Begravningen

Fredag den 29:e november börjar med att jag konstaterar att jag faktiskt sovit sju   sammanhängande timmar. Det är bra. Bra dels för att jag behöver sömn och dels för att jag vill vara klar i huvudet. Så att jag kan ta in, vara med, delta fullt ut. Jag vill lyssna, känna och höra. Hela min systers begravning. Jag vill fånga varje ögonblick för att kunna bära dem alla inom mig. Bära dem med mig. Bära alla minnen under resten av mitt liv. Mitt numera systerlösa liv. Mitt resterande liv.

Rutiner. Ni vet. Duscha, klä på sig, äta frukost. Försöka ordna håret så det blir fint. Sned låg knut. Grå ton i ansiktet. Är det någon idé att sminka sig? Frågan är för torr för att ens svara på. Mascaran förblir orörd på badrumshyllan.

Det rasar in sms. Jag läser dem alla. Det är fina ord. Tröstande ord. Stärkande ord. Ett av alla sms är från min bror. Det går rakt in i hjärtat. Han är så klok! Vi ska göra detta idag. Och vi ska göra det bra. För syster. Mellan tårarna skickar jag ett svar. Sen blåser jag barnens hår. Våra fina vänner kommer, de sitter i soffan med våra barn medan vi gör oss i ordning. Och vi sätter oss i bilen och spänner fast alla säkerhetsbälten och sen åker vi. Mot kapellet. För ett avsked. För kärlek. För syster.

Jag undrar vem som har ett säkerhetsbälte att erbjuda mig idag. Vem kan bära mig idag? Hur ska jag klara detta? Tårarna rinner. Jag kan inte prata. Jag orkar inte prata. Mr Martin kör bilen. Vi sitter tysta. Radion spelar musik men jag hör den inte. Fyraåringen pratar i baksätet men jag hör henne inte. Jag hör ingenting och jag har inget att säga. Inom mig rasar paniken tillsammans med tystnaden. Det är så tyst inom mig. Varför är det så tyst? Hur länge ska det vara så här tyst? Hur ska jag kunna förmå mig ta hål på denna eviga tystnad? När kommer orden tillbaka?

Vi anländer till kapellet. Jag ser människor jag tycker mycket om men jag låtsas inte se dem. De kliver ut från sina bilar och går in i kapellet. Jag vill inte gå in. Kan vi åka hem igen? Kan vi backa bandet? Hjälp mig! Bär mig! Väck mig! När ska mardrömmen ta slut? Varför gör ingen någonting?!

Innanför dörren står min bror och svägerska. Vi stiger in. Och jag brister. Jag rasar. Jag rämnar. Vi kramas. Vi pratar. Vi stöttar. Och inuti är panik och tyst. Denna förbannade panik och tystnad!

Många människor. Många många människor som jag tycker mycket mycket om. Vi kramas. Det är så många som kommit! Vi kramas och gråter och snorar. Min kramar-kind blir nästan öm. Kusinerna, faster, moster, morbror, mormor, närmaste familjen och släkten. Många många många vänner. Systers barndomsvänner. Några är gemensamma barndomsvänner. Människor som vi delat uppväxten med. Allas närvaro stärker mig. Den läker mig. Den bär mig.

Jag gruvar mig våldsamt. Vi hänger av oss och går in.

En vit kista. Många vita blommor. Fantastiska liljor, hennes absoluta favorit. Vita tulpaner som handblommor. Det är inte säsong ännu. Men systers vän som är florist har ordnat ändå. Det är så vackert och så rätt även om hela sammanhanget är så galet fel. I kistan ligger min syster. Kan ni förstå? Det går nästan inte att förstå. Jag smeker med handen över det lena trät. Talar till henne fast jag ju vet att hon inte är där. Försöker ta in. Varje ögonblick. Men det är svårt. Tankarna vandrar iväg på annat och jag förstår att det är kroppens försvarsmekanism. Hjärnan tvingar sig att tänka på annat. Fyraåringen tittar på kistan. Känner lite på den. Vi pratar om att moster ligger däri. Fyraåringen förstår och står tätt intill mig.

