Även vingklippta fåglar kan flyga

Ibland känner jag att den här bloggen stressar mig. Jag känner att jag borde skriva ett inlägg. För min skull. För er skull. För mitt egna minnes skull. För att inte glömma bort hur det är just nu. För att kunna minnas hur det var just då. Just det där med att minnas har varit mycket viktigt för mig. Att kunna gå tillbaka och läsa om hur det var då och på så sätt kunna minnas. Inte glömma bort hur det var när det var som svartast, när det blev grått och slutligen när det ljusa återigen började sippra in. Bloggen blev mitt minne och jag har läst den oftare än vad jag har skrivit i den. Faktiskt så har jag läst alla inlägg. De som heter Natten den 3:e november samt Begravningen är svårast att läsa.  Men jag behöver läsa och bloggen har varit oerhört viktigt i mitt sorgearbete. Faktiskt så blev den nog livsviktig. Ett redskap för att först överleva och därefter leva. För leva är det jag hela tiden har strävat efter. Och lever är just precis vad jag också gör.

Mest livsviktigt har stödet från omvärlden varit. Ni är så många som slöt upp och som fortfarande stöttar. Som möter mig i mina samtal om Tove och som accepterar den jag blev utan henne. Utan det medmänskliga stödet hade inget skrivande i världen kunnat rädda mig men om jag bortser från familj och vännerna runtomkring, som slöt upp och stundvis rentav bar mig, så har skrivandet varit det som helat och burit mig allra mest.

Och vad många ni är som har läst min blogg! Under de här åren har jag förstått att sorg är ett ämne som berör på djupet. Svårt är det men nödvändigt. Jag har uppskattat era mail och kommentarer. Jag har uppskattat dem mycket men aldrig hade jag kunnat tro att så många skulle läsa. Inte mindre än 1008288 gånger har bloggen lästs och det av 82293 unika läsare. Kan ni förstå?! Jag vet inte vad det är som gjort att så många följt mig i mitt skrivande men jag förstår att ämnet behöver lyftas oftare. Lyftas mer. Pratas om och lyssnas på. Jag har ofattbart svårt att förstå att ni är så många som läst och jag är tacksam över var och en av er. Både ni som läst i det tysta och ni som valt att föra en dialog. Många av er har berört mig på djupet. Vilka sorger ni bär på! Så ofattbart svåra sorger. Men att ni har delat med er till mig har hjälpt mig. Jag har känt mig lite mindre ensam. Även det är jag oändligt tacksam för.

Jag behövde ingen samtalsterapi. Sömntabletter förvisso, där i början när nätterna var helt olidliga att ta sig igenom men i övrigt har jag, när den inre stormen rivit som allra hårdast, lutat mig mot skrivandet. So far i alla fall. Jag vet ju att det här är en livslång resa. Aldrig kommer det helt ta slut. Förstås. Men jag vet också att sorg faktiskt går att bära. Den här sorgen kan jag bära. Och det utan att den kväver mig helt på vägen. Tänk ändå!

För jag är sannerligen på väg. Och det går framåt. Varje dag faktiskt. Det är länge sen jag stod helt stilla.

Det är svårt att sammanfatta tiden från den 3:e november 2013 och fram till i dag. Förmodligen är det omöjligt. Det är så många spretiga känslor både hit och dit. Svarta hål, ångest, tårar och ilska. Uppgivenhet. Känslan av att måsta ge upp. För det är just ge upp man måste göra. Hur märkligt det än låter så måste man till slut ge upp. För att orka. För att ta sig vidare. Vad man måste ge upp? Man måste ge upp kampen mot att inte acceptera. Man måste ge sig. Man måste acceptera. Hur smärtsamt det än låter. Aldrig kan man riktigt förlika sig med förlusten. Aldrig kan man riktigt acceptera att den man älskade dog. Men samtidigt, hur lever man vidare om man ständigt stretar emot? Hur går man vidare om man aldrig accepterar det som skett? Låter det sjunka in, tar till sig det och ger efter? Det är ohyggligt svårt att acceptera faktum. För mig har det dock varit livsviktigt. Att lägga det där pusslet och faktiskt se att en pusselbit saknas. En bit som aldrig kommer komma åter. Och därefter acceptera det tomrum den lämnar efter sig. Pusselbiten. Tove.

Vad mer finns att acceptera? Jag måste acceptera att jag blev lämnad. Acceptera att jag blev ensam syster kvar. Acceptera att jag blev kvar. Jag måste acceptera och förstå att det inte finns någon skuld hos den som dog och att jag själv inte bär någon skuld för att jag lever. För jag valde inte att hon skulle dö. Hon valde inte att hon skulle dö. Det bara blev så och jag hade kunnat följa hennes exempel och lägga mig ner och dö jag med. Men jag valde inte det. Jag valde att överleva. Därefter valde jag att leva. Och en viktig del av vägen dit har hela tiden handlat om att skriva. Jag har skrivit mig igenom sorgen. Ut till den andra sidan. Den där det går att leva livet trots svår och svärtad sorg. Det går att leva i en gråskala ty flera av stunderna gränsar till det vita. Och ibland, vissa små stunder, så är det faktiskt rent av alldeles klart och vitt.

Man blir förändrad av sorg. Jag blev förändrad av sorg. Jag blev tystare. Mer inåtvänd. Mer stilla. Missförstå mig inte nu. För tyst och stilla är jag rakt inte! Men nuförtiden väljer jag mina strider med större omsorg. Rycker på axlarna åt det oviktiga, det där som egentligen inte spelar någon roll om man väl tänker efter. Jag litar mer på andra. Känner tillit till att andra kan och att jag inte behöver kontrollera. Det där kontrollbehovet försvann markant. Det har varit en märklig, svår och samtidigt befriande känsla. En ovan känsla. Men samtidigt en skön en. Av allt som ändrades är det det som jag faktiskt uppskattar allra mest. Att jag liksom inte bryr mig i det som inte är värt att bry sig om. Det finns givetvis inget bra med att Tove dog. Men jag blev inte en sämre människa för att hon inte finns kvar.

Mer då? Jag väljer mina stunder mer nu för tiden. Jag fördelar min tid bättre. Är mer avslappnad och ser det lilla i det stora. Och sen ett halvår tillbaka uppskattar jag åter att ha tusen järn i elden. Jag jobbar och pluggar och roddar familjelivet, hett påhejad och med en ofantlig draghjälp av Mr Martin, mina föräldrar (som varje vecka backar upp mig så jag hinner plugga) och svägerskan samt svågern som hoppar in som akuta barnvakter när det krisar som allra värst. Vännerna som förstår. Som väntar. Som accepterar att det finns färre timmar på dygnet än tidigare. Herregud vad jag älskar er allihop!

Och jag lever. Jag både överlevde och lever. Det är en oväntad men efterlängtad känsla. För jag vet jag ju att alla faktiskt inte läker. En del äts upp av sorgen. Går under. Tvingas till slut ge upp. Jag vet inte varför det blir så och jag vill inte heller spekulera om det. För jag är inte en av dem. Jag vet inte hur det är. Jag gick inte under.

Jag känner ingen överlevnadsskuld gentemot Tove. Jag har aldrig känt att jag inte har rätt att gå vidare. Däremot tycker jag ohyggligt synd om henne. Det är så ofattbart att hon inte får vara med. Särskilt då är det som svårast, då när jag befinner mig i stunder då hon verkligen verkligen borde varit med. Det är så vansinnigt obeskrivligt synd om henne! Det är givetvis ofantligt synd om alla oss som står kvar. Men faktiskt så tycker jag allra allra allra mest synd om henne. Hon som inte längre får vara med härmed oss.

Jag är på väg att göra slut med mitt skrivande sorgearbete. Det här blir nog mitt sista inlägg. För nu i alla fall. Jag vet att jag har sagt det förr och att jag uppenbarligen hade fel men under en ganska lång tid har jag känt att bloggen stressar mig. Att jag borde skriva. Att jag borde berätta. Långsamt har jag insett att det nog egentligen betyder att den här delen av mitt sorgearbete mest troligt faktiskt är över. Jag behöver inte skriva längre.  Jag måste inte skriva längre. Det är många många veckor sen mitt huvud kokade över av sorg. Jag minns så väl hur det var där i början, när orden tryckte på och hela hjärnan liksom brann av oskriven sorg. Jag minns hur jag satt framför datorn och skrev medan tårarna rann. I samma sekund som jag var färdig lättade trycket en aning. Skrivandet blev min ventil. Bloggen blev min ventil. Självterapi blev vägen ut. Vägen igenom. Vägen upp.

Camilla hade rätt. Det går att leva med sorg. Det går att ta sig vidare trots att man förlorat ett syskon. Det går att ta sig framåt. Hela livet bär jag med mig Tove. Hon finns i allt och ingenting. Jag talar om henne. Tittar på bilder. Berättar hennes historia. I hennes barn ser jag hennes leende. Hennes skratt. Hör hennes röst. Känner igen hennes rörelser. Men hon finns inte längre. Hon är död och jag har gått vidare. Livet blir sig aldrig likt men jag måste faktiskt säga, hur provokativt den är låter så är det samtidigt högst befriande: Det går att överleva svår sorg. Det går att leva vidare trots svår sorg. Det går att ta sig upp till ytan igen. För mig gick det i alla fall. Och det är jag evigt tacksam för.

