MrsMartin.se

Tänk att i går kom den. Den där andra dagen med fullständig lyckokänsla under hela 24 underbara timmar. För andra gången sen syster dog fick jag uppleva en hel dag av glädje. Jag vet inte om det berodde på att min lektion i jazz blev en succé, min onda axel till trots, eller om det berodde på att barnens kvällslektioner i dans startade om efter sommaruppehållet? Kanske berodde det på att femåringen fortfarande ratar det traditionella könsrollstänket och helt på egen hand valde svarta och blå gummistövlar istället för rosa? Kanske berodde det på Mr Martins breda leende när han meddelade att vi (nåja) har köpt en ny bil? Kanske berodde det på att det var måndag. Kanske berodde det på alla skratt med mina fantastiska kollegor. Kanske berodde det på något kemiskt i min hjärna? Jag vet inte. Men gårdagen var faktiskt fullständigt underbar. Dagen i dag har inte varit så pjåkig den heller. Det finns lyckliga dagar. Trots att jag lever i mitt nya förbannade systerlösa liv så finns det lyckliga dagar. Jag är så oerhört tacksam över just det.

Tacksamhet. Det gäller att uppfatta känslan när den infinner sig. Ta fatt i den. Ofta ligger den helt dold i vardagliga ting, alldeles omöjlig för oss vanliga dödliga att se. Jag försöker fokusera. Hitta den. Se den. Den där tacksamheten. Och det är mycket jag är tacksam över. Det är mycket jag är tacksam över, utöver mina fantastiska vänner och min underbara familj. Det gäller bara att uppmärksamma det.

* Offentlighetsprincipen och yttrandefriheten. Kombinerar man dessa två kan man åstadkomma underverk. T.ex. i en slitsam process gentemot ett försäkringsbolag som man inte tycker sköter sig som de ska.

* Mina krusbär. Herregud så goda de är.

* Mitt jobb. Måndagmorgon 8:15 står jag på dansgolvet och rullar för första gången den här veckan ner.  Samtidigt ler jag så kinderna värker när jag tänker på att det inte är veckans sista nedrullning. Det är en magisk känsla, det där veckans första nedrull. Endast dansare förstår nog hur jag verkligen menar och känner.

* Att vi äntligen har tagit tag i husletandet på allvar. Jag hemnetknarkar och njuter av varje minut. Mr Martin tittar på nybyggnationer. Vi har helt olika mål och skrattar så vi gråter när vi fantiserar om hur tokigt det kan bli om vi lyckas kombinera dem båda.

* Hösten. Pelargonerna flyttar in medan alla andra sommarblommor går en säker död till mötes. Jag lägger dem i komposten där de blir till jord. Min systers kropp är också jord. Allt ingår i kretsloppet. Kretsloppet som väcker liv i det som dött. På något sätt finner jag tröst där jag står vid komposten. All energi varar för evigt. Det tvistar inte ens de lärda om.

* Mitt hemma-hos-kompis-kokade-äppelmos som en dag helt plötsligt stod i mitt fack på jobbet. Mitt egna äppelträd har dött och jag har ätit köpesmos ett tag. Hemma-hos-kompis-kokat-äppelmos är tusen gånger godare och förgyller mina frukostar. Dessutom värmer det hjärtat lite extra.

* Min vardagsrumsmatta som ligger där så ensam. Det är länge sen jag låg på den och bara andades. Den finns där och väntar om jag behöver den men just nu behöver jag den inte. Jag har liksom fullt upp med att göra annat samtidigt som jag andas. Som att skratta, för att nämna ett exempel.

* Sömnen. Den trilskades ett tag i somras men har åter infunnit sig. Att inte få sova är tortyr. Det gäller vare sig man har sorg eller inte.

* Min systers barn. Ett sms från den äldsta gör hela min dag. Underbara ungar (tonåringar)!

* Barnens kompisar. Vi fyller bilen på förskolan och steker plättar för glatta livet. Vilken lycka!

* Oves grillspett. Jag kommer få problem med att hålla vikten men det struntar jag i. Jag visste inte att grillat lamm kunde smaka så gott. Jag visste nog inte att grillat kunde smaka så gott!

* I-landsproblemens fortsatta frånvaro. Visst hade jag hellre valt att ha dem kvar allihopa tillsammans med min syster. Men nu är det inte så och i-landsproblemen fortsätter i stort sett att lysa med sin frånvaro. Dessutom har jag accepterat att omvärlden har kvar sina egna i-landsproblem. Jag har inte längre några problem med andras problem. Och tur är ju det för ett värre i-landsproblem än att just störa sig på andras i-landsproblem existerar knappast.

* Att jag tappade min iPhone i golvet så den gick sönder. Hade den inte gjort det hade jag aldrig testat ett annat märke. Vilken tur att jag dessutom träffade M och M och därmed fick en verklig chans att både testa och utvärdera.

* Min svägerskas bebis i magen. Jag ska bli ”moster” igen. Det är så jag får gåshud bara jag tänker på det.

* Valet i höst. Jag är så tacksam över att leva i ett demokratiskt land. Det är en sann förmån och orsak till äkta lycka att faktiskt få rösta.

* Att jag har slutat tycka om OLW:s starka chips. De höll på att bli min hälsas undergång.

* Skorean! Say no more. Tjohooo!

* Blåbär. Förgyller vilken vardag som helst.

* Sol på min kind. Förgyller vilken vardag som helst.

Jag skulle nog kunna fortsätta i all evighet men det har jag inte tid med. Jag ska duscha, klä på mig, pussa på barnen och sen cykla till E och världens bästa junta. Jag ska leva livet. Det gäller att passa på innan mörkret kommer igen. För det kommer att komma igen. Jag är så väl medveten om det. Men just nu är det ljust.

Och jag är tacksam över det också.

/Mrs Martin, augusti 2014.

Jag har en minnesbild från morgonen den 3:e november. Det är mycket tidig morgon, jag har sovit ett par timmar på soffan för att sen vakna till min fullkomligt vidriga och totalt ogreppbara verklighet. Loggar in på facebook och min pappa skriver nästan direkt att han vill prata på skype så jag stänger ner det sociala forumet och byter till skype. Efter några sekunder är mina föräldrar på min dataskärm. Det är två gråa människor som tittar in i kameran. De har inte direkt åldrats men de har liksom grånat. Deras fyra ögon lyser fortfarande av panik blandat med en trötthet som nästan går att ta på. Luften omkring dem står stilla och det bleka vinterljuset från fönstret sprider ett ledsamt skimmer över deras redan söndervärkta ansikten. Det värker faktiskt i hela mig när jag tittar på dem och helst av allt vill jag bara stänga av datorn, dra täcket över huvudet och aldrig komma fram igen. Men det går inte. Jag kan inte göra så. Vi kan inte göra så. Så jag tittar in i kameran och sväljer gråten och försöker hitta något klokt att säga. De frågar om jag sovit och det har jag. Jag frågar om de har sovit och det har de inte. Sen frågar min pappa om jag har ätit frukost och det har jag inte men att jag snart ska göra det. Snart ska jag äta min första frukost i mitt förbannade systerlösa liv. Jag frågar om de har ätit och det har de men mamma har dåligt samvete. Min mamma viskar att hon har så dåligt samvete. Strax gråter hon rakt ut. Hon jämrar sig såsom hon jämrat sig hela natten och pappa får ta över för att förklara. Min mamma har dåligt samvete för att hon har ätit frukost. Dåligt samvete för att hon kan äta frukost när Tove inte kan göra det. När hennes barn inte kan äta. Aldrig mer äta. Jag säger att det där vet vi ingenting om. Vi vet inte om Tove äter frukost. Hon dricker kanske champagne till frukost, vad vet vi om det egentligen? Jag minns att jag där och då faktiskt funderade på om hon tyckte om champagne eller inte. Jag vet inte svaret på den frågan och tänker för mig själv att jag ska fråga systers man om det. Än i dag har jag dock inte kommit ihåg att fråga honom.

Vi pratar om mammas dåliga samvete en stund. Om att vi inte vet vad Tove äter men att vi som lever måste äta. För annars dör vi. Utan mat dör vi till slut. Inte nu direkt såklart men det går inte att leva utan mat. Äter man inte så dör man till slut. Och hur är det nu? Kan man dö av dåligt samvete? Vi tror inte det. Och det hjälper inte Tove att vi har dåligt samvete. Hon blir inte mindre död för det.

Det där dåliga samvetet har jag hört talas om tidigare. Att man får dåligt samvete när någon dör. För det man sa eller för det man inte sa. Visste den som dog att den var älskad? Visste den som dog vad jag tänkte och tyckte om den? Förstod den som dog att den var omtyckt? Såna tankar har jag hört. Vännerna som förlorade sitt barn har brottats med frågor som om de var dåliga föräldrar som ibland nekade sitt barn en glass. I min värld ska man inte ha dåligt samvete för det. För vilka sorters vuxna blir de barn som alltid får som de vill? Livet är ändå livet. Trots att vi ska dö så är det livet. Så länge vi lever det så är det livet. Och det enda vi kan göra är det bästa här och nu.