 

1458854_10152035494407346_534518841_n

961235_10152035494397346_1837085540_n

 

Prästen är fantastisk. Han är god vän med min syster och hennes man. Så han pratar personligt och berör oss. Berättar om syster. Om hur hon var och var hon är nu. Jag delar inte hans tro men jag delar hans kärlek till min syster. Hans ord stärker mig. Vi sjunger psalmer, under den sista rasar jag igen. Böjer mig fram och lutar huvudet i knät. Tårarna sprutar och gråten gör ont. Det här klarar jag aldrig. Jag tar mig inte ur det här. Händerna skyddar huvudet. Det är så våldsamt svårt. Så våldsamt smärtsamt.

Bärarna får gå fram. Jag, lillebror, mamma, pappa och två av våra kusiner. De där kusinerna som jag och syster spenderat barndomens somrar med. Vi fyra som följde med farmor och farfar till sommarstugan. Ändlösa barndomssomrar med ljusa nätter. Fiske, äventyr i skogen, fikabröd och farmors specialdricka. Torkat renkött. Fisk och potatis med alldeles för mycket smör. En farfar vars humor aldrig tog slut. Min äldsta kusin var min barndomsidol. Den andra klämde jag av misstag i dörren till utedasset så huden på fingret försvann. Vi fick ha varsin kniv på bältet och vi täljde pinne efter pinne efter pinne. En gång råkade jag skära syster i armen, vi satt för nära varandra i vedbon. Fil med krossat tunnbröd till kvällsfika, ostsmörgåsar och te till frukost i stugans fina kök. Minnena är många. Ofantligt många. Och så ljusa. Nu delar vi ytterligare ett minne. Och det är att bära en av oss fyra till den sista vilan. Förstår ni vilket smärtsamt minne vi delar numera?

Jag tittar inte på någon. Glömde jag att buga mig mot kistan? Hjälp, jag tror jag glömde det! Vi fattar taget. Sluter händerna runt kistans handtag. Det är en vacker kista. Jag stryker min pappa över ryggen där han står framför mig. Hur ska vi klara det här? Någon räknar till tre, jag tror det är en av mina kusiner. Och sen bär vi. Och går. Och det är så ohyggligt overkligt och jag gråter och alla gråter och kistan skaver i handen och sorgen skaver i hjärtat och jag kan nästan inte andas. Jag tittar inte på någon. Jag bara bär. Bär min döda syster mot hennes grav.

Jag förstår att vi alla begraver en bit av oss själva idag. En del av våra hittills levda liv. Vi har fått reaktioner mot just det, att vi själva ska bära hennes kista. Vad är alternativet undrar jag? Det känns så självklart för oss. Något alternativ finns inte. Givetvis är det vi som ska bära.

Vi går över is och snö. Ett svart tåg av människor som sörjer. Som älskar. Som saknar. Som smärtar sig över vår smärta. Vi når vårt mål. Gravstenen har kommit och den är så fin. Det står ”Älskar dig” på den och det är en tvåvägskommunikation. Vi älskar henne och hon älskar oss. Då, nu och för alltid. Det kan inte all död i världen ändra på.

1454528_10152035494402346_111182418_n

Jag trodde nedsänkningen skulle bli det mentalt sett jobbigaste momentet men så blev det faktiskt inte. I min värld, såsom jag ser den, så är hon ändå inte där. Hon ligger inte i kistan. Hon är någon annanstans. Det är kroppen/skalet som vi sänker ner. Hon fryser inte. Hon har inte ont. Kistan är en symbol för oss andra. Ett skydd för det skal hon levt sitt liv i. En vila för kroppen. Min syster är dock någon annanstans. Det tror jag alldeles bestämt.

Vi står alla runt graven och gråter. Jag tittar på min systers man och deras gemensamma barn när de tar avsked av sin hustru och mamma. Det går nästan inte att ta in. Deras sorg går inte att hantera. Så jag bara står där rakt upp och ner och tittar. Med tårarna strömmande nedför kinderna. Jag vill inte att någon ska ta i mig. Rör mig inte. Tala inte till mig. Låt mig bara få försöka ta in.

Mamma och pappa går fram. De pratar, gråter och kramas. Sen den 3:e november har jag så innerligt önskat att jag ska kunna bära lite av deras börda. En liten liten del ändå. Men det går inte. Jag kan inte bära deras sorg. Deras sorg är deras att bära. Och den är vansinnigt svår att se. Det är så mörkt och nattsvart och fasansfullt. Men vi bär varandra ändå. Vi håller ihop. Vi stöttar varandra. Visst anas ett ljus i fjärran? En liten strimma ljus?

Jag står rakt upp och ner vid min systers grav. Och jag älskar mina föräldrar.

