Även vingklippta fåglar kan flyga

Ibland känner jag att den här bloggen stressar mig. Jag känner att jag borde skriva ett inlägg. För min skull. För er skull. För mitt egna minnes skull. För att inte glömma bort hur det är just nu. För att kunna minnas hur det var just då. Just det där med att minnas har varit mycket viktigt för mig. Att kunna gå tillbaka och läsa om hur det var då och på så sätt kunna minnas. Inte glömma bort hur det var när det var som svartast, när det blev grått och slutligen när det ljusa återigen började sippra in. Bloggen blev mitt minne och jag har läst den oftare än vad jag har skrivit i den. Faktiskt så har jag läst alla inlägg. De som heter Natten den 3:e november samt Begravningen är svårast att läsa.  Men jag behöver läsa och bloggen har varit oerhört viktigt i mitt sorgearbete. Faktiskt så blev den nog livsviktig. Ett redskap för att först överleva och därefter leva. För leva är det jag hela tiden har strävat efter. Och lever är just precis vad jag också gör.

Mest livsviktigt har stödet från omvärlden varit. Ni är så många som slöt upp och som fortfarande stöttar. Som möter mig i mina samtal om Tove och som accepterar den jag blev utan henne. Utan det medmänskliga stödet hade inget skrivande i världen kunnat rädda mig men om jag bortser från familj och vännerna runtomkring, som slöt upp och stundvis rentav bar mig, så har skrivandet varit det som helat och burit mig allra mest.

Och vad många ni är som har läst min blogg! Under de här åren har jag förstått att sorg är ett ämne som berör på djupet. Svårt är det men nödvändigt. Jag har uppskattat era mail och kommentarer. Jag har uppskattat dem mycket men aldrig hade jag kunnat tro att så många skulle läsa. Inte mindre än 1008288 gånger har bloggen lästs och det av 82293 unika läsare. Kan ni förstå?! Jag vet inte vad det är som gjort att så många följt mig i mitt skrivande men jag förstår att ämnet behöver lyftas oftare. Lyftas mer. Pratas om och lyssnas på. Jag har ofattbart svårt att förstå att ni är så många som läst och jag är tacksam över var och en av er. Både ni som läst i det tysta och ni som valt att föra en dialog. Många av er har berört mig på djupet. Vilka sorger ni bär på! Så ofattbart svåra sorger. Men att ni har delat med er till mig har hjälpt mig. Jag har känt mig lite mindre ensam. Även det är jag oändligt tacksam för.

Jag behövde ingen samtalsterapi. Sömntabletter förvisso, där i början när nätterna var helt olidliga att ta sig igenom men i övrigt har jag, när den inre stormen rivit som allra hårdast, lutat mig mot skrivandet. So far i alla fall. Jag vet ju att det här är en livslång resa. Aldrig kommer det helt ta slut. Förstås. Men jag vet också att sorg faktiskt går att bära. Den här sorgen kan jag bära. Och det utan att den kväver mig helt på vägen. Tänk ändå!

För jag är sannerligen på väg. Och det går framåt. Varje dag faktiskt. Det är länge sen jag stod helt stilla.

Det är svårt att sammanfatta tiden från den 3:e november 2013 och fram till i dag. Förmodligen är det omöjligt. Det är så många spretiga känslor både hit och dit. Svarta hål, ångest, tårar och ilska. Uppgivenhet. Känslan av att måsta ge upp. För det är just ge upp man måste göra. Hur märkligt det än låter så måste man till slut ge upp. För att orka. För att ta sig vidare. Vad man måste ge upp? Man måste ge upp kampen mot att inte acceptera. Man måste ge sig. Man måste acceptera. Hur smärtsamt det än låter. Aldrig kan man riktigt förlika sig med förlusten. Aldrig kan man riktigt acceptera att den man älskade dog. Men samtidigt, hur lever man vidare om man ständigt stretar emot? Hur går man vidare om man aldrig accepterar det som skett? Låter det sjunka in, tar till sig det och ger efter? Det är ohyggligt svårt att acceptera faktum. För mig har det dock varit livsviktigt. Att lägga det där pusslet och faktiskt se att en pusselbit saknas. En bit som aldrig kommer komma åter. Och därefter acceptera det tomrum den lämnar efter sig. Pusselbiten. Tove.

