Just i dag!

I går var det den 15:e april. En ganska ordinär tisdag förutom att den inföll mittemellan min och systers födelsedagar. Vi fyller år med två dagars mellanrum, jag den 14:e och hon den 16:e. Och i går var det alltså den 15:e. Jag satt på baksidan av huset, skönt bakåtlutad i en solstol, medan barnen lekte utanför lekstugan. Det var varmt och skönt och jag drog faktiskt upp byxbenen för att få lite färg på smalbenen. Ganska länge satt jag så. Konstaterade att körsbärsträdet faktiskt är stendött ändå. Det repade sig aldrig efter förrförra årets ovanligt tidiga vårsol som i samarbete med tjälen inte gav trädet möjlighet att dricka så mycket vatten som det behövde. ”Det får vi gräva upp till sommaren” konstaterar jag för mig själv där jag sitter i solen. Häcken däremot är i allra högsta grad levande. Tät och fin. Mr Martin beskar den ganska hårt förra sommaren och den verkar ha repat sig med råge. Pålitliga hagtornshäcken. En sådan vill jag ha även utanför vårt nästa hus. I gräsmattan bredvid mig kikar krokusarna upp. Små små krokusblad som skvallrar om att våren verkligen är på väg. Jag blir glad i hjärtat när jag ser dem, mina krokusar som jag för flera år sen kämpade för att få ner i gräsmattan. Vi har en vansinnigt tät gräsmatta och det var ett litet helsike att gräva upp svålbitar och få ner de små lökarna. Varje år visar det sig dock att det var mödan värd. För vad är vackrare om våren än en gräsmatta som fullkomligt exploderar i krokusar? I går där jag satt i solen kunde jag som sagt konstatera att de hunnit kika upp en liten bit. Tänkte för mig själv där jag satt att det hade varit så roligt om de första slagit ut redan under morgondagen, på systers födelsedag. Då hade dagen fått blomsterprakt och just blomsterprakt ger mig mycket kraft. Så små som plantorna var insåg jag dock att det inte skulle ske. ”Inte en chans att krokusarna kommer hinna blomma tills i morgon, så pass mycket vet jag om växter vid det här laget” tänker jag avslappnat. ”Men kanske till annandagpåsk, om en vecka”? Jag sätter min gissning på annandagpåsk och lägger på minnet att fråga Mr Martin om vilken dag han tror att krokusarna ska blomma. När han kommer hem ska jag fråga honom. Han är måttligt intresserad men lite vadslagning kan ju vara roligt ändå.

10259450_10152337351472346_226111156_n

Krokusar på väg upp över ytan

Så blir gårdagen i dag. Den 16:e april. Barnen sover ovanligt länge och jag och fyraåringen vaknar först och utvilade kring halv åtta. Det känns okej i mig tills jag loggar in på facebook och läser alla fantastiskt fina hälsningar på systers sida. Jag kraschar totalt. Gråter hejdlöst i Mr Martins armar en lång stund och kan för mitt liv inte begripa hur vi ska klara oss igenom det här. Vi ligger kvar i sängen en lång stund. Mr Martin pratar om hur ofattbart det är, hur svårt det är att greppa. Jag säger ingenting, tårarna tar liksom all plats i halsen. Jag snorar och har mig. Efter en lång stund ebbar det ut och vi stiger upp. Lagar en stor frukost och packar ryggsäckar med lunch och fika. Dagen till ära ska vi åka slalom med systers fantastiska barn och lika fantastiska man. Vi ska åka i den backe som jag och syster lärde oss åka slalom i som små. Det känns som det enda vettiga att göra av den här fruktansvärt sorgliga dagen. Ska vi göra något så är det slalom vi ska åka. Vi ska vara utomhus. På en plats där syster har varit. Och vi ska vara tillsammans.

