Vi har köpt ett stycke kärlek

Inledningsvis vill jag berätta att det är Mats Engfors, Fotografic, som har tagit samtliga bilder i detta inlägg. Jag har fått lov att publicera dem i bloggen. Vill du se fler av Mats bilder är du välkommen att titta här:

facebook.com/fotographic alternativt http://fotographic.se

*********************

Huset. Nu är det verkligen vårt!

Vi börjar dock med att backa drygt tio år i tiden.

Året är 2004. Det är sommar och mycket varmt. Solen strålar från en klarblå himmel och luften står alldeles stilla. Jag och Mr Martin, då 24 respektive 28 år, cyklar längs med vattnet som delar Fagernäs och Torpgärdan i Boden. Vi är på väg till Mr Martins syster men så här drygt tio år senare minns vi inte vad vi hade planerat att göra. Förmodligen en grillkväll skulle vi tro. 

När vi svänger upp mot den stora trädgårdshandlaren stannar båda sina cyklar. Vi står utmed vattnet och tittar upp mot sluttningen. Flera hus ligger längs med vattnet men det är särskilt ett som fångar vår uppmärksamhet. Huset är vitt och ligger högst upp på en sluttande tomt. Det ligger lite i snett över tomten vilket vi båda tycker är både annorlunda och fint. Huset har en stor veranda i amerikansk stil. Framför och på sidorna om huset står täta rader av björkar. Deras blad är tysta eftersom vinden står stilla och tillsammans ramar de in det vita huset i fantastisk grönska. Länge tittar vi på huset innan Mr Martin säger meningen som vi drygt tio år senare tillsammans ska minnas: 

”Tänk om det där huset en dag blir till salu? Då ska vi försöka köpa det tycker jag”. 

Jag instämmer i min sambos önskedröm. Vi tittar på huset en liten stund till innan vi cyklar vidare. 

Därefter har många år passerat. 1o,5 år för att vara mer exakt. Vi har bott i två lägenheter varav den ena var gigantisk och med ett fantastiskt stort vardagsrum som var alldeles perfekt att gifta sig i. Vi har köpt vårt nuvarande hus vilket har passat oss perfekt. Vi har skaffat barn, studerat, bytt jobb, anlagt en trädgård (som är mycket fin om jag får säga det själv) och skaffat vänner som vi hoppas och tror kommer hänga med livet ut. Ni vet. Tio år är en ganska lång tid ändå. Man hinner mycket under den tiden.

För ungefär 3,5 år sen började vi på allvar leta efter nytt hus. Jag vet inte hur många husvisningar vi har gått på men det är många. Vi har letat hus i både Boden och Luleå samt faktiskt tittat på en del hus däremellan också. Vi har även tittat på nybyggnationer.  Smålandsvillan, Fiskarhedenvillan och Myresjöhus. Många sena kvällar har vi suttit med huskataloger och bläddrat och drömt. Vi har längtat efter en lite gammaldags stil med högt i tak och stora fönster. Drömt om stora rum med mycket yta. Jag som tycker om fart och fläkt har fantiserat om närheten till händelser, stan och andra människor. Mr Martin har drömt om storslagen utsikt med ”mycket himmel” (han är intresserad av stjärnbilder och drömmer i smyg om en stjärnkikare på en balkong). Sen tycker han mycket om himlen även dagtid, det där blåa härliga stora och vida. Jag har hela tiden drömt om ett gammalt hus. Snett och vint med krokiga rum, knarrande golv och mycket känsla. Mr Martin har varit tudelad i frågan och dels delat min dröm men även fantiserat om ett nybygge. Vi har dessutom tagit in offerter på att bygga ut vårt nuvarande hus men efter en noggrann överläggning med den bästa snickare vi vet kom vi fram till att det knappast skulle löna sig att bygga ut. Inte i den omfattningen vi önskar i alla fall.

En gång under den här tiden var vi faktiskt oerhört nära att köpa ett gammalt 20-talshus. Faktiskt så pass nära att vi hade enats om priset och fått in offerter på vad det skulle kosta att rusta huset. Den bästa snickare vi vet behövde slutligen mäta några rum och undersöka möjligheterna att dra det nya kökets rör under golvet (alltså i källartaket) och därför bokade vi en extra visning. Snickaren hade (som tur var!) med sig en rörmokare och för denna räckte det med en blick i källaren för att starkt avråda oss från att köpa huset om det så var gratis. Aldrig hade han sett så mycket friliggande asbest! Vi fick iskalla ryggrader och backade ur köpet illa kvickt. En kollega till mig stack numret till hans bror i min hand, en bror som innan pensionen arbetat som miljöinspektör. Under en drygt timmes långt telefonsamtal lärde jag mig massor om asbest, eternitplattor, risker och fördelar med gamla hus och vad man ska leta efter när man tittar på äldre objekt. Vi drack många kaffekoppar med vår kloka snickare, diskuterade fram och tillbaka om olika objekt och dess lägen. Vi hittade ytterligare ett gammalt hus med mycket himmel och knarrande golv men som luktade mögel på övervåningen. Just mögel och asbest är tvärsäkra nej för vår del. Det spelar ingen roll vad andra säger men vi har backat från alla sådana objekt och det oavsett hur förälskade vi blivit i dem.

Asbesthuset skapade en del sorg. Där vet vi att vi hade kunnat trivas mycket bra. Ungefär samma sorgliga eftersmak lämnade huset på K-vägen vars budgivning vi förlorade sommaren 2007 och som jag sörjt till och från sedan dess. Det var ett hus med stora rum, fantastisk planlösning och en trädgård med stora möjligheter. Det är ändå ett par hus som vi har kärat ner oss i, det ska vi inte sticka under stolen med. Dock så har vi aldrig varit enade i vår kärlek (förutom asbesthuset då men det var ju inte aktuellt förstås) och därför har jakten gått vidare.

Sent i december förra året satt jag som vanligt i soffan och hemnetknarkade. Helt plötsligt låg ett vitt hus överst på sidan. Ett vitt gammalt hus högst upp på en sluttande tomt, lite snett över tomten och med utsikt över vattnet. Inramat av björkar och med den stora verandan som dock nu blivit inramad av glas. Jag vrålade rakt ut, vårt hus har kommit ut nu! Mr Martin anslöt till hemnetmissbruket i soffan och hans min när han såg vilket hus jag menade var obetalbar! Inte visste jag att han har en så välstretchad haka! Jag kastade mig på telefonen och ringde mäklaren, visningen nu på söndag var tydligen en så kallas VIP-visning och lånelöfte behövdes för att få komma. Jissus amalia, paniiiiik! Hur i hela friden ska vi hinna skaffa fram ett lånelöfte innan söndag”? tänkte jag för mig själv. I dag är det ju torsdag!

Jag fann mig dock. Jag finner mig ofta och så även denna gång. Med mitt myndigaste röstläge och lite vassare ton än vanligt hör jag mig själv ställa frågan som får Mr Martin att lägga handen för munnen för att dämpa fnisset:

”Jag förstår. Innebär det att den som har tillgångar på banken inte är välkommen? Behöver jag verkligen ordna ett lånelöfte för lån jag kanske inte behöver ta”?

Vi var välkomna. Söndag 15:45. Mr Martin skrattade gott åt mitt skådespeleri. Själv skämdes jag nästan över mitt något överilade tilltag.

Söndag. Vi båda var nervösa. Tänk om huset inte alls är lika tilltalande inuti? Tänk om det är fullt i asbest och mögel? Jag hade lite handsvett när vi knackade på ytterdörren. En trevlig mäklarassistent släppte in oss och välkomnade oss till VIP-visningen av det vita huset med utsikt över vattnet. Redan i hallen tappade jag andan. I efterhand är det svårt att förklara varför. Det är en relativt vanlig hall med klinker och träväggar och en hatthylla och en skohylla och en byrå och fina fönster. Men jag var kär. Fullständigt kär. Jag var hemma! En blick på Mr Martin som läste mig som en bok. Han knuffade kärleksfullt i min axel och sa åt mig att lugna mig lite. ”Vi måste ju se resten innan vi bestämmer oss, inte sant”? Men jag visste redan. Jag visste att jag var hemma. Det här var huset som vi letat efter, jag bara visste det.

11605161

Huset!

 

 

11605176

Ett av hallens fönster

 

När vi klev in i nästa hall fick Mr Martin syn på trappan och där och då visste jag att han också var helt såld på huset. Jag såg det på hans kroppsspråk, på hans sätt att stelna till mitt i steget. Sakta vände han sig om och tittade på mig med glittrande ögon. ”Här vill jag också bo” sa han och tog min hand.

11605178

Trappan

 

Resten av visningen var som en helt vanlig visning. Vi spelade ett spel och försökte se ointresserade ut men i brösten klappade våra hjärtan så hårt. Mäklaren var mycket professionell, vi var fullt medvetna om att han såg vad vi tänkte men han lät oss vara i fred och titta på egen hand. Det andra paret ställde många frågor men vi hörde inte ett enda ord på grund av bruset i våra huvuden.