Om några veckor ska vi fira vår tredje jul utan Tove och för första gången anar jag något slags ljus i den högtid som alltid var främst hennes. Vi fortsätter med våra alternativa jular, de klassiska dog med henne. Och det går. Vi tar oss framåt. Det här huset är ljuvligt att julpynta och barnens glittrande ögon äts inte upp av min egen sorg. För första gången sen Tove dog tar jag in och följer mina barns spirande julkänslor. Två år missade jag. Vilken tur att jag kan njuta denna tredje gång. Tredje gången gillt liksom!

Sorgen. Den förändrar. Hela livet förändras. Jag är annorlunda i dag. Långt mer annorlunda än vad jag hade varit om hon hade levt. Flertalet av mina relationer har förändrats. Min relation till Tove har förändrats. Min inställning till livet har förändrats. Min syn på vad som är viktigt har förändrats.

Man blir vingklippt av sorg. Jag blev vingklippt av sorg. Så ofattbart smärtsamt vingklippt. Men vet ni en sak? Även vingklippta fåglar kan lära sig att flyga.

Även vingklippta fåglar kan flyga.

/Mrs Martin, december 2015. Tack för att ni har läst. <3

Publicerat i Uncategorized | 14 kommentarer

Två år

Två år har gått sen Tove dog. Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg och sammanfatta de här två åren men jag har varken lust, ork eller behov av det. Livet tuffar på. Ibland finns det svarta stunder, ibland riktigt vita men mestadels rör jag mig i en gråskala som varierar ganska kraftigt. Sett till sorgen alltså. I livet i övrigt finns det en hel regnbågspalett.

För färgen sipprade in. Jag minns så väl när vi rullade ut från parkeringen efter begravningen och Lalehs ord strömmade ur radion. Bara för att det är mörkt så betyder det inte att det inte existerar några färger. Och Laleh visade sig ha rätt. Jag vet att jag oroade mig för det i början. Att livet inte skulle komma åter. Att jag aldrig skulle skratta på riktigt igen. Jag minns att jag under den där första systerlösa sommaren satt i Camillas kök och åt blåbärspaj och ställde frågan rakt ut. Frågade om det går att bli lycklig igen. Camilla svarade så tvärsäkert att jag minns att hon sådde ett frö av hopp i mig. Ett hopp som flera månader senare visade sig vara sanning.

Livet går dock inte vidare. Det dog tillsammans med Tove den där disiga novembernatten för två år sedan. Sedan dess har jag stakat ut en ny bana, funnit nya vägar, förkastat, försakat och omvärderat. Det är mycket som tidigare fick ta plats som inte alls ryms längre och det är mycket som har blivit viktigt och betydelsefullt. Jag är annorlunda. Min omgivning är annorlunda. Mina relationer är annorlunda och mina prioriteringar är annorlunda. Det finns inget bra med att Tove dog. Bara sorg och svärta och en livslång saknad. Men jag måste välja att leva bra ändå. Jag måste välja att ta mig framåt, på de där nya stigarna. Jag måste välja livet men jag måste även stanna upp när det svartaste svarta slår till. Det går inte att huka, gömma sig, värja sig. Jag tror att sorgen skulle äta upp mig om jag ignorerade den. Kväva mig. Ta hål på min själ.

Ett starkt minne från det där med att landa i det svarta är från ett träningstillfälle under första året. I receptionen möter jag fina vännen Anna och tårarna kommer direkt. Kanske för att det var så nattsvart. Kanske för att Anna står så nära. Kanske för att Tove var så nära. Jag lät dem rinna. Det fanns inget att göra. För den sorg som inte får komma ut den kväver mig. Äter mig. Förgör mig. Så jag grät i receptionen. Och jag grät i omklädningsrummet. Och jag grät när jag lyfte skrotet.

Eller den där gången på universitetet när vi skulle berätta om vår barndom. Det var Toves födelsedag och givetvis var det omöjligt för mig att sitta på en kurs och prata om min barndom då. Så jag sa rakt ut som det var och sen rann tårarna. I strida strömmar rann de och jag snorade och hulkade medan Björn satt med sin hand på min arm. Det är så accepterat att gråta offentligt. Åtminstone när man förlorat en syster. Jag förstår att den där acceptansen har betytt mycket för min läkeprocess.

Två år. Helgen har varit tung. Det är länge sen det var så tungt. I lördags tände vi ljus på graven och efteråt promenerade jag hem. En timmes skön promenad med min och systers spellista i öronen. När jag kom hem tände vi fler ljus och Mr Martin lagade middag. Jag pratade med mamma och så kom tårarna igen. Förbannade jävla helvetesskit att Tove gick och dog! Jag satt i hallen i sköna fotöljen (det är ju egentligen inte klokt att vi har ställt husets skönaste och snyggaste fåtölj i hallen men det har vi) när det plötsligt knackade på dörren. Jag torkade tårarna och öppnade dörren. Utanför stod helgens första busellergodissuget barn, en liten kille på typ knappt fyra år, iklädd en svart draculacape och ropandes BU! Jag blev faktiskt lite rädd eftersom jag inte var beredd på att han skulle ropa. Jag skyndade mig att hämta skålen med kexchoklader och eftersom han var helgens första dörrknackare (förmodligen var han ju inte det men vi har köpt ett så välisolerat hus att vi inte hör barnknackningar om vi inte just där och då råkar sitta i hallen) så sa jag att han gärna fick ta fyra kexchoklader. Den lilla draculapojken sken upp men svarade att det räckte bra med två. ”Jag taj två kexchokladej” och därefter ”Tack så mycket” och sen försvann han ner för uppfarten tillsammans med sin huttrande pappa.

Allhelgona och Halloween infann sig i år under samma helg. Många tycker att det är jobbigt men själv tycker jag att det är skönt. Glada barn är liksom raka motsatsen till livslång sorg och saknad. Och jag behöver motsatsen. Just den här helgen behövde jag motsatsen.

Min minsta häxa tänder ljus hos sin moster

Min minsta häxa tänder ljus hos sin moster

 

Två år har gått. Just i dag är det precis två år sen Tove somnade för att aldrig vakna mer. I dag ska jag skriva tenta och dricka mycket kaffe och sen ska jag äta tacos och se film med systers yngsta. Därefter startar år tre och det blir säkert lika svart, vitt, grått och färgglatt som år två. Kanske rentav lite ljusare, vem vet?

Livet. Det går inte vidare. Det börjar inte om. Men det tar nya vägar och jag har liksom, av egen kraft och av all omsorg som ni alla ger mig, valt att följa med.

I dag är jag ledsen, svag, stark och tacksam.

I morgon börjar år tre.

/Mrs Martin, årsdagen 2015.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Aprilhäxan

I slutet av 90-talet stack Tove en bok i min hand. Det var Axelssons ”Aprilhäxan” och min syster var nästan lyrisk över hur bra boken var. Vi har alltid haft en ganska åtskild smak vad gäller skönlitteratur. Jag gav den dock en ärlig chans och kämpade mig igenom tre eller fyra kapitel innan jag gav upp. Boken var rent värdelös. Tyckte jag då alltså.

Många år senare, jag tror bestämt det var 2005, köpte hon den i pocket för att läsa den ett varv till. Knasiga litteraturtokiga kvinna! Efter att ha läst ut den fick jag boken av henne. Jamentackochbock. Verkligen. Jag försökte inte ens dölja mitt missnöje men hon intygade, bedyrade och lovade att jag nog skulle tycka om den nu. ”Du är ju äldre nu, det behövde kanske bara landa lite?” har jag för mig att hon sa. Jag minns att jag tänkte att den boken inte kan bli bra om jag så hinner fylla 95.

Boken var inte bra den gången heller. Jag kastade faktiskt bort den. Syster skakade uppgivet på huvudet.

Tio år senare, faktiskt för fem veckor sedan, började jag läsa en kurs i litteraturvetenskap vid Halmstad Universitet. Kursen är på distans och under tisdagar, kvällar och söndagar sliter jag som ett litet djur för att hinna läsa. Det är vansinnigt roligt även om tempot är ruskigt högt. Men jag gillar ju det. Tempo. Och jag gillar litteraturvetenskap. Gissa dock om jag blev både förvånad, irriterad och uppriktigt trött när kursens första tenta visade sig vara en tolkande analys av…. Aprilhäxan! What liksom!?! Kan den boken sluta förfölja mig?!

Eftersom syster inte lever längre har jag beklagat mig för ungefär precis alla andra som jag känner. Hennes femtonåriga son fick dessutom, just där när jag kämpade som värst med tentan, lyssna till en lång och nedsättande harang bestående av mindre… eh… vedertagna litteraturvetenskapliga begrepp. Ja, okej,  jag kanske överdrev en aning. Men boken är verkligen seeeeeg. Jag har till och med försökt att ”läsa” den i ljudboksform men då blev den ännu sämre. Så efter massivt stöd av kollegan M tog jag tjuren vid hornen och sträckläste den i bokform. Och sen skrev jag för glatta livet.

