Jag är mycket aktiv på sociala medier. Främst på facebook. Varje dag kikar jag in och läser vad andra skrivit. Ofta kommenterar jag också. Nästan varje dag skriver jag en statusuppdatering, antingen en rolig, en sorglig eller en sjukt onödig en. Ni vet. Jag använder facebook så där som de flesta andra facebookmissbrukare gör.
Jag har många vänner på facebook. Det gör att jag har ett nätverk där som jag uppskattar mycket. När min syster dog fick jag ofantligt mycket stöd via just facebook. Vissa av mina då skrivna statusars efterföljande kommentarer läser jag ofta. Min statusuppdatering den 3:e november, den dag min syster dog, läser jag ofta ofta. Statusen i sig skär som eld i hela mig och varje gång jag läser den tappar jag andan. Kommentarerna från alla underbara stöttepelare värmer däremot det sönderskurna.
För mig är facebook lite som ett google där jag söker åsikter mer än fakta. Förutom den där gången när jag frågade varför vattnet börjar rinna i mindre stråle i samma sekund som varmvattnet anländer i kranen så efterfrågar jag mer åsikter än fakta. Den gången då jag frågade om strålen hade min gamla klasskompis Per svaret och det var mycket intressant. Men för det mesta efterfrågar jag alltså för det mesta folks personliga tyckanden. Så var det i går när jag och Mr Martin bestämde oss för att börja se en ny serie på Netflix. Jag spanade lite på ”The walking dead” och frågade rakt ut i en statusuppdatering om serien var värd vår tid. Givetvis fick vi många svar. Några talade varmt om serien, andra sågade den vid fotknölarna. En del gav oss alternativa tips. Ett av alla dessa tips var ”The killing” och efter att ha googlat på riktiga google föll valet på den serien. Fram med popcorn och stora vattenglas och så körde vi igång. Efter tio minuter ångrade jag mig men fortsatte ändå att titta. Det är jag i efterhand glad över.
Serien handlar om två poliser som blir personligt involverade i de fall de ska lösa. I inledningen blir en ung kvinna mördad och man får sedan följa utredningen. Saken är den att man även får följa föräldrarna som förlorar sin dotter. Man får tillika följa syskonen som förlorar sin syster. Skådespelarna gör en mycket trovärdig insats och jag satt som klistrad i soffan med blicken totalt fastklistrad på Tv:n. Då och då såg jag att Mr Martin sneglade på mig men jag vågade själv inte vrida på huvudet och möta hans blick. Det enda jag kunde tänka på var att precis så där är det. Precis så där var det. Precis så där jämrade sig min mamma och pappa när Tove dog. Precis så där hålögd var min lillebror när han just fått beskedet. Precis så där satt vi på golvet, på stolar och på trappan och skakade sönder av sorg. Precis så där trasiga var vi. Precis så där trasiga är vi. Precis så där oerhört trasiga är vi.
Insikten slår mig som en blixt från en klar himmel där jag sitter helt paralyserad i soffan: Mitt känsloliv har förändrats. Det kommer dröja länge innan jag kan se den här typen av filmer, av fiktion, innan jag slutar att beröras. Förmodligen kommer jag aldrig att sluta beröras. För jag vet hur det är att förlora en familjemedlem.
Vi fortsätter titta och serien är riktigt bra. Ser ytterligare ett avsnitt och ger sen upp för den välbehövda nattsömnen. I kväll ska vi garanterat fortsätta med minst ett eller två avsnitt till. Jag ska fortsätta följa polisernas arbete och familjens sorg. Det är svårt men samtidigt så enkelt. Det är fiktion men det handlar om så mångas verklighet. Min syster blev förvisso inte mördad. Men hon dog. Och vi andra måste överleva det. Så är det ju. Det är som är fiktion i rutan är verklighet för mig. För oss.
Serien är bra. Jag tycker mycket om den. Jag är glad att mina fina vänner föreslog just den.
Nu till något helt annat. För många år sen köpte jag doftliljor till min rabatt. Samma dag kom syrran förbi hos oss och redan på uppfarten blev hon förundrad över liljorna. Jag minns att hon förvånat frågade om de verkligen skulle överleva i vårt kalla klimat och jag minns hennes haktapp när jag sa att de dessutom är perenna (återkommer varje år). Liljorna hamnade dock i en ganska skuggig rabatt och har sedan planteringsåret inte blommat någon fler gång. Varje år har de kommit upp med stora fina blad och knoppar men de har aldrig orkat hela vägen fram. Liljor var min systers favoritblommor och ni som kände henne vet att hon hade flertalet stora tatueringar på kroppen med just liljemotiv.
Jag vet att det beror på den ovanligt varma sommaren. Jag vet att det inte är min syster som sitter på ett moln och som med magiska gröna fingrar skjuter solstrålar på liljorna så att de nu blommar. Jag vet det. Men ändå så värmer deras blomning mitt trasiga, såriga och vansinnigt sorgsna systerhjärta. I kväll ska jag dra in deras doft ytterligare en gång. Sen ska jag ta plats i soffan och fortsätta titta på The Killing.
Livet går vidare. Med fiktion och liljor och verklighet. Vissa kvällar liggar jag på mattan i vardagsrummet och tror att jag ska gå sönder. Andra kvällar sitter jag i soffan och ser serier och äter popcorn tills läpparna blir randiga av allt salt. Man måste få blanda upp verkligheten med fantasi. Annars blir verkligheten omöjlig att överleva.
Och tro mig. Jag vill överleva.
Jag har bara så oerhört svårt att acceptera att Tove inte fick göra just det.
/Mrs Martin, Juli 2014.