Efteråt åker vi till mina föräldrar med pizza. Vi visade bilderna på huset och försökte lägga upp en plan. Två dagar senare ringde vi till mäklaren och sa att vi ville köpa huset men att vi måste få vårt nuvarande sålt. Mäklaren var fullständigt övertygad om att vårt hus skulle bli lätt att sälja och inom loppet av ett par timmar var bollen i rullning. Vi fick vårt hus värderat, en fotograf kom och tog bilder och resten av förloppet är beskrivet i ett tidigare blogginlägg. Vid husförsäljningar finns dock klausuler som säger att köparen har rätt att ångra sig om det skulle vara så att besiktningen visar något som gör att man vill backa. Vårt kontrakts klausul gick ut vid midnatt natten till i dag. Jag kan inte med ord beskriva vilka stressiga veckor det har varit. Det är oerhört jobbigt att sälja ett hus! I går firade vi med middag på restaurang. Vi har dessutom inte ”bara” sålt huset, vi har dessutom sålt det till ett par som det känns helt rätt att lämna över huset till. Hurra hurra hurra! Vi är äntligen i mål!

Jag är fullt medveten om att det här inlägget tenderar att vara lite skrytigt. Jag är också fullt medveten om att vi har köpt vårt drömhus. Många är nog de som hade föredragit ett nybyggt eller ett enplanshus eller ett modernt med väggar raka som laser och golv som inte släpper ifrån sig minsta lilla knarr när man går över det. I våra ögon har vi dock köpt vårt absoluta drömhus. Det är gammalt med mycket känsla och riktigt smakfullt renoverat i en gammal och vacker stil. Taken är höga, köket är stort, sovrummen är fantastiskt vackra med mycket ljusinsläpp och verandan och balkongen ger mig gåshud bara jag tänker på dem. Skrytigt? Jo, kanske. Men jag har skrivit om så mycket sorg och bedrövelse att jag ärligt anser mig kunna få skryta lite också. För det finns ljus också. Det finns så mycket ljus just nu. Jag vet att man inte kan köpa lycka, vi båda vet det så väl. Trots det så känns det faktiskt som att vi har köpt oss ett stycke kärlek. En tioårig dröm blir sann. Vår dröm. Vår gemensamma dröm. Nu blir den verklighet.

I sommar flyttar vi hem.

11605150

Utsikten från verandan

 

/Mrs Martin, februari 2015.

Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

100 saker du (kanske) inte visste om min syster

1. Min syster Tove föddes lördagen den 16:e april 1977. Hennes mamma heter Agnetha och hennes pappa heter Alf.

2. Hon var (och är) äldst i en syskonskara om tre. Lillasyster (jag) heter Tina och lillebror heter Tim.

3. Tove lärde sig tidigt att läsa…

4. …. och blev med åren en fantastisk skribent.

5. Hon bloggade. Jag har ofta övervägt att länka till den men låter nog bli ändå. I alla fall för nu.

6. Hon tyckte om att klippa sitt hår buskort…

7. … och färgade det gärna så blont eller så svart som det möjligtvis bara gick.

8. Hon hade vackra naglar och pratade alltid så varmt om Kicki som ordnade dem åt henne.

9. Jag vet hemligheter om henne som ingen annan vet.

10. Hon vet hemligheter om mig som ingen annan vet.

11. Hon lärde mig både multiplikationstabellen och att läsa.

12. Än i dag har jag lite svårt för just 8 gånger 7. Varje gång jag tänker på det så tänker jag även på henne.

13. Hon tyckte om att vara hemma. Hennes hem var hennes borg.

14. Hon dog hemma.

15. Jag känner lite tröst över att hon fick dö på sin absoluta favoritplats på jorden.

16. Hon drack sitt te så svagt att jag ibland övervägde att skoja med henne och servera henne enbart varmt vatten i koppen.

17. Varje gång jag dricker mitt normalstarka te så tänker jag på henne.

18. Hon tyckte mycket om choklad.

19. Hon tyckte mycket om min mans spanska sallad.

20. Det var hon som döpte min hemmagjorda äppeldryck till ”flytande äppelpaj”. I höstas när jag kokade den gick det inte en sekund utan att hon fanns i mina tankar.

21. Själv var hon en oerhört duktig kock och bjöd bl.a på ”Berusad kyckling”, en rätt som  jag och brorsan snabbt döpte om till ”Aspackad kyckling”.

22. Hon var duktig i skolan och hade höga betyg.

23. Hon var språkbegåvad och läste flertalet språk på gymnasiet.

24. Än i dag har jag inte hört en vackrare sångröst än hennes.

25. Hon kunde sy precis vad som helst och jag minns hur avundsjuk jag var över de stora svarta vida byxorna som hon sydde i slöjden när hon gick i åk 6. Jag satt i matsalen med mina kompisar när hon och hennes kompisar kom in i likadana egensydda byxor. Jag var avundsjuk, imponerad och stolt.

26. Hon var en jäkel på att virka och under tidiga 90-talet fick jag flertalet moderna västar. De var helt unika och jag (hon) fick mycket beröm för dem.

27. Hon lärde sig aldrig att sticka.

28. Hon var vår mormors bästa vän…

29. … och satt dagligen vid vår farmors dödsbädd veckorna innan hon gick bort.

30. Hon var förtjust i blommor men inte särskilt intresserad av trädgård.

31. Favoritblommorna var vita tulpaner samt liljor.

32. Ett par meter under jord ligger hennes vältatuerade kropp. Flera av motiven är just liljor.

33. Hennes älsklingsfärg var turkos.

34. Mig veterligen hade hon under senare år ingen särskild idol men 1991 såg hon sina dåvarande storfavoriter New Kids on the Block i Globen. Jag tyckte hon var galen som ville trängas med tusentals människor för att lyssna på samma musik som hon redan hade på LP-skivor hemma i flickrummet. Dessutom kostade biljetterna en himla massa pengar!

35. Hon hade stor integritet och släppte inte vem som helst nära inpå. Jag vet att hon valde sina vänner med omsorg.

36. Hon avslutade inte sällan telefonsamtalen med den fantastiska meningen ”Älskar dig”.

37. På hennes gravsten står just precis dessa fantastiska ord. Hennes ord. Våra ord.

1454528_10152035494402346_111182418_n

38. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Jag tror inte att det någonsin kommer gå en dag utan att jag tänker på henne.

39. Hon skulle tycka att jag är knasig som har övergett iPhones. Nu hann hon dock inte få veta det.

40. När vår äldsta dotter föddes kom hon till BB redan samma dag. Än i dag är det ett av mina starkaste minnen av henne, när hon står där i dörren till sjukhuskorridoren med glädjetårarna rinnandes nedför kinderna och utan att kunna släppa vår lilla flicka med blicken.

41. Samma dag som vi namngav vår yngsta dotter, vars mellannamn är efter vår då redan bortgångna farmor, blommade min systers ena köksblomma. En blomma hon ärvt av just vår farmor.

42. Min syster tyckte, liksom min bror, om att vara barfota hemma. Än i dag har jag svårt att förstå tjusningen.

43. Hon hade ett vidrigt morgonhumör och som barn undvek jag henne under mornarna.

44. När vår morfar byggde en lyxigt avancerad trädkoja till oss lät hon mig klättra upp i den först. Jag minns känslan av att hon tyckte att jag var speciell för uppdraget.

45. Redan i tidiga tonåren förespråkade hon allas lika värde. Bland annat så tog hon kampen för homosexuellas rätt till adoption. Jag var så stolt över henne att jag hade kunnat spricka!

46. Hon tyckte mycket om julen. Julgranen var en stor favorit liksom klapparna.

47. Som barn hade hon total koll på antalet julklappar hon skulle få redan långt innan det var dags för att att dela ut dem.

48. Hon var duktig på att simma och imponerade stort i fjärilssim.

49. När hon i mellanstadiet (av i dag okänd anledning) inte fick gå på badhusdiscot grät hon i timmar tills mamma och pappa slutligen gav med sig. Jag minns att jag registrerade metoden för ett eventuellt eget framtida bruk.

50. När vi växte upp hade hon en helt unik och egen klädstil. Föreställ er en gammal fröken under typ sent 1800-tal. Jag tyckte att stilen var ganska ful men var ytterst imponerad över hon vågade gå emot strömmen. I dag förstår jag att hon var en sann inspirationskälla för mig vad gäller just den biten.

51. Som barn spenderade vi otaliga sommarlov i farmor och farfars sommarstuga. På nätterna viskade vi hemligheter i vårt gemensamma lilla sovrum.

52. Hon steg alltid upp före mig och hade både ätit frukost och borstat tänderna innan jag slutligen masade mig upp.

53. Hon tyckte inte om dill och gräslökschips medan jag älskade dill och gräslökschips.

54. Nu kan man kanske tro att punkt 53 orsakade en del konflikter men icke sa Nicke!

55. Punkt 53 resulterade i en fantastisk metod där hon valde de minst grönkryddade chipsen medan jag valde de mest grönkryddade chipsen. Några problem med att dela en påse dill och gräslökschips existerade således inte.

