Två år har gått sen Tove dog. Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg och sammanfatta de här två åren men jag har varken lust, ork eller behov av det. Livet tuffar på. Ibland finns det svarta stunder, ibland riktigt vita men mestadels rör jag mig i en gråskala som varierar ganska kraftigt. Sett till sorgen alltså. I livet i övrigt finns det en hel regnbågspalett.
För färgen sipprade in. Jag minns så väl när vi rullade ut från parkeringen efter begravningen och Lalehs ord strömmade ur radion. Bara för att det är mörkt så betyder det inte att det inte existerar några färger. Och Laleh visade sig ha rätt. Jag vet att jag oroade mig för det i början. Att livet inte skulle komma åter. Att jag aldrig skulle skratta på riktigt igen. Jag minns att jag under den där första systerlösa sommaren satt i Camillas kök och åt blåbärspaj och ställde frågan rakt ut. Frågade om det går att bli lycklig igen. Camilla svarade så tvärsäkert att jag minns att hon sådde ett frö av hopp i mig. Ett hopp som flera månader senare visade sig vara sanning.
Livet går dock inte vidare. Det dog tillsammans med Tove den där disiga novembernatten för två år sedan. Sedan dess har jag stakat ut en ny bana, funnit nya vägar, förkastat, försakat och omvärderat. Det är mycket som tidigare fick ta plats som inte alls ryms längre och det är mycket som har blivit viktigt och betydelsefullt. Jag är annorlunda. Min omgivning är annorlunda. Mina relationer är annorlunda och mina prioriteringar är annorlunda. Det finns inget bra med att Tove dog. Bara sorg och svärta och en livslång saknad. Men jag måste välja att leva bra ändå. Jag måste välja att ta mig framåt, på de där nya stigarna. Jag måste välja livet men jag måste även stanna upp när det svartaste svarta slår till. Det går inte att huka, gömma sig, värja sig. Jag tror att sorgen skulle äta upp mig om jag ignorerade den. Kväva mig. Ta hål på min själ.
Ett starkt minne från det där med att landa i det svarta är från ett träningstillfälle under första året. I receptionen möter jag fina vännen Anna och tårarna kommer direkt. Kanske för att det var så nattsvart. Kanske för att Anna står så nära. Kanske för att Tove var så nära. Jag lät dem rinna. Det fanns inget att göra. För den sorg som inte får komma ut den kväver mig. Äter mig. Förgör mig. Så jag grät i receptionen. Och jag grät i omklädningsrummet. Och jag grät när jag lyfte skrotet.
Eller den där gången på universitetet när vi skulle berätta om vår barndom. Det var Toves födelsedag och givetvis var det omöjligt för mig att sitta på en kurs och prata om min barndom då. Så jag sa rakt ut som det var och sen rann tårarna. I strida strömmar rann de och jag snorade och hulkade medan Björn satt med sin hand på min arm. Det är så accepterat att gråta offentligt. Åtminstone när man förlorat en syster. Jag förstår att den där acceptansen har betytt mycket för min läkeprocess.
Två år. Helgen har varit tung. Det är länge sen det var så tungt. I lördags tände vi ljus på graven och efteråt promenerade jag hem. En timmes skön promenad med min och systers spellista i öronen. När jag kom hem tände vi fler ljus och Mr Martin lagade middag. Jag pratade med mamma och så kom tårarna igen. Förbannade jävla helvetesskit att Tove gick och dog! Jag satt i hallen i sköna fotöljen (det är ju egentligen inte klokt att vi har ställt husets skönaste och snyggaste fåtölj i hallen men det har vi) när det plötsligt knackade på dörren. Jag torkade tårarna och öppnade dörren. Utanför stod helgens första busellergodissuget barn, en liten kille på typ knappt fyra år, iklädd en svart draculacape och ropandes BU! Jag blev faktiskt lite rädd eftersom jag inte var beredd på att han skulle ropa. Jag skyndade mig att hämta skålen med kexchoklader och eftersom han var helgens första dörrknackare (förmodligen var han ju inte det men vi har köpt ett så välisolerat hus att vi inte hör barnknackningar om vi inte just där och då råkar sitta i hallen) så sa jag att han gärna fick ta fyra kexchoklader. Den lilla draculapojken sken upp men svarade att det räckte bra med två. ”Jag taj två kexchokladej” och därefter ”Tack så mycket” och sen försvann han ner för uppfarten tillsammans med sin huttrande pappa.
Allhelgona och Halloween infann sig i år under samma helg. Många tycker att det är jobbigt men själv tycker jag att det är skönt. Glada barn är liksom raka motsatsen till livslång sorg och saknad. Och jag behöver motsatsen. Just den här helgen behövde jag motsatsen.
Min minsta häxa tänder ljus hos sin moster
Två år har gått. Just i dag är det precis två år sen Tove somnade för att aldrig vakna mer. I dag ska jag skriva tenta och dricka mycket kaffe och sen ska jag äta tacos och se film med systers yngsta. Därefter startar år tre och det blir säkert lika svart, vitt, grått och färgglatt som år två. Kanske rentav lite ljusare, vem vet?
Livet. Det går inte vidare. Det börjar inte om. Men det tar nya vägar och jag har liksom, av egen kraft och av all omsorg som ni alla ger mig, valt att följa med.
I dag är jag ledsen, svag, stark och tacksam.
I morgon börjar år tre.
/Mrs Martin, årsdagen 2015.