I dag kom så domen. Jag fick VG på tentan om Aprilhäxan. Vilken lycka! Jag kan ju! Uppenbarligen så kan jag det här! Och den enda jag ville ringa och berätta för var Tove. Men det går inte. För hon lever inte.

Vad jag önskar att jag aldrig hade slängt hennes tummade pocketbok. Hade jag haft den kvar hade jag ramat in den och hängt den på väggen. Den hade passat alldeles ypperligt på min vägg.

Jag älskar dig Tove och jag saknar dig. Jag hoppas att du nu är en aprilhäxa.

Alltid inuti.

Alltid med mig.

/Mrs Martin, oktober 2015.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

632

Sexhundratrettiotvå. I så många dagar har Tove varit död. Är det inte underligt så säg. Att tiden fortsatte att gå alltså. Att dagar kom och dagar gick. För jag minns så väl hur tiden stannande den där natten. Natten den tredje november 2013. Sedan dess har den dock startat igen och fortsatt att gå. Tiden alltså. Det finns en tid med Tove och det finns en tid efter Tove. Jag märker hur det på allvar börjat sjunka in. Att jag nu lever i tiden efter Tove. Den sjunker in. Acceptansen. Det där som nog är svårast av allt. Att acceptera.

Länge sen sist jag skrev här. Jag vet det. Ibland har det jagat mig. Flåsat mig i nacken. Men jag skriver ju för min egen skull. Utan några krav varken utifrån eller inifrån. Bloggen är min ventil. Ett andningshål. Mitt sätt att berätta och beskriva. Min terapi. ”Självterapi” tror jag bestämt att Annika kallar det. Och det är länge sen jag behövde självterapisera. Jag ser det som ett gott tecken.

Min mormor är sjuk och ligger på sjukhus. Det är inte livshotande men hon blir där ett par dagar till. Efter att ha hälsat på henne nu i kväll körde jag ensam hem genom sommarkvällen. Pluggade in sladden i telefonen och lyssnade på Journeys ‘Don’t stop believin’ på repeat och hade en enda tanke i huvudet.

Tove!

Och där och då förstod jag att det börjar trycka på inifrån. Den blossar upp. Den svaga elden som obönhörligt finner näring mellan varven. Sorgen. Jag lyssnar bara på den låten när det trycker på. När något måste ut. Ilska, sorg, tårar eller likgiltighet. Hon finns nära. Tove finns nära. Jag känner henne inom mig. Och jag undrar om hon känner mig.

För första gången sedan Tove dog skriver jag ett blogginlägg utan att veta vad jag ska skriva om. Det är bara så tjockt i halsen. Så tyst i huvudet. Så sorgligt mitt i livet.

Så vad har hänt sen sist? Vi har varit till Grekland. Solat, badat, läst böcker och ätit. Herregud vad vi har ätit. Vid poolkanten träffade jag Anna. Ibland undrar jag ändå om vissa möten är menade. Skapade. Arrangerade av en högre makt. Utan att nu gå in på detaljer så berättar Anna en historia som i stort sett är identisk med min. Det jag har upplevt har hon också upplevt. Jag lyssnar hänfört. Intresserat. Suger i mig av hennes ord. Det är overkligt att lyssna. Jag som trodde att jag var nästan ensam. Nästan helt ensam. Nu plötsligt sitter det en människa vid samma pool som mig och sätter ord på det jag tänkt och känt så länge. De där orden som man inte uttalar. Orden som man inte skriver. Just de orden säger Anna. Och hon säger dem till mig. Därefter berättar jag min historia. Jag berättar om mig och Tove. Anna lyssnar. Vid ett tillfälle provar jag försiktigt och trevande att säga de där orden som är så svåra. De där som man helst inte vill säga. Jag tar sats, hasplar dem ur mig och kisar sen för det som komma skall. Och vet ni vad som kommer? Ingenting. Anna säger ingenting. Eller jo. Hon säger att hon tänker och känner detsamma. Jag mår nästan lite illa av lättnad.

Vi åker hem igen. Jag har tänkt mycket på Anna. Nästan mer på Anna än på Tove. Hemma har vardagen fortsatt. Vi har fixat med huset. Drömhuset. Det är skrytigt att säga men så är det. Jag tänker inte ljuga. Jag bor i en vidunderlig materiell lycka. Som jag njuter av men också skäms över. Så är det och så får det vara. Det gäller att ha fötterna på jorden. För annars blir det svårt. Jag skulle kunna fylla bloggen med bilder men det gör jag inte. Instagram räcker utmärkt för det.

Vi kämpar för våra Pakistanska vänner. Grillar med kompisar. Badar i regnet och ser serier långt in på nätterna. Planerar hösten. Ni vet. Livet. Det där som fortsätter trots att Tove dog.

Jag läser om andra som förlorat och som börjar glömma hur den som dog såg ut. Själv minns jag utan problem. Ser henne framför mig. Hur hon satt i stolen i mamma och pappas vardagsrum. Jag hör hennes skratt. Och jag känner hennes kramar. Jag minns precis i detalj hur hon kramade.

I morgon ska jag åka till hennes grav. Jag är där ytterst sällan. Vet inte riktigt varför men för mig så är hon inte där. Jag har inget behov av att vara där. Men i morgon vill jag åka dit. Med en ängel. Hennes ängel. En slängkyss mot stenen. Tårar mot gräset. Min yngsta tycker om att åka dit. Jag vet inte varför och jag har inte frågat. Jag tänker att hennes ord får komma då hon vill berätta. När hon vill berätta. Om hon vill berätta.

Nåväl. Ett innehållsfattigt inlägg kanske. Jag vet inte. Men just i dag, sexhundratrettiotvå dagar efter att Tove slutade leva, är saknaden extra stor. Så där så det stramar i bröstet och munnen blir tyst. Mr Martin märker det. I tystnad ser han på. Han vet att jag inte har plats för någon annan än Tove och han låter det vara så. Tove. Hon är plötsligt så nära och jag vet inte varför. Det bara är så.

Kanske är dag sexhundratrettiotre en lättare dag. Kanske inte. Oavsett så går livet vidare. Oavsett man tror det eller ej.

Jag tycker om att leva.

/Mrs Martin, juli 2015.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Om att kliva utanför boxen

Inledningsvis behöver jag upprepa mig en aning från ett tidigare blogginlägg. Jag ber om ursäkt för det.

Under hela låg- och mellanstadiet sjöng jag i kör. Jag vet egentligen inte varför men antar att jag gjorde det för att det var så roligt. Jag minns varken någon press eller några framtidsplaner inom sången. Jag minns bara att det var så oerhört roligt. Särskilt på mellanstadiet hade vi en lärare som var hängiven och engagerad. Hon organiserade stämmor, uppvisningar och skrev egna låtar. Jag stod alltid bredvid Linda, vi hade något mörka röster och jag minns att det var så ofantligt roligt och fnissigt när någon drog iväg i helt fel stämma. Min syster sjöng också i kör, dock i en annan än min. Dessutom sjöng hon en del tillsammans med ett band. Än i dag har jag inte hört en vackrare sångröst än hennes.

När jag fyllde 14 år sökte jag till den kör hon tidigare sjungit i. Jag var inte särskilt nervös men tyckte att uttagningsprocessen var lite jobbig. Just det här med uttagningar var nytt och främmande. Tänk att det ett par år senare blev vardagsmat men då inom dans, om detta visste jag dock ingenting som fjortonåring körsökerska.

Körledaren satt bakom ett piano. Utanför satt jag tillsammans med andra fjortonåringar på rad. En efter en fick vi gå in i hans stora musiksal och sjunga. Han spelade ‘Blinka Lilla Stjärna’ på piano och vi fick sjunga. Jag minns att jag stod bredbent (tips från syster) och höll armarna stadigt efter sidorna. Slappnade av i halsen. Andades. När jag hade sjungit färdigt hade körledaren en enda sak att säga:

”Det är synd att du inte sjunger lika bra som din syster”.

Han sa inget mer än det. Han hade inget mer att säga. Inte ett ord hade han utöver den kommentaren.

Och där och då slutade jag sjunga i kör. Tom och tyst och med en bitter eftersmak av förlust lämnade jag rummet. Jag tror att jag dels var ovan vid förluster och dels att jag var ovan vid opedagogiska körledare. Jag vet att jag dog lite inombords och att mina fjortonåriga ben slogs undan. I efterhand vet jag inte om händelsen egentligen skadade mer än vad den lärde mig. För livets törnar kan ju också vara utvecklande, givetvis är jag medveten om det. Men just den törnen kostade mig drygt tjugo år av tystnad. För efter det har jag inte sjungit offentligt. På bästa vännernas bröllop sjöng kompisgänget en skojig sång men jag har inte sjungit mer seriöst än så. Här hemma förvisso och Mr Martin har kommenterat att jag borde återuppta sången. Jag har dock låtit det vara. I vanliga fall har jag ett ganska gott självförtroende men sången, den sågade sången, den kvävdes till döds när jag som fjortonåring blev jämförd med min syster. Inte för att jag inte redan visste att hon sjöng så mycket bättre än mig (jag är liksom inte döv) men för att den enda kommentar jag var värd var av en nedlåtande sorten. Den sågande sorten. Den jämförande sorten. Så har jag i alla fall trott och tänkt i drygt 20 år.