56. Några år innan hon gick bort köpte hon en fantastiskt fin vit sommarklänning. Än i dag ångrar jag att jag inte köpte en likadan.

57. Hon sydde oerhört fina tomtar som jag vet pryder många hedersplatser i familjens och vänners hus i juletid.

58. Vår farfar var en man med stor humor. Än i dag skrattar jag åt mina och systers internskämt om hans personliga bibel (som inte fanns mer än i vår fantasi). Det är minnen som värmer i det svåraste svåra samtidigt som jag aldrig mer kommer kunna skoja om det tillsammans med någon. Varför? För att ingen annan är hon skulle förstå det roliga.

59. I tonåren ska hon ha uttryckt en önskan om att ‘Sing me a song’ skulle spelas på hennes begravning. Det gjorde den inte men jag spelar den ofta för mig själv och tänker då på henne. Inte sällan sjunger jag med och gråter och skrattar om vartannat.

60. Ibland tror jag att hon skickar små meddelande till mig, att hon på något märkligt sätt faktiskt kommunicerar från där hon nu är var hon nu är. Hur hon kommunicerar tänker jag inte berätta men det ger mig lite tröst även om jag inte riktigt vet vad jag faktiskt ska tro.

61. Vi båda tyckte i barndomen mycket om att sova över hos mormor och morfar…

62. .. och jag minns att jag inte kunde förstå hur hon som 13-åring började föredra att istället sova över hos kompisar.

63. Hon tyckte inte om palt…

64. …. och lärde sig sent att uppskatta gravad lax.

65. Hon tyckte oerhört mycket om körsbär och jordgubbar.

66. Om någon hört hur vi i senare tonåren verbalt slaktade bidragen i Melodifestivalen hade de nog höjt på både ett, två och femton ögonbryn.

67. Ett av hennes sista handarbetsprojekt var att virka en rosa flodhäst. Än i dag undrar jag om den någonsin blev färdig samt hur den faktiskt ser ut.

68. Hon hann få uppleva att hennes äldsta son växte om henne och var uppenbart road över det.

69. Hon lyckades betydligt bättre än mig med både surdegstillverkning och surdegsbak.

70. Hon lärde sig vår farmors bull-snurr-teknik vilken hon några år senare vidarebefordrade till mig. Fantastiskt hur hon kunde lära ut den avancerade tekniken över telefon!

71. Till skillnad från mig tyckte hon om att gå i kjol och höga klackar.

72. Vi spenderade flertalet somrar filt vid filt på Björknäsbadet. Sista sommaren hade hon en blå bikini.

73. Hon tyckte mycket om att åka till IKEA. (Vem fasiken gör inte det liksom?)

74. Hon var mycket rädd för tandläkaren.

75. Hon var knasigt intresserad av att sy lapptäcken och beställde ofta tyger från USA. Jag förstod aldrig tjusningen i det hela men tyckte givetvis att de färdiga täckena var riktigt fina.

76. Jag vet förresten att hon skänkte ett och annat täcke till neonatalavdelningen på vårt närmaste sjukhus.

77. Vi delade förälskelsen till ost och kex.

78. Hon ÄLSKADE vindruvor.

79. Sista gemensamma sushilunchen är ett minne för livet. Hon skulle berätta någonting men skrattade hysteriskt upprepade gånger halvvägs in i berättelsen och fick slutligen ge upp. Än i dag undrar jag vad det var hon ville berätta.

80. Hon hade en stor förkärlek till handväskor.

81. När hon gick bort fick jag alla hennes handväskor.

82. Hon hade en stor förkärlek för skor.

83. När hon gick bort fick jag alla hennes skor.

84. Min skogarderob ser således ut att vara Carrie Bradshaws.

85. För några år sen köpte hon ett badkar som hon var mycket glad över. Ett sånt där på fötter, om ni vet hur jag menar? Min man har just föreslagit att vi ska köpa ett likadant. Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna bada i det utan att tänka på henne.

86. När våra föräldrar firade 20-årig bröllopsdag köpte min syster en kopia av mammas brudbukett från oss syskon till dem. Ingen annan hade kunnat komma på en sådan briljant idé till present!

87. Hon hade mindre fötter än mig vilket retade mig långt upp i tjugonåntingåldern.

88. Hon drömde om att äga en hund och gjorde några tappra försök men fick till slut ge efter för sin allergi.

89. Vi tyckte mycket om att gå på bokrean tillsammans. Förra året klarade jag således inte av att gå på den alls. Vi får se hur jag gör i år.

90. Många har erbjudit sig att ta hennes plats i vissa valda och särskilda sammanhang.

91. Angående föregående punkt så vet jag redan nu att ingen någonsin kommer lyckas.

92. När jag som femåring var nära att drunkna var hon den sista jag såg när jag vid några tillfällen tog mig upp ovan ytan. Jag vet att jag tänkte att ”nu dör jag”. Det gjorde jag dock inte och vi fick många kommande systraår tillsammans.

93. Hennes man är utan tvekan hennes livs stora kärlek. Otaliga timmar lyssnade jag på hennes romantiska prat om honom innan de slutligen (äntligen!) blev ett par.

94. Det hjälpte dock inte. Det romantiska pratet fortsatte ändå.

95. Aldrig har jag sett henne så lycklig som när hennes barn föddes. De var och är hennes stora enorma lycka. Och jag förstår henne så väl för finare grabbar existerar inte! Det absolut och tveklöst bästa som hon gjorde under sina 36 år på jorden var dessa två pojkar. Jag vet att hon av hela sitt hjärta instämmer i det.

 

96. Min syster föddes på en lördag.

97. Hon dog på en söndag.

98. Hennes sista statusuppdatering på facebook var denna:

14-årig bröllopsdag! Jag och maken firar med rosa bubbel och plockmat från Delikatessbutiken. Älskar dig, Jonas!

99. Vi begravde henne på en fredag.

100. Hon är för alltid värd att minnas.

9778_529818993720800_2080321429_n

/Mrs Martin, februari 2015.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

En annan typ av avsked

Det är en märklig upplevelse att sälja sitt hus. Känslan är faktiskt rentav mycket märklig. När vi bestämde oss för att ta steget gick allt i en rasande fart. Mäklaren kom hit, värderade huset, en fotograf kom och tog bilder som sen skickades till oss för påseende. Vi fick beskrivningen av vårt hus, rättade de små fel som smugit sin in och skickade tillbaka till mäklaren. Inom kort var det dags för den första ”förvisningen” och sen var bollen i rullning. Det är en lite konstig känsla att ha främlingar i sitt hem medan man själv inte är hemma.

Ytterligare en förvisning och sen var det klart. Vi hade en köpare! Det hela gick så fort och blev så rätt att vi i efterhand nästan inte förstår vad det är som har hänt. Vad händer nu? Hur gör vi nu? Hur tar man avsked? För ett avsked är det här huset värt. Det är det sannerligen värt! Under drygt sju år har vi ändå bott i det. Levt här, älskat här, vuxit här och bråkat här. Hemma. Det där vita huset på hörntomten med utsikt över den lilla sjön. Huset vars fönster lyser så varmt om vinterkvällarna. Huset vars fasad Mr Martin målade för två år sen. Huset med skorstenen som ryker varmt om kalla vinterkvällar. Huset som är vår yngstas allra första hem och vårt allas första gemensamma. Det har hänt mycket i det här huset. Upplevelserna är många. Oerhört många.

Hemma! (åtminstone för ett litet tag till)

Hemma! (åtminstone för ett litet tag till)

Det här är vårt första gemensamma hem som vi faktiskt har ägt tillsammans. Från lägenhet till hit. Det är en mäktig känsla att faktiskt äga sitt eget boende! Trappan som jag målade på egen hand. Det vita köket som stod klart så sent som för två år sen. Lekrummen på nedervåningen där vi byggt lego, lagat låtsasmat och pysslat med pärlor, glitter, snören och tejp. Bastun som efter vattenskadan fick sig en tillhörande relax men som vi knappt hunnit använda. Köket där vår äldsta dotter tog sina första stapplande steg, vardagsrummet där vi hela sommaren 2009 bar på en vrålande kolikbebis och sovrummet där vi dragit oss i morgonljuset under många lata söndagmornar. Vardagsrummet där jag druckit kaffe och läst pelargontidningar. Hallen där barnen haft disco och sjungit egenskrivna sånger framför den stora spegeln.

Uppfarten som jag sommar efter sommar fyllt med pelargoner. Altanen i söderläget som rymt fler grillmiddagar än vi kan räkna. Vardagsrummet där vi och alla vänner årligen myst ner oss i maj för att tillsammans traditionsenligt se Eurovision Song Contest. I samma vardagsrum har vi namngivit våra barn, det där vardagsrummet där fredagsmyset med film och chips är heligare än heligast. I samma vardagsrum fick jag min systers dödsbesked. I samma vardagsrum väcktes en livslång sorg som jag nu, ett och ett halvt år senare, faktiskt på allvar inser aldrig kommer gå över. I vardagsrummet som vi i fjol firade en spansk jul i. Här har det som sagt funnits glädje och sorg, liv och död.

