Så blev mitt första år av sorg

Min syster Tove dör under en regnig och disig novembernatt. Snön har ännu inte lagt sig och mörkret är kompakt. Jag sitter i soffan när telefonen ringer, klockan är 01:45 den 3:e november och jag reser mig ur soffan och hinner fram till den stora vita långhåriga mattan innan jag får mitt livs hittills mest smärtsamma besked. Det är min gråtande pappa som ger mig dödsbeskedet och jag står på den matta som jag ska komma att spendera många kommande kvällar på. Kvällar liggandes på den stora vita långhåriga mattan. Kvällar som endast och enbart handlar om att andas och överleva. Tårar som rinner i sådana ofattbara mängder att ögonen blir såriga och halsen helt torr. Om detta vet jag dock ännu inget, denna novembernatt när jag står med telefonen i handen, ett huvud som brinner likt tusen eldar samt ett stort svart hål i hjärtat som bara växer och växer för var sekund som går.

November 2013. Jag har många minnesluckor men vårdar faktiskt ömt de minnesbilder som finns kvar. Jag behöver bära dem med mig, behöver få återvända till det svartaste svarta för att få struktur och sammanhang. Jag behöver facit. Veta hur det var. Minnas vad som hände och hur det kändes. Alla timmar av vankande i mina föräldrars hem. En trasig, sargad och plågad familj som bara vankade fram och tillbaka. Vi andades. Vi grät. Vi mådde illa och svettades och frös. Några stängde inne, andra levde ut. Och alla sörjde vi. Alla sörjde vi något oerhört och alla visste vi att livet aldrig skulle bli detsamma igen. Den natten då Tove dog slutade vi alla att leva. Livet som vi kände till det tog slut i och med att hon tog sitt sista andetag.

Jag var mycket bekymrad över mina fortsatta studier. Tove hade inte varit död ett dygn innan jag började oroa mig för mina studier. Jag hade en ynka kurs kvar och behövde onekligen läsa den färdigt för att få min lärarlegitimation. Jag minns att jag skämdes något oerhört över att jag ens brydde mig om mina studier men är det något som det här första året har lärt mig så är det att inga känslor är varken logiska eller skamfyllda när man befinner sig i stor sorg. Så ja, jag oroade mig över min kommande kurs. Och ja, jag törs skriva det här. Lättnaden var enorm när min pappa lutade sin panna mot min där på bårhuset i novemberkvällen och sa att han ville att jag skulle åka för inskrivning på min sista kurs.

Tre dagar senare satte jag mig på bussen till Umeå. I tre timmar satt jag på en buss och grät. Kvinnan framför mig langade näsdukar mellan sätena. Hon frågade ingenting utan gav mig bara näsdukar. Jag var så innerligt tacksam över det.

Under hela onsdagen gick föreläsaren igenom det ena viktiga efter det andra medan jag antecknade för glatta livet. När dagen var till ända lutade jag mig mot Karolina och frågade viskande varför vi inte hade fått någon genomgång av examinationsuppgifterna? Karolina tittade sorgset medlidande på mig och sa att det hade vi ju visst fått. En lång och gedigen genomgång hade vi fått. Det är ingen överdrift att påstå att jag inte hade klarat kursen utan hjälp av mina kurskamrater Karolina och Annika. Två månader senare tog jag min examen. Min syster kunde dock inte vara med och gratulera mig.

Jag minns inte mycket av november. Sista fredagen begravde vi Tove. Det var en kall grå dag och jag minns Stefan utanför kyrkan, min faster som förvarnade mig om fotot på kistan och kusin Joakim som lånade mig sina skinnhandskar när vi skulle sänka ner Tove till den sista vilan. Den sista fredagen i november bar jag min syster till hennes sista vila och hela tiden växte hålet i mitt bröst. Det var en oerhört svart och vidrig dag. Hela november var fruktansvärt svart och vidrig. Jag grät hemma, på jobbet, i soffan hos kompisar och bakom tangentbordet medan jag bloggade. Allt var bara vidrigt. Natten efter Toves begravning stod jag ensam på vår uppfart och kände snön falla i mitt hår. Stora tunga vita flingor som föll från en nattsvart himmel. Jag vet att jag där och då tänkte att jag aldrig skulle klara förlusten av henne.

