När bästa vännen dör

När vi var små spenderade jag och min syster mycket av vår tid hemma hos mormor och morfar. De bodde nära oss, faktiskt på promenadavstånd, och vi har haft en nära relation ända sen födseln. Mormor och morfar var en del av den allra närmaste familjen och deltog vid både vardag och fest. Hela livet fanns de där. Julafton, midsommar, valborg, påsk, födelsedagar, vardagar och alla andra dagar som behövde en mormor och en morfar. Närmare bestämt 365 dagar om året. Förstå vilken lycka för oss barnbarn.

Vi syskon har haft den enorma turen att få uppleva alla fyra mor- och farföräldrar. Dessutom har vi haft turen att ha snälla, kloka och generösa mor- och farföräldrar. Fyra guldklimpar, rent ut sagt! Av dessa fyra är mormor den enda som lever idag. Jag vill berätta lite om min mormor för er.

Min mormor var en hejare på att ställa till kalas och festligheter. Det är hon faktiskt fortfarande. En vanlig lördag kunde spenderas till att hänga upp ballonger och serpentiner i hela trädgården och sen dukades det på stora utebordet på gräsmattan. Middagen som serverades kunde föda ett mindre land. Jag har alltid känt mig hemma hos mormor. Ni vet vad jag menar va? Man kliver in utan att knacka, man letar i kylen utan att fråga, man ligger i soffan med fötterna uppdragna och ber om skjuts till träningar. Det fanns alltid någon att prata med, kramas med, mysa med. Det fanns en mormor som hittade på upptåg såsom att grilla i snörakan, köpa godis på en tisdag eller vinna basketbiljetter till matcher ingen annan ville gå på.

Mormor har suttit och hejat på fotbollsmatcher, bakat till tjejkvällar och applåderat högst och längst av alla när det har varit dansuppvisningar. Både jag och syster dansade i tonåren även om syster slutade medan jag valde dansen som yrke. När vi fyllde år kom mormor och grattade först på morgonen och sen igen på kvällen. I tonåren grät vi över kärleksproblem i hennes soffa och när vi var osams med mamma och pappa tog hon ständigt vårt parti, om än i tystnad. Vi har spenderat otaliga nätter i hennes stora gästrum och på morgonen var det alltid frukost på sängen och därefter efterätt. Pajer med vaniljsås. Så galet onyttigt men gud så gott!

Min mormor är en av de där bästa. En av de mest omtänksamma och mest kärleksfulla. Både jag och min syster har henne att tacka för så oerhört mycket. För att hon var en del av en kärleksfull uppväxt och för att hon var ytterligare en vuxen att räkna med. Förstå vilken lycka att inte ”bara” ha två närvarande föräldrar utan även fyra andra vuxna att räkna med! Min mormor var en av dessa fyra. Hon var en av fyra (sex) byggstenar. En grundpelare i livet.

Idag är hon 86 år gammal. När syster dog var hon 85. Varje dag lider jag med henne över att hennes ena barnbarn har dött. Varje dag skänker jag henne en tanke och undrar hur hon har det. För det är vidrigt att begrava sin 36 år unga syster. Och jag är helt säker på att det är precis lika vidrigt att begrava sitt 36 år unga barnbarn. Det är så sjukt så det nästan inte går att ta på. Sjukt är det. Sjukt, galet och fruktansvärt smärtsamt.

Saken är den att min syster inte bara var min mormors ena barnbarn. Hon var även min mormors bästa vän. De talade i telefonen varje dag. Dessutom delade de intresset för virkning. Den glädje jag och mormor delar över plantor och pelargoner delade min mormor och min syster fast över garner och virknålar. Helt galet om ni frågar mig. Men deras intresse gick inte att ta miste på. Jag retade dem för det. För alla timmar de la ner på handarbete istället för att stå med händerna i jord och kossabajs. De skrattade och tyckte att jag borde ansluta mig till den virkande gemenskapen. ”Över min döda kropp” är ett makabert (och med tanke på omständigheterna rent osmakligt) talesätt men ja, det var faktiskt så jag svarade dem varje gång. De där två tokiga som satt med händerna fulla i garn eller tyger.

Jag har haft två utomkroppsliga upplevelser i livet. Båda inträffade den 3:e november förra året. Den ena var när jag tittade och lyssnade på mina föräldrar medan de, på sjukhusets bårhus, tog farväl av sin äldsta dotter. De tog farväl av min syster. Av sitt barn. Det var så svårt att jag liksom svävade utanpå, jag fanns inte i min egen kropp. Det gick inte att stanna i mig själv. Huden på kroppen nästan lossnade och huvudet blev lätt och luftigt. Hjärtat vad så trasigt att det nästan slutade slå. Den upplevelsen hade jag vid ytterligare ett tillfälle samma dag och det var när jag, mamma och pappa åkte hem till mormor för att berätta att Tove är död. Jag minns att mormor såg på oss att något hade hänt. Hon backade in i lägenheten och frågade om min mamma var sjuk. Sen öppnade mamma munnen och sa som det var. Jag minns inte exakt hur hon sa det men hon sa det kort, snabbt och tydligt. Och därefter rasade världen omkring oss. Marken under våra fötter rämnade och livet slogs i spillror. Igen. För nu visste alla. Alla i familjen var informerade. Och när alla visste blev det verklighet och livet som vi kände till det tog slut.

Händelserna inträffade i omvänd ordning. Mormor var med på bårhuset och tog farväl av sitt barnbarn. Farväl av sin bästa vän.