Trädgården. Den känns onekligen svår att lämna. Alla rabatter med fantastiska perenner. Liljorna som återkommer år efter år, liljor som för övrigt var systers favoritblomma. Rosenbuskarna, de remonterande rosorna som ibland får dille och blommar en gång till i september. Syrenerna som jag och Mr Martin beskurit och som varje sommar tackar oss med nästintill heltäckande insynsskydd. Hagtornshäcken om är så tät att insyn från stora vägen är fullständigt omöjligt.

Trädgårdens hjärta dolt bakom sockerärtor.

Trädgårdens hjärta dolt bakom socker- och salladsärtor.

Växthuset. Det lilla skeva och lite trasiga växthuset. Trädgårdens hjärta! Flera av växterna ute i trädgården har startat sina liv i detta växthus. Små frön som grott under tidiga vårar och sedan vuxit till stora plantor. Vi har skördat många tomater, gurkor och paprikor i det växthuset. Örter och kryddor. Och utanför trängs röda vinbär, åkerbärshallon, vanliga hallon och rabarber. En bit bort finns gröna och röda krusbär. Ytterligare en bit bort finns svarta vinbär. Högst upp i slänten finns jordgubbar och Mr Martins enorma rosenbuske som är så vacker att jag faktiskt på allvar tappar andan varje sommar.

10458368_10152508115612346_939770121480521187_n

Mr Martins fantastiska rosenbuske.

 

Slänten där våra barn åkt stjärtlapp. Bron där jag tog ett par värkar vid vår yngstas födelse. Garaget som haft meterhöga solrosor mot sin vägg, solrosor som knappt rymdes bland alla pelargoner. Brevlådan som innehållit många kalasinbjudningar till våra barn och en och annan bröllopsinbjudan till oss vuxna.

 

 

Grillmiddag i sommarsol!

Grillmiddag i sommarsol!

I det här huset har vi firat födelsedagar och andra dagar. Vi har levt vardagar. Vi har skrattat, gråtit, njutit massor. Det är ovanligt att vi grälar men visst har det också hänt. På balkongen har vi ätit frukostar i morgonsolen, lunch och middag på den stora altanen. På baksidan har jag sommartid hängt tvätt som jag glömt ute i nattens regn.

Goda egenodlade äpplen som jag kokat egen varmkall av.

Goda egenodlade äpplen som jag kokat varmkall på.

Krokusarna som blir fler och fler för varje år. I fjol blommade de som bekant på min systers födelsedag!

Krokusarna som blir fler och fler för varje år. I fjol blommade de som bekant på min systers födelsedag!

 

 

Syrenerna har fått sig ett par omgångar vilket gör att de är oerhört höga och täta.

Genom åren har syrenerna fått sig ett par rejäla omgångar vilket gör att de nuförtiden är oerhört höga och täta.

Tillsammans har vi bott här. Vi fyra. Inom kort tar vi avsked och vandrar vidare mot nya äventyr. Till ett nytt hem.

Avsked av vårt första hus. Vårt första gemensamma hem. Det är en märklig känsla. Den är inte dålig, det är den sannerligen inte. Men den är märklig. Pirrig, förväntansfull och lite lite sorglig. Aldrig tidigare har vi så snabbt fattat ett så omfattande beslut som detta. Och aldrig har vi haft så välstädat som nu.

/Mrs Martin, på väg mot nya äventyr, februari 2015.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Det är min tur nu

Vi ska flytta. Jag återkommer till detaljer kring det i ett senare inlägg men måste ändå berätta det för att kunna berätta om det som livet består av just nu. Nämligen rensa, rensa, städa, städa, rensa, städa och åter rensa. Herregud vad mycket det är att göra med försäljningen av sitt hus! Dels alla möten med mäklaren, fotograferingar, komma ihåg datum för när renoveringar, inköp m.m gjordes. Vi gör absolut ingenting annat än att jobba, organisera det nödvändiga för familjen (matlagning, skjutsa till träningar, läxläsning och fredagsmys). I övrigt är det bara hus hus hus på schemat.

Nedervåningen var ingen match. Där har vi av förklarliga skäl redan rensat färdigt. Fint är det också. Mycket fint! Inte en enda repa finns i varken tapeter, golv eller möbler. Övervåningen är också i ordning men attans vad vi har rensat där! Kläder ur garderoberna, produkter ur badrumsskåpen, porslin och köksredskap som vi inte använder längre. Skafferiet var en historia för sig. Innan Tove dog bakade jag varje vecka olika sorters matbröd och två av hyllorna var fyllda av spännande mjölsorter, fröer, gryn och annat gott. Allt det har jag gett bort. Liksom kläderna vi inte använt under det senaste året. Vantar, mössor, skor, halsdukar och jackor. Linneskåpet med alla gardiner återstår. Jag är en hejare på att köpa nya gardiner men huset vi har köpt gör sig inte i annat än vita och grå gardiner så samtliga i färg ska jag nu rensa ut. Förutom de fina stora gröna min mamma sydde till vårt kök för några år sedan, de får följa med i flyttlasset även om vi inte kommer använda dem från början.

När jag kom till hatthyllan i hallen stannade jag vid den sista lådan. Den stora vita. Den med systers alla sjalar i. Jag har inte öppnat den på många månader men jag vet att den rymmer så många minnen. Tove hade många sjalar. Flera stycken i älsklingsfärgen turkos men även många rosa, några gröna, svarta, silverfärgade osv. Jag sätter mig på hallgolvet. Jag är ensam hemma. Ingen ser mig. Försiktigt lyfter jag på locket. Överst ligger den svagt rosa. Den hon hade den där sommardagen då det blåste ganska mycket och vi möttes upp på stan innan kvällsjobbet. Jag blir varm i hela bröstet. Hjärtat hoppar nästan över ett slag. Vad fin hon var i rosa! Jag lyfter på sjal efter sjal. Borrar in näsan i samtliga. De har sedan länge slutat dofta henne. De första veckorna doftade de av henne. Nu är doften borta, numera doftar de bara som sjalar i allmänhet gör. Ändå borrar jag in näsan och andas in tyget. Jag sitter på hallgolvet med hela ansiktet i Toves sjalar och hjärtat värker så jag nästan går sönder.

Fan jäkla helvetesskit att du gick och dog!

Och så kommer frågorna. De där frågorna som så ofta dyker upp i mitt inre. Var är hon nu? Vet hon att hon är död? Ser hon oss? Hör hon oss? Eller är det bara svart, tyst och stilla? Sover hon som i en drömlös sömn? Drömlös men för alltid evig? Kommer vi att träffas igen?

Jag viker ihop sjalarna. Ställer in kartongen i bilen och tar den med mig till jobbet. Nu står den i garderoben i mitt arbetsrum. Jag kan inte riktigt förlika mig med tanken på att en nyfiken husspekulant ska lyfta på locket och titta på Toves (mina) sjalar. Kanske rentav röra i dem. Gud förbjude.

Vi hinner inte umgås med familj och vänner. Hela vår värld kretsar kring huset, både det vi har köpt och det vi ska sälja. I lördags tog vi dock en välbehövlig och efterlängtad paus. Systers man fyllde 50 år och han ställde till med en hejdundrande fest! Vi inledde med champagne och löjrom hemma hos min bror. Mamma och pappa ordnade mysig förfest. Många skratt och mycket värme. Jag i ny knälång klänning, ovanligt mycket smink och örhängen, det sistnämnda sker kanske två gånger om året. Tillsammans gick vi mot restaurangen. Hög förväntan och uppslupen stämning. Tänk att vi alla hittade tillbaka till livsglädjen ändå! På restaurangen mötte fler gäster upp och snart satt vi kring borden. Systers man hade komponerat en fantastisk meny och förrätten var något av det godaste jag någonsin ätit. Tjusigt upplägg var det också!

 

10965401_10153055343042346_1887476470_n

Den fantastiska förrätten. Lika god som snygg!