För några veckor sedan frågade en kollega mig om jag, tillsammans med honom, ville vara konferencier på vår skolas studentavslutning.  Jag tackade ja och såg verkligen fram emot uppdraget (utmaningen). Jag har inga problem med att tala inför folk men ståendes på en scen och i mikrofon var både nytt, roligt och läskigt. Min kollega är rutinerad och har konferencierat många skolavslutningar vilket gjorde det hela något mer tryggt.

Så plötsligt hemma en kväll får jag för mig att skriva en låttext. Genom åren har jag skrivit både dikter, texter och låttexter men aldrig visat det först- eller sistnämnda för någon. Ståendes i duschen (gud vad duschmunstycket är bra som låtsas-mikrofon!) knåpar jag således ihop ett par rader till Elvis ‘Suspicious Minds’. Lite senare under samma kväll, iklädd pyjamas och ståendes på vardagsrumsgolvet, provsjunger jag för Mr Martin som skrattar gott åt texten och ”absoluuuuut jamenviiiiisst” tycker att jag ska sjunga den för våra studenter.

Dagen efter går jag in på min kollega sånglärarens rum. Jag stänger dörren bakom mig och sätter mig på en stol. Och därefter hasplar jag ur mig min 21 år gamla sångupplevelse. Sångläraren lyssnar förundrat och beklämt. Därefter berättar jag att jag har skrivit en låttext och frågar om han kan Elvis melodi utantill. Det kan han inte och jag lyckas inte riktigt dölja min besvikelse (herregud, jag har ju äntligen tagit mod till mig!) men efter lite nynnande och hmmande (är det ett ord egentligen?) spelar han låten hur bra som helst på pianot. Och jag ställer mig upp. Jag andas in. Och sen sjunger jag.

Efteråt sitter jag med huvudet mellan knäna och flåsandas. Tårarna stiger bakom ögonlocken och jag känner hur en tjugoplusårig knut börjar lösas upp en aning. Min kollega tycker att jag absolut ska ta revansch. Och är det någonstans jag ska göra det så är det givetvis på scenen. Inför våra studenter och kollegor! Själv vet jag inte om jag ska skratta eller gråta och jag tror så här i efterhand att det blev en slags kombination av dem båda.

Min konferencierkollega är med på noterna (höhö) och tillsammans tränar vi ett par gånger. Natten före studenten sover jag dåligt. En förkylning sliter i min hals men jag inser att om jag så har influensa, magsjuka och båda stämbanden ur led så är det i dag jag har chansen. Backar jag nu är jag en förlorare. För alltid.  Och då vinner körledaren, han den där som sågade mig för drygt tjugo år sen och det förmodligen utan att ens veta om det.

Jag kan nästan inte beskriva känslan när vi går in på scenen. Studenterna är så fantastiskt fina och jublar och tjoar. Vi skojar lite med dem, vinkar och applåderar och höjer sen våra pekfingrar till läpparna för att hyssja den vit- och hattbeklädda publiken. Det blir tyst. Jag andas in. Den första meningen är min, därefter är det min kollegas tur och därefter ska vi sjunga resten tillsammans. Jag får panik och tunnelseende! Jag andas ut. Och sen in igen.

Och sen sjunger jag.

Eleverna är först knäpptysta. De tittar förvånat på mig och min kollega. Efter fyra sekunder jublar de. Och vilket jubel sen! Världen runtomkring mig nästan slutar att existera och jag får koncentera mig hårt för att inte trilla omkull. Eleverna klappar med och ropar. Jag tappar kontrollen över tid och rum och blir förbannad på mig själv för att jag är så vansinnigt hysteriskt nervös. Mitt vänsterben börjar skaka fullständigt okontrollerat och jag förstår att det beror på att jag slappnar av en aning. Det skakar mer och mer. Jag provar att dels slappna av ännu mer i benet och dels att spänna det allt vad jag kan men inget hjälper. Likt ett asplöv i frisk Göteborgsvind fortsätter mitt vänstra ben att skaka. Så jag låter det vara så och tanken på att ett skakande ben är ett i-landsproblem passerar flyktigt genom mitt brinnande huvud.

Vi sjunger vidare. Jag blir plötsligt modig i situationen och tar i aningen för mycket. Slutklämmen sitter som ett smäck och plötsligt är sången snart slut. I de sista raderna sjunger eleverna med och jublet efteråt är så öronbedövande att jag nästan får ont i mina öron. Jag känner mig som en segrare. En stor jäkla segrare! Jag suger i mig av applåderna och andas djupt. Konstaterar att benet fortsätter att skaka. Jag tänker att det kan få skaka tills i morgon om det så vill. Jag har ingen aning om hur det lät och jag hade inte kunnat bry mig mindre. För jag vågade. Mrs Martin vågade! Jag gav mig själv en present och jag gav eleverna en present och efteråt berättar jag för mina elever om min sångångest. Därefter ger jag dem rådet att vara snälla mot sig själva och mot andra. Det kommer man långt på. Mina fina kloka studenter som nu ska dansa och sjunga vidare i livet. Vad jag önskar att ingen ska trycka ner dem i deras boxar och vad jag önskar, om det så ändå sker, att de ska finna modet till att resa sig igen. Vidare önskar jag att de ska finna modet till att kliva utanför boxen samt att de inte väntar i över tjugo år innan de vågar ta det steget.

/Mrs Martin (sångskrivare sångerska och ruggig segrare!) juni 2015.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Länge sen sist…

.. och ännu längre lär det bli. Jag vet inte varför men behovet att skriva försvann. Det bara upphörde att existera. Poff pang borta.

Det är tyst i huvudet. Åtminstone så pass tyst att orden inte pyser över. Någon tror kanske att jag har slutat sörja. Att jag har kommit över min systers död. En sådan sorg går dock inte att komma över. Man kommer aldrig över den. Ni som sörjer vet precis hur jag menar. Jag kommer aldrig att komma över Tove. Hela mitt liv kommer jag att sakna henne. Jag kommer aldrig kunna gå vidare. Aldrig någonsin kommer jag kunna gå vidare.

För livet som det var går inte vidare. Livet utan en syster dör. Men istället kan man leva ett annat liv. Ett systerlöst liv som på så ofantligt många sätt skiljer sig från det liv då hon levde. Det nya livet är annorlunda. Mer smärtsamt. Men faktiskt ganska bra ändå.

Ibland skäms jag. För att jag sökte nya stigar. För att jag letade andra stigar. Och för att jag fann nya stigar. Andra stigar. Levande stigar.

Jag känner glädje ibland. Äkta och genuin glädje. Mycket sällan lycka. Men stor varm glädje. Som i dag när jag såg sexåringen dansa på en stor scen. Eller när jag ser blicken hos snartåttaåringen när jag berättar att jag hinner hem från jobbet för att se hennes skolklass Bokstavscirkus. Eller när jag håller vännernas nya bebis i famnen. Eller när Mr Martin tittar på mig med en blick som är likadan som den han hade den dag vi gifte oss. Eller när alla vänner tackar ja till traditionsenlig Eurovision och det trots att de sittplatser som utlovas är flyttkartonger. De gångerna känner jag äkta glädje.

Vi har köpt vårt absoluta drömhus. Det köpet glädjer mig mycket. Livet handlar om att rensa och packa. Vi hinner inte riktigt med familj och vänner (förutom Eurovision då). Det enda vi hinner är att packa. Jag tycker om att packa. Mitt liv åker ner i lådor för att sen återuppstå i en annan miljö. För närvarande faktiskt i den vackraste miljö jag känner till.

Jag står i duschen och skriver en låttext. I huvudet skriver jag en låttext. Dagen efter går jag in på en kollegas arbetsrum och berättar att jag skrivit en låttext. Jag berättar att jag under hela mellanstadiet sjöng i en kör. Och därefter berättar jag om musikläraren som 1994 tydligt talade om för mig att jag sjöng så mycket sämre än Tove. Jag var 14 år och sökte en plats i en annan kör, samma kör som den min syster sjungit i.  Det enda musikläraren sa var att det var så oerhört synd att jag sjöng så mycket sämre än Tove. Han hade inte ett enda ord att säga utöver det. Och där och då slutade jag sjunga. Jag var väl medveten om att hon sjöng oerhört mycket bättre än mig, inte för en sekund trodde jag något annat. Men jag var inte beredd på att bli jämförd (och därmed också sågad) och hans val att påpeka det för mig satte punkt för min sång. Efter det sjöng jag aldrig mer i någon kör. Efter det sjöng jag aldrig för någon.