Vad mer finns att acceptera? Jag måste acceptera att jag blev lämnad. Acceptera att jag blev ensam syster kvar. Acceptera att jag blev kvar. Jag måste acceptera och förstå att det inte finns någon skuld hos den som dog och att jag själv inte bär någon skuld för att jag lever. För jag valde inte att hon skulle dö. Hon valde inte att hon skulle dö. Det bara blev så och jag hade kunnat följa hennes exempel och lägga mig ner och dö jag med. Men jag valde inte det. Jag valde att överleva. Därefter valde jag att leva. Och en viktig del av vägen dit har hela tiden handlat om att skriva. Jag har skrivit mig igenom sorgen. Ut till den andra sidan. Den där det går att leva livet trots svår och svärtad sorg. Det går att leva i en gråskala ty flera av stunderna gränsar till det vita. Och ibland, vissa små stunder, så är det faktiskt rent av alldeles klart och vitt.

Man blir förändrad av sorg. Jag blev förändrad av sorg. Jag blev tystare. Mer inåtvänd. Mer stilla. Missförstå mig inte nu. För tyst och stilla är jag rakt inte! Men nuförtiden väljer jag mina strider med större omsorg. Rycker på axlarna åt det oviktiga, det där som egentligen inte spelar någon roll om man väl tänker efter. Jag litar mer på andra. Känner tillit till att andra kan och att jag inte behöver kontrollera. Det där kontrollbehovet försvann markant. Det har varit en märklig, svår och samtidigt befriande känsla. En ovan känsla. Men samtidigt en skön en. Av allt som ändrades är det det som jag faktiskt uppskattar allra mest. Att jag liksom inte bryr mig i det som inte är värt att bry sig om. Det finns givetvis inget bra med att Tove dog. Men jag blev inte en sämre människa för att hon inte finns kvar.

Mer då? Jag väljer mina stunder mer nu för tiden. Jag fördelar min tid bättre. Är mer avslappnad och ser det lilla i det stora. Och sen ett halvår tillbaka uppskattar jag åter att ha tusen järn i elden. Jag jobbar och pluggar och roddar familjelivet, hett påhejad och med en ofantlig draghjälp av Mr Martin, mina föräldrar (som varje vecka backar upp mig så jag hinner plugga) och svägerskan samt svågern som hoppar in som akuta barnvakter när det krisar som allra värst. Vännerna som förstår. Som väntar. Som accepterar att det finns färre timmar på dygnet än tidigare. Herregud vad jag älskar er allihop!

Och jag lever. Jag både överlevde och lever. Det är en oväntad men efterlängtad känsla. För jag vet jag ju att alla faktiskt inte läker. En del äts upp av sorgen. Går under. Tvingas till slut ge upp. Jag vet inte varför det blir så och jag vill inte heller spekulera om det. För jag är inte en av dem. Jag vet inte hur det är. Jag gick inte under.

Jag känner ingen överlevnadsskuld gentemot Tove. Jag har aldrig känt att jag inte har rätt att gå vidare. Däremot tycker jag ohyggligt synd om henne. Det är så ofattbart att hon inte får vara med. Särskilt då är det som svårast, då när jag befinner mig i stunder då hon verkligen verkligen borde varit med. Det är så vansinnigt obeskrivligt synd om henne! Det är givetvis ofantligt synd om alla oss som står kvar. Men faktiskt så tycker jag allra allra allra mest synd om henne. Hon som inte längre får vara med härmed oss.

Jag är på väg att göra slut med mitt skrivande sorgearbete. Det här blir nog mitt sista inlägg. För nu i alla fall. Jag vet att jag har sagt det förr och att jag uppenbarligen hade fel men under en ganska lång tid har jag känt att bloggen stressar mig. Att jag borde skriva. Att jag borde berätta. Långsamt har jag insett att det nog egentligen betyder att den här delen av mitt sorgearbete mest troligt faktiskt är över. Jag behöver inte skriva längre.  Jag måste inte skriva längre. Det är många många veckor sen mitt huvud kokade över av sorg. Jag minns så väl hur det var där i början, när orden tryckte på och hela hjärnan liksom brann av oskriven sorg. Jag minns hur jag satt framför datorn och skrev medan tårarna rann. I samma sekund som jag var färdig lättade trycket en aning. Skrivandet blev min ventil. Bloggen blev min ventil. Självterapi blev vägen ut. Vägen igenom. Vägen upp.

Camilla hade rätt. Det går att leva med sorg. Det går att ta sig vidare trots att man förlorat ett syskon. Det går att ta sig framåt. Hela livet bär jag med mig Tove. Hon finns i allt och ingenting. Jag talar om henne. Tittar på bilder. Berättar hennes historia. I hennes barn ser jag hennes leende. Hennes skratt. Hör hennes röst. Känner igen hennes rörelser. Men hon finns inte längre. Hon är död och jag har gått vidare. Livet blir sig aldrig likt men jag måste faktiskt säga, hur provokativt den är låter så är det samtidigt högst befriande: Det går att överleva svår sorg. Det går att leva vidare trots svår sorg. Det går att ta sig upp till ytan igen. För mig gick det i alla fall. Och det är jag evigt tacksam för.