 

Jag var toastmadame, ett uppdrag jag inte direkt gruvat mig för men ändock, det är ju ett ansvar (om än roligt!) att axla. Vi lyssande på tal, jag höll tal, Mr Martin organiserade spansk allsång och jag lyckades undvika ölen till förrätten (finns det något värre man kan dricka?). Presenterna halades fram men öppnades aldrig, efter en kort överläggning enades vi gäster om att dela ut dem under efterfesten istället. Vi satt länge och åt, personalen var fantastisk och vill man äta gott kött kan jag varmt rekommendera The Bull i Boden. Många skratt och några tårar. Vi hade oerhört trevligt och timmarna flög fram likt sekunder. När middagen nått sitt slut organiserade jag taxibilar som skulle ta alla festdeltagare till min systers mans hem. Där skulle vi äta tårta och dricka kaffe och fortsätta partajet natten lång. Fyra gäster i varje bil blev en hel hög med bilar. Jag var sist ut från resturangen och hoppade in i den sista bilen. Hurra vad bra jag klarat mitt toastmadameuppdrag, nu är det party natten lång! Efter tio minuters färd ringer min mobil, jag får leta en stund i min paljettklädda handväska innan jag hittar den. Det är min pappa. Han undrar varför de bara är tre personer i deras taxibil? Jahajamenvisst såklart. Toastmadame har sett till att alla gäster fick sin en plats i taxibilarna. Alla förutom en. Någon som kan gissa vem jag missat? Jubilaren själv. Jajamensan. Den här toastmadamen lyckades med det fantastiska konsstycket att helt enkelt slarva bort kvällens huvudperson. Hur är det möjligt liksom?! Jag avslutar samtalet och slår numret till min systers man. Javisst, han står ensam kvar utanför restaurangen och undrar vart alla taxibilar tagit vägen? Samtliga gäster är således först på plats i hans hem men utan något födelsedagsbarn att äta tårta med. Vi alla skrattar hysteriskt år saken och överväger att gömma oss för att hoppa fram och vråla SUPRISE när han anländer i en efterkommande bil men vi låter bli. Han vet ju liksom om att vi alla redan är på plats.

Vi äter tårta, dricker kaffe och annat gott. Jag har ordnat en frågesport med prisutdelning och alla gäster verkar ha trevligt. Vi skrattar och lever om och jag skänker en ursäktande tanke till grannarna. Vid halv två bryter vi upp. Jag och Mr Martin tar en taxi hem och avrundar med flingor i mjölk framför Tv:n. På söndagen vaknar jag pigg och fräsch och tänker som alltid att det är en jäkla tur att vatten är min absoluta favoritdryck. Jag vet nog att alla gäster inte lär må lika gott som vad jag gör. Skadeglädjen är den sanna glädjen eller hur var det nu?

Livet. Det finns så mycket liv också! Vi har köpt vårt absoluta drömhus, vårt hem är vansinnigt välstädat och välorganiserat. Vi har världens finaste barn, roliga och kreativa jobb, det har kommit massor med snö så nu ligger en fantastisk vårvinter med slalom framför oss och jag har fått se min systers man le under en hel kväll. Det var ett fantastiskt kalas och en mycket trevlig fest. Min onda axel har blivit betydligt bättre, tulpansäsongen har startat och jag ska bli granne med en stor trädgårdshandel. Ja. Du läste rätt. Jag ska bli granne med en stor trädgårdshandel!

Det är min tur nu. Utan att skämmas så kan jag säga att det är min tur nu. Det gäller att njuta av lyckan när den väl infinner sig. Det gäller att njuta allt man bara kan och det oavsett om den är materiell, känslomässig eller ”bara” full av icke fingersättningsbar framtidstro.

Det är min tur nu.

/Mrs Martin, februari 2015.

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Från djupet av mitt hjärta: TACK!

Underbara ni som delat vårt rop på hjälp! I morgon intervjuas vår vän tillsammans med mig i P4 Norrbotten (Sveriges Radio) och alldeles nyss ringde Metro och lyssnade på våra vänners gripande, ofattbara och helt sanna berättelse. Dessutom rasar det in tips på olika jobb och jag blir alldeles tårögd och varm när jag inser hur många det är som vill engagera sig och hjälpa.

Tänk ändå att världen faktiskt kan vara mjukare än vad den nu för tiden ofta tycks vara.

Kärlek! Tack!

/Mrs Martin, januari 2015.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Att gå vidare (men med tillfälliga avbrott)

Det är ingen hemlighet att vi letar nytt hus. Under flera år har vi, mer eller mindre aktivt, letat efter vårt nya boende. Vårt nuvarande hus är fint och så, särskilt nu när nedervåningen är helrenoverad men vi behöver ett större hus. Det är liksom inte mer än så. Och plötsligt börjar det dyka upp hus. Faktiskt flera stycken som skulle passa oss och som vi tycker om. Det är dock en smärtsam insikt som landar inombords när vi inser att vi kanske kommer flytta lite längre än vad vi inledningsvis hade tänkt. Kanske byta stadsdel rentav. Den typen av hus som vi letar finns nämligen i mycket liten utsträckning i det område vi bor i nu.

För min och Mr Martins del finns det mycket få nackdelar med det bytet. Vi får längre till jobbet och längre till familjen F, särskilt det sistnämnda tar emot men i övrigt ser vi inga hinder med att byta stadsdel. Inte för vår skull i alla fall.  Inte för oss två. Det är barnen vi oroar oss för. Och det är inte lite vi oroar oss.

För så här är det. Vi inser vikten av att ha närheten till vänner. Nära till skolan och till klasskamraterna. Samtidigt så är vi uppöveröronennöjda med barnens nuvarande förskola och skola. Båda trivs och har många vänner. Sjuåringens lärare är helt magisk, jag som själv är lärare har tidigt kunnat konstatera att hon är en helt fantastisk pedagog. Jag skulle kunna fylla ett helt blogginlägg med hennes alla styrkor. Och dessa två välfungerande verksamheter överväger vi alltså nu att överge. Det är mycket att brottas med. Ska vi riva upp barnen från en fungerande skolverksamhet och flytta dem till en annan skola? Vi vet vad vi har men inte vad vi får. Det känns som ett avgrundsdjupt hål som vi antingen kan undvika eller trilla ner i. Låter det dramatiskt? Det är det också. Jag som gick låg- och mellanstadiet i en i mina ögon icke välfungerande skola och Mr Martin som bytte skola många gånger under sin uppväxt vet vilka risker vi faktiskt spelar om. Det är smärtsamt och svårt. Samtidigt som flytten lockar. Närheten till annat. Till andra. Ett hus som vi alla trivs i. En stadsdel med andra fördelar än den vi bor i idag. Det går att ställa många plus mot många minus. Så är det ju. Men barnen. Hur gör man det absolut bästa valen för sina barn redan innan man vet vad dessa beslut kommer resultera i?

Det är fredag. Jag har precis avslutat dagens första och tillika sista lektion. Knackar på hos en klok kollega och ber om ett personligt råd. Ganska länge sitter vi och pratar och han säger precis det jag helst inte vill höra men som jag inom mig hela tiden vetat är det rätta. Vi talar om ansvar, om uppväxt och vikten av vänner. Vi talar om skolan, om kunskapskrav och om de ”mjuka värdena” (de sociala). Jag visste precis vem jag skulle fråga för att få de svar jag behövde få. På vägen ut från jobbet känner jag mig lättad och upprymd. Jag går genom stan med hög musik i lurarna och helt plötsligt utan någon som helt förvarning kommer tårarna. Jag går efter gågatan i Luleå och gråten visar ingen nåd. Jag vet inte riktigt varför jag gråter. Sorgen efter Tove blir plötsligt stor, skälvande och skavande. Den blandas med lättnaden över att ha landat i någon slags tanke angående barnens skolsituation och jag har svårt att förklara för mig själv varför jag gråter. Det är många veckor sen jag grät. Många veckor sen tårar över Tove rann nedför mina kinder.

Vid övergångsstället står en äldre kvinna på darriga ben. Tillsammans med en lika gammal man försöker hon ta sig över en snövall. Hon skjuter en rullator framför sig. Jag pulsar förbi henne och tar tag i rullatorn och säger att ”kom nu så går vi över gatan”. Kvinnan hör uppenbarligen dåligt för hennes rödmålade läppar hinner knappt sära på sig innan vrålet fyller hela Luleå centrum. ”Men tack så myyckeet! Det är ju otrooooooligt hur dåligt de snöröjer på gatorna! Man tar sig ju inte fram! Bertil, är du med Bertil? BEEEERTTTIIIIILLLL?! Kom nu Beeertiiil så går vi”! Bertil sneglar roat på mig och jag i min tur sneglar roat på hans parner. Det är helt uppenbart att hon inte märker att jag gråter och jag kan inte låta bli att le. Gråten kommer helt av sig och jag fnissar lite åt situationen. Jag känner hur ansiktet spricker upp i ett allt bredare leende medan jag drar den vrålande och tacksamma kvinnans rullator över vägen. Jag tycker om henne. Utan att känna henne så tycker jag omederbart om henne. Hon har en trött kropp men glada pigga ögon. Hon har livslust. Bertil stapplar bakom henne och ler hela tiden ett varmt leende. Vi når andra sidan vägen utan några större problem.

Jag ägnar lunchen åt att lyfta skrot. När jag efteråt står och stretchar i ett hörn kommer en till synes förvirrad och betydligt äldre man fram till maskinen bredvid mig. Den är ämnad för att göra bicepscurl i men det är uppenbart att mannen inte vet vad han ska göra. Efter att ha böjt sig fram och ingående undersökt maskinen vänder han sig till mig och frågar förvånat om det verkligen är meningen att man ska ”lägga upp benen på den där apparaten”? Den här gången behåller jag mitt största leendet inombords men känner ett sting av elakhet eftersom min första impuls är att svara:

”Ja…?”.

