MrsMartin.se

Ni som har läst mitt förra blogginlägg vet vid det här laget att jag längtar efter en stor förändring i livet. En förändring i form av t.ex. ett nytt hus eller en bebis. Vi snackar med andra ord inte om några småsaker här, min dröm just nu är en förändring av minst sagt kraftig kaliber. Jag förstår att min önskan handlar om att välja livet. Att hantera sorgen och samtidigt välja livet. Det är en svår balansgång, dels att sörja och dels att leva och dels att lyckas göra båda på en och samma gång. Det ena kan dock aldrig utesluta det andra. Gör det det så blir det en onaturlig balansgång tror jag. Så nog är känslorna naturliga alltid men fasiken så svårhanterliga ändå.

Så i dag kom den. Chansen till en stor förändring. Tidigt i morse damp ett erbjudande i mailform ner i min digitala brevlåda, ett mail med ett svårslaget erbjudande om en minst sagt stor förändring. En rent avgörande förändring faktiskt.

Det finns tillfällen i livet som inte kommer igen. En kort stund står vissa utvalda dörrar öppna för att därefter aldrig öppnas igen. Oavsett detta, det unika tillfället, så kändes morgonens mailerbjudande inte som något för mig. Vad jag erbjöds att få? En penis. En alldeles egen penis.  En könskorrigering av bästa sort! Jo jag tackar jag.

Jag kastade dock mailet utan att svara. En egen penis känns lite väl förhastat kanske. Jag kan inte heller påstå att jag någonsin önskat mig en.

Skickade ett sms till Mr Martin och skrev att jag inte heller den här gången kommer vara ägare av en egen penis när han väl kommer hem från sin resa. Han har inte svarat. Jag vet inte vad det beror på faktiskt.

/Hen den där Mrs Martin, oktober 2014.

P.s. Japp. Ljuset har kommit åter. Det vände för ungefär en timme sen. D.s.

Nej, det gick inte. Jag lyckades inte.

Sömnen som infann sig natten mellan söndag och måndag lyckades inte mota de mörka molnen. Redan innan jag slagit upp ögonen är det ett faktum att sorgens hav slår sådana enorma vågor att horisonten inte går att skönja från min plats i kaoset. Jag ligger kvar i sängen och andas. Luktar på femåringens lockiga hår. Känner ett raseri utan dess like gentemot entreprenrören som fortfarande inte är färdig med vår tvättstuga. Inser i nästa sekund att ilskan är befogad men att den inträffar alldeles för tidigt på morgonen för att kunna anses vara sund. Kroppen är tung. Huvudet är tomt. Det enda som känns är ilskan i bröstet och tårarna som bränner bakom ögonlocken. Jag flyttar fokus till det som verkligen skaver i mig. Flyttar fokus och byter riktning. Släpper fram den där tanken som bara väntar på att få komma upp till ytan. Den enda tanken som kan komma upp till ytan i detta vedervärdiga och stormande hav.

Fan jävla skit att du var tvungen att dö. 

Jag kliver upp. Mr Martin rör sig i hallen utanför sovrummet. Jag vet att han vet och jag vet att han vet att jag vet. Han frågar inte hur jag mår, bara om jag har sovit. Jag svarar ärligt att jag har sovit bra. Sen fortsätter jag in i badrummet och stänger dörren bakom mig. Jag vet att han vet. Och jag vet att han dessutom vet att det inget finns att göra. Nu är det bara att hålla i, hålla fast och hålla ut. Det svarta kan man inte leva igenom. Nu gäller det endast att överleva.

För elva månader sedan låg jag på mattan i vardagsrummet. Jag grät mig till ögoninflammationer, svarade inte när telefonen ringde och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag bara låg där. Värdelös som mamma. Värdelös som fru. Värdelös som medmänniska. Jag bara låg där och var lillasyster. En lillasyster utan en storasyster, i alla fall en lillasyster utan en levande storasyster. En lillasyster med en död storasyster. Vetskapen skavde hål i mig. Ett svart djupt hål i hela mig. Ibland tror jag att det hålet aldrig ska kunna läka. Minska, absolut. Men aldrig läka. De som vet har berättat om ett ärr som förvisso till slut kan läka men som för alltid kliar. Vad jag längtar efter det där kliet. Det måste vara att föredra framför det här fruktansvärda skavet.

Nu då? Vad gör jag nu? Ja, jag ligger inte på mattan och gråter mig till ögoninflammationer i alla fall. Den delen av sorgen har jag passerat (hoppas jag). För så här elva månader senare har jag hittat stategier. En del av dem har jag fått i present av andra. Andra som upplevt samma sorts sorg och som har delat med sig. Andra strategier har jag (upp-)funnit själv. En del har jag garanterat ännu inte funnit och får därmed leta vidare. Hela livet blir nog ett slags letande. För hur vänjer man sig att leva utan sin syster? Men som sagt. En del strategier har jag redan både funnit, testat och utvärderat. Några har jag rent av behållit.

Rörelse. Den här strategin fick jag av min läkare. ”Ut och promenera” sa hon. ”Vart ska jag gå”? frågade jag. ”Ingenstans. Du ska inte gå någonstans. Du ska bara promenera”.
Nu är promenader inte det roligaste jag vet men jag tog henne på orden så när som på att tolka dem till att betyda rörelse. Rörelse som plåster för såriga själar. Så jag har sprungit. Cyklat. Dansat. Visst har jag promenerat också men det mer under vintertid. I Thailand sprang jag på löpbandet och simmade i poolen. När knuten i bröstet hårdnade drog jag på mig löparskorna och sprang. Sprang för livet och för syster. Jag sprang för mig. Och det inte för att sluta sörja utan för att överleva. Och slutligen också leva.

Hela livet har blivit en kamp för att just leva.

Inte prata. Ni som känner mig väl tappar förmodligen hakan nu. Men jo, att vara tyst är faktiskt läkande. För mig är det läkande. I perioder väljer jag bort i stort sett allt småprat. Det är som om orden inte räcker till till annat än det nödvändigaste. Jag pratar det jag behöver men väljer bort allt annat. Sitter tyst. Stilla. Människor omkring mig verkar tack och lov inte ha några problem med det. Kanske tycker de rentav att det är skönt? Jag vet inte och jag bryr mig inte. Jag sitter bara tyst. I svägerskans kök med en kaffekopp. Hemma i soffan medan barnen spelar Wii. Vid köksbordet på morgonen. I bilen på väg till jobbet. Jag sitter tyst. Tänker nästan inte alls. Bara sitter, ligger, står eller går. I tystnad. Jag läker i tystnaden. Överlever i tystnaden. Jag tror faktiskt inte att jag någonsin kommer bli så där pratig igen. Kanske är just det inte heller någon direkt förlust? Jag vet inte. Jag bryr mig inte. För tystnaden läker mig.