Men hur jäkla enkelt är det egentligen?

Min syster och jag hade inte en friktionsfri relation. Eftersom jag är den enda som kan redogöra för min version av det hela kommer jag aldrig att göra just det. Det blir för orättvist. Men att vår relation i perioder var allt annat än friktionsfri kan jag åtminstone berätta. Jag tror inte för en sekund att hon har något emot det. Eftersom att vi var vänner när hon dog kan jag berätta just det. Vi var vänner de senaste åren (och många år däremellan också förstås). Men visst har vi båda sagt saker i stundens hetta. Ord av ilska och sorg. Ord som sårat.

Och jag har väntat. Väntat på ångesten över det. Väntat på magknipet över det. Väntat på det dåliga samvetet.

Det har dock aldrig infunnit sig.

Vet ni vad jag tror att det beror på? Jag tror nämligen inte att det går att leva livet som om dagen i dag vore den sista. Varför? Därför att varje dag inte är vår sista. Det är vardagar. Vardagar och helger och lovdagar och födelsedagar och julaftnar och sommardagar och vinterdagar och tråkiga vanliga dagar. Det är rätt många dagar som de flesta av oss ska leva innan den där sista dagen infinner sig. Det går inte att leva livet som att man ska dö under morgondagen. I såna fall skulle jag ligga i studsmattan med mina barn vareviga dag. Vi skulle äta tacos till middag och godis till kvällsfika och titta på vår sista solnedgång. Varje dag skulle vi göra det. Eftersom att varje dag skulle räknas som vår sista.

Fy fan vad less vi skulle bli på tacos och solnedgångar.

Jag tror att man ska göra sitt bästa. Acceptera varandras skillnader. Visa empati och förståelse. Vara ärlig men inte såra, ibland är det trots allt värt att väga sina ord på guldvåg. Andra gånger är det bättre att ryta ifrån. Ha överseende med varandras olikheter. Försöka tänka sig för och sätta sig in. Räcka ut en hand om man sitter i det vinnande laget. Ta emot en utsträckt hand när man känner sig som en förlorare. Krama sina barn ofta. Skratta och njuta av det vackra i livet. Älska. Tycka om. Hjälpa och be om hjälp. Inte analysera så mycket. Tro gott om andra. Sprida kärlek där man står. Släppa på kraven. Låta axlarna sjunka ner. Och äta frukost. Även om den man älskar inte kan äta tillsammans med dig.

Det är så lätt att skriva men inte riktigt lika lätt att leva efter. Jag har tusen och en brister. Glömmer bort att leka med barnen för att internet lockar. Är arg och sur när jag har lågt blodsocker. Pratar för mycket ibland. Glömmer att lyssna på andra. Orkar inte alltid ta in andras lidande. Ser rött när jag möter rasister och tappar förmågan att argumentera. Är inte alltid ärlig mot mig själv. Vågar inte alltid vara mig själv. Vågar inte alltid vara ärlig om mig själv inför andra.

Men jag gör mitt bästa. Jag har oändligt många fler goda egenskaper än vad jag har dåliga. Precis ungefär som de allra flesta andra människor alltså. Och jag utvecklas. Hela tiden utvecklas jag. Inom mig har jag länge väntat på det där dåliga samvetet som andra pratat om men det infinner sig liksom aldrig. Det är ingen idé att ångra något som varit. Inte heller det som inte har varit. Jag gjorde mitt bästa då och det gällde säkerligen även för min syster. Vi slipades och mjuknade och när jag tänker på henne minns jag oftast det som var bra. Ibland det som var dåligt. Jag tror att detsamma gäller när hon tänker på mig. Jag hoppas dock att hon liksom jag minns det som var bra. För det var oändligt mycket mer som var bra än som var dåligt. Under 33 år samlade vi gemensamma saker. Några var dåliga. De flesta var bra.

Det går inte att leva som om dagen i dag vore den sista. Jag kan i alla fall inte det. Och jag vill inte det heller. Jag vill leva som om livet ska bli långt och mest lyckligt innan det är dags att ta slut. Jag vill ta dagen för vad den är och alltid göra mitt bästa. Ibland nöja mig med mitt sämsta jag. Falla och resa mig igen. Jag vill inte ha dåligt samvete och jag har det inte heller. Människor dör och vi kan inte göra något åt det. Förutom att först överleva och därefter leva. Det enda vi kan göra är att göra det bästa av det vi har här och nu. Och att då sträva efter en utopi kan knappast göra någon lycklig. Det gör inte mig lycklig. Och det gör garanterat inte min syster  lycklig.

Vi föds och vi dör.

Däremellan är vi människor.

Ingenting annat.

/Mrs Martin, augusti 2014.

För länge sen läste jag en artikel. Den handlade om ett föräldrapar som hade ett hjärtsjukt barn. Barnets enda chans till överlevnad var en transplantation och därför gick detta föräldrapar omkring och väntade på att ett hjärta skulle tilldelas deras sjuka barn. Ett hjärta från ett annat barn. Ett dött barn vars föräldrar ville donera deras döda barns hjärta. Artikeln var gripande och beskrev föräldrarnas oerhört tudelade känslor. Som förälder är man beredd att göra vad som helst för sitt barn, så är det ju. Men aldrig önskar man livet ur ett annat barn! Snacka om tudelade känslor. Man går omkring och hoppas på ett annat barns hjärta och indirekt hoppas man därmed att ett annat barn ska dö. Det blir ju så. Föräldrarna berättade öppenhjärtligt om detta. Om rädslan, ångesten, livsviljan och alla tudelade känslor. Det var en svår artikel att läsa och samtidigt så full av ödmjukhet och förståelse. Ödmjukhet inför livet. Förståelse för vad som måste göras.

Ett annat barn dog och föräldrarnas sjuka barn fick ett nytt hjärta. Deras stora lycka byggdes helt och fullt på någon annans fruktansvärda sorg. Hela artikeln fullkomligt lyste av tudelade känslor.

Min situation är ingen jämförelse med detta men just det här med tudelade känslor är ganska svårt att hantera. Jag skulle t.ex. kunna tänka att det bästa hade varit att aldrig ha en syster. För då hade jag inte saknat henne nu. Då hade jag inte levt med stor sorg nu. Så har jag dock aldrig tänkt, tanken har inte ens flyktigt passerat i mitt inre. Min barndomsvän T berörde tanken en gång för några månader sen men mitt svar var uttalat inom mig redan innan det lämnat min mun. Jag är mer glad över att ha haft en syster än vad jag är ledsen över att ha förlorat henne. Hennes liv var högst meningsfullt och jag bär henne med mig. Hela livet ut bär jag henne med mig och hon fortsätter forma och färga mig trots att hon är död. Det liv som varit kan ingen död i världen ändra på. Det liv som var både var och är meningsfullt. Den biten av det hela är helt glasklar för mig. Jag älskar min syster mer än vad jag sörjer henne. Något annat vore galet.

Förra veckan var jag på stan och fortsatte våra återköp efter avloppsvattnets framfart. På gågatan på en parkbänk satt min barndomsvän Eva och njöt i sommarsolen. Jag blev glad över att se henne, vi umgås inte längre men hon är en av mina allra bästa barndomsvänner. Vi har ingen konflikt mellan oss utan har bara mjukt vuxit ifrån varandra och in i vuxenvärlden. När vi väl ses är det dock alltid lika trevligt. Eva är rak och ärlig. Tuff och varm. Hon gick som vanligt rakt på sak och frågade om Tove, livet, renoveringen, sorgen och glädjen. Och det var så oerhört skönt! Det var faktiskt så skönt att håret på min kropp reste sig i välbehag. En lång stund stod jag rakt upp och ner på gågatan och pratade mer om Tove än vad jag gjort på länge. Eva ryggade inte för något, varken för min ångest, min oro, mina apatiska kvällar på vardagsrumsmattan eller min vilja i att både överleva och leva. Hon frågade och jag svarade och det var så fantastiskt skönt att få prata. Det värmer så när någon faktiskt vågar prata om Tove. När någon vågar fråga. För när jag får prata om henne så finns hon liksom lite mer. Så känns det i alla fall.

