I slutet av 90-talet stack Tove en bok i min hand. Det var Axelssons ”Aprilhäxan” och min syster var nästan lyrisk över hur bra boken var. Vi har alltid haft en ganska åtskild smak vad gäller skönlitteratur. Jag gav den dock en ärlig chans och kämpade mig igenom tre eller fyra kapitel innan jag gav upp. Boken var rent värdelös. Tyckte jag då alltså.
Många år senare, jag tror bestämt det var 2005, köpte hon den i pocket för att läsa den ett varv till. Knasiga litteraturtokiga kvinna! Efter att ha läst ut den fick jag boken av henne. Jamentackochbock. Verkligen. Jag försökte inte ens dölja mitt missnöje men hon intygade, bedyrade och lovade att jag nog skulle tycka om den nu. ”Du är ju äldre nu, det behövde kanske bara landa lite?” har jag för mig att hon sa. Jag minns att jag tänkte att den boken inte kan bli bra om jag så hinner fylla 95.
Boken var inte bra den gången heller. Jag kastade faktiskt bort den. Syster skakade uppgivet på huvudet.
Tio år senare, faktiskt för fem veckor sedan, började jag läsa en kurs i litteraturvetenskap vid Halmstad Universitet. Kursen är på distans och under tisdagar, kvällar och söndagar sliter jag som ett litet djur för att hinna läsa. Det är vansinnigt roligt även om tempot är ruskigt högt. Men jag gillar ju det. Tempo. Och jag gillar litteraturvetenskap. Gissa dock om jag blev både förvånad, irriterad och uppriktigt trött när kursens första tenta visade sig vara en tolkande analys av…. Aprilhäxan! What liksom!?! Kan den boken sluta förfölja mig?!
Eftersom syster inte lever längre har jag beklagat mig för ungefär precis alla andra som jag känner. Hennes femtonåriga son fick dessutom, just där när jag kämpade som värst med tentan, lyssna till en lång och nedsättande harang bestående av mindre… eh… vedertagna litteraturvetenskapliga begrepp. Ja, okej, jag kanske överdrev en aning. Men boken är verkligen seeeeeg. Jag har till och med försökt att ”läsa” den i ljudboksform men då blev den ännu sämre. Så efter massivt stöd av kollegan M tog jag tjuren vid hornen och sträckläste den i bokform. Och sen skrev jag för glatta livet.
I dag kom så domen. Jag fick VG på tentan om Aprilhäxan. Vilken lycka! Jag kan ju! Uppenbarligen så kan jag det här! Och den enda jag ville ringa och berätta för var Tove. Men det går inte. För hon lever inte.
Vad jag önskar att jag aldrig hade slängt hennes tummade pocketbok. Hade jag haft den kvar hade jag ramat in den och hängt den på väggen. Den hade passat alldeles ypperligt på min vägg.
Jag älskar dig Tove och jag saknar dig. Jag hoppas att du nu är en aprilhäxa.
Alltid inuti.
Alltid med mig.
/Mrs Martin, oktober 2015.