Jag kan inte sova och slutar därmed också att fungera. Samma dag som jag helt plötsligt inte längre vet om Stockholm är Sveriges huvudstad eller inte ringer jag, ivrigt påhejad av mina kloka vänner, till vårdcentralen. Inom en timme har jag fått sömntabletter utskrivet och livet blir snart något lättare. Det ökar ens chanser att klara sin vardag efter sex timmars sömn jämfört med ynka tre.

 

December

Vi firar jul. Jag har faktiskt aldrig någonsin tidigare varit med om en så gräslig jul. En trasig familj som inte fungerade försökte ändå det bästa de kunde. Mr Martin var tomte, lekledare och godisutdelare. Vi andra satt som hålögda spöken och försökte snegla på Kalle Anka och glöggen. På natten skrev jag till en vän och erkände ärligt rakt upp och ner att jag inte längre tycker om julen. Han svarade att man inte behöver tycka om julen och sen var det inget mer med det. Och så har det varit under hela min resa. Under hela mitt år har jag mötts av så mycket förståelse och så ofattbart mycket värme att jag blir tårögd bara jag tänker på det. Om och om och om igen har omtänksamma medmänniskor bekräftat mig i mina känslor. Ingen har förminskat mig. Alla har stöttat. I efterhand inser jag att jag både överlevt och lever tack vare alla ni som stöttat mig. Jag tror inte att ni kan föreställa er vad ni har betytt för mig och för mina chanser till att finna en väg upp till ytan.

Avloppsvattnet drar in. Vår nedervåning blir totalförstörd och jag känner att jag inte orkar mer. Men vi orkar. För vad annars finns att göra? Samma natt blir vi bokstavligt talat evakuerade från vårt eget hem och får akut välja mellan att bo på hotell eller hos mina föräldrar. Vi väljer mina föräldrar och blir där i tre veckor. Processen i vårt hus blir segdragen och i skrivande stund bedöms renoveringen vara färdig tills på fredag. Elva månader har det tagit. Det har varit mycket tungt och mycket jobbigt men det blir mycket mycket mycket fint när det är färdigt.

 

Januari

Vi firar nyårsafton hos Daniel och Anna och det är oerhört skönt att vara bland vänner som helt accepterar mig för var jag än befinner mig i sorgen just nu. Jag behöver inte göra mig till utan följer med känsloströmmen såsom den är för närvarande. Det blir en trevlig kväll med mycket skratt och lite gråt.

Vi flyttar ut från mina föräldrar och in i en familjestuga på Bodens camping. Den är liten men mycket fin och det fungerar riktigt bra ändå. Personalen är fantastisk och lider öppet med oss i vår dubbelt svåra situation. Vi får tillgång till stora servicehuset med bastu och spenderar många kalla januarikvällar med familjemys i bastun. Flickorna uppskattar de stora duscharna och jag sitter inlindad i ett stort badlakan på bastulaven och försöker läka samtidigt som vi drar upp strategier för renoveringen hemma. Försäkringsbolaget står för notan men vi ska välja nya ytskikt och börja göra återköp på alla möbler, kläder, leksaker och annat som fanns på vår nedervåning när vattnet drog in. Listan blir oerhört lång och vi tar små steg i taget för att orka.

 

Februari

Vi åker lite slalom. Min systers man fyller år och min mormor virkar en filt av kärlek. Jag försöker få ordning på livet. Någonstans här börjar jag på allvar fungera som mamma igen och jag försöker ta igen de senaste tre månaderna så gott jag kan. Vi besöker flitigt badhuset och bakar och pysslar. Vi får flytta hem men kan ännu inte bo på nedervåningen. Vi trängs därmed på övervåningen och försöker inrätta något slags lekrum i vardagsrummet. Flickorna är fantastiskt anpassningsbara och jag och Mr Martin njuter av att få bo i vårt eget (nåja, halva i alla fall) hus.

 

Mars

Vi åker till Thailand och njuter av att bara vara vi fyra. Resan blir ett riktigt äventyr. Vi badar på dagarna och på nätterna jagar vi ödlor. Det blir en fantastisk resa även om jag redan under den första kvällen på stranden inser att det inte går att fly från sorg. Vi gör utflykter, äter god mat och njuter av ett svårslaget klimat. Någonstans här börjar jag ana en framtidstro och en insikt kommer till mig om att livet kanske kan bli rätt bra ändå. Jag gråter mycket men skrattar ännu mer. På flyget hem skakar jag och Mr Martin hand på att vi ska uppleva världen tillsammans. Tillsammans med barnen ska vi uppleva världen.