Som tur är har jag impulskontroll och ler istället ett svagt leende medan jag förklarar att maskinen är ämnad för armarna.

”Lägger du upp benen där kommer du nog aldrig loss igen”.

Mannen skrattar. Jag skrattar också. Sen visar jag hur man ska göra. Det känns mycket ovant, jag är verkligen ingen hejare på styrketräning. Han hade tur som undrade över en av de få maskiner jag kan. Skrattet tystnar men värmen fortsätter att sprida sig inombords. För mitt emot mig sitter en gammal man som tänker träna. En gammal man i nya fladdriga tajts (jag har inte hjärta att säga att de egentligen ska sitta tajt om de ska ha någon effekt) samt ett par glänsande nya gympaskor som matchar den nya jackan. Jag vet ingenting om honom men tänker ändå att om man är gammal (absolut en bit över 80!) och har köpt nya träningskläder samt ett gymkort så ja, då har man framtidstro. Man tror på livet. Och man tror på sig själv.

På vägen tillbaka till jobbet känns det lugnare i sinnet. Jag har också framtidstro. Jag är mamma och Mr Martin är pappa och vi kommer kunna fatta ett klokt beslut för våra barns skolgång. Vi kommer hitta drömhuset och det kanske inte ligger i vår nuvarande stadsdel men ja, då är det så. Vi klarar en flytt. Om den nu blir av, vi får kanske leta i fyra år till innan vi finner det vi söker. I såna fall överlever vi det med. Vi lever över det med.

Hur som helst. Min kollega sa till mig där vi satt i hans arbetsrum att de beslut som liksom får värka fram brukar bli de bästa. De där besluten som man inte pressar fram utan som med tiden får komma av sig själva. Genom tanke och omsorg och genom att stötas och blötas med andra. Det är faktiskt precis samma sak med sorg. Den värker man sig igenom och det måste få ta tid. Något annat sätt för att överleva svår sorg existerar nog inte. The best way out is always through. Jag vet ju det men ändå blir jag så förvånad när jag går genom Luleå centrum med tårarna trillandes utefter kinderna. Jag vet inte ens varför jag gråter. Det är blandande tårar. Tårar av lättnad, sorg, vilja och framtidstro. Tårar av trötthet, glädje och upprymdhet. Förmodligen är det en och annan tår av balans också. Frid över att ha insett faktum även om det är det faktum man från början inte ville se.

I dag är det lördag. Kaffe och städning står på schemat. Sen middag med min bror och hans svägerska. I morgon är det söndag och husvisning.

Livet går vidare. Ibland med tillfälliga avbrott. Därefter går det vidare igen.

/Mrs Martin, januari 2015.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Har bloggen spelat ut sin roll?

Helt plötsligt är det ljust. Riktigt riktigt ljust. Jag promenerar i blötsnö med fina vännen E och pratar om livet. Barnen och skolan och jobben och plugget. Mr Martin lagar smarrig gryta och vännerna stannar på middag. Vi pratar och skojar. Jag har myskläder och osminkat ansikte. Sitter i vita köket och bara njuter. Känner att verkligheten är sorglig men just för tillfället samtidigt mycket mild. Det finns så mycket gott också. Så mycket glädje. Så mycket ljus och frid.

På natten spelar jag wordfeud och slösurfar. Alla andra sover, jag tittar på stjärnor och låter tankarna vandra fritt. Tanken på att Skolverkets svar på min lärarlegitimationsansökan (vad många poäng det ordet skulle ge i wordfeud!) har kommit slår mig plötsligt och 02:15 loggar jag in på mailen. Och tänk! Beskedet har kommit och det är positivt! Jag har väntat på det här beskedet sen i mars och nu är jag alltså ÄNTLIGEN legitimerad lärare! Glädjeruset fyller hela mig där jag ligger i sängen. Jag överväger att väcka Mr Martin för att berätta men bestämmer mig ändå för att det är bäst att han får sova.

Morgonen efter firar vi med en lång frukost och en heldag i slalombacken tillsammans med systers man och barn. Medan jag står ensam högst upp i backen, redo för dagens sista åk, så slår det mig att jag för tredje gången sen Tove dog har fått uppleva ett helt dygn av lycka. Tjugofyra sköna timmar som är så där läkande som enbart sömnen tidigare var. Timmar vars innehåll både läker, stärker och helar. Jag lyckojublar just under åkets start och bryr mig inte för en sekund om paret som tittar förvånat frågande på mig.

På vägen hem från backen känner jag för att blogga men det kommer inga ord. Jag har inget behov av att skriva. Tanken på att bloggen kanske har spelat ur sin roll fladdrar förbi i mitt sinne. Är det så? Har jag tappat mitt behov av att skriva?

 

10912851_10152971804337346_1157405376_n

Toppen av stora backen i Klinten.

 

Vi slöar på kvällarna. Ser Walking Dead och jag kommer på mig själv med att spana efter zombies när jag går promenader i vintermörkret. Så oerhört fånigt av mig! Systers yngsta kommer till oss och äter tacos, i skrivande stund sitter han med mina barn i soffan och diskuterar innehållet i surfplattornas oändliga värld. Jag känner mig varm, rik och på gränsen till lycklig. Lite seg efter att ha läst en hel dag, sittandes i soffan medan barnen lekt med kompisar på nedervåningen.

Läsa bok. Det är ett tydligt steg i mitt systerlösa liv. Ett steg i rätt riktning alltså. Innan Tove dog läste jag ofta och mycket. Den 3:e november i fjol slutade jag med det. Jag har vid några tillfällen försökt, såsom under vår Thailandsresa i vintras samt i somras när vi var barnfria en långhelg, men det har inte gått. Jag har inte kunnat fokusera på orden, ännu mindre kunna ta till mig vad författaren uttrycker och menar. Men nu går det. Helt plötsligt går det och jag sitter som klistrad med Keplers ‘Stalkers’ i soffan. Jag kommer på att jag har en hög böcker som jag fick av Åsa just för att ta med mig till Thailand och jag ler inombords när jag tänker att den högen nu även ska få följa med till Grekland. Snacka om beresta böcker!

10888179_10152971804387346_177094605_n

Myshäng i soffan!

 

Bloggen. Jag köpte faktiskt domänen hela elva månader innan Tove dog. Jag skrev dock inte ett enda ord. Varför? För att jag inte visste vad jag skulle skriva om och framförallt för att jag inte hade något behov av att skriva. Sen somnade hon för att aldrig vakna mer och behovet blev så stort att jag vissa dagar inte har fungerat som människan förrän jag fått orden ur mig. Fem inlägg är så känsliga och utlämnande att de än så länge bara ligger på min hårddisk. Övriga etthundranio inlägg är som bekant publicerade.

Bloggen har inte bara betytt mycket för mig personligen. Jag vet att den har betytt mycket även för andra. Varför vet jag dock inte riktigt, jag kan bara gissa om det. Dels tror jag att sorg förenar. Sorg är svårt att både ta till sig och svårt att förstå och jag vet att många som sörjer har behov av att möta andra i sorg. För mig har det betytt mycket att komma i kontakt med andra som befinner sig i liknande situationer. En del av er som skrivit till mig har själva förlorat syskon. Andra har förlorat sin partner och/eller sina barn. En del har förlorat föräldrar. Några väntar på att förlora. Jag kan inte med ord beskriva hur smärtsamt det är att läsa era mail och hur svårt det är att finna orden när jag svarar er. Samtidigt är det lika svårt att beskriva vad ni faktiskt betyder för mig. Hur mycket era mail har betytt och fortfarande betyder. Hur nära inpå ni både kommer och släpper in. Sorg förenar, detta även om vi alla allra helst givetvis såklart helst skulle vilja vara utan den.

Andra säger att de läser bloggen för att veta var jag är nu. Hur jag har det. Hur jag vill ha det. Veta hur landet ligger och vad som händer. Det värmer att veta det. Att ni läser bloggen för att läsa mig. Ni behöver inte ens säga att ni läser, jag ser er i besöksräknaren.