Eva berörde det jag ofta tänkt. Att det inte går att förstå min sorg om man själv inte har upplevt det jag nu upplever. Och jag håller med henne om det. Det går att föreställa sig och sätta sig in i men det går inte att verkligt förstå. Det går inte att veta. Man måste ha upplevt det för att verkligen veta. Eva är den första som säger det rakt ut och jag vet ju att hon har rätt. Likväl som att den som inte har förlorat ett syskon inte vet hur det är att förlora ett syskon vet ju inte jag hur mina föräldrar har det. Jag vet inte hur det är att förlora ett barn. Jag vet inte hur min systers man har det för jag har inte förlorat min livskamrat. Jag vet inte hur mina syskonbarn har det för jag har inte förlorat min mamma. En av mina bästa vänner vet hur mina syskonbarn har det för hon har förlorat sin mamma. Jag kan dock bara föreställa mig hur det är. Jag kan inte veta. Vissa saker måste man uppleva för att verkligen veta hur de är. Jag hoppas det dröjer länge länge länge innan jag får veta hur mina syskonabarn har det och jag hoppas att jag aldrig någonsin får veta hur min systers man och mina föräldrar har det. Min största rädsla i livet är att få veta hur just mina föräldrar har det.

I natt fick jag uppleva tudelade känslor. Jag har en barndomkamrat som relativt nyligt har förlorat ett syskon. Helt plötsligt utan förvarning förlorade hen sitt syskon och därmed är våra situationer rätt lika. Jag och min barndomskamrat har ingen kontakt längre. Även här är det en helt konfliktlös separation, vi gick i samma skola under hela grundskolan och försvann ur varandras liv i samma sekund vi började gymnasiet.

Bära och brista men för några veckor sedan skickade jag ett meddelande på facebook. Skrev några rader och frågade hur de har det. Jag fick svar och vi pratade lite. Sen dess har det gått några månader och i går skrev jag på nytt. Bad om ursäkt om jag trängde mig på men ville att min barndomskamrat ska veta att det inte går en dag utan att jag tänker på hen och hens familj. Jag fick svar. Ett långt ett. Jag svarade på svaret och fick svar igen och helt plötsligt var det mitt i natten och meddelandena var många. Och för första gången sen Tove dog läste jag en annans persons text vars innehåll mycket väl skulle kunna vara skrivet av mig. Min barndomsvän beskrev sina känslor och de var exakt identiska med mina egna. Det var en märklig känsla. Och mäktig. Och så kom det tudelade. De tudelade känslorna:

Jag önskar att ingen annan skulle behöva uppleva det jag upplever. Jag önskar det så jag nästan går sönder. Samtidigt är det så läkande att ta del av andras berättelser. Att det faktiskt finns människor som känner exakt samma lika som det jag känner. 

Förundrad låg jag i sängen. Det tog en lång stund innan jag kunde somna. Min barndomskamrats ord skar som tusen knivar i mitt hjärta samtidigt som de la sig som ett plåster ovanpå det allra sårigaste såriga.

Snacka om tudelat alltså.

Missförstå mig rätt. Ni är så många som skriver till mig och berättar om era förluster. Alla är de lika hemska och överjävliga och alla sitter vi i samma båt. Men min barndomskamrat beskrev så precis exakt det jag själv känner och med de ord jag tänker. Jag blev nästan mållös där jag låg i sängen. Vi är många som sitter i samma båt. Sorger kan (ska) inte jämföras. Det är så ohyggligt hemskt att jag inte är ensam i min båt. Samtidigt så är det så ohyggligt skönt att vara just det. Inte ensam.

Man behöver inte ta ställning. Vissa saker kan få vara tudelade och ena stunden kan man förfasas och andra stunder kan man låta sig tröstas. Det finns inga rätt och fel. Bara sorg och bedrövelse och livsvilja och jävlaranamma.

Precis innan jag somnade kom jag att tänka på Mauro Scoccos ord:

”Du är aldrig ensam
så länge jag andas
så länge mitt hjärta kan slå”. 

Han har så rätt så.

Man är aldrig ensam.

På gott och ont.

/Mrs Martin, augusti 2014.

Hej syster!

Bara för att min dag i dag är rätt ljus så hade jag velat inleda med några rader ur Tomas Ledins gamla slagdänga:

”Vad gör du nu för tiden? Varför hör du aldrig av dig? Det var alldeles för länge sen vi sågs”.

Det känns dock på gränsen till osmakligt och alla har nog inte samma humor som dig och mig så jag låter bli. En sak ska du dock veta: Det finns ingen, INGEN, jag hellre vill prata med än med dig. Ett litet telefonsamtal. Ett sms bara! För att få veta hur du har det. Vad du gör. Vem du är med och vad du har för dig. Om du trivs. Om du saknar. Om du skrattar. Vad du äter. Hur du ser ut (ja, ett MMS hade nog behövts då) och huruvida du kan se oss eller inte när vi lever vidare. För det är ju just precis det vi gör. Vi lever vidare. Med ett resultat som skiftar från dag till dag.

Just nu är det sommar. Vet du att det är sommar? Och snart är den över. Den första sommaren utan dig.

Den har varit bättre än jag trodde. Jag har till stor del vädret att tacka för det. Solen har strålat från en klarblå himmel och vi har fullkomligt bott i vattnet. Antingen i Alder, på Arons, i Karlsvik eller som i går; Storsand, som vi besökte för första men garanterat inte sista gången. Ibland har vi badat i poolen här hemma. Vi fyra ryms utan problem. Din yngsta har faktiskt också tagit några dopp i vår pool. Värmen har varit massiv och jag är glad att vi inte bokade den där resan som jag letade efter i början av sommaren. Trädgården är vackrare än någonsin och för första gången på många år blommar alla de där liljorna som du tyckte så mycket om. De är enorma och starkt färgade i rött och trots att jag inte tycker om röda blommor så är just liljorna vansinnigt vackra. Tänk ändå. Just i år blommar dina favoritblommor i min rabatt. Visst är det märkligt hur något sådant kan skänka så mycket tröst.

Vi har grillat. Träffat kompisar. I början av sommaren hade jag ett par lunchdater inbokade men det har inte gått att vara hemma så jag har faktiskt ställt in. Vi har haft medelshavsvärme och lagom till frukost har barnen börjat klaga på den kvalmiga värmen. Så vi har prioriterat bad. Bad med barnen framför luncher med kompisar. Jag vet att du tycker att jag har valt rätt. Inom mig vet jag det. Det kommer en hel höst för luncher och middagar och samvaro. Jag vet ju det och jag ser fram emot det. Nu när min första systerlösa sommar går mot sitt slut så vet jag att det kommer en höst också. En höst med mörker liksom ljus.

Jag hör din röst oftare nu för tiden. Inom mig pratar den ljudligt och tydligt. Jag hör dig. Hur du talar om för mig att jag gör rätt men också fel. Hur du skrattar åt mina tokigheter och hur du tycker om mina påhitt. Det där vansinniga regnovädret som föll när vi åkte på äventyr. Jag vet att det var naturen. Men jag valde ändå att tolka det som ett tecken från dig. Och sänkte farten avsevärt.

Kanske lever jag tack vare det.

Jag har många sommarminnen av dig. Dig och mig. Vi. Kommer du ihåg när vi skulle bygga en lekpark vid farmor och farfars sommarstuga uppe i Mader? Farmor skrattade åt oss men lät oss hållas. Jag tror att vi kom till en planka över en sten som därmed blev en gungbräda. Farmor kallade vår valda dunge för ”lekparken” så länge hon levde. Om du är med henne nu så kan du väl vara snäll och fråga om hon minns det? Fråga om hon minns vår lekpark. Krama henne från mig. Och be henne sen att krama dig från mig.

Kommer du ihåg när morfar byggde trädkojan till oss? Vilken koja! Det var som en lyxvåning men inbyggd inredning. Alla kvarterets barn lekte i vår koja hela den sommaren. Du lät mig klättra upp först av alla. Jag glömmer det aldrig. Jag minns inte vad du sa men jag minns att du tyckte att lillasystern skulle få klättra upp först. Jag var så stolt och förväntansfull när jag tog premiärkliven på den platsbyggda stegen. Jag älskade dig för att du lät mig klättra upp först. Jag älskar dig för många saker och bland annat för det.

Vi hoppade dubbelhopprep. I timmar kunde vi nöta asfalten utanför huset. Jag minns inte vilka fler som var med men jag minns dina stentvättade 80-talsjeans som slutade strax under dina bröstvårtor och som drogs åt med ett ljusbrunt skärp. Du var så tuff och cool i dina olikfärgade örhängen och krulliga hårdpermanentade hår och du var en jäkel på att hoppa dubbelhopprep. Jag blev också duktig men aldrig lika duktig som dig. Det gjorde dock ingenting för jag hade en storasyster som orkade veva i timmar.

Sommaren då du konfirmerade dig sjöng du solo i kyrkan. Kan det ha varit 1991? Din sångröst var magisk och trots att morfar några år senare föll in i en svår demens så kom han för evigt ihåg just din sång den där sommardagen i kyrkan. Kommer du ihåg hans minne som fanns kvar i det annars så dunkla sinnet? Sög du i dig av berömmet? Tog du det till dig? La du det i ditt hjärta? Undrar var ditt beröm tagit vägen nu. Har du det med dig? Bär du det med dig? Finns det kärlek från andra kvar i dig?