Vi syskon går fram. Jag och min bror. Mr Martin, våra barn och min svägerska följer med. Vi står vid graven och tittar ner. Kistan står lite snett. Blommorna ovanpå är makalöst fina. Min bror fångar min blick och sen sträcker han fram sin blomma. Jag sträcker fram min blomma och sen räknar min bror till tre. Ett, två, tre. Så släpper vi ner våra blommor. Och en del av mig följer med. En del av mig har dött och kommer aldrig någonsin åter. I dag begraver jag den tillsammans med min syster.

Och jag älskar min lillebror där han står mitt emot mig.

Vi backar undan. Alla kommer fram. Släpper ner blommor, säger några ord, gråter och kramas. Jag står kall och frusen och ensam trots att det är så många runtomkring. Man är nog ensam i sin sorg men man är inte ensam om att sörja. Tillsammans klarar vi det här. Jag vet ju det. För vad är alternativet?

Så går vi alla från graven. Mot bilarna som väntar. Jag vänder dock om och går tillbaka till graven igen. Ensam tittar jag ner en gång till, pratar lite ut i tomma intet. Ut i snön och den kalla vinden. Jag tar foton och känner ångesten släppa lite. Nu är begravningen över. Vi överlevde. Vi andades. Vi andas. Visst andas jag väl? Jo. Jag andas.

Jag sätter mig i bilen. Andas ut. Jag klarade det. Jag lyckades inte ta in varje ögonblick men tillräckligt många ändå. Nu har jag fler minnen att bära. Minnen av mitt systerliv.

Mr Martin kör ut på vägen. Jag känner tröttheten komma över mig. Som en våg slår den till. Vi sätter på radion. Och jag vet inte riktigt vad jag ska tro men den låt som strömmar ur högtalarna är ingen annan än Lalehs. Jag känner mig överrumplad, omfamnad och trygg.

Just because it’s black in the dark doesn’t mean there’s no color. 

Och vet ni? Laleh har rätt. Hon har så rätt. Mitt i allt det svarta anar jag konturer. Visst finns det färger där också? Om jag kisar och koncentrerar mig riktigt ordentligt, visst finns det färg ändå? Eller har jag fel? Hade prästen fel? Har alla fel?

Så rullar vi iväg. Mot minnesstunden. Mot livet. Det nya livet, det utan min syster.

Det enda jag gör är att andas. Och för tillfället räcker det gott och väl.

/Mrs Martin, 29:e november 2013.

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

19 kommentarer till Begravningen

  1. Jennie skriver:

    Tårarna bara rinner…

    Det känns så surrealistiskt att se en gravsten med Toves namn på. Det blir så verkligt. Så grymt – och det är så fel!

    Många kramar till er alla!

  2. Pernilla skriver:

    Tina ❤️
    Jag läser dina starka ord , jag gråter & jag tänker på er alla denna tunga dag . Jag kan inte säga att jag förstår men jag försöker . Jag tog mig modet att impulsivt besöka dina fina föräldrar igår & som jag sa till dem: jag kan inte planera ett besök för då kommer jag inte tordes så jag åkte på godisarnenan & där hittade jag ett litet ljus med en text som passade in på Alf & Agneta ❤️Så sökte jag upp adressen och letadeig fram. Kände när jag stod på bron ; vad ska jag säga när Agneta mötte mig så fick jag en kram & sem kom Alf och även han en bamse kram . Jag såg på dem attsorgem är stor, mörk & tung. Vi grät, vi skrattade & hade en trevlig stund. Men jag har mer förståelse hur jobbigt ni har efter vår pratstund. Du skriver från hjärtat och beskriver alla detaljer . Jag vill bara säga än en gång : fantastiska Tina. ❤️Kram till er familj ❤️

  3. Elin skriver:

    Du skriver så otroligt varmt, målande och innerligt. Det är så man kan ta på er smärta och saknad. Syster finns med er alla tills ni slutligen möts igen.
    Massa kramar och varma tankar till er alla!

  4. Anki Erixon skriver:

    Ditt sätt att skriva gör mig mållös. Så vackert.
    Det var så smärtsamt vackert, sorgligt och stilla idag ❤️

    Ni finns alla i mina tankar.