Hunger. Fast ”hunger” är egentligen fel ord. ”Icke mätt” är nog det rätta. Det händer något med medvetandet när jag inte är helt mätt. Jag blir mer vaken. Mer alert. Orkar hålla igång mer, sjunker inte ner i soffan lika enkelt. Jag äter frukost, lunch och middag samt två mellanmål. Jag svälter inte på något sätt, absolut inte. Men jag äter mig inte mätt. Dricker inget glas vin på fredagarna och äter inga chips på lördagarna. Jag vet inte varför det hjälper men det hjälper. Är kroppen lite mer tom orkar huvudet processa mer. Tänka mer. Orka mer. Vila mer. Jag borde läsa på om detta och se om det finns någon rent fysisk förklaring på det jag upplever. Jag får googla det vid tillfälle.

Musik. Jag spelar min och systers låt i bilen och sjunger med för full hals. Eller sjunger och sjunger, vrålar heter det nog.

Livet. Det här är den enda strategi jag ignorerar. För vet ni vad jag vill? Jag vill byta hus eller göra en till bebis. Anna ringade in det hela så bra: ”Du känner att du behöver en stor förändring i ditt liv”? Jag tappade nästan hakan när hon sa det. För det var mitt i prick. Jag tycker att jag behöver en stor förändring i mitt liv med ett nytt hus och/eller en ny bebis. Visst låter det aningen förhastat som sorgeåtgärd? Jag inser ju det själv. Så jag bokar en utlandsresa, färgar håret mörkt och köper en långklänning istället. Det får räcka för nu. Vi behöver inte förhasta oss. Mitt liv är riktigt bra om man bortser från att Tove är död. Missförstå mig rätt nu. Det går givetvis inte att bortse från att Tove är död men om man lyckas att ens tänka tanken så inser man att mina övriga problem är få. Livet i övrigt är mycket rikt. Det är inte mitt liv som behöver fyllas av mer glädje. Det är min sorg efter Tove som jag måste hantera i livet.  Det är det jag behöver hantera. Sorgen efter henne. Inte fylla dödens luckor med liv. Jag tror inte att det går och jag vill inte heller försöka. Jag vill värka ut, läka och gå vidare. Inte glömma och absolut inte släppa taget. Men den enda vägen är igenom –  The best way out is always through. Jag måste hantera Toves död för att sen kunna återgå till livet. Sorgen kommer alltid finnas där. Såklart. Men den kommer bli hanterbar. Den måste bli hanterbar. För annars går jag under. Och den enda som kan lära sig att hantera min sorg är ju just… jag. Det kan inget hus eller någon bebis i världen ändra på.

Tobias ringde mig i går. Jag vet inte hur den mannen lyckas men han kan på något sätt lukta sig till bedrövelsen. Helt plötsligt är han i luren och berättar om gulasch, bilköp och Spanienresor. Jag lyssnar och skrattar. Det är befriande att prata med någon som befinner sig så långt bort. Som inte är nära och som inte ser. Jag vilar i samtalet. Som vanligt läser han mellan raderna och vi lägger på just precis när det behövs. Han avslutar dock med att tala om för mig att jag måste välja livet. ”Du lever bara en gång, Tina”. Så säger Tobias i luren och trots det svarta skummande sorgehavet så vet jag att han har rätt. Jag måste välja livet. Jag måste sträva och kämpa efter att välja livet.

Nu ska jag duscha och sen ska jag dricka te. Jag ska inte prata. Inte städa. Inte vika tvätt. I morgon är både Mr Martin och barnen borta. Då ska jag ligga i soffan och läsa trädgårdstidningar. Inte för att det är säsong för trädgård nu utan för att det är så vilsamt att spendera tid med pelargoner. Jag är en pelargonnörd. En sörjande pelargonnörd. Och den här pelargonnörden vill så gärna så gärna att de svarta molnen ska dra förbi.

Jag har en till kompis som också heter Anna och som brukar jämföra mina svarta sorgeperioder med ett besök på havets botten. Hon visualiserar sig mig som sjunkande mot den dyiga botten där jag till slut, efter ett långt sjunkande, slår i. Där är jag så långt ner i sorgens hav som det bara går att komma. Jag slår i botten med fötterna, böjer knäna och stampar sen ifrån. Stiger uppåt. Upp mot ytan. Återvänder mot ljuset.

Där är jag nu. På havets botten med fötterna i dyn. Nu gäller det att hitta strategier. Nu måste jag hitta strategier.

The best way out is always through.

Mrs Martin, oktober 2014.

I fredags var det elva månader sen Tove dog. Elva månader! Jag kan inte förstå vart tiden tagit vägen? Den rusar fram i 190km/h och jag vet egentligen inte om jag hinner med.

Det jag däremot vet är att det första mörkret på riktigt riktigt länge närmar sig. Jag känner det inuti, kände det redan tidigare i dag vid middagen och konstaterade matt att de där molnen som lyst med sin frånvaro under en lång tid helt plötsligt och egentligen utan förvarning nu plötsligt rullar in igen. Jag hoppas de drar vidare under natten.

Den där bergochdalbanan som jag blev tvångsplacerad i den 3:e november förra året upplever jag inte längre som lika ohanterlig. Den går att kontrollera och livet har helt klart flertalet ljusa stunder. Jag kommer leva ett bra liv. Det är jag helt övertygad om. För alternativet är ju helt otänkbart.

Samtidigt är kommande månad något av en enda lång nedräkning. Hur ska årsdagen kännas? Hur ska jag klara den? Eller kommer den passera som vilken dag som helst? Jag fasar och oroar mig. Orkar inte planera för eller försöka organisera den. Och då är ändå planering en av mina riktigt starka sidor.