Andra läser för att de är nyfikna. För att döden är spännande, skrämmande och fascinerande. Jag håller med om det. Jag var också undrande och lite så där hemligt nyfiken på sorg innan Tove dog. Det låter säkert illa men så var det och jag tror att det är fullständigt naturligt. Alla ska vi ju möta döden så det är ju inte konstigt om vi funderar över den. Jag har läst många texter om sorg sedan innan. Bloggar, artiklar och inlägg på olika forum. Varför jag läste? För det är en naturlig del av livet. Både död och nyfikenhet är naturligt trots att vi kanske skäms för att erkänna det. Naturligt och svårt. Skrämmande. Och genom att möta det svåra i livet blir det kanske lite lite lättare att hantera det när det svåra sedan väl inträffar. När jag var fjorton år såg jag filmen ‘In bed with Madonna’. Säga vad man vill om filmen i sig men jag minns särskilt en scen där Madonna berättar att hon tänkt mycket på döden, sorg och för eviga farväl redan innan de inträffar. På så sätt är hon förberedd och kan tackla det svåra lite lite bättre. Jag vet inte om det är sant och det spelar inte heller någon roll. Det som spelar roll är att hon berör döden som en oundviklig del av livet. För min del, när jag hör det, blir det som ett slags plåster på mitt sårigaste såra att veta att andra genomlider samma sak som jag. Samma sorg. Samma rädslor. Samma plåga. För om andra kan överleva så måste ju även jag kunna. Om andra kan leva så kan nog även jag.

När så en diakon från Svenska kyrkan mailar mig och frågar om hon får använda mitt blogginlägg som heter ”Tretton råd…” till sin sorgegrupp inser jag att bloggen betyder något även för andra. Det finns andra som behöver läsa om sorg. Om min sorg och om sorg i stort. Och vi är många som sörjer. Ack så smärtsamt vad många vi är som sörjer. Som bär på evig sorg som vi aldrig kan bli av med men som vi på något sätt tillsammans i gemenskap kanske kan tackla lite lättare ändå.

Hur som helst. I förrgår fick jag min legitimation. I går åkte jag slalom. I dag har jag således träningsvärk i lår och vader, jag ska äta tacos och se film med mina barn och min systers yngsta son. I morgon ska vi åka slalom igen. Det går bra nu. Just nu går det bra. Och just nu är behovet att skriva relativt litet. Jag har liksom fullt upp med annat. Som t.ex. att läsa Keplers senaste bok. Den första boken som jag orkat läsa på drygt 14 månader.

Jag mår bra nu. Just nu mår jag riktigt bra.

/Mrs Martin, januari 2014.

10921824_10152971804437346_1934999110_n

Så ser en nylegitimerad och lycklig danslärare ut!

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

Feliz Navidad

Julen kom och julen gick. Julen. Den andra utan Tove.

23:e december blev inte i närheten så stressig som vi hade trott. Vi öste på här hemma under ett par timmar och åkte sen till svägerskan med familj. God sallad och kycklingspett, några timmar i deras stora vardagsrumssoffa med fötterna i Mr Martins knä. Ingen julstämning men dock ett avslappnat sinne. Lugnt och skönt.

Julaftonsmorgon. Jag fick en spikmatta (som jag önskat mig) samt Efva Attlings halsband ‘Kärleksknuten’ (som jag varken önskat eller förväntat mig). Blev mycket överraskad och minst lika glad. Han är allt bra ändå, den där halvspanjoren som jag delar livet med. Barnen öppnar ett par klappar och vi dricker kaffe sittandes i soffan. Ute är vitt, ljust och lite kallt. Mr Martin och barnen går ned på nedervåningen medan jag står kvar på vardagsrumsmattan och tittar ut på det svaga vinterljuset. Pratar lite med Tove, önskar henne en God Jul och känner hur halsen snörs åt. Fan också. Nu kommer den. Sorgen! Försöker skaka mig av det svarta och lyckas faktiskt rätt bra. Tar med mig en kopp kaffe till badrummet, duschar varmt och länge. Kaffet har hunnit svalna när jag väl lindar in mig i ett badlakan. Skriver lite med D som jag mött via bloggen. Han har också svåra jular och skriver att den där glasbubblan man levde i när man var liten nog aldrig kan bli hel igen efter att en gång väl ha spruckit. Jag förstår att han har rätt i det och lite släpper pressen. Glasbubblan kan aldrig bli riktigt hel igen, det är ingen idé att jag sätter ribban för högt. Och med de orden slappnar jag av ytterligare lite till.

Julafton blir betydligt bättre än fjolårets. Familjen anländer, alla förutom jag och Mr Martin tittar på Kalle Anka (vi fixar i köket) och därefter äter vi tapas. Herregud så gott! Nio rätter var dock överdrivet många, nästa gång ska vi ”bara” göra fem. Det blir för mycket att smaka på och när man kom till sjätte rätten var man liksom redan mätt. Julklappsbingo och därefter julklappsspelet. Roligt och lite hetsande, alla ville vi ha grillbesticken från Weber! Mr Martin blev den lyckliga vinnaren så nu blir det grillat hela vintern skulle jag tro. Vi äter god efterrätt som min mormor har bakat och sen spelar vi spel in på småtimmarna. Vi har mycket trevligt och skrattar mycket. När jag mot morgonsidan kryper ner i sängen är jag glad över en fin julafton, nöjd över att den blev lättare än fjolårets samt lättad över att den äntligen är över.

10411719_10152931371187346_3122381380531158047_n

Ett axplock av all tapas.

På juldagen grillar vi hos fina vänner och på annandagen äter vi smarrig trerättersmiddag hos mamma och pappa. När annandagen tar slut vid midnatt inser jag att jag gillar julen ändå. Åtminstone i dess nya tappning. Men jag saknar Tove så hjärtat värker. Herregud vad det värker.

Julen 2014. Det finns inte så mycket mer att säga än att den blev bra (klart bättre än i fjol) samt att julstämningen åtminstone för min del förmodligen är död för alltid. Men det gick bra. Jag firade jul ändå. Det kändes som en lite lyxigare middagsbjudning med tomteinslag och extra förväntansfulla barn. Jag vill inte sluta fira jul men att fira den på traditionellt vis är nog över för min del. Vi får se hur jag känner inför nästa års jul. Fira vill jag. Men det blir aldrig som förr. Glasbubblan är som sagt för alltid trasig.

Jag hoppas att ni alla hade en bra, fin och skön jul och det oavsett hur ni valde att fira, eller inte fira, den.

/Mrs Martin, december 2014.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Sanningen om julen

Så kom den då. Den andra julen utan Tove. Jag och Mr Martin har fattat taktpinnen och organiserar som redan sagt ett annorlunda firande. Vi får se var vi landar och hur det blir. Oavsett så är det tjugofyra timmar som ska passera och därefter är det över, åtminstone om det är julafton vi fokuserar på. Just i dag längtar jag dock inte till att det ska vara över. Just i dag ser jag utan tvekan fram emot julafton.

Ganska snart efter Toves död blev jag från flera håll omtänksamt varnad för att särskilt jularna kunde komma att bli svåra. Utan tvekan kan jag hålla med om just det. Julen är så maxad på något sätt, så oerhört fylld av barndomsminnen, förväntningar och tradition. Jag tror att det är det som gör den så svår. Den där hårt rotade traditionen som säger att alla ska träffas och vara med (för vår del kan ju inte alla vara med längre), vara lyckliga och glada och förväntansfulla och finklädda och på sina allra bästa humör. Djupt djupt rotad är traditionen och just därför skapar den så svåra sår i sorgen. Julafton. De där tjugofyra timmarna den 24:e december varje år.

Så varför firar vi jul egentligen? Jag pratar inte om ursprungsorsaken nu, Jesus eller hedniska traditioner och allt det där. Jag pratar om mina egna personliga orsaker till att fira jul. Varför firar jag och min familj jul? Jag kan givetvis inte svara för alla men jag kan svara för mig själv.

Först och främst så firar jag för mina barns skull. Det är något alldeles magiskt att följa dem under december månad. Förväntningarna, önskelistorna, deras glädjerus när vi klär granen, bygger pepparkakshus och lindar in buskarna ute i trädgården med långa ljusslingor. Numera har jag dock hela tiden ett svagt grått moln över mitt sinne som ifrågasätter om jag verkligen vill rota julen lika djupt i mina flickor som vad den är rotad i mig. Gör jag dem en björntjänst egentligen? Vad händer den dag de befinner sig i svår sorg och julen (med mycket mera) för alltid är trasig? När tanken fått passera ett varv eller två inser jag givetvis att det inte går att leva så. Man kan inte leva som om livet ska gå sönder. För vad skulle det bli för liv egentligen? Så jag enas med mig själv liksom lite på halva vägen och behåller några traditioner men luckrar upp ett par andra. Julmaten är ett exempel, den är struken från traditionen. Liksom en del andra saker. Och hela tiden leker jag med tanken på att något år åka utomlands. Förutsatt att jag får resten av familjen med mig förstås. Hela familjen. Vi får se hur det blir med den saken.

Många säger att julen handlar om att vara tillsammans. Och visst är det så men det är ändå inte den enda sanningen, åtminstone inte för min del. För tillsammans kan vi vara precis vilken dag som helst. Vi träffas ofta och äter middagar och myser. Vi är inte utspridda över vårt avlånga land utan bor riktigt nära varandra vilket gör att vi sammanstrålar många gånger varje år. Ibland faktiskt flera gånger i månaden. Så visst, för mig innebär julen att vi träffas och myser och äter god mat och skrattar och pratar och jag tycker givetvis att det är oerhört trevligt! Jag vill absolut inte vara utan det. Men vår sammankomst är liksom inte huvudorsaken till att jag firar jul. Jag skulle ljuga om jag påstod det. Hade jag och Mr Martin inte haft familjen så hade vi ju firat jul ändå. För att det är en tradition och för att vi vill föra den vidare. Det är en tradition vi båda tycker om. Oavsett vi är två, fyra, tio eller tjugotvå som firar tillsammans.  Bäst är den dock när alla är med. Givetvis såklart.