Som sagt. Om detta berättar jag för min skönsjungande kollega (han är just sånglärare) och han tittar medlidande på mig. Jag hasplar ur mig vilken melodi det är och min kollega sätter sig bakom pianot. Och sen sjunger jag. För första gången på 21 år sjunger jag för någon annan än duschmunstycket. Det är en seger utan dess like och efteråt behöver jag sitta ner med huvudet mellan knäna. Min fantastiska kollega skrattar åt min glädje. Under hela eftermiddagen finns min syster med mig i tanken och tillsammans ger vi fingret (det där som sitter i mitten av alla fingrar och som är aningen längre än de andra) åt den musiklärare som 1994 sågade av min sångglädje.

 

Sedan förra blogginlägget har jag vid ett enda tillfälle befunnit mig i ett svart hål. Ett avgrundsdjupt och slukande hål. Efter några dagar tog jag mig upp till ytan, kravlade mig upp till ljuset. Därefter har jag stått relativt stadigt. Jag är medveten om att husköpet sluter sig som en vägg runtomkring mig. En vägg som inte riktigt släpper in sorgen. Som stänger den ute. Det hjälper att ha annat att tänka på. Det gör det sannerligen.

Jag hinner inte springa. Allt packande tar för mycket tid. Det är en dålig ursäkt, jag vet. Jag lovar att skärpa mig.

Så nu är det tyst. Det är tyst i mitt huvud och därmed blir bloggen också tyst. Jag vet inte varför men huset vill jag inte riktigt skriva om. Det känns faktiskt mer privat än min sorg. Just nu känns huset mer privat. Kan ni förstå så märkligt det kan vara? Jag ändrar mig säkert i framtiden. När jag får tid att fota och skriva. Då kommer jag säkert åter.

Men tills dess: Kramar till er alla! En extra stor till alla er som sörjer. Ni är många och jag tänker på er ofta.

På återseende.

Ni vet var jag finns.

/Mrs Martin, maj 2015.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Att återerövra delar av sig själv

Rastlös. Jag har alltid varit av den rastlösa sorten. Jag får fort tråkigt när jag inte har någonting att göra. Det pirrar i benen. Jag vill inte sitta sysslolös. Det är inte så att jag inte kan vila. För det kan jag. Timmar kan passera om jag har en trädgårdsbok i handen. Eller en bra skönlitterär bok för den delen. Eller om jag spelar wordfeud på mobilen. Det är det där med att veta att jag har många lata dagar framför mig som gör mig stressad. Som inte passar mig. Så har det alltid varit. Åtminstone fram tills Tove dog.

För rastlösheten försvann med Tove. Den dog. Hon tog den med sig. Sedan den 3:e november 2013 har jag kunnat ligga i timmar på vardagsrumsmattan och göra absolut ingenting. Sitta i soffan utan varken mening eller mål. Jag förstår att det har varit nödvändigt. Läkande. Viktigt. Tove har snart varit död i 1,5 år. Tiden går så fort. Om två veckor fyller hon år utan att bli ett år äldre. Det är fortfarande overkligt. Så oerhört overkligt. Jag säger det ofta till Mr Martin, att det är så ohyggligt overkligt att hon dog. Och Mr Martin håller med. Förstås. För det är ju fullständigt overkligt och mycket mycket svårt att ta in. Jag har redan förstått att vissa delar av den jag var innan hon dog aldrig någonsin kommer komma åter. Jag kommer inte att sakna dem alla. Vissa kanske. Men inte alla. Givetvis hade jag dock helst haft dem kvar tillsammans med en levande syster men nu är det inte så och då är det bara att försöka se positivt på de negativa delar som försvann. Typ ungefär så. För vad annars finns att göra?

Rastlösheten försvann som sagt. Jag har inte saknat den men inte heller njutit av dess frånvaro. Mr Martin har lite försiktigt kommenterat att det förvisso är aningen skönt med en fru som håller ett lugnare tempo men samtidigt att det är svårt att jag blev så annorlunda. Den fru han haft i sexton år blev tyst. Lugn och tyst. Men han har accepterat det. Väntat. Stöttat. Förstått. I går blossade den dock upp. Rastlösheten. Egentligen började det redan i torsdags, direkt efter jobbet. Jag åkte hem och såg fram emot tio dagars ledighet tillsammans med familjen men konstaterade samtidigt att det spirade inombords. Någon slags hjärnverksamhet på eventuella och möjliga påsklovsplaner. Packa. Vi måste packa. Men mer då? Vad ska vi hitta på? Hämtade de redan lediga barnen och Mr Martin och åkte in till stan. Handlade och var vansinnigt trött. Blev irriterad på Mr Martin när han återigen föreslog spagetti och köttfärssås till middag. Det fick bli grillad kyckling och sallad, en trött kväll i soffan och en lampa som slocknade tidigt. Och i går infann den sig. För första gången på nästan 1,5 år infann den sig. Rastlösheten. Jag blev förvånad och glad. Vi pratade om det en stund. Pratade om det där med att återerövra och att återigen få känna igen ytterligare en bit av sig själv. En bit av Tina.

Jag skickade meddelanden till alla i familjen, den familj som jag fick på köpet när jag träffade Mr Martin. Frågade vilka som är lediga på lördag (alltså i dag). Svägerskan ringde upp och frågade vad jag fått för infall. Hon lät lika förvånad som vad jag själv var! Och vet ni? Alla var lediga! Tillgängliga! Och villiga att ses! Så nu städar vi här hemma och jag ska strax göra Åsas key lime paj samt en västerbottenpaj. Sen ska vi duka med nya vårduken med tryckta tulpaner på och som jag turligt nog inte hunnit packa ner. Därefter ska vi ställa stora kistan framför trappan så syskonbarnen inte kan åka varken ofrivillig eller frivillig kana ner för den. Jag ska fläta barnens hår och leta fram min svarta sköna klänning. Kanske åker jag och köper några vårblommor och ställer på kaminen. Det finns ett sug i mig som jag inte känt på länge. Det där sugen över att skapa ett engagemang. På egen hand skapa tillfällen som innebär engagemang från sig själv. Ett sug efter att skapa tillfällen orsakade av det egna initiativet. Lust, tror jag bestämt det kallas för.

Man blir någon annan när ens syster dör. Man blir systerlös och mycket trasig. Sen läker man långsamt. Aldrig riktigt helt, den förhoppningen har jag gett upp för länge sen. Men man läker. Jag läker. Jag återerövrar delar av mig själv. Rastlösheten är en sådan sak. Är det positivt att den kommer åter? Jag vet inte. Och jag bryr mig inte heller. För den är sannerligen inte negativ i alla fall. Och det som inte är negativt är det ju ingen idé att gräma sig över. Jag försöker ju pränta in i barnen att det är något riktigt bra över att vara sig själv. Det borde ju gälla även för mig.

I sommar åker vi till Grekland. Jag ska googla och se om det finns dansklasser att ta där nere. Sen ska jag beställa några pocketböcker också. Jag får väl försöka balansera farten och fläkten med vila och återhämtning. Försöka förena mina sidor på något sätt, både de gamla och de nya. Försöka återerövra mig själv och samtidigt bejaka det nya livet. Det systerlösa livet. För motsatsen innebär ju att gå under och det tänker jag rakt inte gå med på.

Då så. Nu ska jag pressa limefrukter för glatta livet.

Glad Påsk på er!

/Mrs Martin, påskafton 2015.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

När gammalt blir nytt och sen gammalt igen

Märklig rubrik kanske. Först skrev jag ”Om att bära med sig de döda” men det känns inte riktigt som att det här inlägget enbart kommer handla om de döda så nu fick rubriken bli som den är. När gammalt blir nytt och sen gammalt igen.

Jag, liksom alla andra människor, har vuxit upp i ett stycke historia. Dels i min egen tid men även i minnen från andras. Ett exempel på detta är min farfar. Han var möbelpolerare till yrket vilket innebar att han restaurerade möbler. Han var ytterst duktig på sin sak. Han och farmors villa hade ett källarplan där han höll till för sitt arbete. Jag minns att det luktade trä, terpentin och sågspån. Värme, barndom och eftertanke. Min farfar var en ytterst noggrann och mycket uppskattad man. När jag tassade ner för källartrappan fann jag honom ofta i det stora rummet, slipandes på ett skåp en stol en hylla eller ett bord. Min farfar hade alltid tid. Inte en enda gång bad han mig att gå tillbaka uppför trappan. Jag var inte särskilt intresserad av hans arbete även om jag förmodligen låtsades lyssna när han berättade om sina verk. I efterhand förstår jag att det han egentligen gjorde var underverk. Han var mycket uppskattad och efterfrågad i sin profession. För min personliga del var han dock en högt uppskattad och älskad farfar.

Genom honom fick jag ett latent intresse för det gamla. För trämöbler och snirklighet. Ni vet så där när möblerna inte är helt släta utan har en viss utsmyckning direkt i trät. ”Snickarglädje” tror jag bestämt att det lite föraktfullt kallas för. Detta latenta intresse vaknade några år efter att jag upptäckt odlingsglädjen,  det skedde när jag som 26-åring besökte mitt livs första loppis.