De senaste elva månaderna har jag lärt mig att flertalet mänskliga reaktioner inte går att förutse. Det går inte att veta hur man själv (eller andra) ska reagera och det går inte heller att döma varken sig själv eller någon annan utifrån hur man/de reagerar. Men visst finns det saker som retar gallfeber på mig. Jag blir fortfarande irriterad, dock inte längre arg, över andras i-landsproblem. Jag vet inte varför det är så men det ”svenska gnället” ger mig allergiska utslag. Jag får klåda i själ och sinne. Jag är fortfarande väl medveten om att mitt liv inte kan vara allas referensram. Men det är ju ändå min referensram. Jag kan inte hantera det på något annat sätt än att notera irritationen och sen svälja hårt tre gånger medan jag lyssnar på motpartens problem. För alla har vi rätt till vår verklighet. Jag gnäller ju också och det trots att jag inte springer på Syriens gator med ett söndersprängt barn i min famn. Sådan är ju sanningen. Även jag inser det.

Septembers svåraste utmaning blev att lyssna på personen som tittade mig i ögonen och sa att hen tror på ödet. Att allt som händer oss har en mening. Hela jag blev svart inuti. Oerhört provocerad och alldeles svart. Jag höll andan, sa ingenting, rörde mig inte en millimeter. På vägen hem svor jag högt för mig själv. Det tog mig nästan en vecka (eller ja, faktiskt dryga två) att acceptera den andra personens utgångsläge samt rätten till sin tro. Ödet? Kyss mig där bak! Allt sker inte av en mening. Jag kommer inte ändra mig på den punkten. Aldrig mer kommer jag ens ägna ödet en enda tanke. Jag kommer aldrig kunna förlika mig med den idén.

Samtidigt har jag lärt mig mycket sedan Tove dog. Mest om mig själv. Det är dock tabubelagda ämnen som är svåra att beröra och jag orkar inte bemöta eventuella reaktioner. Jag får återkomma till dessa lärdomar i ett framtida inlägg.

Som sagt. Elva månader har gått. Jag överlevde de första och har mer eller mindre levt under de senare. Nu återstår det 29 dagar och därefter har jag levt ett helt år utan min syster. Eller överlevt, kanske jag ska säga. Det beror nog på hur man väljer att se det. Personligen tycker jag att jag lever. Livet är okej ibland och bra ibland. De svarta dagarna är få. Riktigt få.

Och som sagt. Jag hoppas molnen drar vidare under natten.

/Mrs Martin, 5:e oktober 2014.

För exakt 15 år sedan satt jag på en bröllopsfest. Iklädd tajt knälång lila kjol med spetskant, svart långärmad tunn överdel och ett långt blont hår som slingrade sig ända ner till skinkorna njöt jag av en fantastisk middag i roligt sällskap. Jag drack champagne, rött vin och mängder av vatten. Lyssnade på vackra tal och höll mitt egna första på rim. Sedan dess har det blivit en hel del bröllopstal på rim, just detta var dock mitt första. Jag var 19 år, hade ganska precis gått ut gymnasiet och arbetade heltid som danslärare på… gymnasiet. Det var en märklig tid i livet men en fantastisk dag och kväll. En fantastisk vigsel och en fantastisk bröllopsfest. Jag minns den som lycklig, romantisk och oerhört oerhört oerhört vacker.

Vi jublade när brudparet skar den första biten av tårtan och lät oss därefter väl smaka. Brudvalsen dansades till Peter Lundblads ”Ta mig till havet” och jag minns att jag blev positivt överraskad över brudparets förmåga att ta de där trevande och nervösa tretaktsstegen. Jag minns att en av småkusinerna ute på dansgolvet krockade med en annan småkusin och att en farmor snabbt var framme och blåste på två onda små huvuden. Jag minns en krukväxt som var prydd med röda pappershjärtan, vad det stod på dessa hjärtan minns jag dock ej.

Jag minns brudens barndomsvän Turi som sjöng oss alla till tårar och tärnan Erica i blå vacker klänning och en oerhört tjusig frisyr. Vi tre hade några veckor tidigare suttit på åtminstone mitt livs lugnaste möhippa, allt utifrån vad bruden själv ville ha.

Jag minns att solen strålade från en klarblå himmel och träden skiftade i vackert rött och orange. Jag minns brudens föräldrar som strålade av lycka. Jag minns brudgummens far som höll ett vackert tal. Jag minns en gammal farfar som satt på sitt livs sista bröllopsfest och jag minns att jag redan där och då tänkte på att jag aldrig skulle få ha min farfar med på min.

Jag minns en eftermiddag, kväll och natt som handlade om kärlek. Om livslång kärlek och löften som skulle hållas i nöd och lust tills döden skiljer åt. Ibland undrar jag över det där sista. För just kärlek är det som kan bestå till och med även efter att döden skiljt två älskade åt. Det finns en sorts kärlek som inte ens döden kan avsluta.

Jag minns en blå brudbukett, en fantastiskt vacker brudklänning och två ringar som gnistrade i kvällssolen. Jag minns presentöppningen och många skratt. Jag minns glädje, livslust och drömmar.

En del är gifta livet ut, fram tills den dag de dör. En del dör omhuldade av kärlek. Och inom mig finner jag tröst i att det ändå måste vara bättre att vara älskad en kortare stund än att aldrig vara älskad alls.

Syster och Jonas! Stort varmt grattis på bröllopsdagen. Det var en fantastisk dag, kväll och natt. Jag minns den med glädje, kärlek och värme.

Vackra bruden Tove. Vår mamma kramar brudgummen Jonas.

/Lillasyster Tina, 15 år senare.

Då och då blossar den upp. Den där rädslan som är så svår att hantera. Som kramar mig med sådan kraft att jag nästan får panik. Den där obarmhärtiga rädslan för slutet. För övergången. För fortsättningen som vi inte vet något om. Den där rädslan för döden.

Är jag ensam om att känna den?

Jag har visserligen alltid varit rädd för att dö. Tänkt att det kanske sker något hemskt när man dör. Tänk om man återföds? Till ett barn till alkoholiserade föräldrar som inte kan ta hand om en. Som låter en ligga i smutsiga blöjor och utan filt. Eller till en flicka i ett afrikanskt land där könsstympning är en absolut regel utan undantag. Eller en son som ingen vill ha och som därför blir ett gatubarn på Rumäniens smutsiga bakgator. En hund i Kina som flås levande för att människor i väst vill ha päls. En människa i väst som accepterar att hundar flås för att hon vill ha päls. Hur vore det att återfödas till någon av dessa? Att återfödas öppnar visserligen många sorters dörrar. En del av dem är dock så vidriga att de skrämmer mig till sömnlöshet.

