Det blev tillfälligt tyst i huvudet

Jag träffar juntagänget. Vi är hemma hos Åsa och äter galet god key lime paj. Jag inser redan efter första tuggan att jag har upptäckt en ny favoritefterrätt. Det är ovanligt för jag tycker i regel inte särskilt mycket om varken efterrätter och fikabröd. Den här pajen är dock vansinnigt god och dessutom är det Åsas egna recept så det känns som att få något av en  present när hon osjälviskt delar med sig av receptet.

”Det är länge sen du bloggade” säger fina vännen Nenne. Och jag vet att hon har rätt. Det är länge sen jag skrev. Och jag vet även varför.

För det är tyst i mitt huvud. Tyst och lugnt. Sorgen är mild för stunden. Mild och följsam och molande. Den kväver mig inte. Kräver inte min uppmärksamhet. Min syster dyker upp i min tillvaro många gånger om dagen. Ett minne, en tanke, en saknad. Men hon äger inte mitt huvud. Mitt hjärta spränger inte av sorg. Ibland skäms jag för att det är så. Känner mig oduglig som lillasyster. Varför rinner inte tårarna? Varför kan jag prata om henne utan att gråta? Varför dyker hon upp med fina minnen och mindre sorg?

Jag aktar mig noga. Vet så väl att bakslagen kommer. Jag är mycket noga förvarnad om att bakslagen kommer komma. Hela livet kommer de komma. Och när ångesten och sorgen och smärtan tränger sig in så tränger sig samtidigt orden ut. Behovet att skriva ökar. Behovet att uttrycka mig och därmed lätta på trycket ökar. Just nu är det dock tyst. Tyst och stilla och faktiskt nästintill ljudlöst. Efter snart tretton månader av kvävande sorg börjar jag äntligen så smått att känna igen mig själv.

Det kommer lyckorus utan att jag vet varför. Så där som det alltid har gjort men som det inte har gjort under det senaste året. Dansglädjen bubblar upp och jag river av ett modernt stycke hemma i vardagsrummet. Det bubblar i kroppen. Jag sjunger i tvättstugan och nynnar (nåja… vrålar då) i duschen. Jag skrattar utan att veta varför. Har energi och hittar på tokigheter med familjen.

Som i dag. Hela dagen har varit fullständigt underbar. Jag överdriver inte! Det började med föreställningar på jobbet. Musik, teater, dans samt bild- och fotokonst. Jag konsumerade kultur och njöt av varje sekund. Sprang till gymmet på lunchen och lyfte skrot. Hann kramas med Anna och specificera morgondagens middagsdate. Tillbaka på jobbet genrepade vi inför morgondagens nya föreställning. Jag rös från start till slut. Har jag sagt att jag har världens bästa jobb? En snabb kaffe innan hemfärd. Hämta två trötta barn som inte ville ha grillkorv och pommes till middag. Underbart skönt för det ville inte mamman heller. Tillbaka till Luleå för att hämta Mr Martin, därefter letade vi rätt på en restaurang med ett ledigt bord. Förrätt och varmrätt åt alla. Barnen orkade till och med varsin glass. Handla lite på vägen hem, Keplers senaste bok åkte ner i kundvagnen. Perfekt, nu är julens läsning räddad! Vidare hem, duscha tillsammans med yngsta och sen ladda vardagsrumsbordet med fredagsmys. Mr C kommer förbi om en stund. Vi har mycket surr att ta i kapp. Jag kommer sova gott i natt.

Det är tyst i huvudet. Tove finns där varje dag, hela tiden är hon med mig. Men den där ångesten och kvävande sorgen är ganska stilla för tillfället. Jag vet att den finns där och att den kommer komma igen. Det var nära på förmiddagen, den lurade som en klump i min hals. Jag svalde några gånger och gick vidare i livet. Släppte inte fram den och lyckades mota det svåra. Ibland går den faktiskt att mota med vilje. Eller inte mota kanske, men liksom ställa på paus. Ta itu med senare. Låta vänta på sin tur.

Sorgen. Så länge den håller sig i schack är det tyst i mitt huvud.

Jag tycker om tystnaden. Varje kväll när jag ligger i sängen tittar jag ut på de snötäckta träden och den nattsvarta himlen och lyssnar på det tysta i mitt huvud. För precis ett år sen skrek det så högt inom mig att jag inte klarade av att somna. Just nu är det dock precis tvärtom. Jag har haft en riktigt bra november. Förvånansvärt bra har den varit. Och vet ni? Jag tycker utan tvekan att jag är värd det.

I morgon är det ett år sen vi begravde Tove. Ett år sen jag bar min syster till den sista vilan.

Jag hoppas tystnaden i huvudet håller i sig.

/Mrs Martin, näst sista november 2014.