Jag i min tur åkte hem från mitt konfirmationsläger. När ledarna kom till kollektiv bestraffning (vi alla fick lära oss Fader vår för att någon snodde 100:- av Kajsa) så åkte jag hem. Jag fick en guldängel av mormor för att jag var fjortonåringen som simmade mot strömmen. Och det gick bra det med och jag sjöng inte i någon kyrka. Tur det kanske för morfar hade nog tyckt att jag förstörde det goda minnet av din fina sång.

Minns du att vi hade en krusbärsbuske i trädgården i Trångfors? Utanför huset som vi flyttade ifrån medan jag ännu gick på lågstadiet? I över 25 år har jag saknat krusbär. I går åt jag flera mogna bär från mina nu egna buskar. För varje tugga tänkte jag på dig. På en lycklig barndom med en storasyster och varma somrar som liksom aldrig ville ta slut.

Turkiet 1989. Du simmade fjäril i poolen. Vi köpte två bollar och spelade med dem. Du köpte en skinnväska som var så ful att jag inte lyckades dölja min avsmak men mamma fann sig snabbt och stöttade dig i ditt knasiga val. Jag var tvungen att ta siesta bara för att mamma och pappa ville sova en stund på dagen men du fick ligga vaken i sängen och läsa. Gud vad avundsjuk jag var på dig då. Nästan så jag blev grön faktiskt.

Trolltagen 1989 och 1990. Du satt på stenarna och tittade och applåderade medan jag dansade rollen som silverprinsessa. Blev du aldrig less på alla mina dansföreställningar? Det måste du har blivit. Tack för att du stod ut! Jag är skyldig dig några applåder. Eller tusen. Typ.

I sommar har jag grillat med din man och dina barn. Druckit vin. Rött eller vitt. Du har fel angående rosévinet. Förlåt. Men du har det. Det är inte gott. Jag har försökt flera gånger men det går inte. Det passar inte i min mun. Inte ens när jag sitter vid havet vid svägerskans stuga och sippar det kallaste kalla i kvällssolen. Det är inte gott. Pepsi Max är så oerhört mycket godare. Vi får fortsätta med den diskussionen när vi så småningom ses igen. Jag kommer nog inte att ge mig.

Jag är så glad över att du är mamma. För det gör att jag får vara moster. Herregud vilka fantastiska grabbar du har! Jag får en klump i halsen när jag tänker på det. Din yngsta kan spendera timmar i studsmattan med mina barn. Din äldsta får vår femåring på halsen så fort vi ses. Hon kan inte få nog av sin storkusin och han har sådant tålamod att jag ibland tror att jag drömmer. De skojar och skrattar och myser och deltar. Jag är deras moster och de är mina syskonbarn. Mina kompisar. Min familj.  Vi har roligt ihop. Jag älskar dig för att du skaffade barn! Det gjorde du bra. Det gjorde du riktigt riktigt bra.

Nu kommer hösten snart. Den första hösten utan dig. Sen ska den första snön falla och när klockan slår midnatt just när den 2:a november tar slut så har vi levt ett år utan dig. Ett helt år utan dig. Det är så overkligt. Alltihopa är så overkligt. Livet i sig är inget vidare men sommaren har ändå varit rätt bra faktiskt.

Syster.

Jag saknar dig.

/Lillasyrran, 8:e augusti 2014. 

Jag och min familj hade planer för den 3:e november 2013. Det var en söndag och vi skulle åka och fika hos min syster med familj. Som bekant så blev det en helt annan sorts söndag, nämligen en då vi på morgonen satte oss med barnen i soffan hemma i vårt vardagsrum och berättade att deras moster hade dött och att det därför inte skulle bli något fika i dag. Att vi aldrig mer kommer fika tillsammans med deras moster. Så blev vår söndag den 3:e november och sen dess har jag varje dag önskat att den söndagen hade blivit annorlunda.

Eftersom jag tidigare arbetat med barn har jag läst en del om barn och sorg. Råden från experterna är att svara på alla barnens frågor. Så sanningsenligt man bara kan och sen ska man vänta på nästa fråga. Man ska inte brodera ut sitt svar, inte göra det för omständigt och man ska inte ställa egna frågor. Man ska vänta in barnets egna frågor. Detta har vi gjort, Mr Martin och jag. Våra barn har frågat och vi har svarat. Så informativt som möjligt och alltid fullständigt ärligt. Vår sjuåring har gråtit ganska mycket och då pratat om moster men i övrigt har just hennes frågor varit ganska få. Vad gäller vår femåring så tog det nästan tre månader innan hon började prata spontant om sin moster. Det hela inträffade en dag på förskolan och den underbara personalen var helt förberedda och kunde bemöta hennes tankar och ord med hjälp av en bok om döden och som lästes på tu man hand tillsammans med en av favoritfröknarna. Efteråt berättade personalen för mig att de suttit och läst och pratat om moster en lång stund och att vår femåring uppträtt helt som vanligt resten av dagen. Det är ju så när man är barn. Fort in och fort ut, liksom.

Vår sjuåring tystnade ganska fort. Kanske kommer hon prata mer om moster i framtiden men just nu kommer det inga frågor. Hon nämner henne inte men lyssnar uppmärksamt och intresserat när jag berättar om hennes moster. Femåringen däremot pratar oftare och oftare om moster. Den senaste tiden har det bara eskalerat. Ibland börjar hon gråta mitt i leken och säger då att hon är så ledsen för att moster är död. Ordagrant säger hon så: ”Jag är så ledsen för att moster har dött”. Vi pratar och kramas och säger att det är vi också. Vi bekräftar henne i hennes sorg men vi frågar ingenting. Vi följer de råd jag fått lära mig. Inte sällan säger hon rakt ut att moster har dött. Jag har iakktagit henne och hon säger det oftare till andra än till mig och Mr Martin. Hon säger det egentligen bara rakt ut i luften men sneglar samtidigt på den som är i närheten. Det kan vara hennes egna kompisar eller våra. Ibland säger hon det rakt ut inne på en affär och sneglar på den som står bredvid. Mycket sällan är det någon som kommenterar hennes ord och jag förstår varför det är så. Människor vet inte vad de ska säga. Vad ska den främmande mannen vid frukten säga när en främmande femåring står en meter ner bredvid och säger att hennes moster är död? Hennes mening är nog att berätta det för den som lyssnar. Jag tror att hon söker en reaktion. Och ett forum att faktiskt få berätta i. Tänk att alla ska vi dö men alla är vi så rädda för att tala om just döden. Det är oerhört märkligt om vi väl tänker efter.

Vi gör våra barn rädda för döden. Just det har jag reflekterat mycket över det senaste halvåret. Vi säger att de kan dö om de springer ut i gatan och blir överkörda av en bil. Badar du utan armpuffar kan du drunkna och dö! Åker du slalom utan hjälm kan du ramla och dö! Eller skada dig jättejätteilla. Men du kan också dö. ”Som moster”? frågar vår femåring. ”Ja, som moster”, svarar jag. Jag vet just inte om det är en fördel att inte vara rädd för döden men jag tror faktiskt inte det. Jag tänker att människan ju ofta överlever just för att de är rädda för döden. De allra flesta kör inte bilen i 180 km i timmen för att de är rädda för böter utan för att de faktiskt är rädda om livet. De allra flesta går inte på isen när den förrädiska vårsolen värmt den för att de är rädda för att bli kalla utan för att de är rädda för att just dö. Och de allra flesta dyker inte på grunt vatten just för att de är rädda att det blir pinsamt om rumpan sticker upp ovanför vattenytan utan för att de är… just precis. Rädda för att dö.

Jag inbillar mig det i alla fall.

Hur som helst. I morse ville vår femåring inte ha frukost. Hon la sig i soffan och drog en kudde över ansiktet och både jag och Mr Martin förstod direkt vad hon tänkte på. Mr Martin satte sig bredvid henne i soffan och frågade vad som stod på och svaret kom direkt och helt väntat. ”Jag är så ledsen för att moster har dött”.

För första gången på åtta månader gav Mr Martin rent ut sagt blanka fan i experternas råd och ställde en öppnande fråga till vår femåring: ”Är det något annat du tänker på”? Och då kom det. Det där svåra som vi nu förstår att vår fina femåring funderat länge på. Med orolig röst och ett, sin ringa ålder till trots, förvånansvärt målande språk beskrev hon hur tråkigt det måste vara att vara död. Att ligga där under jorden och stenen och gräset och bara titta upp i det mörka, kalla, våta. Att inte ha någon att prata med och att bara vara ensam. Mr Martin fann sig direkt och den förklaring han gav vår femåring gör mig alldeles varm i hela bröstet.