Vi åker till IKEA och köper möbler till barnens rum. Aldrig tidigare har jag hållit i ett så långt kvitto. Mars är månaden då saker och ting börjar falla lite på plats ändå.

 

April

Jag fyller år. Tio minuter efter att alla gäster har åkt hem ringer jag till ena svägerskan och gråter.  Jag som alltid har tyckt om att fylla år tycker inte om det längre. Svägerskan tar det hela med ro och säger att hon inte heller tycker om att fylla år, det slutade hon med det år hon fyllde 40. Jag skrattar mellan tårarna. Livet sipprar in. Min verklighet är inte ensam referensram här i världen. Det är en befriande insikt ändå.

Toves födelsedag kommer och går och mina krokusar blommar just på hennes dag. Jag tycker det är skönt när april äntligen är över.

 

Maj

Vi firar vår yngstas femte födelsedag med att åka på skidsemester med goda vänner. Jag har svårt att känna någon riktig glädje och blir lite orolig över det. Jag blir medlem i ett forum för människor som förlorat syskon och inser att jag inte är ensam om min oro. Jag googlar om depressioner men inser ganska snabbt att jag inte är deprimerad. Jag är i sorg och glädjen behöver få ta tid för att komma åter. Under fyra dagar åker vi slalom och jag njuter av stillheten i att inte behöva tänka. Vi grillar, bastar och ser film på kvällarna. Barnen somnar ovaggade och jag likaså. Någonstans här inser jag att fysisk aktivitet är en väg upp ur sorgen. Veckan efter återupptar jag löpningen på allvar.

Jag går till tandläkaren och inser där och då att min systers död har gett mig perspektiv på livet. Perspektiv jag önskat att jag fått på något annat sätt än genom att förlora min enda syster. Men nu är det som det är och jag kan inte göra någonting åt det. Det är hursomhelst en sann befrielse att inte tycka tandläkarbesök är förknippat med obehag. Tove var extremt rädd för tandläkaren. Den kvällen tänker jag länge på henne.

 

Juni och juli

Det är en magisk sommar. Varma soliga dagar avlöser varandra på löpande band. Jag njuter av stillheten och tiden med familj och vänner. Vi badar och grillar. Ni vet, spenderar sommaren som de allra flesta andra. Jag förstår att ljuset bidrar till att sorgen mildras något. Vi tillbringar en vecka i min svägerskas sommarstuga ute i skärgården och låter dagarna bara passera. Det är en lat sommar. Vi målar inte garaget och vi lagar inte växthuset. Ingen tidigare sommar har jag haft så lite blommor som i år. Jag odlar ingen sallad och inga morötter och har inga paprikaplantor i växthuset. Här inser jag att orken ännu inte kommit åter och att det faktiskt är helt okej. Det blir sommar även om man får handla sin sallad på Ica.

 

Augusti

För andra gången sen Tove dog får jag uppleva ett helt dygn av glädje. Ledigheten tar slut och jag börjar jobba. Jag har världens bästa jobb och trivs fortfarande som fisken i vattnet.

Det är tydligt att jag har betydligt mer med energi nu än tidigare i år och jag återupptar en hel del lösa trådar. Suget efter att baka återvänder och jag ägnar några kvällar i matbrödets tecken. Flickornas rum blir färdiga och vi inviger med fika i deras nya bäddsoffor. Jag tycker om mycket färg och har galet roligt när jag hänger upp gardiner, trär överdrag på de nya kuddarna och skruvar ihop möbler och leksaker.

 

September och oktober

Det är två ganska svåra månader. Jag gruvar mig för årsdagen utan att egentligen kunna förklara varför. Kanske är det för att cirkeln ska slutas. Kanske är det för att jag har läst att årsdagar kan vara så ofattbart tunga. Jag väntar mig liksom en dag med mycket lidande och kaos.

Hela hösten går fort. Jag tycker mig inte riktigt hinna med men flyter med ändå. Jobbet fungerar alldeles utmärkt, mitt i allt det svarta är det en befrielse att ha en fristad att gå till. Tove fanns inte på mitt jobb medan hon levde och hon finns inte heller där när hon nu är död.

Jag får återigen problem med sömnen och ligger vaken vissa nätter. Tittar på stjärnorna och lyssnar på tystnaden. Tack gode gud för nattvakna vänner. Tack gode gud för wordfeud. Tack gode gud för den här bloggen.