  5. Anna skriver:

    Jag kan knappt andas genom alla tårar. Tina, jag är så innerligt ledsen för att du förlorat din syster. Kram

  6. Sandra skriver:

    Älskade, älskade vän! Jag önskar så att jag kunnat stå där med dig idag. Att jag kunnat bära en del av din tunga börda. Önskar så att jag kunnat finnas till hands nu när ni har det så svårt. Jag hoppas innerligt att du vet att jag finns här för dig. Så långt borta men ändå så nära. Dag som natt! Du skriver så vackert och tårarna rinner.

    Du är fantastisk på alla sätt och vis. Och jag vet att du klarar det här. Även om det aldrig blir sig likt så kommer mörkret sakta att ge vika. Sorgen och saknaden kommer för alltid att vara en del av ditt liv men livet kommer med nya händelser av ljus och glädje. Nya saker att glädjas åt. Nya saker som kommer att ge styrka.

    Jag älskar dig <3

  7. Nenne skriver:

    Älskar dig Tina!

    Ni klarar det här.

    Finns ingen tvekan om det i min värld.

    Och jag tror visst att syster hörde dig idag när du talade med henne, för hon stod vid din sida. Det är bara det att hon syns inte längre.

    Men hon är där iallafall

  8. Lisa skriver:

    Kram till dig Tina så fint du har skrivit tårarna rinner

  9. HH skriver:

    Läser, gråter och minns ännu en gång.
    Kram, Tina!

  10. Agnetha skriver:

    Älskade rara dotter, vi vet att du gör allt som är möjligt för oss. Men det är som du säger – vår sorg måste vi bära….. Och du din, mitt hjärta
    Men vi hjälper varandra, vi håller ihop, vi hjälps åt en dag i taget och det räcker nog så långt. Vad mer kan vi göra?
    Kram mams

  11. Jessica Lindbom skriver:

    Älskade Tina. Jag gråter floder av ditt skrivande. Snälla vänd dig till ett bokförlag. Dina texter bör publiceras och kan hjälpa andra. Jag minns ditt och Toves rum med de vackraste blomgardinerna från jotex när vi var små.. ….. Tina ,du skriver om saker som vissa inte törs skriva om. Du är modig, öppen, personlig & fantastisk! Styrkekramar!!!!

  12. Jana skriver:

    Jag har tänkt på er idag och jag blir otroligt rörd av att läsa det du skriver jag gråter så det värker i mig. All kraft och styrka till er! Det du skriver är något som i vanliga fall är så tabu men ändå så viktigt att lyfta upp och våga prata om. Sorg är en stor del av livet men så fruktansvärd. Dina texter gör att man påminns om att livet är bräckligt och påminner mig om att lukta och krama på mina barn extra länge och tavara på varje sekund. Tusen tack för att du delar detta, det är så smärtsamt att läsa men så viktigt! Kram//Jana

  13. Mia skriver:

    <3 tänker på er <3kramar

  14. Helena skriver:

    Tack så innerligt för att du startade denna blogg, även om anledningen är den allra värsta tänkbara. Du skriver helt fantastiskt, det är gripande, kärleksfullt, undrande och till och med roligt trots ämnet. Jag skickar alla styrkekramar jag har till hela underbara familjen Stenlund och sedan en extra till dig.

  15. Eva Karlsson skriver:

    Såg detta via Anki Erixons länk på facebook. Känner er inte men måste ändå skriva.
    Jag har gråtit floder medan jag läst dina vackra kärleksfulla och sorgsna ord. Du har så rätt i att alla måste bära sin egen sorg på sitt sätt och du får både skratta och gråta samtidigt. En bit av er begravdes men många finns kvar och ni får hjälpas åt att bygga det pussel av minnen och glädje ni har tillsammans med syster.

    Med Kärlek och värme i en svår tid.
    kramar

  16. Mrs Martin skriver:

    Stora varma kramar till er alla! Både ni som ”endast” läser och ni som även kommenterar. Jag läser alla kommentarer (ofta flera gånger om) och blir varm i hjärtat över alla tröstens ord. Det stärker mig. Helar mig. Och bär mig.

  17. Gabriella skriver:

    Tack för din blogg, jag vet inte varför, men det hjälper att veta att inte alla är ensamma i sin sorg, att någon har lyssnat på just den låten i samma sorts veva & tänkt liknande & att just den där helgen, så var det inte bara min värld som kraschade. Helst hade jag sett att ingens värld kraschade & att man inte behövde ha de gemensamt, men.. På något knasigt vis, känns det lite mindre ensamt.

    All styrka & allt ljus till dig. Kram

  18. Pingback: Så blev mitt första år av sorg | MrsMartin.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.