”Moster är inte ensam under jorden. För vet du? Hon är nämligen inte där. När man dör så blir kroppen detsamma som våra kläder. Du vet ju själv hur du gör på kvällen när du ska sova? Du tar av dig alla kläder och lägger dem på en stol. Och inte har kläderna tråkigt då? De vet ju ingenting för de är ju bara kläder. Samma sak är det med mosters kropp. För när man har dött är kroppen bara kläder. De ligger under jorden och blir till jord. Moster däremot är någon annanstans. Vi vet inte var hon är men under jorden är hon inte. Moster är inte där. Hon ligger inte där. Det är ett som är säkert”.

Vår femåring funderade över detta en stund och var därefter helt med på tåget. Vi tror att hon andades ut en aning och nu är vi uppmärksamma på om tankarna kommer tillbaka. Då ska vi köra stenhårt på liknelsen med kläder. Kloka kloka kloka Mr Martin!

Experternas råd ger jag inte fem öre för längre. Barn är barn och barn är olika. Vår femåring behöver prata och bolla tankar. Vår sjuåring är tyst och säger ingenting om sin moster. Kanske behöver hon inte det. Kanske kommer hon behöva det i framtiden. Som förälder tror jag att man ska lita på sin instinkt och våga göra det man tror är rätt. Det man tror är rätt för sitt barn. Och så ska man komma ihåg att barn är olika. De sörjer på lika många olika vis som vi vuxna gör.

Om ett barn i framtiden står bredvid mig vid frukten på Ica och berättar att någon är död ska jag sätta mig på huk och fråga varför personen är död. Sen ska jag beklaga sorgen. Och så ska jag säga att jag vet hur det känns att sakna någon. Jag hoppas att mitt agerande blir så i alla fall. Jag hoppas att jag ska lyssna på min instinkt. Framförallt hoppas jag att jag ska lyssna på barnet i fråga.

Barnen och döden är ingen enkel kombination. De är liksom varandras motsatser. Så länge som möjligt vill vi  skydda dem från det svåra. För vår del är det numera en omöjlighet och då gäller det att göra det bästa man kan. Inga mer experter. Inga mer råd. Från och med nu tänker vi endast och enbart följa våra föräldrahjärtan.

/Mrs Martin, juli 2014.

Jag är mycket aktiv på sociala medier. Främst på facebook. Varje dag kikar jag in och läser vad andra skrivit. Ofta kommenterar jag också. Nästan varje dag skriver jag en statusuppdatering, antingen en rolig, en sorglig eller en sjukt onödig en. Ni vet. Jag använder facebook så där som de flesta andra facebookmissbrukare gör.

Jag har många vänner på facebook. Det gör att jag har ett nätverk där som jag uppskattar mycket. När min syster dog fick jag ofantligt mycket stöd via just facebook. Vissa av mina då skrivna statusars efterföljande kommentarer läser jag ofta. Min statusuppdatering den 3:e november, den dag min syster dog, läser jag ofta ofta. Statusen i sig skär som eld i hela mig och varje gång jag läser den tappar jag andan. Kommentarerna från alla underbara stöttepelare värmer däremot det sönderskurna.

För mig är facebook lite som ett google där jag söker åsikter mer än fakta. Förutom den där gången när jag frågade varför vattnet börjar rinna i mindre stråle i samma sekund som varmvattnet anländer i kranen så efterfrågar jag mer åsikter än fakta. Den gången då jag frågade om strålen hade min gamla klasskompis Per svaret och det var mycket intressant. Men för det mesta efterfrågar jag alltså för det mesta folks personliga tyckanden. Så var det i går när jag och Mr Martin bestämde oss för att börja se en ny serie på Netflix. Jag spanade lite på ”The walking dead” och frågade rakt ut i en statusuppdatering om serien var värd vår tid. Givetvis fick vi många svar. Några talade varmt om serien, andra sågade den vid fotknölarna. En del gav oss alternativa tips. Ett av alla dessa tips var ”The killing” och efter att ha googlat på riktiga google föll valet på den serien. Fram med popcorn och stora vattenglas och så körde vi igång. Efter tio minuter ångrade jag mig men fortsatte ändå att titta. Det är jag i efterhand glad över.

Serien handlar om två poliser som blir personligt involverade i de fall de ska lösa. I inledningen blir en ung kvinna mördad och man får sedan följa utredningen. Saken är den att man även får följa föräldrarna som förlorar sin dotter. Man får tillika följa syskonen som förlorar sin syster. Skådespelarna gör en mycket trovärdig insats och jag satt som klistrad i soffan med blicken totalt fastklistrad på Tv:n. Då och då såg  jag att Mr Martin sneglade på mig men jag vågade själv inte vrida på huvudet och möta hans blick. Det enda jag kunde tänka på var att precis så där är det. Precis så där var det. Precis så där jämrade sig min mamma och pappa när Tove dog. Precis så där hålögd var min lillebror när han just fått beskedet. Precis så där satt vi på golvet, på stolar och på trappan och skakade sönder av sorg. Precis så där trasiga var vi. Precis så där trasiga är vi. Precis så där oerhört trasiga är vi. 

Insikten slår mig som en blixt från en klar himmel där jag sitter helt paralyserad i soffan: Mitt känsloliv har förändrats. Det kommer dröja länge innan jag kan se den här typen av filmer, av fiktion, innan jag slutar att beröras. Förmodligen kommer jag aldrig att sluta beröras. För jag vet hur det är att förlora en familjemedlem.

Vi fortsätter titta och serien är riktigt bra. Ser ytterligare ett avsnitt och ger sen upp för den välbehövda nattsömnen. I kväll ska vi garanterat fortsätta med minst ett eller två avsnitt till. Jag ska fortsätta följa polisernas arbete och familjens sorg. Det är svårt men samtidigt så enkelt. Det är fiktion men det handlar om så mångas verklighet. Min syster blev förvisso inte mördad. Men hon dog. Och vi andra måste överleva det. Så är det ju. Det är som är fiktion i rutan är verklighet för mig. För oss.

Serien är bra. Jag tycker mycket om den. Jag är glad att mina fina vänner föreslog just den.

Nu till något helt annat. För många år sen köpte jag doftliljor till min rabatt. Samma dag kom syrran förbi hos oss och redan på uppfarten blev hon förundrad över liljorna. Jag minns att hon förvånat frågade om de verkligen skulle överleva i vårt kalla klimat och jag minns hennes haktapp när jag sa att de dessutom är perenna (återkommer varje år). Liljorna hamnade dock i en ganska skuggig rabatt och har sedan planteringsåret inte blommat någon fler gång. Varje år har de kommit upp med stora fina blad och knoppar men de har aldrig orkat hela vägen fram. Liljor var min systers favoritblommor och ni som kände henne vet att hon hade flertalet stora tatueringar på kroppen med just liljemotiv.

Jag vet att det beror på den ovanligt varma sommaren. Jag vet att det inte är min syster som sitter på ett moln och som med magiska gröna fingrar skjuter solstrålar på liljorna så att de nu blommar. Jag vet det. Men ändå så värmer deras blomning mitt trasiga, såriga och vansinnigt sorgsna systerhjärta. I kväll ska jag dra in deras doft ytterligare en gång. Sen ska jag ta plats i soffan och fortsätta titta på The Killing.

Livet går vidare. Med fiktion och liljor och verklighet. Vissa kvällar liggar jag på mattan i vardagsrummet och tror att jag ska gå sönder. Andra kvällar sitter jag i soffan och ser serier och äter popcorn tills läpparna blir randiga av allt salt. Man måste få blanda upp verkligheten med fantasi. Annars blir verkligheten omöjlig att överleva.

Och tro mig. Jag vill överleva.

Jag har bara så oerhört svårt att acceptera att Tove inte fick göra just det.

/Mrs Martin, Juli 2014.

Mitt minne sviker och jag tycker dels att det är riktigt jobbigt och dels att det är riktigt skönt. Jag tar en dag i taget. Max. För tillfället går det inte att ta två. På ett sätt är det svårt eftersom det gör det nästintill omöjligt att planera saker med andra. I alla fall om det ska göras i god tid. Det finns några guldkorn som jag så gärna vill vara med om och som jag då mer än gärna gör en kraftansträngning för att planlägga i lite godare tid men i övrigt flyter jag bara omkring i nuet. Vi äter frukost, packar badväskan med lunch och åker till den strand vi för dagen känner för. Tankarna på middag tar vi medan vi ligger och plaskar i vattnet. När dagen når sen eftermiddag ägnar vi middagen dess första planerande tankar. Detta gör att vi i stort sett handlar varje dag och att middagarna intas sent. Faktiskt först vid den tidpunkt då barnen under skoldagar brukar gå och lägga sig. Det är rätt mysigt att äta sent. Vi har kvällssol på stora altanen och syrenerna silar det varma ljuset. Vi dricker kaffe i våra nya utemöbler och det är fantastiskt skönt att lägga upp fötterna i soffan och bara vara medan disken får stå.

