Perspektiv

När jag var tolv år råkade jag ut för en elak tandläkare. Han jobbade alldeles för fort och för hetsigt. Faktiskt så fort och hetsigt att han blev arg på mig när jag sa att det gjorde ont och ville ha bedövning. Han menade att ”lite får man stå ut med” och ”någon bedövning behövs då rakt inte”. Sen lagade han min tand. Utan bedövning och med stressade och hetsiga händer. Under samma minuter som min tand blev hel igen så brast mitt förtroende för tandläkare. En rädsla tog fart i mitt bröst och sen dess har jag, givetvis och självklart, varit rädd för tandläkaren. Såklart.

Under tonåren plågade jag mig igenom de årliga undersökningarna. Givetvis hos en annan tandläkare på samma klinik men ändå. Lika rädd var jag för det. Vid 19 års ålder behövde jag dra min första tand eftersom det blev för trångt i munnen. Jag var så rädd så att jag fick sövas. Att dra ut en tand tog en hel dag eftersom narkos tar sin tid, både att falla in i samt vakna ur. Själva dragningen av tanden tog väl kanske 30 minuter. Kan ni förstå? En hel dag som slösas bort bara för att man är så rädd för de där 30 minuterna. En rädsla som en tandläkare orsakat sju år tidigare. En helt onödig och icke rationell rädsla men en rädsla som likförbaskat är obönhörligt stark och plågsam ändå.

Efter narkosen bestämde jag mig för att sluta vara rädd för tandläkaren. Eller rättare sagt: jag bestämde mig för att ta tag i min rädsla. Jag vände folktandvården ryggen och sökte upp en privat tandläkare. I hans tandläkarstol grät jag fram min rädsla och han lyssnade och sa ingenting och undersökte därefter mina tänder så pass försiktigt att jag nästan inte kände att han vidrörde mig ens. En gång om året gick jag till denna tandläkare och varje år undersökte han mig lika försiktigt. Sakta men säkert vek rädslan undan och min tilltro till tandläkare steg i graderna. I dag är jag inte ett dugg rädd för tandläkare längre. Jag tycker det är obehagligt och jobbigt att gapa länge men de tjugo minuter som en undersökning tar ger mig faktiskt inga större obehag längre. Detta har jag en fantastiskt pedagogisk och lugn privattandläkare att tacka för. Sen får man tycka vad man vill om privatisering. För mig personligen var det räddningen.

Vi förflyttar oss längre fram i tiden. Faktiskt så långt fram som till nu i måndags, alltså den dag som inledde den vecka vi snart närmar oss slutet av. Jag sitter i soffan och äter en smörgås. Hårdbröd med sesamfrön och flingsalt på. Mums! Plötsligt känner jag en klart större saltbit än vanligt på tungan och det går ett par trevande sekunder innan jag inser det fasansfulla. Det är en bit av en tand jag känner på tungan! Jag har bitit av en bit av en tand! Jag får panik och rusar ut i badrummet. Spottar ut den lilla flisan i handen och försöker se förlusten på den kvarsittande tanden via spegeln. Mr Martin tittar på flisan och jo, visst är det en bit av din tand. Jag har inte ont men blir arg och lite äcklad. ”Hallå liksom, ska man kunna bita av ett hörn på en kindtand när man är 34 år ung”? Jag springer runt som en yr höna och är arg, orolig och upprörd. Mr Martin har lite svårt att ta till sig min oro och säger att det är väl inte mer än att ringa tandläkaren i morgon. Jag sansar mig. Han har rätt. I morgon ringer jag tandläkaren. Det är ingen idé att hetsa upp sig.

Tisdag. Min ordinarie tandläkare har inga akuttider, det vet jag sen tidigare, så jag ringer till en stor tandklinik som ligger nära mitt jobb. Hasplar ur mig mitt ärende och den trevliga sköterskan bokar in mig för en tid redan samma eftermiddag. Hela tiden glider jag med tungan över det trasiga hörnet och det känns som att det saknas typ en meter tand men jag inser förstås att så inte är fallet. Och tur är ju det. Vad läcker Mrs Martin hade varit om hon haft meterstora tänder liksom.

Jobbar hela förmiddagen och eftermiddagen och det går bra. Beklagar mig för mina kollegor och lommar sen iväg med sänkt huvud till tandläkaren. Usch. Nu ska det lagas också. Hoppas de är generösa med bedövningen i alla fall.