Jag har aldrig riktigt tyckt om det ultramoderna även om jag tycker att det kan passa hemma hos andra. Raka linjer och metall är ingenting för mig. Moderna fönster kan vara mycket vackra men jag tilltalas desto mer av gamla. Moderna kök i svart, glas och stål kan vara hur fint som helst men jag lockas inte av att äga det själv. Jag tycker om stora ytor. Vit och grått trä. Gamla trägolv och högt i tak. Rum som rymmer ålder, historia och tyngd. Jag tycker om det skeva, det lite nötta och skavda. Och jag har en ofantlig tur som är gift med en man som gillar detsamma. Det som skiljer oss åt är att jag tycker om att leta. I timmar kan jag leta efter det där vackert skeva. Jag fullkomligt ÄLSKAR loppisar och auktioner i allmänhet. Loppisar i synnerhet. I timmar kan jag gå runt och titta, vända och vrida och därefter förhandla om priset. Som mest lycklig blir jag när jag hittar ett fynd som har en viss historia. Det kan vara ett tyg från Bali, två krukor som ägaren köpt av en gammal granne eller en vattenkanna som blivit vackert nött av tidens tand ute i någon annans växthus. Under våra dryga sju år i vårt nuvarande hus har jag köpt många saker på loppis men ytterst sällan möbler. Detta helt enkelt för att de möbler jag gillat som mest inte riktigt har passat i vårt nuvarande hus. Är det något vi båda inte vill så är det att blanda olika stilar. Åter till diplomatin: Det kan vara mycket fint hemma hos andra men är inte smaken för oss. Vi tycker om att hålla oss till tidsandan och vi har bott i ett hus som inte riktigt motsvarar vår absoluta favorittidsanda. Vi tycker mycket om vårt nuvarande hus, det gör vi absolut, men vi älskar det inte. Det är egentligen inte svårare än så, inte mer allvarligt än så. Vi tycker om det vi har men vi älskar dit vi ska. Så är det bara.

Det hus vi har nu rymmer mer moderna möbler. Stilen är kanske inte den senaste men vi har haft vett att röra oss inom ramen för en nyrenoverad 80-talsvilla. Ek, vitt och stora mattor. Vita gardiner men ingen spets. Modern belysning med något enstaka åldrigt inslag. En bastu och relax som andas 2015 (den älskar vi!) och ett sovrum som går i en neutral vit och mjuk anda. Barnens rum är helt uteslutande i modern stil och det eftersom de själva har fått välja. Köket andas lantlighet men ändå inom ramen för ”nytt”. Ni förstår kanske. Jag talar om ett hus i sin egen renoverande tidsanda. Vi trivs och tycker att det är mycket fint. Problemet är att vi båda både inser och känner att vårt nuvarande hem inte riktigt går att överföra till vårt kommande 30-talshus. Vi kan inte ta med oss majoriteten av våra nuvarande möbler, lampor och mattor. Inredningen misstämmer med vårt kommande hus. Det känns ungefär som att ”gott plus gott inte blir riktigt gott”.

Det har funnits loppistillfällen då jag dock inte kunnat hålla mig. Tillfällen då jag har köpt några ting som inte riktigt passar in i vårt nuvarande hus. Detta gäller t.ex. våra fyra sockerlådor, den grå vattenkannan som fått agera prydnad i bastun samt ljusstakarna i nysilver som fick pryda vardagsrumsbordet i julas (och som för övrigt är så vackra att jag fortfarande låter dem stå kvar). Otaliga är dock de gånger då jag hejdat mig och låtit bli att köpa de ting som i mina ögon varit loppisens eller auktionens absolut vackraste. Helt enkelt för att de inte skulle ha passat hemma hos oss. Då har det känts bättre att låta bli.

Men nu. Nu har kartan plötsligt förändrats, tiden har backat drygt 60 år. Så vi rensar. Och rensar. Och rensar. Framförallt så söker vi möbler i gammal stil. Höga träskåp, slagbord, stora byråer och låga pallar. Jag försöker förhandla mig till en samling gamla pinnstolar att ha på verandan men har ännu inte nått framgång hos min bättre hälft.  Vi besöker loppisar och second handbutiker, särskilt det sistnämnda har vi flera stycken av i vår hemstad. Vissa saker letar vi aktivt efter medan andra dyker upp trots att vi inte visste att vi sökte efter dem. Tingen väljer oss, så att säga. Såsom vårt senaste fynd; en gammeldags rosa våg som påminner mig mycket om den min farmor ägde. ”Vi ska kanske ha pelargonrosa detaljer i köket”? säger Mr Martin när han hittar och tittar på vågen och jag får nästan lust att hjula av lycka. När jag sekunden efteråt hittar en gammal chokladburk i samma bleka rosa är den materiella lyckan för dagen total.

Den pelargonrosa vågen

Den pelargonrosa vågen

Chokladburken

Chokladburken

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Utöver det har vi köpt en gungstol. Ett stort och vansinnigt tungt skåp med snirkliga dörrar. Det sistnämnda är ommålat i vitt vilket förmodligen skulle få min farfar att vända sig i graven. Via internetauktion har min pappa ropat hem fem små färgglada moccakoppar som vi fått till vårt nya kök. Så sent som i dag ropade jag själv hem ett vitrinskåp som nu står i vårt vardagsrum. Efter att ha torkat ur det har jag ställt den rosa vågen, den rosa chokladburken och de fem moccakopparna på dess hyllor. Varje gång jag tittar på det får jag en påminnelse om det som komma skall. Vitrinskåpets dörrar var klädda med prickigt tyg som jag tog bort. Tyget är dock riktigt fint och efter att jag tvättat det har vår femåring roat sig med att klippa bort dess överflödiga trådar. I morgon planerar hon göra något kreativt av tyget, jag hoppas det blir en kreation till hennes nya rum.

Trådklipp pågår

Trådklipp pågår

Min pappa köper koppar på auktion. Vem hade kunnat tro det!

Min pappa köper koppar på auktion. Vem hade kunnat tro det!

 

 

 

 

 

 

 

 

Det snirkliga skåpet. Utan att överdriva den tyngsta möbel jag någonsin ägt!

Det snirkliga skåpet. Utan att överdriva den tyngsta möbel vi någonsin ägt!

Vitrinskåpet.. inte i närheten lika tungt.

Vitrinskåpet.. inte i närheten lika tungt men fint ändå!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det känns som att min historia följer med mig till vårt nya hus. Aldrig någonsin sedan min farfar dog har jag varit honom så nära som nu. Han finns med mig på varje loppis, på varje auktion och i varje möbels snirklighet. När jag öppnar det vita träskåpet och andas in den dova trälukten flimrar han förbi i mitt sinne. Och för en liten stund backar min syster i min sorg och fram kommer varma barndomsminnen. Det är nästan som att de båda inte får plats och att min farfar för en stund förtjänar den främre platsen. Han tar den främre platsen. Jag är fullständigt övertygad om att min syster inte har något emot det.

Den gamle som dött sörjer man annorlunda än den unga. Den gamle som dog av ålder och tid vilar stillsamt i hjärtat. Jag saknar honom men inte på samma sätt som jag saknar Tove. Han är min historia och levde i min dåtid och han dog när tiden var inne. Sorgen efter Tove är mer vass och var dag påminns jag om att hon också är dåtid trots att hon borde vara nutid. Hon borde vara både och. Hon kommer aldrig att sitta i mitt gammeldagsa kök och dricka kaffe ur pappas inropade koppar. Inte heller kommer min farfar göra detta men å andra sidan så hade han ingen plats i min framtid. Han hörde hemma i min dåtid. Det svåra är att Tove numera gör detsamma. Hon kommer att följa med men bara via mig. I mig men inte i våra möbler. Inte på samma sätt som min farfar. I vårt nya hus har farfar en annan slags given plats.

Det finns dock ett undantag. 

För många herrans år sen var min farmor och farfar på auktion. Min farfar blev mycket förtjust i en gammal gustaviansk soffa och bestämde sig för att lägga ett bud. Eftersom någon annan på andra sidan rummet också var intresserad fick han ta i lite för att vinna soffan. Jag förstår att han var glad när han var den som lade det sista budet. Jag misstänker dock att han hade varit ännu lite gladare om det i efterhand inte visat sig att den andra budgivaren var min farmor. De hade ovetandes budat mot varandra! Den soffan fanns länge i min farmor och farfars hem. När de slutligen sålde sitt hus så fick min syster den. Hon sydde ett nytt överdrag till sofflocket och under många år stod den i min systers familjs kök. Jag minns att hon låg på den när jag hälsade på efter att hon opererat sina diskbråck. Sedan några år tillbaka står den i min systers mans förråd och för några veckor sedan frågade han om jag vill ha den till nya huset. Givetvis tackade jag ja. Förstå vilken möbelskatt! Jag planerar att måla om soffan även fast bara tanken på det gör att jag känner mig som en skurk. Jag ska besöka farfars grav och be om ursäkt i förväg.