Skönt tidsfördriv under sena sommarkvällar.

Genom åren har jag så många gånger hört att man ska leva här och nu. Vara i nuet. Inte i dåtid och inte i framtid. Man ska vara i nuet. Det är det bästa. Det mest hälsosamma. Nuet är det enda vi har och vi ska njuta av varje sekund. Så sägs det i alla fall. Visst lever jag här och nu men det är ju för att min hjärna numera tvingar mig till det. Jag har liksom inget val. Jag njuter inte av varenda sekund (särskilt inte av de stunder då jag ligger på vardagsrumsmattan och tror att livet aldrig ska bli bra igen) men rent mentalt är det faktiskt ganska skönt att bara vara. Jag liksom flyter omkring tillsammans med min familj och vi tar dagen som den kommer. Mr Martin har inga som helst problem att anpassa sig. Han har alltid varit en ”nutida kille”. En härochnumänniska. Barnen tittar lite förvånat på mig när de kvällen före frågar var vi ska åka i morgon och jag svarar att jag inte vet. Att vi inte har några planer. Att vi tar dagen som den kommer. Förvånat tittar de på mig men de håller också på att anpassa sig. Deras tidigare så ivriga och fullbokade och planeringsälskande och kalenderberoende mamma har släppt all planering och bara flyter med. Hennes hjärna tvingar henne (och övriga familjen) till det. På ett sätt tror jag att det är nyttigt för oss allihopa.

Vi åker ut i skärgården och bor hos Mr Martins syster och hennes man i deras fantastiska smultronställe till stuga. Vädret är fantastiskt. Solen gassar från en klarblå himmel. Vi åker båt, badar i havet, grillar, bastar och slappar. Alla dagar är den andra lik, vi gör inga som helst planer utan tar dagarna som de kommer. Jag och svägerskan sitter nere vid havet och pratar om min syster. Jag försöker berätta hur det är men märker att jag inte riktigt når fram. Och då slår det mig att det faktiskt inte går att nå fram. Man kan inte veta hur det är innan man själv varit med om det. Vissa saker måste man själv uppleva för att kunna förstå. Jag sitter på en strand vid havet och inser just detta. Vad jag önskar att jag varit en av dem som sluppit kunna förstå.

Sjuåringen spanar mot horisonten.

Det är en fröjd för ögat och balsam för själen att sitta på altanen och titta på sina lyckliga barn när de leker.

Jag och Mr Martin använder semestern klokt.

Vi åker hem och fortsätter semestern i sakta mak. Topparna och dalarna kommer tätare. För första gången sen min syster dog får jag uppleva att mörkret skiftar under en och samma dag. Förmiddagen är rent värdelös, eftermiddagen något mer ljus. Tidigare har sinnesväxlingarna kommit och gått med några dagars mellanrum. Nu verkar det klarna och skymma under en och samma dag. Jag gör ingen stor affär av det men tycker det känns lite tråkigt att inte vara exalterad trots att det är mitt Holland som springer efter VM-bollen just den kvällen.

Jag har inget dåligt liv men inte är det bra heller. Jag kämpar på och tar mig genom det där första året som alla talar om. I bakhuvudet surrar en av alla kommentarer som jag fått här på bloggen. Den handlade om att man ska vara försiktig med att tro att det första året är värst för alla. Kvinnan som skrev kommentaren tyckte att år nummer två nästan var värre, mest för att hon då var med medveten om allt och verkligen kunde ta in sin förlust efter det att den första årslånga chocken väl lagt sig. Jag har lagt hennes kommentar på minnet och aktar mig noga med att söka tröst i att det första året är värst. Jag vet ännu inte om det gäller för mig också. Först när år 2015 är till ända kan jag svara på det och så långt orkar jag absolut inte tänka.

Hur som helst. Det bästa som har hänt i sommar är att jag, på mammas födelsedagskalas, vågade lyfta frågan om  julen. Kan ni förstå? Mitt i varma JUNI planerar Mrs Martin julen! Det har aldrig tidigare hänt, vi brukar börja beröra den först i oktober. Hur som helst så satt jag med tårta och kaffe och hasplade ur mig att jag gruvar mig något oerhört för julen. Det var så befriande och skönt och smärtsamt avlastande när min mamma, min pappa och Mr Martin instämde helt och fullt i min klagosång. Vi alla gruvar oss för julen och det redan i juni. Och så kan vi rakt inte ha det.

Det blir en spansk jul i år. Inte en traditionell spansk utan en egenpåhittadsomvivillhadetspansk jul. Vi ska träffas tidigare än vad vi brukar, äta lunch tillsammans och sen ska jag och Mr Martin organisera lite roliga happenings. Vad det innebär mer exakt är än så länge hemligt. Sen blir det bastuhäng i vår då nybyggda relax och efter att Tomten kommit (honom behåller vi för barnens skull) blir det tapas. Vi ska skippa julmaten och äta tapas istället. Det känns som en bra plan och för första gången sen syster dog kan jag slappna av lite i tanken på julen.

På mammas födelsedag sa jag som jag känner det, nämligen att Tove tog julen med sig. Såsom jag känt till julen alltså. Den följde med henne. Ner i graven eller upp till himlen eller var hon nu än är. Hon kan få behålla den. Jag har inga som helst problem med det. Och vi kan för fan inte sitta i JUNI och gruva oss för julen! Det går inte.

Mitt i junivärmen firade vi min mammas födelsedag OCH planerade julen. Så oerhört knasigt men världen är ju å andra sidan för evigt uppochner.

Det är söndag i dag. Vi ska sola och bada och mysa och yngsta dottern ska på kalas. Sen kommer min mormor hit på middag. Jag ska laga lax och koka färskpotatis. Vi ska se fotbollsfinalen och jag ska återigen få imponeras av tyskarnas fantastiskt välorganiserade spel. I morgon är det måndag och då ska vi träffa några guldkorn. De där guldkornen som gör det värt att planera mer än en dag i taget. Sen kommer en tisdag. Jag har ingen som helst aning om vad vi ska göra på tisdag.

Den som lever får se.

/Mrs Martin, 13:e juli 2014.

Jaha. Så kom det igen då.

Mörkret. 

Redan under onsdagen hinner jag notera det. I efterhand förstår jag att det var mörkret jag kände redan då. Mr Martin frågar varför jag är så tyst, varför jag pratar så lite, jag som annars bubblar. Jag svarar som det är, att jag faktiskt inte vet. Säger att jag inte känner mig låg, att det inte är mörkt, att jag kanske är trött. Mr Martin ser på mig med sorgsna och oroliga ögon. Jag stryker honom över armen och säger att han inte behöver vara orolig. Att jag säkert bara är avslappnad. ”Det är ju en fotbollsfri dag så jag slappnar kanske av lite” skojar jag. Han säger ingenting men tittar skeptiskt på mig. Några timmar senare är det torsdag och jag konstaterar att hela min själs himmel täckts av svarta mörka moln. Det är faktiskt betydligt mörkare än på länge. Gud så jobbigt det är.

Livet rullar som bekant på ändå. Vi dammsuger och städar toaletterna. Mr Martin hämtar upp extrabordet från förrådet och jag dukar ute på altanen. Juntagänget ska komma på altanhäng hos mig. Vi är fem tjejer som träffas varannan vecka. Övriga fyra stickar, broderar och virkar. Själv dricker jag kaffe och tittar på. Vi pratar mest. Om allt och om ingenting. Vi delar verkligen livet. Det stora och det lilla. Det vardagliga och det festliga. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan mina fyra juntisar. De är både en ventil och en energipåfyllning. Trots detta känns det så bittert att just den här dagen och kvällen ska ha så tunga moln. Jag hade hoppats på en ljus afton med ett ljust inre.

Mr Martin åker till Leos lekland med barnen. Jag åker till min systers man för att vattna deras blommor. Det känns helt okej att åka dit. Jag parkerar bilen och går in. I hallen tänder jag lampan och står stilla en stund. Här levde hon. Här verkade hon. Här fostrade hon sina barn och lagade mat. Hon bakade här. Drack rosévin på den där altanen. Hon sydde gardiner. Målade trappan grå. Hon sov och var vaken här. Här andades hon. Här levde hon. Och här slutade hon andas. Här slutade hon leva.

Jag går uppför trappan. Stannar precis utanför sovrumsdörren. Står alldeles stilla och djupandas.

Du dog bakom den där dörren. 