Det blir en ljus dag. Inte en vit. Men en ljus dag. En ljusgrå. Systers äldsta son är så makalöst duktig med mina barn! Vår yngsta hänger efter storkusinen och vill så gärna vara med honom precis hela tiden. Och hon får vara just det. Precis hur mycket hon vill. Han har tålamod och väntar och tar på vantar och hjälper och peppar och skojar och skrattar. Jag blir så vansinnigt varm i hjärtat när jag tänker på hur stolt syster hade varit om hon sett honom. Vilken kille ni har fostrat! Systers yngsta är fantastisk i backen. Vi åker skogsslingan tillsammans och helt plötsligt är han borta. Ha! tänker jag och känner mig nöjd med att ha klarat av att åka ifrån honom. Oj vad jag ska reta honom för det här! Bara för att sekunden efteråt upptäcka att han plötsligt kommer utfarandes ur skogen, säkert 100 meter framför mig! Hallå? Hur är det möjligt?! Vi har en förtroendekris och jag terroriserar honom med kärlek resten av dagen över det vansinniga övertrampet det innebär att ha åkt ifrån moster. Det här ska morfar få höra minsann!

Vi har en bra dag. En ljusgrå dag. Vi grillar korvar och systers man servar med nyinköpta grillpinnar och erbjuder vår trötta och ganska sura fyraåring att lägga den grillade korven i hamburgerbröd. Vi dricker kaffe och varm choklad och jag har glömt kakorna hemma men det gör ingenting. Det är ganska mycket sol och vinden pinar vansinnigt vårvinterskönt i kinderna när vi åker. Våra barn blir trötta så Mr Martin stannar i barnbacken en stund. Jag passar på att åka vuxenåk med grabbtrion och fort går det. Systers man instruerar om hur man faktiskt ska åka med carvingskidor och något av en ny värld öppnar sig för mig. Hallå liksom! Så fantastiskt skönt det är i benen helt plötsligt!

10178324_10152337351487346_1017541162_n

Vår modiga fyraåring blickar ut över den branta backen. Sekunden efter satte hon fart rakt utför.

10270152_10152337351482346_1018147835_n

Sol och livslust uppe på toppen! Systers son O har fotat.

 

Kaffe och kexchoklad och sen åker vi hem. Vi kramar de finaste grabbar vi vet och säger hej svejs. Jag och Mr Martin handlar på vägen hem och köper mängder med grönsaker. Hemma gör vi en stor sallad och slappar i soffan. Barnen somnar tidigt.

 

 

 

 

Jag tar en sväng runt huset. Jag tycker om att göra det vår- och sommartid. Kika lite i trädgården och kontrollera så växthuset är stängt och förslutet. Att dess automatiska takfönster är stängt. När jag kommer runt på södersidan stannar jag dock mitt i steget. Jag tappar hakan där jag står och blir full i både skratt och gråt på en och samma gång. Hela huden knottrar sig, det känns som att håret på huvudet reser sig. Vad jag ser? Jag ser krokusar! KROKUSAR! Fullt uppkomna krokusar som kommer slå ut precis vilken sekund som helst! Hur är det möjligt!?! Jag vet inte vad jag ska tro faktiskt. Jag står alldeles stilla en lång stund och tittar på mina krokusar. De måste ha vuxit så man kunnat se det med blotta ögat under natten! Driver någon med mig? Är detta ett skämt?!

Jag sätter mig ner i det kalla gräset. Rör lite försiktigt i en krokus med fingertopparna. Min syster fyller år idag. Just i dag fyller min döda syster år. Och just i dag blommar årets första krokusar.

Just i dag blommar krokusarna. Just i dag!

Just i dag blommar den. Just i dag!

/Mrs Martin, 16:e april 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Just i dag!

  1. Nenne skriver:

    Jaha, då sitter man å grinar på bussen på väg till jobbet.
    Klart att vackraste syster får krokusarna att blomma på sin födelsedag<3
    Oj va varmt mitt hjärta blev!
    Puss älskade Tina!

  2. Gudrun Häll skriver:

    Som vanligt så fint och känslosamt skrivet, ögonen svämmar över. (y)

  3. Gudrun Häll skriver:

    Blev fel på slutet, skulle vara <3

  4. Pingback: Så blev mitt första år av sorg | MrsMartin.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.