632

Sexhundratrettiotvå. I så många dagar har Tove varit död. Är det inte underligt så säg. Att tiden fortsatte att gå alltså. Att dagar kom och dagar gick. För jag minns så väl hur tiden stannande den där natten. Natten den tredje november 2013. Sedan dess har den dock startat igen och fortsatt att gå. Tiden alltså. Det finns en tid med Tove och det finns en tid efter Tove. Jag märker hur det på allvar börjat sjunka in. Att jag nu lever i tiden efter Tove. Den sjunker in. Acceptansen. Det där som nog är svårast av allt. Att acceptera.

Länge sen sist jag skrev här. Jag vet det. Ibland har det jagat mig. Flåsat mig i nacken. Men jag skriver ju för min egen skull. Utan några krav varken utifrån eller inifrån. Bloggen är min ventil. Ett andningshål. Mitt sätt att berätta och beskriva. Min terapi. ”Självterapi” tror jag bestämt att Annika kallar det. Och det är länge sen jag behövde självterapisera. Jag ser det som ett gott tecken.

Min mormor är sjuk och ligger på sjukhus. Det är inte livshotande men hon blir där ett par dagar till. Efter att ha hälsat på henne nu i kväll körde jag ensam hem genom sommarkvällen. Pluggade in sladden i telefonen och lyssnade på Journeys ‘Don’t stop believin’ på repeat och hade en enda tanke i huvudet.

Tove!

Och där och då förstod jag att det börjar trycka på inifrån. Den blossar upp. Den svaga elden som obönhörligt finner näring mellan varven. Sorgen. Jag lyssnar bara på den låten när det trycker på. När något måste ut. Ilska, sorg, tårar eller likgiltighet. Hon finns nära. Tove finns nära. Jag känner henne inom mig. Och jag undrar om hon känner mig.

För första gången sedan Tove dog skriver jag ett blogginlägg utan att veta vad jag ska skriva om. Det är bara så tjockt i halsen. Så tyst i huvudet. Så sorgligt mitt i livet.

Så vad har hänt sen sist? Vi har varit till Grekland. Solat, badat, läst böcker och ätit. Herregud vad vi har ätit. Vid poolkanten träffade jag Anna. Ibland undrar jag ändå om vissa möten är menade. Skapade. Arrangerade av en högre makt. Utan att nu gå in på detaljer så berättar Anna en historia som i stort sett är identisk med min. Det jag har upplevt har hon också upplevt. Jag lyssnar hänfört. Intresserat. Suger i mig av hennes ord. Det är overkligt att lyssna. Jag som trodde att jag var nästan ensam. Nästan helt ensam. Nu plötsligt sitter det en människa vid samma pool som mig och sätter ord på det jag tänkt och känt så länge. De där orden som man inte uttalar. Orden som man inte skriver. Just de orden säger Anna. Och hon säger dem till mig. Därefter berättar jag min historia. Jag berättar om mig och Tove. Anna lyssnar. Vid ett tillfälle provar jag försiktigt och trevande att säga de där orden som är så svåra. De där som man helst inte vill säga. Jag tar sats, hasplar dem ur mig och kisar sen för det som komma skall. Och vet ni vad som kommer? Ingenting. Anna säger ingenting. Eller jo. Hon säger att hon tänker och känner detsamma. Jag mår nästan lite illa av lättnad.

Vi åker hem igen. Jag har tänkt mycket på Anna. Nästan mer på Anna än på Tove. Hemma har vardagen fortsatt. Vi har fixat med huset. Drömhuset. Det är skrytigt att säga men så är det. Jag tänker inte ljuga. Jag bor i en vidunderlig materiell lycka. Som jag njuter av men också skäms över. Så är det och så får det vara. Det gäller att ha fötterna på jorden. För annars blir det svårt. Jag skulle kunna fylla bloggen med bilder men det gör jag inte. Instagram räcker utmärkt för det.

Vi kämpar för våra Pakistanska vänner. Grillar med kompisar. Badar i regnet och ser serier långt in på nätterna. Planerar hösten. Ni vet. Livet. Det där som fortsätter trots att Tove dog.

Jag läser om andra som förlorat och som börjar glömma hur den som dog såg ut. Själv minns jag utan problem. Ser henne framför mig. Hur hon satt i stolen i mamma och pappas vardagsrum. Jag hör hennes skratt. Och jag känner hennes kramar. Jag minns precis i detalj hur hon kramade.

I morgon ska jag åka till hennes grav. Jag är där ytterst sällan. Vet inte riktigt varför men för mig så är hon inte där. Jag har inget behov av att vara där. Men i morgon vill jag åka dit. Med en ängel. Hennes ängel. En slängkyss mot stenen. Tårar mot gräset. Min yngsta tycker om att åka dit. Jag vet inte varför och jag har inte frågat. Jag tänker att hennes ord får komma då hon vill berätta. När hon vill berätta. Om hon vill berätta.

Nåväl. Ett innehållsfattigt inlägg kanske. Jag vet inte. Men just i dag, sexhundratrettiotvå dagar efter att Tove slutade leva, är saknaden extra stor. Så där så det stramar i bröstet och munnen blir tyst. Mr Martin märker det. I tystnad ser han på. Han vet att jag inte har plats för någon annan än Tove och han låter det vara så. Tove. Hon är plötsligt så nära och jag vet inte varför. Det bara är så.

Kanske är dag sexhundratrettiotre en lättare dag. Kanske inte. Oavsett så går livet vidare. Oavsett man tror det eller ej.

Jag tycker om att leva.

/Mrs Martin, juli 2015.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till 632

  1. Lisa skriver:

    Tina du är så duktig på att skriva så oerhört fina ord och så stark du är och kloka ord
    stor kram till dig och din fina familj

  2. Anna Sievert skriver:

    Så vackert du skriver Tina!
    Kramar till dig och familjen
    Lykke hälsar extra mycket till Juni
    Hälsa mor och far

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.