Jag går inte in i sovrummet. Sneddar istället genom hallen och går in i min yngsta systersons rum. Det tuffa pojkrummet med USA-mattan på golvet och akvariet längst in. Sköldpaddan är en pigg liten krabat en. Direkt jag kommer in i rummet börjar han trampa vatten och titta på mig. En lång stund sitter jag på golvet och pratar med honom. Han tittar stint på mig och andas hetsigt genom sina små näsborrar. Han är rätt söt faktiskt, nästan så jag blir sugen på att klappa honom men jag låter dock bli. Släpper ner mat i akvariet och går sen in i tonåringens rum. Gud så snyggt det är med en svart säng! Undrar om det är syster som klätt den i fuskskinn? Jag måste komma ihåg att fråga systers man om det. Matar fisken som tydligen ska finnas i akvariet men som inte syns. Den ligger nog gömd under en sten någonstans. Precis som min syster ligger den under en sten. Jag får stå stilla en stund innan rummet slutar snurra.

Åker hem och byter om. Kletar lite extra smink i ansiktet och pratar för mig själv med min trilskande spotifylista. I samma sekund kliver Lisa in genom altandörren i köket och genast lättar trycket något. Kontakt. Jag lever. Nu ska vi ha trevligt.

Övriga tre anländer. Det står fyra kvinnor i mitt kök och jag tycker vansinnigt mycket om dem allihopa! Erica bjuder på fördrink. Medan jag rör mig mellan diskhon och kylen frågar Nenne hur jag mår. Jag säger att jag mår bra. Sekunden efter säger jag att nu ljög jag. Jag mår inte alls bra. Nenne tar det hela med ro, säger att det måste finnas dåliga dagar också. Återigen konstaterar jag att hon har rätt, min kloka ärliga vansinnigt omtänksamma och raktpåiga vän.

Vi äter middag ute på altanen. Dricker vin och skrattar. Hela jag skrattar. Det bara bolmar upp från magen och ut genom halsen och ända ut i fingerspetsarna. Nenne skrattar åt mig och konstaterar högt att det finns glädje också. Jag i min tur konstaterar att hon har rätt. Det finns faktiskt glädje också. Även de svarta dagarna har glädje i sig.

Fredag. Dagen i dag är nästintill nattsvart. Jag har inte haft en så svart dag sen i vintras. Jag förstår att det skett något kemiskt i min hjärna. Egentligen är jag äkta intresserad av att veta vad det är som faktiskt sker. Varför är sorg som en bergochdalbana? Varför finns det ljusa och mörka dagar? Vad är det för kemiskt i kroppen som sker och som orsakar detta? Varför kommer sorgen upp till ytan då och då medan den andra dagar ligger djupt nere på havets botten? Vad är det för kemiska substanser i min hjärna som orsakar det här? Och vad är det som orsakar att trycket till slut lättar och ljuset återigen sipprar in? Jag vet inte om det finns forskning på detta. Kanske gör det det. Jag måste googla senare när jag har en ljusare dag.

Förmågan att planera har försvunnit. Jag orkar tänka en dag i taget. Max två. Till i morgon kan jag sträcka mig men längre än så går det inte. Det är ingen idé att folk frågar mig om vi ska ses. Jag kan inte tänka. Det går inte. Det spelar ingen roll vad ni säger. Jag. Kan. Inte. Tänka. Som tur är har jag vid det här laget lärt mig att det kommer tillbaka. De kommer tillbaka. Både förmågan att planera samt viljan att ses. Jag kommer tillbaka. Mrs Martin kommer tillbaka. Vänta lite på mig bara.

Juntisarna åkte hem strax efter midnatt. Jag satte mig i soffan och andades. Blundade och andades. Solen var på väg upp igen. Jag längtar tills den stiger även inom mig.

/Mrs Martin, 4:e juli 2014.

Sen min syster dog har jag mött mer medmänsklighet än jag tidigare gjort under hela mitt 34:åriga liv. Ni är så många som slutit upp, som stöttat och som vågat visa omtanke och värme. Jag har sagt det förr och jag kommer säga det igen: Jag är er evigt tacksam!

Den där vågen av medmänsklighet startade faktiskt redan på natten den 3:e november, alltså den natt då min syster dog. Den omtanke som visades då är också en omtanke som funnits med mig under många månader, ja faktiskt under tvåhundratrettiosju dagar. Jag vill berätta om den omtanken för er. Min berättelse baseras till stor del på något jag, alldeles nyss, fått återberättat för mig av en främling.

Det är natten den 3:e november. Min systers man har hittat min syster livlös och ambulans är på väg. Min oerhört oroliga pappa (som tillsammans med min mamma är hemma hos sig) ringer till ett av stans taxibolag och ber om en taxi. Chauffören som svarar på samtalet berättar att det kommer en bil men att det är en del väntetid eftersom det är en kväll med många körningar. Min pappa säger något om att han väntar men att det gärna får gå så fort det bara kan. Chauffören hör på min pappas röst (de känner till varandra litegrann sen tidigare) att det är något allvarligt som hänt och bestämmer sig helt sonika för att låta de tidigare bokningarna vänta och istället prioritera min pappas behov av bil. Han åker därför direkt till mina föräldrars hus, ser hur de kastar sig ut genom dörren och in i bilen och kör därefter till min systers hus. Väl på plats ser chauffören att det står en ambulans utanför min systers hus. Han väljer att stå kvar och vänta på mina föräldrar som efter en ganska kort stund kommer tillbaka till bilen med mina båda syskonbarn. Sen skjutsar han hem mina ofattbart oroliga föräldrar och syskonbarn tillbaka till mina föräldrars hus.

Därefter går det många timmar innan han möter någon ur min familj igen. Det går nästan en hel natt innan vi ringer efter taxi igen. Av en ren slump hamnar vi hos samma chaufför igen. På morgonsidan skjutsar han så hem min oerhört trasiga lillebror med sambo. Han kör två upprivna, tyngda och oerhört sorgsna personer till sitt hem. Därefter återvänder han till mina föräldrars hus för att skjutsa hem mig och Mr Martin. Jag är hysterisk i bilen. Tårarna sprutar och jag tror att jag ska dö vilken sekund som helst. Den unga mannen som sitter bakom ratten börjar tala till mig med en trygg och stadig röst. Han beklagar min ofattbara sorg och säger att han förstår att jag är ohyggligt ledsen. Därefter är han den första att våga fråga vad som faktiskt har hänt. Vad hon dog av. Vad vi vet. Han är den första som vågar öppna sin omsorgsfulla famn och faktiskt möta min sorg. Han är den första som vågar ställa de där frågorna som visserligen många men långtifrån alla därefter vågat ställa. Han både frågar men orkar även lyssna. Jag gråtskriker ibland och viskar tyst ibland. Hela jag växlar i den nyss startade bergochdalbanan som jag ska sitta i under många kommande månader, om detta vet jag dock ingenting just vid tillfället. Chauffören lyssnar. Han sitter tryggt och lyssnar. Och han låter mig ösa ur mig de första värkande orden om det jag just nu upplever. Jag berättar precis som det är. Hon dog helt oväntat och vi vet inte varför. Jag säger att jag inte kommer överleva det här. Aldrig kommer jag att klara det här. Han säger att jag har fel. Att han förstår att det är vidrigt och svårt men att jag visst kommer klara det här. Han blir min första livboj att hålla i. En klippa att hålla fast i när stormen piskar som värst. En människa som vågar möta mig i mitt livs hittills största sorg. En medmänniska just när jag behöver det som mest. Han kör upp på vår uppfart och nekar Mr Martin att betala för taxiresan. Han säger att det minsta han kan göra är att skjutsa hem oss. Några pengar vill han inte ha.

Under sju månader har jag tänkt på den här unga mannen. På hur varm och trygg och omtänksam han var. På hur modig han var. Han som vågade både fråga och lyssna.

I dag, nästan åtta månader senare, har vi firat min mammas födelsedag. Det brukar vara en av sommarens absoluta höjdpunkter. Även i år blev det en trevlig födelsedag men visst är det tydligt att det saknas en familjemedlem. Det blir som tydligast när vi träffas alla. Alla utom en. Vi har ätit god mat och skojat. Skrattat och haft trevligt. Hon blev glad över presenterna och tårtan var vansinnigt god. Jag och Mr Martin stannade längst av alla. Som alltid. Vi är alltid sist iväg.

22:30 ringer vi efter en taxi. Den kommer ca tjugo minuter senare. I samma sekund som jag sätter mig i baksätet blir jag med ens varse om vem chauffören är. Jag lägger min hand på hans axel och frågar om vi har träffats tidigare. Han svarar att det har vi gjort. Jag frågar om vi möjligtvis träffades natten den 3:e november. Han svarar att det gjorde vi.