Sen min syster dog är jag dock ännu mer rädd för att dö. Rädslan kommer inte oftare men med betydligt större kraft. Orsaken är nog att döden har kommit så nära inpå. Den ligger alldeles runt hörnet. Hela tiden ligger den runt hörnet. Och vissa dagar har jag ärligt talat svårt att hantera den. Varför? För att jag är en mamma. Och för att min syster är död. Och hon var också en mamma. Liksom jag. Det absolut viktigaste jag är är just mamma. Döden skulle innebära att mina barn får växa upp utan mig. Tanken är svindlande och gör så att allt syre upphör att existera. Jag kan inte andas. Jag kan inte hantera tanken. Den driver mig till vansinnig rädsla.

Jag vill få vara med när ni växer upp. Jag vill följa er genom livet. Genom nästan hela livet vill jag följa er. Jag vill bli gammal och få vara med. Jag vill vara med! Älskade älskade barn, om ni bara visste hur mycket jag vill få vara med!

Jag vet dock att det finns barn som tvingas växa upp utan sin mamma. Jag vet för jag ser det på nära håll. Verkligheten skrämmer mig så jag nästan inte kan andas och för första gången på tio månader tänker jag att det kanske är dags att prata med någon om min rädsla. Den där rädslan som säkert de allra flesta föräldrar har men som vissa dagar (kvällar/nätter) nästan lamslår mig.

Jag är så innerligt rädd för att dö. Är jag verkligen ensam om det? 

Livet förutsätter döden. Det är ju så. Inget varar för evigt och det ska det inte heller göra. Sådan är naturens gång. Vi föds och vi dör. Jag vet ju det. Men det har blivit så smärtsamt tydligt att det där som inte kan vara för evigt faktiskt kan vara alldeles för kort. Alldeles för kort. Ett ögonblick. Några sekunder. Dagar. Några år. 36 år. Efter 36 år kan det ta slut. Efter ynka 36 år kan det ta slut. Vem hinner färdigt på den tiden?

Visste du att du skulle dö alldeles för tidigt? Anade du det? Och var du i såna fall rädd?

Det går inte att leva livet som att man ska dö under morgondagen. Men det är även svårt att leva livet de dagar man är rädd för att dö. Tankarna grumlas och logiken upphör att existera. Rädslan blir större än förnuftet. Lite som när man lider av en fobi. Missförstå mig dock rätt. Jag är inte fobiskt rädd för döden. Absolut inte. Jag tänker inte på den varje dag men vissa dagar och vissa stunder sitter den där rädslan i mitt huvud och svartar tillfälligt ner min verklighet. Jag tänker på mina barn. Hur deras liv skulle bli utan mig. Mr Martin, vad skulle han ta sig till? Vi två har pratat mycket om döden. Det gjorde vi redan innan min syster dog och jag vet vad han tror och han vet vad jag är rädd för. Vi båda vet vad den andra vill om en av oss skulle tvingas leva ensam kvar. Leva vidare. Utan den andra. Vi har sedan länge rett ut det. Men visst är tanken ytterst smärtsam ändå.

Mina föräldrar och min bror. Hur förlusten om jag dog skulle påverka dem orkar jag inte ens tänka på. Jag orkar inte ta till mig tanken faktiskt.

Jag planterar tulpaner på min systers grav. Det känns overkligt, smärtsamt och ofattbart. Jag kan nästan inte ta in det ofattbara. Jag planterar tulpaner på min 36 år unga systers grav och hela tiden brinner rädslan för att möta hennes öde inom mig.

Jag vill inte dö. Inte nu. Jag vill leva! Och tänk att precis exakt detsamma ville Tove. Hon ville också leva. Men hon fick inte det. Hon fick inte leva.

Jag är rädd för döden medan jag planterar tulpaner på min systers grav.

/Mrs Martin, september 2014.

Så når beskedet mig att en barndomskompis pappa har somnat in. Cancer. Fucking jävla skitcancer. Såklart. Via internet skriver och skickar jag några rader om att jag inte vet vad jag ska skriva men att jag ändå vill skriva något. Ni vet. Såna där rader som så många av er skrev till mig och som för er förmodligen då kändes fjuttiga men som för mig kunde orsaka överlevnad för en hel dag. Jag vet att hon kämpar. Allihopa kämpar de i den där första svåra chocken. Den där glansigheten som gör att man överlever, det där tillståndet av andningsuppehåll innan verkligheten sjunker in. De står precis innanför dödens dörr och snart ska det bli svart. Det där nattsvarta som man aldrig tror ska lätta igen. Jag lider med dem. Herregud vad jag lider med dem.

Två dagar senare står jag i kön på en restaurang. Vi ska äta thaimat efter en husvisning och jag väntar på vårrullar, nudlar och heta räkor. Så plötsligt finns hos i mitt synfält. Hon står framför mig. Min barndomsvän som förlorat sin pappa, hennes mamma står bredvid. Hela jag blir till en enda samlad kropp. En helt fungerande helhet. Mitt fokus är glasklart och jag känner ingen som helst rädsla. Bara massa massa sorg.

Vi kramas. Jag beklagar innerligt. De är samlade och sorgsna. Ögonen blänker av chock. Vi konstaterar hur det är, att den där chocken tar längre tid än vad man nog någonsin hade kunnat tro. Vi gråter och pratar. Länge pratar vi. Om cancern och beskedet. Behandlingar och hopp. Om att inte förstå åt vart det faktiskt barkar och om att sitta vid sin pappas sjukhussäng och en dag plötsligt förstå att det här är början på slutet. Vi pratar om att möta vårdpersonal som skapar den där första omtanken för överlevnad. Den där första viktiga omtanken som faktiskt gör att man överelever. Vi pratar om att komma hem till ett tyst hus och i hallen möta jackor som dess ägare aldrig mer ska använda.

