Det är tisdag den 11:e november. Jag sitter ensam i bilen på väg till jobbet, Mr Martin är hemma med sjukt barn. Jag har slagit på spotifylistan som heter ”Tove och Tina” och hela vägen till jobbet lyssnar jag på låtar som jag starkt förknippar med min syster. Jag sjunger (vrålskrålar) med i texterna och blir varm i hela hjärtat. Sorgen är för tillfället lättare än på länge att bära. Jag känner mig stark och inser någonstans efter den isiga 97:an (vägen mellan Boden och Luleå) att jag faktiskt aktivt har börjat söka upp henne. Jag söker Tove och jag söker sorgen. Jag förstår att det låter konstigt. Lite som att sorgen har gått över och att jag begår våld på mig själv som aktivt söker upp den. Så är det dock inte och jag har svårt att förklara det, jag har ju liksom svårt att förstå det själv. Sorgen har inte gått över men när dagarna är riktigt ljusa händer det att jag kan söka upp henne på mina villkor. Jag kan välja ut vilka specifika minnen jag vill tänka på. Under de svarta dagarna kommer ju minnena bara till mig utan att jag har en chans att påverka det. Jag vet inte varför det är så och jag bryr mig inte heller. Jag vet att det bara är att åka med i bergochdalbanan. Jag bestämmer inte farten och jag kan inte göra något åt det heller. Det är som att jag så oerhört gärna vill minnas henne och därför söker jag upp minnen av henne under en period då jag egentligen har relativt enkelt att fokusera på annat. Märkligt ändå hur det kan bli. Jag som trodde att november skulle bli den svåraste månaden av dem alla.
Torsdag 13:e november. Snickarna meddelar att de nu är färdiga med vår nedervåning. Vi är så lyckliga så vi nästan inte vet vart vi ska ta vägen. Elva månader har det tagit att återställa (totalrenovera) våra flickors båda rum, hallen, tvättstugan (som numera är en relax) samt bastun. Jag känner en stor lycka över dessa materiella ting och skäms inte det minsta över det. Vi ägnar hela kvällen åt att inreda med möbler och detaljer. Mr Martin inviger bastun och meddelar att det är riktigt bra klös i det nya aggregatet. Jag skriver listor på vad jag vill köpa till relaxen och avtalar tyst för mig själv att helgen ska gå i shoppingens tecken. På fredagen avslutar jag veckan med att besöka en av mina absoluta favoritbutiker, nämligen Blomsterlandet. Fort blir jag dock nedslagen när butiken visar sig ha betydligt mer julpynt än pelargoner under den här tiden på året. Julpynt i min favoritbutik! För er som inte känner mig och Mr Martin privat kan jag avslöja att julpynt är en av Mr Martins passioner. Detta intresse ställt i relation till mitt intresse för pelargoner är ett stående skämt i vår bekantskapskrets och jag känner mig lite sur på min man (?!) över att min favoritaffär uppenbarligen för närvarande lämpar sig bättre för hans intressen än för mina. Som om det vore hans fel egentligen. Och som om det vore ett problem värt att reta sig på! I bilen på väg hem inser jag att i-landsproblemen lite smått ändå börjat återvända till mig. Jag vet inte om det är bra eller dåligt men tror att det är ett slags sundhetstecken ändå.
Och i-landsproblemen fortsätter hagla. Natten till lördag väcks vi av en sjuk femåring. Hon ägnar hela natten åt att kräkas och Mr Martin tar första passet. Mot morgontimmarna byter jag av honom men istället för att sova så hakar han på femåringens tillstånd. Om vi tidigare tvivlat så vet vi nu, familjen Martin har magsjuka i huset. Suck och blä och fy för detta vidriga i-landsproblem! Jag empatihulkar och tvättar händerna så de blir torra som fnöske och spritar händerna och långt upp efter armarna. Hela jag luktar sprit och undrar om vi inte har munskydd någonstans i alla fall?
Ute vräker snön ner. Jag och sjuåringen äter frukost framför en spännande film. Vi har precis upptäckt filmerna om Narnia och sitter som klistrade i soffan. Femåringen tuggar förstrött på en smörgås och jag ber en stilla bön om att hon ska få behålla den. En timme senare är hon klart piggare och följer faktiskt med mig ut till det väntande snöberget. Det tar tid att skotta och jag svär inombords åt eländet. Missförstå mig rätt, jag älskar snö eftersom jag älskar slalom men just det där med att skotta gården är ju lagom roligt ändå.
Vi går in och äter lunch. Femåringen står dock över så vi får väl se hur resten av kvällen och natten blir. Mr Martin ligger utslagen på nedervåningen. Honom ser jag nog inte röken av något mer i dag.
Mitt perspektiv på livet håller dock i sig. Jag tycker inte att en magsjuk helg är en totalkatastrof, faktiskt inte ens i närheten. Givetvis tycker jag dock vansinnigt synd om min familj som är sjuka. Dessutom tycker jag lite synd om mig själv som uppenbarligen får spendera lördagskvällen på egen hand så fort barnen har somnat. Och tänk om jag också blir sjuk? Usch och fy och snälla låt mig slippa! Men åter till ensamheten i kväll. Den är ju verkligen ett i-landsproblem. Jag klarar mig nog. Jag ska se film och äta popcorn. Dessutom kan jag, när jag tittar ut genom fönstret, enkelt konstatera att jag måste ut och skotta ytterligare en gång till. Minst. Hurra.
När jag tidigare i dag stod där ute i snön så dök Peter LeMarcs textrad från ”Sången de spelar när filmen är slut” upp i mitt huvud. Jag lyssnade mycket på den när jag var i tonåren. Jag vet att Tove också tyckte mycket om den. Det är just dessa rader som jag kommer att tänka på:
Sen blev det vardagar som bara kom och gick
Inte visste de då att det va’ livet som de fick.
Peter har rätt. Det är vardagarna som är livet. Det är livet som är vardagar. Snö och magsjukor och ensamma lördagskvällar är inte det värsta som kan hända. Jag är så smärtsam medveten om det. Givetvis är det inte heller det bästa. Men det är långt ifrån det sämsta.
Nu ska vi se färdigt andra filmen i serien om Narnia. Den är vansinnigt spännande och jag rekommenderar den varmt. Sen ska jag organisera någon slags middag som jag inte vet om någon vill ha. Därefter ska jag skotta. Det är tur att jag har en mobiltelefon som tål väta. Peter LeMarc ska nämligen få sjunga för mig medan jag kämpar med årets andra omgång snö.
/Mrs Martin, 15:e november 2014.