Vår historia. Den finns alltid med oss, vare sig vi vill eller inte. Vi är inte vår historia men den är en del av oss. I och med vårt 30-talshus blir den för mig ännu mer verklig än tidigare. Det som fanns då kommer upp till ytan igen. Det gamla blir nytt och sen gammalt igen. Inget hus i världen kan rucka på sorgen efter en död syster. Inte heller på sorgen efter en död farfar. Men den sistnämnda lever igen genom det gamla som jag nu gör till nytt. Gamla möber som blir en del av min framtid och sen till slut en del av min historia. Samt min farfars historia.

Framtidstro är läkande. Lycka är läkande. Likaså kan vår historia vara. Vissa delar av ens historia gör att framtiden blir mer värdefull. Ni vet, det där värdet som man djupt inom sig bär med sig.

Min farfar är en av många orsaker till att jag ser på min barndom som mycket lycklig. Vårt 30-talshus är en av många orsaker till att jag ser ljust på framtiden. Jag önskar att jag hade fått bjuda honom på en kopp kaffe i det köket. Jag önskar att Tove hade suttit bredvid och skrattandes försökt berätta en rolig historia. Det mer realistiska att önska är dock att de ser mig, att de hör mig och att de gläds med mig i min framtid. En framtid som bär på delar av deras historia.

/Mrs Martin, mars 2015.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Människan och myndigheten

Minns ni min vän Mr Javed? Mannen som tillsammans med sin fru och deras tre små barn flytt från tortyr, övergrepp och en säker död. Minns ni honom?

Om ni minns honom så vet ni sedan tidigare att han fick avslag på sin asylansökan och familjen om fem personer ska nu skickas tillbaka till sitt hemland. De räknar kallt med att de skriftliga dödshot de fått kommer verkställas. Mr Javed, hans fru och deras son kommer dödas. Döttrarna kommer säljas till barnsexhandel. Så står det i breven de fått. Jag har själv läst dem alla.

Familjens advokat har rekommenderat dem att söka jobb här i Sverige. Tydligen så kan ett fast arbete underlätta möjligheterna att få stanna. I och med detta har jag, min man och Mr Javed kämpat för att hitta ett jobb till honom. Jag la ut en enklare CV samt ett rop på hjälp här i bloggen (ett inlägg som delades hundratals gånger vilket jag och Mr Javed är innerligt tacksamma för!) vi har intervjuats av Sveriges Radio och via den vägen vädjat om hjälp samt följt upp alla de tips som rasat in via bloggen. Men framförallt och allra främst så har Mr Javed på egen hand, i stort sett dygnet runt, sökt ett arbete. Han har knackat dörr, besökt privata företag, besökt Arbetsförmedlingen och besvarat jobbannonser via nätet. Han söker enbart ”vita” jobb. Mr Javed är nämligen en ärlig man som betalar skatt för den inkomst han har. Han är en man som vill arbeta, som vill bidra och som vill försörja sin familj. Dessutom vill han överleva. Han vill att hans fru och son ska överleva och han vill att hans döttrar ska undgå att säljas i nätverk för pedofiler. Just barnsexhandeln är mycket utbredd i deras hemland.

Den 26:e februari i år får Mr Javed ett jobberbjudande från en restaurang i grannstaden. Jobbet är ”vitt” och fullt genomförbart eftersom Arbetsförmedlingen informerar Mr Javed om möjligheterna till ett så kallat Nystartsjobb.  En sådan tjänst innebär att Arbetsförmedlingen betalar en del av lönen under en begränsad tid. Det stödet resulterar i att restaurangen har råd att anställa Mr Javed. Provanställningen är på sex månader och därefter övergår kontraktet till en tillsvidareanställning. Mr Javed sköter noga kontakterna med både restaurangen och Arbetsförmedlingen. Ni kan inte ana lyckan våra vänner och vi kände när han fick beskedet! Nu var vi ett steg närmare vårt mål, ett steg närmare överlevnad. För det är det vi egentligen kämpar för. Det är det Mr Javed kämpar för. Målet är att den här familjen ska överleva. Att de ska leva. Inget annat.

Positivt besked!

Positivt besked!

 

 

 

 

I går besökte Mr Javed återigen Arbetsförmedlingen. Under kvällen ringer han mig i ren förtvivlan och berättar att förutsättningarna har förändrats. Arbetsförmedlingen har nu meddelat att han inte kan få Nystartsjobb, detta eftersom han inte har uppehållstillstånd. Vi var fullständigt chockade båda två! Vad menar Arbetsförmedlingen? De visste mycket väl redan i februari att Mr Javed är asylsökande, det står till och med i deras anteckningar om honom!

Vi trodde inte våra ögon när vi läste detta

Vi trodde inte våra ögon när vi läste detta

Till saken hör att Mr Javed har varit mycket noga med att försäkra sig om att jobbet skulle bli av. Han har vid upprepade tillfällen ställt frågan till ägaren av restaurangen. Efter att ha fått tydlig information om att jobbet skulle bli av slutade han således söka andra arbeten. Jag återkommer till det om en stund.

Jag har i dag talat med Mr Javeds handläggare på Arbetsförmedlingen. Hon har berättat för mig att hon fått ett förtydligande från den juridiska avdelningen om att asylsökande tydligen inte kan få Nystartsjobb. När jag googlar ”asylsökande + nystartsjobb” finner jag fort att det hon säger stämmer. Asylsökande kan inte få Nystartsjobb. Jag finner det oerhört märkligt att en handläggare på Arbetsförmedlingen inte tidigare känt till detta. När jag ifrågasätter förfarandet informerar handläggaren mig om att Mr Javed inte har fått något beslut i ärendet. När jag frågar vad texten jag har i min hand då innebär så svarar hon att det är information från Arbetsförmedlingen. Information?! Så det ni skriver i en persons akt är bara information och kan inte tas för någon som helst sanning? Jag kan för mitt liv inte förstå hur det är möjligt att Arbetsförmedlingen inte tänker ta något som helst ansvar för den information de har lämnat till Mr Javed. Mig veterligen är det enligt Arbetsförmedlingen oerhört viktigt att arbetssökande lämnar riktig och korrekt information till myndigheten. Tyvärr verkar det dock inte gälla åt båda hållen.

Så sammanfattat är läget detta:

Mr Javed hittade det han sökte. Ett ärligt jobb med goda chanser till tillsvidareanställning. Chefen på arbetsplatsen behövde ekonomiskt stöd från Arbetsförmedlingen och blev informerad om att ansöka om Nystartsjobb. Mr Javed i sin tur fick information direkt från Arbetsförmedlingen om att asylsökande har möjlighet att få Nystartsjobb, detta förutsatt att de uppfyller villkoren som övriga arbetslösa. Villkor som Mr Javed också uppfyller! Nu hade han äntligen chansen! Därmed slutade Mr Javed att söka andra arbeten (det hade ju verkat märkligt att söka jobb och kanske få ett för att direkt tacka nej eftersom han redan har ett arbete). Därefter, ca tre veckor senare, ändrar sig plötsligt Arbetsförmedlingen och meddelar Mr Javed att de gett honom felaktig information. En information som de i mina ögon nu alltså inte tänker ta något som helst ansvar för. Det fullständigt vänder sig i magen på mig när verkligheten hinner i kapp mig.

Förstår ni vad det är jag säger? Jag talar om en av Arbetsförmedlingens anställda handläggare som gett en sådan felaktig information att den rent ut sagt kan orsaka en horribel skada för Mr Javed och hans familj. Enligt advokaten kan en anställning vara det som avgör. Och vad det är för avgörande vi kämpar för vet ni ju alla. Den information Mr Javed har fått av handläggaren kunde jag dessutom få fram med några enkla klick på google kunde, detta trots att jag inte är utbildad handläggare. Jag beklagar att Arbetsförmedlingens handläggare inte gjorde detsamma. Tänk vad några små klick på google hade kunnat betyda för min vän.

Så. Nu är Mr Javed utan jobb och med ett utvisningsbeslut vilande över sig. Kan ni föreställa er mörkret? Ångesten? Paniken? Vi talar om en död pappa, en död mamma, en död son och två flickor som säljs till barnsexhandel.

Jag säger inte att Arbetsförmedlingen ensam bär ansvar för familjens framtid. Absolut inte. Men jag tycker att Arbetsförmedlingen banne mig ska skämmas för att de ger en sådan felaktig information till en människa som redan är så utsatt. En information jag med lätthet kunde googla mig till. En information som de så här i efterhand inte verkar vilja ta något som helst ansvar för.

Om någon därute har ett förslag på en lösning så tar vi tacksamt emot den. För det här är rent ut sagt omänskligt. Så här får det inte gå till i Sverige 2015.

Men vet ni?

It just did.

/Mrs Martin, mars 2015.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Att leva med sorg

Jag trodde inte att jag skulle överleva Toves död. När jag satt där i soffan den 3:e november och väntade på besked från sjukhuset förstod jag, allteftersom klockan tickade förbi i två hela timmar, att sjukhuspersonalen inte hade kunnat rädda hennes liv. Jag förstod att hon var död och sa till Mr Martin att jag förstod. Sen sa jag att jag inte kommer överleva detta. Att jag aldrig kommer klara av att hon dör. Detsamma skrev jag till Charlotta som var vaken.