Jag kan nästan inte beskriva känslan över att möta honom igen. Jag berättar att jag tänkt så mycket på honom sen den där fasansfulla natten i november. Jag har tänkt på hans medmänsklighet och omtanke. På hur jag fick snorgråta i hans bil och ösa ur mig den första paniken som skrek inom precis hela mig. Jag berättar om hur trygg han var då och hur varm han var. Jag berättar om all medmänsklighet vi fått (och fortfarande får!) men att han faktiskt var först ut av alla. Hans medmänsklighet var den första vi mötte. Jag berättar att jag är honom evigt tacksam för det. Han blev den första att plåstra om oss. Han blev den första att blåsa på såret.

Jag ropar till min mamma som står vinkandes på bron att jag har hittat taxichauffören! Hon kommer ut på vägen och talar till honom. Med tårar i ögonen tackar hon honom för det han gjorde för oss alla den natten. Han är lika trygg nu som då. Säger att det var så lite. Vi berättar att för oss var det allt annat än lite.

Han är fortfarande en främling för mig. En främling som dock gjort ett stort avtryck i mig. Hela livet ska jag bära det med mig. Hans medmänsklighet. Jag ska gengälda den genom att erbjuda samma omtanke till någon främmande människa jag möter i framtiden. Det var så skönt att få tacka honom. Att beskriva hur mycket han betydde den natten.

Återigen kör han oss hem genom natten. Det är den 27:e juni och han kör oss hem genom sommarnatten. Jag berättar om min syster, om hennes död och om hur vi har det sen dess. Han i sin tur berättar om hur han upplevde oss den natten. Han beskriver händelseförloppet och fyller i mina minnesluckor. Han fyller även i de luckor jag inte fick uppleva, som vad mina föräldrar sa och gjorde och hur det var att skjutsa oss fram och tillbaka under vårt livs hittills tveklöst svåraste natt. Jag berättar att vi faktiskt överlevde och att vi då och då, mot alla odds, faktiskt också lever.

Han hade rätt. Den främmande, trygga och omtänksamma mannen hade rätt.

Vi överlever det här.

/Mrs Martin, 27:e juni 2014.

Det är svårt att trösta. Både sig själv och andra. Fortfarande orkar jag inte räcka ut handen mer än inom den innersta kretsen. Till den närmsta cirkeln. Familjen och de där vännerna som är familj. Ibland ens det faktiskt. Övriga, de som står i cirkel nummer två och vidare utåt, når jag inte fram till. Detta helt enkelt för att jag inte orkar sträcka handen så långt. Jag sviker lite och låter det vara så. Och det är så evinnerligt skönt att inte ens orka försöka.

Att trösta. Det är ingen enkel uppgift. En del sluter sig och vill ingen tröst ha. Andra vill ha det jag inte förmår att ge. Svårast är det med sig själv. Att trösta sig själv. För hur bär man sig själv när man själv bara vill bli buren?

Mr Martin frågar vad han kan göra. Jag svarar bara att det inte finns något han kan göra. Han tycker det är konstigt men frågar inte mer utan sätter sig bara nära. Stryker mig på foten, precis på utsidan där det är som skönast. Och tänk, det fanns tydligen något han kunde göra. Jag visste bara inte om det.  Vi ser fotboll och det går säkert 30 minuter innan jag verkligen blir intresserad. Och då är det ändå Holland som spelar. Underbara Holland som jag hoppas ska vinna hela turneringen. Heja Holland!

Om det där med att trösta sig själv. För jag har mina strategier. Betydligt fler än vad jag hade för sju månader sen. Då, när vintern var som mörkast, låg jag på mattan i vardagsrummet och grät mig till ögoninflammationer. Nu däremot både letar och finner jag helt andra strategier.

* Fotboll. Jag låter tvätten ligga och bänkar mig i soffan. Är så engagerad att jag nästan blir osams med Mr Martin. Vi håller inte alltid på samma lag, om man säger så. Vi sitter i varsitt hörn av soffan och studsar upp och ner i takt med att matchen eskalerar. Äter smörgåsar och dricker te. Ingen annan sport engagerar oss så mycket som fotboll.

* Jag rensar ogräs. Blir varm i hela hjärtat när mina doftliljor för första gången på tre år faktiskt har knoppar. Syster älskade liljor och hon var så förundrad den sommaren jag köpte och planterade ett mängd doftande rosa. Jag minns att hon stod på min uppfart och berättade att hon inte hade en aning om att de gick att odla i vårt kalla klimat. När de nu knoppar blir jag varm i hela hjärtat och just kring deras stjälkar rensar jag ogräset lite extra.

* Jag cyklar. Mil efter mil med fula hjälmen på huvudet, världens skönaste glasögon på näsan och Niklas Strömstedt i lurarna. Sadeln värker mot sittbenen och benen domnar nästan bort av mjölksyran. Pulsen mildrar trycket i mitt bröst och svetten sköljer bort lite ångest. Det är så skönt att trampa mil efter mil och kulmen nås när jag passerar mitt barndomshem i Heden och möts av en vägg av kossabajsvindar. Det doftar liv, uppväxt och barndom!

* Vi tittar på hus och nya planer tar plats i våra huvuden. Det där med boende är så viktigt för vår del, vi båda tycker mycket om att vara hemma.

* Trots vår kärlek till hemmet tittar vi på resor. Nästa år fyller min mamma jämnt och vi planerar en gemensam utlandsresa för hela familjen. Jag har fått det fantastiska uppdraget att vara reseledare. Jag som älskar att planera tackar och tar emot!

* Jag sitter med kaffe på altanen och tittar på syrenerna som blommar. Jag är så glad över våra syrener. Inte en enda är en bondsyren och jag gillar det. Inget ont om bondsyrener men vår senblommande sort är så mycket finare i färgen. För att inte tala om snöbollsbusken som gänget i Allvarliga köpte till mig efter bilolyckan för några år sen! Den är fullkomligt fantastiskt med sina stora vita bollar. Vilken blomsterprakt som ger kraft (tröst)!

* Och jag träffar vänner. Både gamla och nya. För faktiskt så har jag under de här sju månaderna hittat några nya guldkorn. Såna där som steg fram och som faktiskt inte backade igen. Även när ljuset tornade upp sig så stod de kvar. I ljuset. Med händerna utsträckta och munnar som vågar fråga. Som vågar prata. Både om min syster och om annat. Egentligen borde jag skriva tackkort och skicka till alla er som stöttat. Det skulle dock bli fler än etthundra tackkort. Jag skickar inga kort och hoppas innerligt att jag har tackat alla er som stöttat? Jag är er för evigt tacksamma. Faktiskt livet ut. Jag överlevde och lever tack vare er. För det går inte att bära sig själv när man allra helst vill bli buren. Och ni var så många som bar. Herregud vad många ni var som bar. Jag älskar er alla för det.

Min syster är död och jag kan inte göra ett enda dugg åt det. Det enda jag kan göra är att överleva och leva över det. Överleva henne. Leva efter henne. Hitta ett liv efter henne. Jag söker och finner strategier och tar dagen som den kommer. Nu längtar jag efter sol och värme så vi får bada. Jag har köpt en ny bikini (suprise, jag samlar på bikinis!) som det faktiskt går att bada i. Som alltså sitter kvar även om man dyker, står på händerna och slår kullerbyttor under vattenytan. För hur roligt är det att simma runt som en tråkig vuxen? Nää, gud bevare mig väl!

Jag tycker att livet är okej ändå. Ganska ofta är det ganska okej faktiskt. Jag tror att det kommer bli bra också och inte bara okej. Jag tycker faktiskt att det vissa stunder är riktigt bra. Som när Holland spöade övriga lag i sin grupp. Som när doftliljorna knoppas. Som när vi grillar med kompisar och sippar vin på vår altan. Som när jag och barnen ligger i studsmattan och tittar på himlen. Som när vi läser Ingrid-böckerna i sängen på kvällen. Som när jag cyklar mil efter mil och känner livet spira inom mig samtidigt som jag drar in doften av kossabajs. Som när Mr Martin stryker mig på foten och när vi tittar på resor och hus. Som när systersonen ringer och vill komma förbi. Som när mina barn lägger armarna runt min hals och säger att de älskar mig. Som när jag trycker in näsan och drar in doften av deras hår och säger att jag älskar dem tillbaka.

Det går att trösta. Både sig själv och andra. Och det går att få tröst av andra. Av allt jag har lärt mig under den resan så är nog det den viktigaste lärdomen. Att man ska ta emot hjälp. Att man ska ta emot stöd när man behöver det. Och att det faktiskt går att hjälpa sig själv. Det går att rasa och resa sig igen. Det är ofantligt svårt. Men det går. Bäst går det om man har andra omkring sig.

Det är skillnad på att överleva och på att leva. Jag befinner mig någonstans i gränslandet just nu, mittemellan att överleva och att leva. Det är så ofantligt skönt att ha kommit hit. Ytterligare en liten bit på vägen. Det är så ofantligt skönt så jag nästan inte kan beskriva det faktiskt.

/Mrs Martin, juni 2014.