Av respekt för integriteten hos alla inblandade beskriver jag det inte mer än så. Men medan jag stod i min mormors varma hall lämnade jag min egen kropp. Andningen upphörde, syret behövdes inte. Och världen blev sig aldrig lik igen. Vi alla trasades sönder för gott.

Man ska inte begrava sina barnbarn. Det ska man inte. Det är så fel som det bara kan bli. Man ska inte överleva sina barn och man ska definitivt inte överleva sina barnbarn. Världen är för evigt upp och ner.

När det rensades bland min systers saker hittade man en påse med garn. Det var många garner. Dessutom hittade man en virkad ruta. Att det var början på ett projekt förstår vi alla. Ingen av oss vet dock till vad. Vi vet inte vad hon hade tänkt eller hur hon hade tänkt. Min syster tog svaret med sig i graven och vi får aldrig veta vad den där rutan skulle vara en del av. Att mormor skulle få garnerna var det dock aldrig någon tvekan om. Och sen dess har hon virkat. Och virkat. Och virkat. Under tre månader har jag inte retat henne. Jag har sett att hon virkar men inte vetat vad. Vi har druckit kaffe och suttit i tystnad. Pelargontidningen på soffbordet. Påsen med garner bredvid fåtöljen. Båda med sorg i hjärtat över en syster och ett barnbarn. Min mormor har sörjt sin bästa vän. Vi har druckit många sorgsna kaffekoppar. Gråtit, hulkat och snorat men också pratat fina minnen. Barndomsminnen. Systerminnen. Barnbarnsminnen. Bästavännenminnen.

Hur som helst. Igår fyllde min systers man år. 49 år. Nästa år blir det stor fest. Det ser jag fram emot. 49-årsdagen blev också festlig. God middag och smaskig tårta. Vi andra i famliljen, alla utom mormor, hade skramlat till presenter. Hon var givetvis tillfrågad men som jag förstått det hade hon tackat nej. Vad vi hade köpt? En dahlinskjorta och goda vinflaskor. Mina fina bästigaste systerbarn hade köpt en snygg tröja till sin pappa. Kläder och vin. Ni vet, presenter med kärlek i. Omtanke. Personligt valda.

Men mormor. Hon hade skapat kärleken självt. Under tre månader har hon virkat rutor som hon sedan sytt ihop till en filt. I mitten av täcket sitter systers ruta. Den hon virkade men som vi inte vet till vad. Nu vet vi dock vad den kom att sitta i. Den sitter i mitten av mormors filt, omgiven av många många rutor som vår mormor har virkat. Systers ruta är fullkomligt omgiven av mormorsvirkad kärlek! Och den filten fick min systers man. I present. Förstår ni vilken present! En 36-årig fru och hennes mormor har tillsammans virkat en filt. Och vilken filt sen!

Kärlek kommer i många former. Från min mormor har kärleken till oss barnbarn fullkomligt strömmat hela livet. Igår serverade hon den återigen men då i en filt. Och jag blir ännu en gång varse om att kärleken är starkare än döden. När barnbarn och bästa vännen dör kan man välja att ge upp. Man kan lägga sig på golvet och dö och bara sluta leva. Min mormor, min 86-åriga mormor, valde dock att leva vidare. Hon valde att leva vidare tillsammans med oss andra. Istället för att ge upp så valde hon att virka. Hon virkade faktiskt kärleken självt. Och det älskar jag henne för. Även det älskar jag henne för.

1608863_10152182631267346_935961176_n

Rutan i mitten som har en aprikos ruta i ett av sina hörn har syster gjort. Övriga är alltså mormors. 

/Mrs Martin, februari 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till När bästa vännen dör

  1. Magda skriver:

    Åh Tina, jag gråter så jag inte ser texten! Så fint skrivet. Vilken kärlek som strömmar i er familj! Stor, stor kram!

  2. Lisa skriver:

    Åh Tina så vackert skrivet av dig gråter många tårar kram på dig och din fina familj

  3. Linda skriver:

    Har inte kommenterat din blogg tidigare men kände att nu är det dags 🙂
    Mina tårar trillar nerför min kind när jag läser din berättelse. Du är så fantastisk på att sätta ord på dina känslor. Många av dina känslor är även mina! Jag förlorade min bror för exakt två år sedan. Från att ha varit helt frisk ena kvällen, till att mina föräldrar hittade honom död i sin säng dagen efter. Det har varit helt omtumlande för alla nära och kära.
    Här hos dig, på din blogg, känner jag mig hemma. Du sätter ord på allt som jag har känt/känner.
    Jag vill sända dig en varm kram, även att jag inte känner dig 🙂
    Mvh Linda

  4. Maria Sharma skriver:

    Så underbart vackert skrivet. Tårarna rinner okontrollerat. Det du skriver är så talande. Jag har inte träffat fina Tove på så många år. Men det jag minns av henne är bara ren värme och kärlek. Och hon måste vara lycklig att hon får leva vidare genom er. Stora kramar till er alla. <3

    • Mrs Martin skriver:

      Tack Maria! Stora kramar till dig! Det kändes så bra när du kom fram där innan jul. Alla vågar inte gå fram. Och det respekterar jag. Men du vågade. <3

  5. Anki skriver:

    Fantastiskt

  6. cheap gucci bags skriver:

    I purchased cheap gucci bags for my pal for your holiday getaway gift and they’re wonderful and cute.

  7. Pingback: Natten den 3:e november | MrsMartin.se

  8. Pingback: Så blev mitt första år av sorg | MrsMartin.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.