Vi pratar även om att inte vara förberedd. Att få ett telefonsamtal i natten om att ens syster har dött. Och vi pratar om att överleva och sen faktiskt leva. Jag lovar dyrt och heligt att båda går. Jag ser att ingen tror mig. Vad jag önskar att jag kunde bevisa att jag faktiskt har rätt men jag får nöja mig med att tänka att tiden kommer ge dem beviset. De kommer att överleva och sen också leva. Det tar bara tid och tiden är svart som natten. I början är det svart som natten. Svart och svårt och fullständigt vidrigt.

Det är en omtumlande känsla där i vårrullekön. För första gången sen min syster dog möter jag andra människor i ny färsk sorg och för första gången i mitt liv vet jag precis hur jag ska reagera. Döden skrämmer mig inte, åtminstone inte när den väl redan har skett. Själv är jag fullständigt livrädd för att dö. Men jag är inte rädd för den död som redan inträffat. Kanske gick jag på för hårt? Kanske var jag för rättfram? Jag förstår att alla inte vill ha samma bemötande som jag ville men å andra sidan så är det det enda jag kan göra. Bemöta andra som jag själv ville bli bemött. Den där gyllene regeln som min fröken på lågstadiet hade på klassrumsväggen känns genast högst aktuell. Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad. Så jag fortsätter prata. Jag fortsätter stå kvar. Ingen vänder på klacken och går.

Jag lever med döden. Den finns hela tiden i mitt liv. Att släppa min syster är en omöjlighet. Hon följer med på vägen och jag hoppas innerligt att hon på något sätt deltar. Jag funderar inte så mycket över just det ty jag kommer ju ändå aldrig att få några svar. Men jag hoppas att hon deltar. Och jag låter henne delta. Pratar om, för och ibland även med henne. Minns hennes sätt att vara. Hennes sätt att prata. Ibland blir jag arg på henne. Oftast är jag glad. Minns systern som lärde mig läsa, som lät mig leka med hennes leksaker och som i vuxen ålder skrattade kärleksfullt åt min flytande äppelpaj.

Jag är inte rädd för att prata om döden. Att möta människor i sorg skrämmer mig inte längre. Jag vet precis vad jag ska säga och skulle det dyka upp ett tillfälle då jag inte vet det så säger jag just precis det. Att jag inte vet vad jag ska säga.

Tänk att döden kan bli en del av livet. Alla säger vi det med jämna mellanrum. Döden är en del av livet. Vad smärtsamt det är ändå när det verkligen blir så på riktigt.

Maria. Jag beklagar så att du har förlorat din pappa. Jag beklagar det innerligt.

/Mrs Martin, september 2014.

Jag har ett stort intresse för trädgård. I stort sett allt utom gräsklippning intresserar mig. Jag driver upp egna plantor av både sommarblommor, perenner och grönsaker. Jag älskar att beskära träd, har många bärbuskar och olika sorters rosor. Jag samlar på pelargoner och samlar varje vår mängder av kraft i mitt pyttelilla, skeva, lite trasiga och alldeles underbara växthus. Under många år har jag haft både äppel- och körsbärsträd. Tyvärr har båda sorterna dukat under för de varma och alldeles för tidiga vårarna och eftersom vi ska flytta från huset orkar jag inte plantera några nya. Som tur är har mina föräldrar två stora äppelträd som ger mängder med frukt och som de dessutom inte vill ta reda på. Hurra för mig, kan man säga! I torsdags plockade jag, pappa och Juni äpplen för glatta livet. Vi fyllde en stor korg och en stor zinkbalja och ändå fanns det äpplen kvar både på marken och i träden. De är ganska sura men är galet goda att göra pajer, kakor och äppeldricka på.

Just äppeldricka är min personliga favorit. Jag kokar stora mängder, smaksätter med kanelstänger, vaniljsocker, citron och vanligt socker och fryser in så mycket frysen bara rymmer. Några liter brukar hamna i kompisars frysar. Sist jag kokade äppeldryck var min syster med. Det var för två år sen, hösten 2012. Hon satt vid mitt köksbord och tittade på medan jag klyftade och kokade. Vi pratade och skojade och när vi smakade av den första satsen var hennes omdöme följande (och jag citerar nu):

Det smakar flytande äppelpaj. 

Vi skrattade så vi grät och sen silade jag om det hela en gång till för att få bort grumligheten. Drycken blev vansinnigt god och vi drack den varm som fördrink på bland annat annandagen hemma hos oss.

I dag har jag kokat äppeldryck igen. Det är första gången jag gör det utan syster sittandes vid köksbordet. Och för första gången under det här vidriga systerlösa året gör jag en första sak utan henne utan att lida så hjärtat blir svart. Jag ler där jag står vid spisen och rör bland alla äpplen. Det är många äpplen som ska kokas, faktiskt drygt 400 stycken. Det blir stora mängder flytande äppelpaj. Jag skrattar åt minnet. Det kommer inga tårar. Jag saknar henne så det värker men min inre himmel förmörkas inte totalt av hennes frånvaro. Det känns som ett viktigt steg på vägen. Jag har hela tiden trott att det ska komma först under andra eller kanske tredje året utan henne. Den där stunden när jag gör något för första gången utan henne och inte blir totalt nedsvärtad av sorg inuti.

I kväll ska jag sätta mig i soffan och dricka ett glas äppeldryck. Sen ska jag dricka ytterligare ett glas. Ett för Tove. Kvinnan som namngav min hemkokta äppeldryck till att för evigt heta flytande äppelpaj i stället för äppeldryck. Mrs Martins Flytande Äppelpaj.

Herregud vad jag saknar den kvinnan.

/Mrs Martin, september 2014.

Vaknade 02:10 i natt och insåg direkt att jag hade sovit färdigt. Jag vaknade inte på grund av plågande sorg utan helt enkelt för att jag var pigg. Pigg! Efter ynka fyra timmars sömn. Det låter märkligt men så var det i alla fall. Går upp och dricker vatten. Ute är det nattsvart och medan jag står i köket drar jag en suck av lättnad över att det inte är nattsvart även inom mig. Lägger mig i sängen och slår på mobilen. En nattsuddande vän skriver direkt och frågar varför jag är vaken. Jag svarar precis som det är, att jag är pigg men inte vet varför. Vi pratar en stund. Jag läser dagstidningar på nätet och konstaterar att facebook sover. Vid fyratiden somnar jag om och halv sex ringer klockan. Ny dag med nya möjligheter. Åker till mina föräldrar för att hämta barnen som sovit över där. Vi blir bjudna på frukost och jag dricker mer kaffe än vad som kan anses hälsosamt. Mot förskolan, fritids och jobb. Puss och kram och ha en bra dag allihopa!