Och Tove dog. Hon var förmodligen död redan när ambulanspersonalen anlände. Hon var förmodligen redan död när hennes man utförde hjärt- och lungräddning där hemma i deras sovrum. Hennes hjärta hade stannat och det var över. Redan då var det över. Ibland undrar jag om hon visste.

Men jag överlevde. Tove dog och jag överlevde. Livet är annorlunda på så många vis. Mycket har förändrats, jag tror egentligen inte att någonting alls är sig likt längre. Hon finns överallt och ingenstans. Det är svårt att sätta ord på saken. Många förändringar har jag nog inte ens varken uppmärksammat eller identifierat ännu.

I-landsproblemen är fortfarande få. Men visst har jag numera problem som inte har med min sorg att göra. Under ett års tid ryckte jag på axlarna åt det mesta. Kanske åt allting faktiskt. Visst har jag tagit tag i saker, engagerat mig i saker, tyckt att saker är viktiga. Men jag har inte gått upp i det. Jag har inte legat sömnlös över vad folk har sagt, över vad jag har sagt, över saker som hänt eller saker som jag befarar ska hända. Förutom de första veckorna då jag trodde att jag och alla som jag älskar skulle dö. Det var fruktansvärt. Vidrigt. Men utöver det är det få händelser som fångat min totala uppmärksamhet. Första året var ett år av en slags likgiltighet som var mycket obehaglig och samtidigt mycket bekväm. Det är en skrämmande känsla just att inte bry sig. Samtidigt är det mycket vilsamt att inte bry sig. Vilsamt att inte oroa sig. Vilsamt att inte stressa upp sig.

Med tiden korsades dock min väg av händelser som det inte gick att rycka på axlarna åt. Våra goda vänner från Pakistan som är utvisningshotade. Resan vi ska göra när min mamma fyller jämnt. Stunden då vårt drömhus kom ut till försäljning. Ni vet, såna där stora och viktiga händelser som verkligen tar ens energi. Som fångar en totalt och tar av ens kraft, ens kärlek och ens omsorg. Och just när det sker så mildras sorgen. Den mildras mycket. Under perioder kan Tove finnas som ett grått skimmer i utkanten av min periferi. Hon finns där och mina tankar dras till henne men hon står inte rakt framför mig. Hon är inte ens i närheten av central. En stund på kvällen finns hon med mig. I en tanke när jag ligger på jobbets golv och stretchar till en låt hon tyckte om. Eller när jag shoppar och passerar ett turkost plagg. Utöver det finns hon i periferin. När jag, Mr Martin och våra goda vänner suttit och läst migrantionsverkets beslut och försökt finna en lösning. När vi googlat och tagit del av andras berättelser och råd kring ett utvisningsbeslut. Då har sorgen nästan slutat att existera faktiskt, åtminstone om man mäter sorg i den uppmärksamhet som den sörjande ger den. När vi städat vårt nuvarande hus till en vansinnig gräns och nervöst oroat oss om att ingen kanske vill köpa det. När vi budgivade på vårt blivande hus och den kväll då vi äntligen skrev på kontraktet. Det var en helt galen känsla och när jag med en tekopp i handen efteråt sjönk ner i svägerskans soffa var jag så euforiskt lycklig att jag faktiskt medvetet valde att inte släppa in Tove i min tankevärld. Det var första gången som jag medvetet kunde stänga ute sorgen. Det var en skön och skamfylld stund.

Förstår ni vad det är jag säger? Jag säger att jag överlevde. Och att jag lever. Och att jag faktiskt, hur provokativt den än kan låta, faktiskt väljer att leva.

Sorgen är inte mindre men den är mer hanterbar nu. Det sägs att sorg inte går att mäta eller jämföra men det är struntprat om ni frågar mig. Klart som korvspad (märkligt uttryck egentligen, jag vetefasiken om jag tycker att korvspad är så klart egentligen) är att sorg faktiskt går att mäta. Hur jag tänker? Jag tänker att jag inte är ens i närheten av mina föräldrars sorg. Inte heller är jag i närheten av min systers mans sorg eller deras grabbars. Att påstå motsatsen vore bara märkligt. Men jag sörjer min syster. Herregud vad jag sörjer Tove. Det går inte en dag utan att jag tänker på och saknar henne. Den där systern som fanns med under hela min uppväxt, hela min tonårstid och mina 14 första år som vuxen. Jag trodde att hon skulle finnas med livet ut. I stort sett i alla fall. Jag trodde att vi skulle gå på hennes och våra barns studenter tillsammans. Att vi skulle fira jular och födelsedagar. Bröllop och begravningar. Tillsammans oroa oss över våra föräldrar när de blir gamla. Dela vardagar. Tillsammans klaga över de genom åren kommande Melodifestivalsbidragen. Jag trodde att vi skulle fortsätta gå på bokreor tillsammans (nej, jag klarade inte att gå utan henne i år heller. Kanske går det nästa år, tredje gången gillt liksom). Jag trodde att vi skulle dela ett systerliv i ca 60 år till. Nu blev det dock inte så. Men jag lever ändå. Jag överlevde och jag lever ändå.

När jag gör så där, när jag ”stänger av sorgen” under en period så blir den därefter mycket intensiv för ett tag. Det är som att den undanstoppade sorgen pressar sig upp till ytan och tvingar sig att få komma ut. Jag blir inte mer ledsen, det kan jag inte påstå, men jag tänker på henne i stort sett hela tiden. Varje vilsam minut finns hon i mitt huvud. Hon vill ingenting utan bara finns där. Hundratals minnen rinner över mig och jag behöver tänka på dem alla. Tänka på samtliga. Låta henne komma fram. Därefter kan hon försvinna in i dunklet igen. In till den där punkten i hjärnan där hon alltid existerar. Hon har nog bosatt sig i mitt huvud för resten av mitt liv. Det går bra. Det är hanterligt. För det mesta är det hanterligt.

Alla överlever inte sorg. En del blir svårt sjuka av den. Vad det beror på kan jag inte uttala mig om men jag har full förståelse för att det kan bli så. Sorg är som svart tjära som förgiftar livet och tar död på all ork och energi. Förmågorna sinar. Man står stilla. Tiden står stilla och det är ofattbart hur världen utanför kan gå vidare. Min syster kommenterade det när hennes första son hade fötts. Hon tyckte det var så märkligt att bussarna fortsatte att gå, hallå, hennes barn hade ju fötts, ska inte hela världen fira?! Så är det när någon dör också. För de som står kvar och sörjer är det ofattbart att världen utanför går vidare. Att inte alla stannar eftersom tiden har stannat. Saken är nog dock den att utan världen utanför har man själv ingen möjlighet att till slut ryckas med och faktiskt följa med på resan framåt. Utan den yttre världen går det inte att dras med. För alla kommer dock inte alltid den stunden då de rycks med, stunden då de kan fortsätta framåt. En del blir stillastående för evigt. Jag minns att jag var både rädd och övertygad om att jag skulle bli en av alla dessa.

Jag vet inte varför jag överlevde. Jag kan bara gissa. Först och främst beror det på alla er runtomkring. Alla vänner, bekanta och totalt okända som slöt upp när Tove dog. Med tiden har jag visualiserat er som en järnring. I mitten stod vi i familjen och runt om slöt ni upp. Så stadiga. Så handlingskraftiga. Så trygga och solida att luta sig mot. Allt det jag inte klarade av det klarade någon annan. ”Forcera inte” sa min kollega. Och just forcera är vad jag har låtit bli. I början stod jag stilla. Därefter flöt jag med. Med tiden tog jag egna steg och till slut kunde jag börja springa. Driva. Stå på. Jag tycker om att ta mina egna steg, jag tycker om att driva på. Var och en är sin egen lyckas smed. Man måste ta ansvar för sitt eget liv, låter man bli det så blir det omöjligt. Så tror jag i alla fall. Men hur gör man om man inte kan? Hur går man tillväga när sorgen förlamar en?

Det är svårt med sorg. Svårt att förklara, svårt att beskriva. För mig blev bloggen vägen ut. ”Du kanske behöver samtalshjälp” föreslog goda vänner. Men jag visste att terapi inte var vägen för mig. Bloggen blev min samtalsform. Och för mig har den uppenbarligen fungerat. Livet är för alltid annorlunda. Jag ska beskriva mer ingående på vilka sätt det är annorlunda i ett senare inlägg. I kväll ska jag gå ut och äta med min bror, svägerska, systers man, syskonbarn, Mr Martin och våra barn samt mina föräldrar. Det har vi börjat med sen Tove dog, att unna oss långa middagar på restaurang och därefter trevligt häng hemma hos någon av oss. I kväll blir det Melodifestivalfinalen hemma hos oss. Jag har åtta timmar på mig att tänka ut någon passande efterrätt.

Sorg. Den är så oerhört svår att bära. Jag vet att jag har tur som klarar det. Som känner livet i mig. Som tar mig vidare och framåt. Jag är mycket mycket tacksam över att det går.

/Mrs Martin, mars 2015.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer