Om att kliva utanför boxen

Inledningsvis behöver jag upprepa mig en aning från ett tidigare blogginlägg. Jag ber om ursäkt för det.

Under hela låg- och mellanstadiet sjöng jag i kör. Jag vet egentligen inte varför men antar att jag gjorde det för att det var så roligt. Jag minns varken någon press eller några framtidsplaner inom sången. Jag minns bara att det var så oerhört roligt. Särskilt på mellanstadiet hade vi en lärare som var hängiven och engagerad. Hon organiserade stämmor, uppvisningar och skrev egna låtar. Jag stod alltid bredvid Linda, vi hade något mörka röster och jag minns att det var så ofantligt roligt och fnissigt när någon drog iväg i helt fel stämma. Min syster sjöng också i kör, dock i en annan än min. Dessutom sjöng hon en del tillsammans med ett band. Än i dag har jag inte hört en vackrare sångröst än hennes.

När jag fyllde 14 år sökte jag till den kör hon tidigare sjungit i. Jag var inte särskilt nervös men tyckte att uttagningsprocessen var lite jobbig. Just det här med uttagningar var nytt och främmande. Tänk att det ett par år senare blev vardagsmat men då inom dans, om detta visste jag dock ingenting som fjortonåring körsökerska.

Körledaren satt bakom ett piano. Utanför satt jag tillsammans med andra fjortonåringar på rad. En efter en fick vi gå in i hans stora musiksal och sjunga. Han spelade ‘Blinka Lilla Stjärna’ på piano och vi fick sjunga. Jag minns att jag stod bredbent (tips från syster) och höll armarna stadigt efter sidorna. Slappnade av i halsen. Andades. När jag hade sjungit färdigt hade körledaren en enda sak att säga:

”Det är synd att du inte sjunger lika bra som din syster”.

Han sa inget mer än det. Han hade inget mer att säga. Inte ett ord hade han utöver den kommentaren.

Och där och då slutade jag sjunga i kör. Tom och tyst och med en bitter eftersmak av förlust lämnade jag rummet. Jag tror att jag dels var ovan vid förluster och dels att jag var ovan vid opedagogiska körledare. Jag vet att jag dog lite inombords och att mina fjortonåriga ben slogs undan. I efterhand vet jag inte om händelsen egentligen skadade mer än vad den lärde mig. För livets törnar kan ju också vara utvecklande, givetvis är jag medveten om det. Men just den törnen kostade mig drygt tjugo år av tystnad. För efter det har jag inte sjungit offentligt. På bästa vännernas bröllop sjöng kompisgänget en skojig sång men jag har inte sjungit mer seriöst än så. Här hemma förvisso och Mr Martin har kommenterat att jag borde återuppta sången. Jag har dock låtit det vara. I vanliga fall har jag ett ganska gott självförtroende men sången, den sågade sången, den kvävdes till döds när jag som fjortonåring blev jämförd med min syster. Inte för att jag inte redan visste att hon sjöng så mycket bättre än mig (jag är liksom inte döv) men för att den enda kommentar jag var värd var av en nedlåtande sorten. Den sågande sorten. Den jämförande sorten. Så har jag i alla fall trott och tänkt i drygt 20 år.

För några veckor sedan frågade en kollega mig om jag, tillsammans med honom, ville vara konferencier på vår skolas studentavslutning.  Jag tackade ja och såg verkligen fram emot uppdraget (utmaningen). Jag har inga problem med att tala inför folk men ståendes på en scen och i mikrofon var både nytt, roligt och läskigt. Min kollega är rutinerad och har konferencierat många skolavslutningar vilket gjorde det hela något mer tryggt.

Så plötsligt hemma en kväll får jag för mig att skriva en låttext. Genom åren har jag skrivit både dikter, texter och låttexter men aldrig visat det först- eller sistnämnda för någon. Ståendes i duschen (gud vad duschmunstycket är bra som låtsas-mikrofon!) knåpar jag således ihop ett par rader till Elvis ‘Suspicious Minds’. Lite senare under samma kväll, iklädd pyjamas och ståendes på vardagsrumsgolvet, provsjunger jag för Mr Martin som skrattar gott åt texten och ”absoluuuuut jamenviiiiisst” tycker att jag ska sjunga den för våra studenter.

Dagen efter går jag in på min kollega sånglärarens rum. Jag stänger dörren bakom mig och sätter mig på en stol. Och därefter hasplar jag ur mig min 21 år gamla sångupplevelse. Sångläraren lyssnar förundrat och beklämt. Därefter berättar jag att jag har skrivit en låttext och frågar om han kan Elvis melodi utantill. Det kan han inte och jag lyckas inte riktigt dölja min besvikelse (herregud, jag har ju äntligen tagit mod till mig!) men efter lite nynnande och hmmande (är det ett ord egentligen?) spelar han låten hur bra som helst på pianot. Och jag ställer mig upp. Jag andas in. Och sen sjunger jag.

Efteråt sitter jag med huvudet mellan knäna och flåsandas. Tårarna stiger bakom ögonlocken och jag känner hur en tjugoplusårig knut börjar lösas upp en aning. Min kollega tycker att jag absolut ska ta revansch. Och är det någonstans jag ska göra det så är det givetvis på scenen. Inför våra studenter och kollegor! Själv vet jag inte om jag ska skratta eller gråta och jag tror så här i efterhand att det blev en slags kombination av dem båda.

Min konferencierkollega är med på noterna (höhö) och tillsammans tränar vi ett par gånger. Natten före studenten sover jag dåligt. En förkylning sliter i min hals men jag inser att om jag så har influensa, magsjuka och båda stämbanden ur led så är det i dag jag har chansen. Backar jag nu är jag en förlorare. För alltid.  Och då vinner körledaren, han den där som sågade mig för drygt tjugo år sen och det förmodligen utan att ens veta om det.

Jag kan nästan inte beskriva känslan när vi går in på scenen. Studenterna är så fantastiskt fina och jublar och tjoar. Vi skojar lite med dem, vinkar och applåderar och höjer sen våra pekfingrar till läpparna för att hyssja den vit- och hattbeklädda publiken. Det blir tyst. Jag andas in. Den första meningen är min, därefter är det min kollegas tur och därefter ska vi sjunga resten tillsammans. Jag får panik och tunnelseende! Jag andas ut. Och sen in igen.

Och sen sjunger jag.

Eleverna är först knäpptysta. De tittar förvånat på mig och min kollega. Efter fyra sekunder jublar de. Och vilket jubel sen! Världen runtomkring mig nästan slutar att existera och jag får koncentera mig hårt för att inte trilla omkull. Eleverna klappar med och ropar. Jag tappar kontrollen över tid och rum och blir förbannad på mig själv för att jag är så vansinnigt hysteriskt nervös. Mitt vänsterben börjar skaka fullständigt okontrollerat och jag förstår att det beror på att jag slappnar av en aning. Det skakar mer och mer. Jag provar att dels slappna av ännu mer i benet och dels att spänna det allt vad jag kan men inget hjälper. Likt ett asplöv i frisk Göteborgsvind fortsätter mitt vänstra ben att skaka. Så jag låter det vara så och tanken på att ett skakande ben är ett i-landsproblem passerar flyktigt genom mitt brinnande huvud.

Vi sjunger vidare. Jag blir plötsligt modig i situationen och tar i aningen för mycket. Slutklämmen sitter som ett smäck och plötsligt är sången snart slut. I de sista raderna sjunger eleverna med och jublet efteråt är så öronbedövande att jag nästan får ont i mina öron. Jag känner mig som en segrare. En stor jäkla segrare! Jag suger i mig av applåderna och andas djupt. Konstaterar att benet fortsätter att skaka. Jag tänker att det kan få skaka tills i morgon om det så vill. Jag har ingen aning om hur det lät och jag hade inte kunnat bry mig mindre. För jag vågade. Mrs Martin vågade! Jag gav mig själv en present och jag gav eleverna en present och efteråt berättar jag för mina elever om min sångångest. Därefter ger jag dem rådet att vara snälla mot sig själva och mot andra. Det kommer man långt på. Mina fina kloka studenter som nu ska dansa och sjunga vidare i livet. Vad jag önskar att ingen ska trycka ner dem i deras boxar och vad jag önskar, om det så ändå sker, att de ska finna modet till att resa sig igen. Vidare önskar jag att de ska finna modet till att kliva utanför boxen samt att de inte väntar i över tjugo år innan de vågar ta det steget.

/Mrs Martin (sångskrivare sångerska och ruggig segrare!) juni 2015.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Om att kliva utanför boxen

  1. Rigmor skriver:

    Lyllo dina elever som fått förmånen att ha digom lärare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.