Det är i väntrummet som insikten kommer till mig. Den där sorgliga insikten som värker i mitt inre och inte lämnar någon nåd. Trodde jag. För den här gången gör den faktiskt det. Den här gången kommer sorgen med en liten smula nåd också. Vad jag tänker på där jag sitter och väntar? Jag tänker på min syster. Som är död. Som inte kan känna sina tänder. Som inte kan avgöra om de är hela eller trasiga. Som garanterat skulle föredra att leva framför att ha helt hela tänder. Hon skulle nog föredra att leva framför att ha några tänder över huvudtaget faktiskt. Och där jag sitter börjar något växa i mig. Det växer en insikt i mig. Den sprider sig i hela mitt bröst och huvud och kropp och jag blundar och tänker en enda tanke.

Vad gör en trasig tand egentligen? Jag lever ju i alla fall!

Jag förstår att min insikt är provokativ. Jag förstår att min insikt provocerar. Jag förstår att den är osmaklig och hemsk på alla sätt men jag rår inte för den. Den är som den är och den kommer till mig. Missförstå mig rätt. Jag skulle dra ut alla mina tänder utan bedövning och sen svälja dem hela om det innebar att jag fick min syster tillbaka. Jag skulle göra det flera gånger om. Men det får jag inte. Jag får henne inte tillbaka. Och medan jag sitter i väntrummet inser jag att en trasig tand är absolut ingenting i jämförelse med att inte få leva. Min syster var mycket rädd för tandläkaren. Jag vet att hon dock skulle dela min insikt. Jag vet att hon delar min insikt.

Tandläkaren lagar min tand. Hon säger att flisan är liten men att den ändå behöver lagas. Hon lägger bedövning och hon vet om att jag tidigare varit rädd och att jag därför har gått till en specialtandläkare under flera år. Allt det där vet hon och därför informerar hon om precis allt hon gör. Hon informerar för att lugna mig. Jag lyssnar dock inte. Jag ligger i stolen och slappnar av bryr mig inte om vad tandläkaren gör. Jag slappnar av och tänker på min syster. På saker vi gjorde och saker vi sa. På musik vi lyssnade på och stunder vi delade. På hemligheter vi bar tillsammans och som jag nu är ensam om att bära. Hemligheter jag aldrig kommer berätta för någon annan. Hemligheter som är mina och systers. Hemligheter som vi äger tillsammans. Det tänker jag på. Medan tandläkaren borrar i min tand. Jag bryr mig inte om att hon borrar. Jag bryr mig inte för en sekund. För jag har fått ett perspektiv. Jag har fått perspektiv på tandläkarbesök. Jag har fått perspektiv på livet.

Det finns inget gott med att min syster har dött. Det finns ingen mening med hennes bortgång. Men jag inser att hennes bortgång gett mig perspektiv på livet. Perspektiv på problem. Perspektiv på hur mycket ett besök hos tandläkaren är värt att gruva sig för.

Jag hoppas att hon ser mitt nya perspektiv och att det skänker henne lite tröst. Tröst över att livet tog slut alldeles för tidigt. Tröst över att hon aldrig mer behöver gå till tandläkaren. Tröst över att jag måste gå till tandläkaren men inte längre kan ringa henne innan så att hon kan peppa mig till max.

Jag har fått perspektiv på livet. Jag önskar att jag inte hade fått det. Men jag har fått det.

/Mrs Martin, 22 maj 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Perspektiv

  1. Daniel Groth skriver:

    Synd bara att man inte kan födas med perspektivet eller lära sig det lite enklare än nuvarande inlärningsteknik så kanske fler människor skulle vara snällare mot varandra innan det har gått för långt å då skulle man slippa lägga så mycket energi på onödiga problem och istället lägga energin på trevliga händelser 🙂

  2. Annika Wall skriver:

    Tina, jag råkade också ut för en hemsk tandläkare som barn. En tysk tandläkare som var så opsykologisk och hårdhänt så att alla som gått hos henne fick mer eller mindre tandläkarskräck. Jag gick inte till tandläkaren på flera år men träffade sedan en helt underbar en, som botade min tandläkarskräck i ett nafs.
    Jag reflekterar över det du skriver om saknaden och sorgen över din syster och jag förstår en del av de känslor som du tycker är irrationella, men som inte är det, för det är så vi människor fungerar. Jag har mist flera av mina nära och kära, och det jag kan säga till dig min fina vän är, att för mig går aldrig sorgen över. Den finns där i bakgrunden och poppar upp extra starkt emellanåt, men för det mesta håller den sig i bakgrunden. Ibland forsar den bara fram och jag gråter i vild förtvivlan för att i nästa stund kunna förbytas till glädje. Glädje över minnen, små ljusa guldkorn som finns där någonstans inom mig. Sorg går inte över, det är något man får lära sig att leva med.

  3. Pingback: Så blev mitt första år av sorg | MrsMartin.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.