Helt utan förvarning sköljde barndomens ljusa minnen över mig. Jag och syster i mammas och pappas stora sovrum, det som låg på övervåningen av vårt stora hus och som hade en egen balkong. Kistan som vi bäddade till dockorna på. Kistan som agerade kateder när vi lekte skola, som vi la prydnadskuddarna på när vi bäddade upp mammas och pappas stora säng och kröp ner för att se på film tillsammans. Kistan som har funnits under hela min barndom precis på samma sätt som min syster alltid funnits där. Den kistan är en del av min historia. En del av min och Toves historia. Den bär en del av min barndom.

Jag letar fram vit färg och en bred pensel och tillsammans med vår femåring målar jag kistan i  ett enda varv. Jag tänker mig inte för. För första gången på oerhört länge tänker jag mig inte för utan bara agerar. Jag bara gör. Jag målar. Kistan är förvisso fortfarande min mammas brudkista men nu passar den bättre in i vårt sovrum som i skrivande stund håller på att byta skepnad. Ut med ekmöblerna och in med vitt. Vi har faktiskt till och med köpt en himmelsäng vilket jag drömt om så länge jag bara kan minnas. Ända sen jag var liten har jag drömt om en himmelsäng. Och i vårt sovrum passar nu plötsligt kistan som är är en del av min barndom. Det gamla möter det nya. Sorgen inom mig möter livet.

Kistan blev fin. Jag är nöjd. De svarta beslagen sitter kvar. Antons initialer finns kvar. Ett stycke barndomshistoria finns kvar.

Färdigmålad!

Efter att färgen torkat skruvade jag tillbaka de svarta originalbeslagen.

Hela livet ska jag minnas min barndom. Djupt inom mig bär jag den med mig. En del av minnena hade jag bara en enda person att kunna dela med. Hon finns inte längre. Ingen kan minnas med mig. Ingen kan påminna mig. Ingen bär längre på vissa specifika minnen som jag bär på. Jag är ensam kvar. Till viss del är jag nu ensam om min barndom. Mitt hjärta är som en kista. Jag fyller den med alla systerminnen jag bara kan greppa tag i och ber en stilla bön om att jag aldrig ska glömma bort dem igen. För vår barndom är värd att minnas. Min syster är värd att minnas. Jag är värd att få minnas.

Jag är värd att få minnas och det även om ingen annan minns med mig.

/Mrs Martin, oktober 2014.