Delad glädje är dubbel glädje

Det är ljusare nu. Efter en dryg månad av tung svärta vände det till slut och jag steg sakta uppåt igen. Det känns nästan för bra för att vara sant men det är sant. Ljuset sipprar in, både sommarljuset och levnadsljuset. Tårarna ligger nära, när syster kommer på tal svämmar de lätt över. De bekommer mig dock inte lika mycket längre. Jag låter dem rinna och hoppas att personen mittemot inte ska vända sig om och gå. Hittills är det ingen som har gått.

Sorgens svärta sitter inte som ett klister över bröstet längre. Den kletar sig inte fast och tynger mig likt ett sjunkande skepp. Jag vet att den kommer komma åter. Klistra sig fast med absolut ingen nåd och ingen hänsyn. Just nu är det dock ljust.

Detta ljus som känns på insidan gör att mitt behov av att skriva minskar. Mitt huvud skriker inte efter en ventil att öppna för att släppa på trycket. Det där trycket som tidigare var så stort har faktiskt minskat något och jag har fått ork till annat än att bara överleva. Prioriteringarna har blivit mina barn och mitt växthus. Det har känts som en bra prioritering.

1234576_10152435730072346_1615091842559006393_n

Pelargonlycka!

 

Ni är många som skriver till mig. Både i form av kommentarer i bloggen men också i mail. Några har sökt upp mig på facebook och skickat meddelande där. Jag har fått en handfull nya facebookvänner. Ni skriver så mycket stöttande. Pepp, kärlek och omtanke. Jag suger i mig. Flera av er skriver om era egna sorger. Jag blir ledsen över det ni skriver men glad över att ni berättar. Glad över att även ni berättar. Så som jag berättar. Och jag läser så gärna om det ni vill berätta. Många av er skriver om sorger. Om era egna sorger. De där känslorna som ofta uppfattas om tabu. Ni beskriver era sorger. Ibland lite på ytan så där. Andra gånger mer innerligt.

Och herregud vad mycket sorg det finns. Jag är inte ensam.

Ni berättar om pappor som har slagits under er uppväxt. Som varken sett eller älskat er. Mammor som druckit för mycket alkohol. Mammor som alltid druckit alkohol. Ett syskon som gick bort alldeles för tidigt. Några av er har förlorat sin käraste. Mannen i cancer eller en arbetsplatsolycka. Frun i en hjärnblödning eller ett självmord. En del av er har förlorat barn, antingen i magen eller i yngre år eller i tonåren. Några har förlorat sina vuxna barn. Andra har förlorat en eller båda sina föräldrar. En del trodde att de hade förlorat men efter två dagars intensiv väntan hörde det där syskonet av sig från ett tsunamidrabbat Thailand. En del av er har trott att ni förlorat men haft turen att ha fel. Några har förlorat fler än en. Det är känsloladdade mail. Tunga mail. Svarta mail. Jag förstår er svärta.

En del av er har blivit sjuka av er sorg. Några äter medicin. Andra funderar på att ta steget och faktiskt söka hjälp. Jag hoppas att ni vågar ta det där steget till slut.

Alla beklagar ni min sorg. Och sen berättar ni om er egen. Jag läser allt ni skriver och gråter ofta. Dels över den sorg ni berättar om och dels över min egen. Men jag gråter också av lättnad. Lättnad över att fler vågar tala. Lättnad över att fler vågar berätta. Lättnad över att jag inte är ensam om att bära den här typen av börda. Bära sorgen. Bära ångesten. Bära saknaden efter en människa som alltid funnits men som nu inte finns mer. En människa som aldrig någonsin kommer finnas mer.

Missförstå mig rätt. Jag tycker det är oerhört tragiskt att ni sörjer, att ni behövt vara med om det ni berättar om. Jag önskar innerligt att jag kunde göra det fruktansvärda till ogjort. Att alla sorger skulle försvinna eftersom de aldrig någonsin funnits. Tyvärr kan jag dock inte det. Jag har inte den förmågan. Det enda jag kan göra är att läsa det ni skriver och sen skriva tillbaka till er. Jag försöker hinna svara på alla mail. Jag hoppas att ni läser mina svar.

Det sägs att delad glädje är dubbel glädje. Jag håller verkligen med om det. Delad sorg är dock inte dubbel sorg. Tvärtom. Delad sorg är precis vad det låter som. Den är delad. Kanske inte halverad men ändå delad. Vi hjälps åt. Vi andas tillsammans. Vi sörjer helt olika personer och detta på helt olika sätt men vi delar ändå en känsla. Vi delar känslan. Vi förstår varandra och vet hur det är att faktiskt kunna andas även när man tror att det absolut inte ska gå.

Delad sorg är delad sorg.

Tack för att ni delar med er till mig.

/Mrs Martin, 29:e maj 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.