Jag ägnar förmiddagen åt att planera balettlektioner. Det går fort fram och jag hittar riktigt bra musik. Toppen! Stretchar en lång stund och skriver en pedagogisk planering. Betar av mailen och skrattar åt en kollega som avslutat med ett fyndigt rim. När klockan slår lunch drar jag på mig skor och jacka för att rusa ut på stan och köpa strumpor till barnen. Tar vanan trogen med mig mobilen och i samma sekund jag tittar på displayen upphör syret omkring mig att existera. Allt ljud försvinner och jag känner inte golvet under mina fötter. Tid och rum försvinner i intet. Jag kan inte avgöra om det försvinner ur mig eller in i mig. Jag vet inte och jag bryr mig inte heller. Det enda jag kan göra är att stirra på datumet på mobilens dispaly. För det är den 3:e september i dag. Den 3:e september 2014.

I dag är det tio månader sen min syster dog. 

Jag vet faktiskt inte varför det känns så fruktansvärt mycket värre med just tio månader jämfört med nio månader och 29 dagar. Men det gör det. Det känns värre. Det känns rent fruktansvärt faktiskt. Det nattsvarta drar in med full kraft och jag får nästan panik men inser snabbt att detta inte går att mota. Den här sortens solida svarta kan jag inte mota. Detta går bara att möta. Något annat finns inte att göra. Så jag står rakt upp och ner och djupandas. Loggar in i kompisgruppen på det sociala forumet och skriver som det är. Att jag står still och bara andas och att syster nu varit död i tio månader och att det nattsvarta fullständigt omsluter mig. Loggar ut igen illa kvickt innan jag hinner läsa några kommentarer, jag klarar inte att läsa några kommentarer. Vill bara berätta hur jag har det. Inte mer än så.

Jag promenerar de fyra minuterna till Lindex,  köper barnstrumporna och går direkt tillbaka till jobbet. Det är en stor internationell matmarknad utefter gågatan. Jag orkar inte ens titta åt den. Smiter in på jobbet och värmer lunchen. Kollegan och tillika vännen L känner förmodligen av min sinnesstämning för hon frågar direkt om Tove. Hur jag har det. Hur det går. Tårarna kommer i samma sekund som jag försöker svara. L sitter stadigt i soffan mittemot. Medan jag lutar huvudet bakåt för att få luft nickar hon och säger att hon förstår det tunga. Länge står jag så. Med huvudet lutat bakåt och gör desperata försök för att andas. Tar in mina tankar och försöker sortera dem. Det går inget vidare bra. Andningen går men sorterandet av tankar är helt omöjligt. Till slut lyckas jag säga några ord. Förklarar hur nattsvart det är. Att jag var helt oförberedd och inte vet hur jag ska hantera det? L nickar återigen och säger att det ju är så här det är, det finns ljus och mörker om vartannat. Och ingenting kan jag göra åt det. Jag säger att Tove nu har varit död i tio månader. L ser sorgset men stadigt på mig. Jag håller mig fast i hennes stadighet. Vi äter lunch och ämnet flyter över på annat. M ansluter och vi småpratar. Jag har svårt att fokusera men ingen gör någon affär av det. De vet hur jag har det. Under hela den här tiomånadersresan har de gjort mig följe. Vissa dagar har jag överlevt (och levt) tack vare just dessa två.

Resten av eftermiddagen flyter på. Jobbet har alltid fungerat. De som vet säger att det beror på att min syster inte fanns på min arbetsplats. Hon hade ingen koppling dit och var inte en del av min arbetsvardag. Jag vet att de har helt rätt. Jag känner att de har helt rätt.

Jag reviderar den ena balettlektionen samt den tillhörande pedagogiska planeringen och sparar det både på datorn och servern. Har ett långt och givande möte med min ämneskollega, tillsammans benar vi ut två stora moment i två kurser och lyckas koppla samman både mål, kriterier och centrala innehåll. Dessutom lyckas vi göra det fullt förståeligt och när det är dags för eftermiddagskaffe är vi båda mycket nöjda och inte så lite stolta.

Arbetsdagen tar slut. Jag tar bussen hem. Känner hur sorgen förvrider klokhetens tankar och tappar kontrollen över det logiska. Ringer systers man och pratar lite. Det lättar på det värsta trycket. I samma sekund jag stiger av vid hållplatsen kommer tårarna. Det är som en flod som inte vill ta slut. Jag gråter hela vägen hem och slutar först när jag kliver upp på bron där hemma. Torkar tårarna och stiger in i hallen. Mr Martin och barnen sitter i soffan, de myser och tittar på film. Alla tre är ganska trötta och trots att soffan är rätt stor ligger de ihopkrupna i ett av hörnen. Jag pussas med barnen och viskar till Mr Martin precis som det är. Sen kan jag inte prata mer. Fler tårar vill komma ut och jag vill inte oroa barnen. Äter pasta under tystnad och lyckas skrapa ihop mig själv så pass att jag orkar leka och busa innan det är läggdags. Mr Martin duschar vår yngsta, stortjejen har varit på badhuset med skolan i dag. Underbara duktiga kompetenta simmande sjuåring!

Nu sitter jag i soffan och bara andas. Överväger att lägga mig på vardagsrumsmattan men det känns som ett bakslag. Det är länge sen det var så här nattsvart. Faktiskt flera månader sen. Totalt och vidrigt nattsvart och jag förstår inte för mitt liv hur jag ska klara det här. Jag kommer att klara det, innerst inne vet jag det. Jag har klarat de senaste tio månaderna så nog klarar jag ett gäng månader till. Jag vet det. Jag är helt säker på det. Men just i den här sekunden är det svårt att bara överleva. Och det är svårt att acceptera att det blev så här mörkt igen. Jag vet att det delvis beror på att jag sovit så lite i natt. Sorgen är oerhört mycket svårare att hantera när sömnen sviker. Till största del beror det dock på mitt nya liv. Mitt förbannade systerlösa liv. Jag har fått en livslång dom att hantera. Just i kväll går det där hanterandet inget vidare.

Tio månader. Det lär bli tio månader till.  Tjugo månader. Trettio månader. Tio år. Tjugo år. Kanske sextio år! Om jag har tur.

