Döden och barnet

Jag och min familj hade planer för den 3:e november 2013. Det var en söndag och vi skulle åka och fika hos min syster med familj. Som bekant så blev det en helt annan sorts söndag, nämligen en då vi på morgonen satte oss med barnen i soffan hemma i vårt vardagsrum och berättade att deras moster hade dött och att det därför inte skulle bli något fika i dag. Att vi aldrig mer kommer fika tillsammans med deras moster. Så blev vår söndag den 3:e november och sen dess har jag varje dag önskat att den söndagen hade blivit annorlunda.

Eftersom jag tidigare arbetat med barn har jag läst en del om barn och sorg. Råden från experterna är att svara på alla barnens frågor. Så sanningsenligt man bara kan och sen ska man vänta på nästa fråga. Man ska inte brodera ut sitt svar, inte göra det för omständigt och man ska inte ställa egna frågor. Man ska vänta in barnets egna frågor. Detta har vi gjort, Mr Martin och jag. Våra barn har frågat och vi har svarat. Så informativt som möjligt och alltid fullständigt ärligt. Vår sjuåring har gråtit ganska mycket och då pratat om moster men i övrigt har just hennes frågor varit ganska få. Vad gäller vår femåring så tog det nästan tre månader innan hon började prata spontant om sin moster. Det hela inträffade en dag på förskolan och den underbara personalen var helt förberedda och kunde bemöta hennes tankar och ord med hjälp av en bok om döden och som lästes på tu man hand tillsammans med en av favoritfröknarna. Efteråt berättade personalen för mig att de suttit och läst och pratat om moster en lång stund och att vår femåring uppträtt helt som vanligt resten av dagen. Det är ju så när man är barn. Fort in och fort ut, liksom.

Vår sjuåring tystnade ganska fort. Kanske kommer hon prata mer om moster i framtiden men just nu kommer det inga frågor. Hon nämner henne inte men lyssnar uppmärksamt och intresserat när jag berättar om hennes moster. Femåringen däremot pratar oftare och oftare om moster. Den senaste tiden har det bara eskalerat. Ibland börjar hon gråta mitt i leken och säger då att hon är så ledsen för att moster är död. Ordagrant säger hon så: ”Jag är så ledsen för att moster har dött”. Vi pratar och kramas och säger att det är vi också. Vi bekräftar henne i hennes sorg men vi frågar ingenting. Vi följer de råd jag fått lära mig. Inte sällan säger hon rakt ut att moster har dött. Jag har iakktagit henne och hon säger det oftare till andra än till mig och Mr Martin. Hon säger det egentligen bara rakt ut i luften men sneglar samtidigt på den som är i närheten. Det kan vara hennes egna kompisar eller våra. Ibland säger hon det rakt ut inne på en affär och sneglar på den som står bredvid. Mycket sällan är det någon som kommenterar hennes ord och jag förstår varför det är så. Människor vet inte vad de ska säga. Vad ska den främmande mannen vid frukten säga när en främmande femåring står en meter ner bredvid och säger att hennes moster är död? Hennes mening är nog att berätta det för den som lyssnar. Jag tror att hon söker en reaktion. Och ett forum att faktiskt få berätta i. Tänk att alla ska vi dö men alla är vi så rädda för att tala om just döden. Det är oerhört märkligt om vi väl tänker efter.

Vi gör våra barn rädda för döden. Just det har jag reflekterat mycket över det senaste halvåret. Vi säger att de kan dö om de springer ut i gatan och blir överkörda av en bil. Badar du utan armpuffar kan du drunkna och dö! Åker du slalom utan hjälm kan du ramla och dö! Eller skada dig jättejätteilla. Men du kan också dö. ”Som moster”? frågar vår femåring. ”Ja, som moster”, svarar jag. Jag vet just inte om det är en fördel att inte vara rädd för döden men jag tror faktiskt inte det. Jag tänker att människan ju ofta överlever just för att de är rädda för döden. De allra flesta kör inte bilen i 180 km i timmen för att de är rädda för böter utan för att de faktiskt är rädda om livet. De allra flesta går inte på isen när den förrädiska vårsolen värmt den för att de är rädda för att bli kalla utan för att de är rädda för att just dö. Och de allra flesta dyker inte på grunt vatten just för att de är rädda att det blir pinsamt om rumpan sticker upp ovanför vattenytan utan för att de är… just precis. Rädda för att dö.

Jag inbillar mig det i alla fall.

Hur som helst. I morse ville vår femåring inte ha frukost. Hon la sig i soffan och drog en kudde över ansiktet och både jag och Mr Martin förstod direkt vad hon tänkte på. Mr Martin satte sig bredvid henne i soffan och frågade vad som stod på och svaret kom direkt och helt väntat. ”Jag är så ledsen för att moster har dött”.

För första gången på åtta månader gav Mr Martin rent ut sagt blanka fan i experternas råd och ställde en öppnande fråga till vår femåring: ”Är det något annat du tänker på”? Och då kom det. Det där svåra som vi nu förstår att vår fina femåring funderat länge på. Med orolig röst och ett, sin ringa ålder till trots, förvånansvärt målande språk beskrev hon hur tråkigt det måste vara att vara död. Att ligga där under jorden och stenen och gräset och bara titta upp i det mörka, kalla, våta. Att inte ha någon att prata med och att bara vara ensam. Mr Martin fann sig direkt och den förklaring han gav vår femåring gör mig alldeles varm i hela bröstet.

”Moster är inte ensam under jorden. För vet du? Hon är nämligen inte där. När man dör så blir kroppen detsamma som våra kläder. Du vet ju själv hur du gör på kvällen när du ska sova? Du tar av dig alla kläder och lägger dem på en stol. Och inte har kläderna tråkigt då? De vet ju ingenting för de är ju bara kläder. Samma sak är det med mosters kropp. För när man har dött är kroppen bara kläder. De ligger under jorden och blir till jord. Moster däremot är någon annanstans. Vi vet inte var hon är men under jorden är hon inte. Moster är inte där. Hon ligger inte där. Det är ett som är säkert”.

Vår femåring funderade över detta en stund och var därefter helt med på tåget. Vi tror att hon andades ut en aning och nu är vi uppmärksamma på om tankarna kommer tillbaka. Då ska vi köra stenhårt på liknelsen med kläder. Kloka kloka kloka Mr Martin!

Experternas råd ger jag inte fem öre för längre. Barn är barn och barn är olika. Vår femåring behöver prata och bolla tankar. Vår sjuåring är tyst och säger ingenting om sin moster. Kanske behöver hon inte det. Kanske kommer hon behöva det i framtiden. Som förälder tror jag att man ska lita på sin instinkt och våga göra det man tror är rätt. Det man tror är rätt för sitt barn. Och så ska man komma ihåg att barn är olika. De sörjer på lika många olika vis som vi vuxna gör.

Om ett barn i framtiden står bredvid mig vid frukten på Ica och berättar att någon är död ska jag sätta mig på huk och fråga varför personen är död. Sen ska jag beklaga sorgen. Och så ska jag säga att jag vet hur det känns att sakna någon. Jag hoppas att mitt agerande blir så i alla fall. Jag hoppas att jag ska lyssna på min instinkt. Framförallt hoppas jag att jag ska lyssna på barnet i fråga.

Barnen och döden är ingen enkel kombination. De är liksom varandras motsatser. Så länge som möjligt vill vi  skydda dem från det svåra. För vår del är det numera en omöjlighet och då gäller det att göra det bästa man kan. Inga mer experter. Inga mer råd. Från och med nu tänker vi endast och enbart följa våra föräldrahjärtan.

/Mrs Martin, juli 2014.