Om några veckor ska vi fira vår tredje jul utan Tove och för första gången anar jag något slags ljus i den högtid som alltid var främst hennes. Vi fortsätter med våra alternativa jular, de klassiska dog med henne. Och det går. Vi tar oss framåt. Det här huset är ljuvligt att julpynta och barnens glittrande ögon äts inte upp av min egen sorg. För första gången sen Tove dog tar jag in och följer mina barns spirande julkänslor. Två år missade jag. Vilken tur att jag kan njuta denna tredje gång. Tredje gången gillt liksom!

Sorgen. Den förändrar. Hela livet förändras. Jag är annorlunda i dag. Långt mer annorlunda än vad jag hade varit om hon hade levt. Flertalet av mina relationer har förändrats. Min relation till Tove har förändrats. Min inställning till livet har förändrats. Min syn på vad som är viktigt har förändrats.

Man blir vingklippt av sorg. Jag blev vingklippt av sorg. Så ofattbart smärtsamt vingklippt. Men vet ni en sak? Även vingklippta fåglar kan lära sig att flyga.

Även vingklippta fåglar kan flyga.

/Mrs Martin, december 2015. Tack för att ni har läst. <3

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Även vingklippta fåglar kan flyga

  1. Gunilla skriver:

    Tina du skriver så fantastiskt bra och med inlevelse. Förändring hos dig sorg glädje och framåt. Du är en fantastisk människa på många plan. Kraaaamar från Gunilla

  2. Anna Sievert skriver:

    Tack! Du måste sluta skriva om det stressar dig.
    Lykke brukar säga att Mika är i himlen och målar regnbågen vackrare.
    Dina ord gör min värld vackrare. Kram

    • Mrs Martin skriver:

      Kloka Lykke! Jag tror, hoppas och vill att hon har rätt. Tack Anna för att du finns och för att du delar med dig. Sorg är så ofattbart tungt att bära men ack något lättare om man gör det tillsammans. Kram!

  3. Mia skriver:

    Skickar kramar till dig fina Tina!
    Kramar ❤️❤️❤️❤️

  4. Magda skriver:

    Åh Tina! Jag ler medan tårarna rinner. Din fantastisk förmåga att skriva och beskriva berör långt in i hjärtat! Tänk att det som blev din ventil säkert blivit många andras ventil. Jag tänker flera gånger när jag läst att jag känner igen känslorna och bara det känns på något sätt förlösande. Sorg är ett ämne som är stort och svårt och inte lätt att sätta ord på. Men du har gjort det.
    Stor och varm kram till dig och hela din familj <3 <3 <3

    • Mrs Martin skriver:

      Ja, det blev min ventil och jag är så berörd och förundrad över att min ventil verkar ha blivit andras ventil. Tänk så det kan bli, så många jag fått kontakt med via den här bloggen. Tung svart sorg är något lättare när man bär den tillsammans.

      Många kramar!

  5. Alexandra skriver:

    För 1,5 år sedan googlade jag på drömmar och snubblade in på din blogg. Jag vet inte riktigt varför jag fortsatte läsa för det va inte riktigt det jg sökte och jag gillar valigtvis inte att läsa bloggar.
    Dina ord fick mig att stanna och det är jag glad för idag för du har satt ord på så mycket jag inte visste att jag kände eller skulle känna. Tack!

  6. Anna skriver:

    Jag kommer att sakna dina vackra ord som har hjälpt mig så mycket i min egna sorg. Men samtidigt så är jag glad och tacksam över att du inte längre behöver skriva för att orka leva med sorgen. Jag hoppas att du en dag väljer att skriva något igen, kanske inte om Tove och kanske inte i en blogg, men kanske en bok? Tack för sällskapet på sorgens slingrande väg!

    • Mrs Martin skriver:

      Tack Anna för din fina omtänksamma och stöttande kommentar! Stora kramar till dig som sörjer. Det är en livslång resa men min är klart ljusare nu än för 2 år sedan.

      Vi får se vad det blir för skrivande i framtiden. 🙂

      Många kramar till dig!

  7. Linda skriver:

    Hej ja blir så berörd av ditt skrivande , förlorade min man hastigt för 1 månad sen så gud va ja känner igen mig i din blogg o ditt sorgarbete , ta hand om dig /mvh linda

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.