Livet blev så trasigt efter den 3:e november. Så oerhört trasigt. Jag längtar efter resten av livet. Det gör jag sannerligen. Just nu längtar jag dock som mest tills den här ynka ensamma dagen är över.

/Toves lillasyster, 3:e september 2014.

Jag kan bara tala för mig själv nu. Som alltid alltså. Beroende på vem man förlorar och vilken relation man hade till den förlorade ser det hela nog olika ut. Sorg är så individuellt. Vi alla sörjer olika.

Jag funderar en del över när man egentligen saknar? När på dygnet saknar man? Är det alltid och hela tiden i en jämn mängd? Eller är det alltid och hela tiden men i olika grader, nivåer och omfång? Finns det stunder då saknaden tar paus? Finns det pauser i sorgen? Jag vet inte hur det är för andra men jag kan nog svara för hur det är för mig.  Efter nio månader av sorg kan jag nog ringa in hur sorgen är för mig personligen. För när saknar jag min syster egentligen?

Jag saknar min syster i valdebatten. Mitt politiska intresse föddes under andra halvan av 90-talet och handlade då främst om HBTQ-frågor. Det hela började med mitt ställningstagande om homosexuellas rättigheter till att skaffa barn. Min syster och jag delade samma åsikt i frågan och inte sällan gjorde vi våra röster hörda. Vi delade samma övertygelse och strävade för samma sak. Alltså homosexuellas rätt till adoption. Genom åren kom vi att dela många övertygelser och ställningstaganden just inom politiken. Någon enstaka gång var vi inte överens. Mitt politiska intresse har fortsatt och intressefrågorna har vidgats. När SD:s anhängare gör sig hörda, både bland mina närmaste och bland människor jag inte känner, startar en eld inom mig. Den där politiska elden. Den där övertygelsen om att samtalet och diskussionen kan leda till något gott. Till förändring. Till omtanke och gemenskap istället för utanförskap och skuldbeläggning på ”de där andra”. Såna gånger saknar jag min syster. Jag saknar att kunna ringa henne på kvällen och fylla på med argument när mina egna tagit slut. Jag saknar min syster i den politiska debatten.

Jag saknar min syster när min femåring tar sina första riktiga simtag. Att skicka ett sms och berätta om det stora. Syster förstod alltid det stora i barnens framgångar och utveckling. Som när vår äldsta lärde sig cykla. Då förstod min syster det verkligt stora. Jag saknar att kunna dela det stora med henne.

Jag saknar min syster när jag äter söndagsmiddag med hennes man, deras barn och vår mormor. I går dukade jag för åtta personer. Det borde ha varit för nio. Det smärtar mig när jag står i köket och dukar. Det smärtar mig oerhört. Det är så orättvist att vi är åtta istället för nio. Overkligt är det. Mycket overkligt. Och mycket mycket sorgligt. Jag saknar min syster när jag dukar för familjemiddagar.

Jag saknar min syster när jag gör gino till efterrätt. Av alla efterrätter hon gjorde var (är) detta min stora favorit. I går gjorde jag den på blåbär. Den blev lite vattnig men god ändå. Och det skär i mig medan jag äter gino utan min syster sittandes mittemot.

Jag saknar min syster på eftermiddagarna. Sorg är som svårast att hantera när jag är trött. Sen ett par veckor tillbaka har mörkret kunnat hopa sig under de sena kvällarna för att sedan vara något skingrat när morgonen gryr. Det är en ny företeelse. Tidigare höll mörkret i sig under minst ett par dagar. Nu kan det vara bara ett par timmar. Sömnen och mörkret går lite hand i hand kan man säga. Kommer lite hand i hand. De håller liksom i varandra. Jag saknar min syster när jag är trött. Och jag blir trött av sorgen. Snacka om en ond spiral.

Jag saknar inte min syster när jag sover. Det är märkligt men skönt. I början var sömnen den enda smärtlindringen. Jag förstår de som blir deprimerade och sover bort de första dagarna/veckorna/månaderna av stor sorg. Jag förstår även de som sover trots att de inte är deprimerade. Sömnen är sorgfri på något sätt, åtminstone så länge man inte drömmer. Det är synd att sömn var en sådan sällsynt vara i början av mitt systerlösa liv. Kanske hade jag behövt det som allra mest just då. Eller så behövde jag vara vaken och sörja fullt ut? Jag vet inte. Men jag saknar inte min syster när jag sover. Nätterna är nästan som en fristad. Numera alltså. I början var de som tortyr.

Jag saknar min syster när jag står i köket med min svägerska och pratar om hur framtiden ska bli. Vad händer när mamma och pappa blir gamla? Vad händer när jag blir gammal? Hur ska det bli när vår lillebror gifter sig? När systers barn gifter sig? Säkert alldeles förträffligt roligt förstås. Bröllopen alltså. Men garanterat oerhört sorgligt också. Hur hanterar man livet när ett av de bärande benen har ryckts bort? Vem kan ersätta min systers plats? Svaret är ju att ingen kan men att jag måste klara mig ändå. Så är svaret. Jag vet ju det. Men jag saknar min syster oerhört ändå.

Jag saknar min syster när jag sitter i min mormors kök och dricker kaffe. Inte sällan pratar vi om syster och direkt kommer mormors tårar. Det är svårt att vara 86 år. Inte blir det heller lättare när ena barnbarnet dör. Det där barnbarnet som ringde varje dag, ibland både en och två gånger om dagen. Det är svårt att se mormors sorg men det går inte att blunda för den. Vi kan inte blunda för varandra. För vad har vi då kvar egentligen? Så jag saknar min syster där jag sitter med den blommiga kaffekoppen i handen och den trasiga mormodern mittemot.

Jag saknar min syster när jag för första gången åker hem till C och hennes familj. C och jag gick i samma klass under högstadiet men tappade kontakten i samma sekund vi slutade grundskolan. Under de senaste åren har vi varit vänner på facebook och dagen efter min syster dog skrev C ett fint, rörande och omtänksamt meddelande till mig. Sedan dess har vi ofta skrivit till varandra. C vet hur det är att förlora ett syskon och även om allas stöd givetvis är fantastiskt att få så är det något särskilt ändå att prata med någon som förstår. Någon som faktiskt vet hur det är att förlora ett syskon. C:s ena son är döpt efter C:s omkomna bror. Och där och då saknar jag min syster. Jag kommer inte få några fler barn och kan därmed inte föra systers namn vidare. Jag säger som det är till C, att det är så fint att hennes son heter som hennes bror. C håller givetvis med om det.

