Det är ingen hemlighet att vi letar nytt hus. Vi tittar på nybyggnationer, äldre hus, urgamla hus liksom relativt nya. Det enda vi undviker är hus byggda på 70-talet och som har källare, detta efter en lång genomgång av en besiktningstekniker som till vår stora lycka tog av sin fritid och tömde ur sig stora delar av sin visdom.
För ungefär en månad sen dök det upp. Vårt hus. Det där huset som vi letat men som vi inte trodde fanns. Många samtal med mäklare, klausuler i kontraktet (lägg just ordet ”klausuler” på minnet, det ger fantastiska möjligheter till vägar ut om något tokigt uppstår) och enormt många timmar vid köksbordet med ritningar, kalkyler och kataloger som visar nya kök och badrum. Jag har engagerat bästa vännerna och kollegorna, lusläst bloggar om renoveringar och utbyggnationer. Kvällarna har varit fyllda av framtidstro, tänk att det är nu det händer! Vårt drömhem tornar upp sig där i fjärran och fjärran visar sig vara närmare än vi tror!
Onsdagskvällen spenderas med två snickare. Vi har anlitat dem tidigare och vet mycket väl vad de går för. De har vårt fulla förtroende och under nästan två timmar går vi igenom vad som ska göras i huset. Hur det ska göras överlåter vi till snickarna men ordningen vill vi gärna själva bestämma. De är helt med på noterna och berättar vad som kan tänkas dyka upp under vägen. Det är snirkliga stigar att vandra på, ytskikt i all ära men underarbete ska också göras. Dessutom kan dolda saker visa sig när man väl börjar riva. Jag känner mig vid oerhört gott mod och vi skrattar och skojar. Den ena snickaren känner mig ganska bra sedan han gjorde vårt kök och frågar var alla pelargoner ska stå, hur många blombänkar som ska snickras och huruvida farstun ska ha många fönster med spröjs eller jättejättemånga fönster med spröjs. Det är en fantastisk känsla att någon vet hur jag tänker utan att jag ens behöver tänka det högt.
En vän till mig har kloka råd. Ett av alla råden är att prata med hans bror som är någon slags miljöinspektör (heter det så?). Jag får ett telefonnummer och möts av en mycket trevlig, trygg och kunnig röst som skrattar på göteborgska. Vi pratar nästan en hel timme och han lugnar mig förvisso i mina farhågor men väcker tankar på vad som verkligen är viktigt. Det finns en särskild riskkonstruktion i den här typen av hus och som vi särskilt ska leta efter. Jag antecknar för glatta livet och lovar att leta. Tänk att det finns så snälla människor som är så givmilda med sina rentav livsviktiga kunskaper!
Så blir det fredag. Alltså i går. Vi sammanstrålar med mäklare, snickarna, en rörmokare samt min pappa. Snickarna ägnar förmiddagen åt att nagelfara vårt blivande hus. Och kan ni tänka er, fan jäkla skit men givetvis (!) hittar de den där riskkonstruktionen som min väns göteborgsskrattande bror har varnat oss för. Vi lyssnar på deras råd och diskuterar hur man kan lösa det hela. För det går att lösa. Eller?
Vi åker hem. Äter middag med vänner och bollar våra tankar om huset. De är helt med på noterna och säger precis det vi tänker. Vi vet ju redan vad vi tänker och tycker men det är alltid skönt att få sina beslut bekräftade av någon annan. Självständighet i alla ära, att stöta och blöta med andra klokingar är alltid skönt.
Lördag i dag. Jag och Mr Martin äter frukost i vardagsrummet. Barnen ser på film och vi dricker kaffe länge. Pratar och inser att vi båda har kommit fram till samma beslut. Vi kan inte köpa det här huset. Det är inte värt projektet det kommer innebära att få ordning på röran. Så vi bestämmer oss för att backa ur. Båda har svårt att släppa drömmen om huset, det här var faktiskt precis vad vi letat efter. Men det finns faktiskt projekt som är för maffiga för att övervinna. Och medan vi sitter i soffan sprider sig ett lugn. Vi båda slappnar av och jag blir oerhört förvånad över den insikt som slår mig likt en blixt från en klar himmel:
Jag behöver inte ett nytt hus nu. I alla fall inte ett renoveringsobjekt. Jo, det är förvisso vår tur att få ha lite tur nu. Det är vår tur att må bra och känna lycka. Men den lyckan ska födas ur något annat än sex år av renoveringar. Den lyckan ska komma ur något annat.
Livet går vidare. Vi släpper vårt drömhus och bokar en fikadate med mamma och pappa på stan. Jag trodde att jag skulle känna mig nedslagen men det gör jag inte. Istället känner jag ett lugn. Ett lugn över att slippa ägna helgen åt att städa inför visning. Ett lugn över att inte börja packa. Ett lugn över att inte skriva ett kontrakt på ett hus som lätt tar oss (snickarna) sex år att renovera. Ett lugn över att tiden får stå stilla. Att jag får stå stilla. Ett lugn över att saker och ting får ta den tid det tar. Ni som känner mig väl vet att det där lugnet är extremt ovanligt för att vara mig. Jag har alltid haft svårt för det lugna. Att ha tråkigt är nog ungefär det absolut värsta jag vet. Det tråkigaste jag vet. Det ligger liksom inte för mig.
Jag känner inte igen mig själv. Var kommer det här lugnet ifrån och hur kommer det sig att jag njuter så märkbart av det? Kanske är det en tillfällighet. Kanske är det jag som har förändrats för alltid. Jag vet inte. Sanningen är dock den att jag för första gången någonsin fullkomligt njuter av ett påtvingat lugn. Jag njuter av att inte ha händerna fulla. Huvudet är tomt på planer och jag har ingen aning om vad vi ska göra varken i dag eller i morgon. Vi har inga planer och jag njuter av det. Njuter av lugnet som sprider sig i precis hela mig.
Det är en ovanlig känsla. Ovanlig men mycket mycket skön. Jag hoppas den håller i sig helgen ut i alla fall.
/Mrs Martin, 1:a november 2014.