 

November, ett år senare

Så kommer då november igen och just i dag är det den 3:e. Ett år har gått. Ett helt år har gått och vi har därmed levt vårt första år utan Tove. Många säger att det första året också är det värsta, några säger att år två är ännu värre. Jag känner dock redan nu att jag har gjort mitt värsta år. Jag har full respekt för att andra känner annorlunda, sorg går varken att mäta eller jämföra. Den är individuell och omöjlig att förutse. Men jag känner ändå att jag har gjort mitt värsta år. De nattsvarta dagarna är få och kommer numera med långa mellanrum. Det är länge sen jag låg på mattan i vardagsrummet. Vissa dagar slår sorgen dock till och marken under mina fötter tycks rämna. Sorgen är inte över. Jag vet ju det såklart. Min fina kloka vän Katarina har varnat mig för att tro att sorgen mildras per automatik för att första året är över. Fem år senare hamnar hon fortfarande i kris av sorg. Och jag tror henne. Inte för en sekund tror jag att hon har fel. Jag hoppas bara att det nattsvarta ska fortsätta komma med långa mellanrum. Jag hoppas det så innerligt.

En del av era läsarkommentarer har handlat om era egna omgivningar. Ni har berättat att era omgivningar nästan förväntat sig att ni ska ha sörjt färdigt när första året nått sitt slut. Jag har inte känt några sådana förväntningar från min omgivning. Den enda som jag känner förväntar sig någonting av mig är jag själv. Jag vill så gärna att det ska få fortsätta ljusna. Inget vill jag hellre än det. Jag hoppas att jag har rätt när jag säger att det svartaste av de svarta åren är förbi. Jag hoppas det så innerligt. Och jag hoppas att min omgivning orkar vänta på mig även i fortsättningen.

Under året som gått har jag funnit en del strategier. Dagens blev att begrava mig i jobb. Mamma och pappa frågade om vi skulle äta lunch. Jag tackade nej. Fina vänner frågade om vi skulle äta lunch. Jag tackade nej. Många kompisar har erbjudit sig att ha telefonjour. Jag tackade ja till det utan att tänka mig för, jag har nämligen aldrig kunnat prata samtidigt som jag gråter. Fast jag vet att ni gärna sitter där i andra sidan av luren och lyssnar medan jag gråter. Givetvis vet jag det.

Dagens strategi har således varit att kapsla in mig. Jag vet var ni alla finns och jag uppskattar det något oerhört, tro för guds skull inget annat. Hela dagen har det rasat in sms, mail, meddelande på facebook och mms. Jag har läst dem alla och alla har de värmt i mitt såriga trasiga sorgsna. Ni bär mig. Jag är så tacksam för att ni bär mig. Utan er hade jag inte klarat det här året.

Min syster dog under en disig novembernatt. Ett år senare vet jag fortfarande inte varför. I dag är det hennes årsdag. Den 3:e november är för alltid trasig. Hon dog och jag fick leva vidare. Systerlös får jag leva vidare. Det kommer komma många svåra svarta och tunga dagar, givetvis inser jag det. Några dagar kommer vara grå. En del kommer skifta i ett ljust dis. Men det kommer komma vita dagar också. Dagar av ljus och liv och lust. För även när man lever nära döden så finns det mycket liv. Även det har jag lärt mig under det senaste året.

Min vän Camilla som förlorat en bror skrev tidigt till mig att ta en dag i taget. Under ett helt år har jag gjort just det, alltså tagit en enda dag i taget. Levt en enda dag i taget. Vissa dagar förvisso liggandes på vardagsrumsmattan men ändå, jag har överlevt och levt en dag i taget.

Livet. Tove får det inte åter men för oss andra finns det liv kvar att leva. Vi behöver ta oss vidare. På något sätt behöver vi ta oss vidare. Min analys så här ett år senare är att vi faktiskt kommer lyckas med just det. Vi kommer lyckas ta oss vidare.

 

I dag är det måndag den 3:e november. Ett år har gått sen Tove dog.

I morgon är det tisdag.

 

/Mrs Martin, 3:e november 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Så blev mitt första år av sorg

  1. Karin Jacobson skriver:

    Önskar så att jag kunde krama dig på riktigt. Men som internetvän får jag helt enkelt skicka över en massa cyberkramar istället. ❤️

  2. Maria Ahlner skriver:

    Kram fina Tina.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.