Jag saknar min syster när jag tittar på mina föräldrar. Vilken förlust jag har lidit. Och vilken fruktansvärt vidrig förlust de har lidit! Och fortfarande lider. Ett barn saknas. En dotter. Det är så svårt så det nästan inte går att ta in.

Jag saknar min syster när jag träffar hennes underbara man och deras galet fina pojkar. Vad de går igenom kan jag inte föreställa mig. Det är som om Mr Martin skulle dö. Varje morgon tänker jag länge på systers man och deras barn. Undrar hur deras morgon är. Systers man är en fantastisk pappa. Han är faktiskt helt makalös. Jag hade aldrig klarat det lika bra som han gör. Aldrig. Och ändå vet jag ju hur mycket han sörjer. Jag kan inte förstå hur det är att förlora sin älskade. Men jag kan föreställa mig känslan. Och bara föreställandet tar syret från mitt bröst.

Jag saknar min syster när jag får hål på favorittröjan och inte vet hur jag ska laga det. Jag saknar min syster när jag ska till tandläkaren och inte kan ringa och beklaga mig över det. Jag saknar min syster när andra har i-landsproblem och jag i min tur får brottas med en livslång saknad. Jag saknar min syster när jag ska baka eller laga mat och inte riktigt förstår mig på receptet. Hon var min coach i kökssammanhang. Och tro mig, jag behöver en coach i kökssammanhang.

Jag saknar min syster ofta, mycket och länge. Jag tänker att kanske finns hon kvar så länge hon är saknad? Så länge någon minns henne så finns hon kanske kvar? Kanske försvinner vi inte helt förrän den dagen kommer då ingen levande människa finns kvar som minns oss? Vad kan det ta, tre eller kanske fyra (i enstaka fall fem) generationer innan det inte finns någon som minns oss. Kanske är det först då vi försvinner från jordelivet?

Jag undrar vart vi tar vägen sen. Kanske finns det inget ”sen”. Jag hoppas dock att det finns ett. Jag hoppas det mycket.

Jag skulle vilja träffa min syster igen. Jag skulle vilja slippa sakna henne.

Men jag saknar henne.

Jag saknar henne nästan jämt.

/Mrs Martin, 1:a september 2014.

Så kom det då. Det där ögonblicket som jag fasat för men också hoppats ska komma så att jag får det överstökat. Det där ögonblicket då någon ovetande i all välmening frågar vad Tove nu för tiden gör.

Femåringens förskola har varit stängd i dag. Planeringsdag var orsaken och barnen har fått vara på en annan förskola. Eftersom en pensionerad fröken från femåringens förskola skulle vara vikarie kändes det okej att lämna i morse. När jag senare på eftermiddagen kom för att hämta henne stod ytterligare en fröken i kapprummet som jag direkt kände igen men inte kunde placera. Hon hälsade glatt och samtidigt överraskat och jag såg på en gång att hon kände igen mig också. Jag tog i hand och sa som det var, att jag kände igen henne men inte kunde placera henne. Det visade sig vara min systers fröken från mellanstadiet, Gun! Underbara fröken Gun som min syster under alla år har hyllat som en av de bästa lärarna någonsin! Det var så roligt att se henne och hon var sig riktigt lik. Det buskorta håret och de varma ögonen. Skrattet. Minerna. Och omtanken.

Gun frågade hur det var med mig. Om jag fortfarande håller på med dans och var jag bor. Vilket barn som var mitt och om jag hade några fler. Vad gör din mamma och pappa nu? Jobbar mamma? Och hur är det med Tim? Jaså han är också lärare! Jaha, jaha. Vad kul att höra! Och hur är det med Tove? Vad gör hon nu?

Jag andades in en gång. Djupt och ljudlöst. Och sen svarade jag på den där frågan som jag så länge fasat för men samtidigt önskat ska komma så att jag liksom får ögonblicket överstökat. Jag svarade precis som det är förstås.

Tove lever inte längre. 

Det går inte att beskriva Guns ansiktsuttryck. Chock blandat med bestörtning, sorg samt en oförmåga att ta in det jag just sagt. Så jag upprepar mig för säkerhetsskull.

Tove är död. Hon dog helt plötsligt och oväntat i november. 

Därefter kommer tårarna och som alltid när jag gråter tappar jag helt förmågan att tala. Gun kramar mig länge. Efter en stund återfår jag talförmågan och jag berättar i ganska korta drag om hur det hela gick till den där vidriga novembernatten. Gun lyssnar och frågar. Jag berättar om familjen, hur den ser ut och hur vi har det. Jag finner nästan inte orden men pressar mig igenom det hela ändå. Jag kan inte avgöra om det är skönt eller fruktansvärt, om jag stiger eller om jag sjunker. Tid och rum upphör medan jag för första gången får uppleva hur det är att möta någon som bryr sig om Tove och som faktiskt vill veta hur hon har det nu för tiden. De allra flesta vet ju redan. Men Gun visste inte. Nu vet hon dock.

Vi pratar om annat också. Om Guns barn och barnbarn och livet. Jag berättar om mamma och pappas husbil, om att dansen faktiskt blev mitt yrke och att jag minns vilken klass Gun var klassföreståndare i medan jag själv gick i mellanstadiet. Tårarna torkar och andningen återgår till det normala. Efter en stund flyter orden lätt och ungefär där och då får min femåring syn på mig och kraschar av avslappning. Vi får lite bråttom att få på oss jackor och stövlar och sen åker vi hem. Nu ligger hon i soffan och ser tecknat, det där med att vara på en ny förskola var nog rätt slitsamt trots allt. Tur att vi är lediga i morgon, hon och jag.

Själv sitter jag vid köksbordet och kan inte avgöra om det var samma, mindre eller ännu mer hemskt motför vad jag hade föreställt mig. Det där första mötet med någon som frågar om hur Tove har det nu för tiden.

Nu är det gjort i alla fall. Det känns bra att just Gun blev min premiär. Om jag träffar henne igen ska jag berätta hur mycket min syster tyckte om henne.

/Mrs Martin, augusti 2014.