Missförstå mig rätt. I år ser jag fram emot julen, det gör jag sannerligen. Men det är inte årets händelse och det är inte vår familjs enda chans att samlas tillsammans och umgås. Min mamma har helt rätt när hon säger att det bara är tjugofyra timmar som är så uppsjåsade av samhället och av oss och av alla andra. Det där oket gör man dock bäst i att släppa. Och att släppa ok är klokt att göra när man är i just  sorg. För mig är det faktiskt absolut nödvändigt. Om jag ska se på julen som årets händelse för min familj så går jag ta mig fasiken under. För hur firar man årets händelse utan den syster som alltid varit med? Jag varken vill eller tänker fira en enda traditionell jul utan Tove. Så känns det just nu i alla fall.

Lördag för ca tjugo timmar sedan. Jag står inne i en affär och väntar på Mr Martin som ska betala två julklappar. Plötsligt kommer mamma och pappas goda vänner in i butiken och vi hejar och kramas och skojar lite om den hektiska julhandeln. De om några vet precis vad vi går igenom då de för många år sedan förlorade sin dotter i cancer. De har samma sorts sår som vi och har hela tiden följt vår resa på nära håll. Det är alltid befriande att möta människor som man kan prata fritt om sorg med men särskilt befriande är det ändå att möta de som faktiskt vet precis vad vi går igenom. Där vi står i butiken berättar de för mig att mamma och pappa såklart har berättat om vår kommande annorlunda jul. Jag säger rakt ut som det är, att julen såsom den var dog tillsammans med Tove. De ryggar inte en millimeter för min känsla men berättar att de faktiskt nu, nästan tjugo år efter sin dotters död, faktiskt ska fira en traditionell jul. Deras dotter tyckte mycket om julen och mamman berättar för mig att det känns som om det traditionella julfirandet nästan blir som en hyllning till dottern. Hela världen svajar till och jag får svälja hårt för att inte börja gråta. Deras ord är för mig lika vackra som främmande. Vad jag längtar tills vi också kommer känna så! Det känns lika lockande som fullständigt omöjligt och än en gång blir jag varse om att sorgen förändras genom året. Jag säger inte att vi på något sätt har det svårare än dem. Jag säger bara att vi har det annorlunda just precis nu.

Julafton. Tjugofyra timmar som sagt. Just i dag ser jag fram emot dessa timmar. Jag ser fram emot julaftonsmorgon tillsammans med Mr Martin och våra barn. Jag ser fram emot den spanska tomten, julklapparna, tapas, julklappsbingo och en annan aktivitet som är hemlig och som jag inte kan skriva om här eftersom våra julaftonsgäster läser min blogg. Jag ser fram emot att vi alla (nåja) ska träffas och fira jul ihop. En annorlunda jul. Jag hoppas att gästerna vill spela spel för vi ska köpa ett nytt som är riktigt riktigt roligt. Jag ser fram emot att vara tillsammans eftersom jag tycker om när vi är tillsammans och jag ser fram emot att se på julen med något mer avslappnade ögon och inte som årets viktigaste händelse. Och jag ser fram emot att faktiskt få revansch för förra årets julafton som var så genomvidrig att jag vill gråta högt bara jag tänker på den.

 

Min sorg har öppnat vägar till andras sorg. Jag har fått kontakt med andra och kommit nära. Andra har kommit nära mig. Samtidigt som jag förbereder mig för min andra jul utan Tove tänker jag mycket på familjen F som ska fira sin första jul utan en älskad son och bror. Jag tänker på T med familj som ska fira sin första jul utan en älskad bror och svåger. Jag vet hur svårt ni har det. Jag vet precis vad ni har framför er. För mig handlade första julen om att överleva och jag ska vara ärlig nu. Det var faktiskt knappt att det ens gick att överleva. Jag andades mig igenom tjugofyra fruktansvärda timmar och drog en lättnadens suck när julafton var över. När dessutom annandagen var över grät jag nästan av lycka. Jag hoppas givetvis att ni får en mildare jul än vår första. Det jag försöker säga är att den går att ta sig igenom och att åtminstone min upplevelse är att det blir bättre när man kommer till varv nummer två. Andra året är lättare än det första. Så känner i alla fall jag.

I år satsar jag utan att överdriva på att leva. Överleva vet jag att jag kommer göra, det gjorde jag ju redan i fjol. I år avancerar jag och provar att leva genom en jul. Just i dag känns det onekligen som att det kommer att gå. Just i dag känns det ljust och förhoppningsfullt.

Julen. Den där maxade uppblåsta och av förväntningar spränguppfyllda helgen. Den firar jag inte bara för att träffa min familj. Jag firar den för att den är så djupt rotad som tradition och för att jag faktiskt vill föra den vidare till mina egna barn. Jag vill föra den vidare till min systers barn. Men traditionen i sig är jag på väg att göra om. Omforma. Förändra. Anpassa.

Anpassa.

Det är egentligen det som sorg handlar om. Det handlar om att anpassa sig. Antingen gör man just det eller så går man under. Och det sistnämnda känns inte som ett alternativ för min del. Jag hade inte velat att Tove gick under om jag dog och jag vill sannerligen inte gå under för att hon dog. Hon hade inte heller velat det. Hon hade inte velat att någon av oss gick under. Jag vet det.

Så vi firar jul. En annorlunda jul. Och kanske kanske om jag verkligen känner efter så känns det lite som en hyllning till henne.

/Mrs Martin, 21:a december 2014.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vi far illa nu

För första gången sen jag startade den här bloggen känner jag ett brinnande behov av att skriva men utan att på förväg veta vad jag ska skriva om. Det skriker i mitt huvud, hela hjärnan liksom brinner och jag vet att orden är vägen ut ur det svåra. Frågan är om det går att få ner ett konstruktivt inlägg när jag känner mig så pass ofokuserad som jag gör eller om det mest bara blir rörigt och osammanhängande? Vi får väl se.

Det politiska läget är en av orsakerna till att mitt huvud brinner. Under de senaste fem dagarna har det gått upp för mig och Mr Martin att Sverigedemokraterna nu faktiskt på allvar börjar visa sin sanna politiska agenda i dagsljus. Först ut är Kent Ekeroth med sin motion om särbehandling pga ursprung. Utan att överdriva kan jag lova er att det känns som om marken under våra fötter rasar. Sedan i fredags har vi här hemma nästan inte pratat om något annat än det nuvarande politiska läget. Det är främst två punkter vi till absolut huvuddel ägnat samtalen åt:

1. Nu har vi ett parti i Sveriges riksdag som öppet och ärligt förespråkar och jobbar för att människor ska särbehandlas pga deras och/eller deras föräldrars ursprung. Den parametern, alltså ursprunget, är ensam orsak till en föreslagen särbehandling i form av en registrering. Ekeroth som skrivit motionen är mycket tydlig på den punkten och han får stöd av sitt parti. Sverigedemokraterna föreslår blodsband som orsak till särbehandling. Detta i kombination med att de faktiskt sitter i Sveriges riksdag gör att hela situationen känns på gränsen till ohållbar. Vi inser att det är nu det händer. Nu börjar det. Historien upprepar sig.  Mr Martin är en av dessa som alltså föreslås ska särbehandlas vid behov. Alltså vid Sverigedemokraternas behov och enbart då pga hans blodsband. Hans pappa är spansk och det räcker för Ekeroth och hans partikamrater. För första gången på många år ser jag i min mans ansiktsuttryck att han är oerhört kränkt. Vi kan nästan inte hantera situationen pga den ilska vi känner. Ilska och sorg och utsatthet.

2. Vi har människor i vår närhet som stödjer Sverigedemokraterna. Som röstar på Sverigedemokraterna. Som tycker att det är ett bra och viktigt parti med bra och viktiga frågor. Där vi sitter i soffan på fredagskvällen går det upp för oss att dessa människors röster på Sverigedemokraterna också är en direkt röst på att Mr Martin ska särbehandlas. Och handen på hjärtat nu, vad är det för vänner som förespråkar att man ska särbehandlas pga sina blodsband? Vi får nästan svårt att andas där vi sitter i soffan. Hela världen känns sårbar och ytlig. Men vi andas och håller hårt i de som värderar oss båda (även Mr Martin) för de vi är och inte för var vi kommer ifrån. Resten känner vi hur de bokstavligt talat glider oss ur händerna. Tillsammans vänder vi ryggen mot redan stängda dörrar. Mr Martin och jag.

* * *

Julen närmar sig och jag vet inte riktigt vad jag tycker om den saken. Det är omöjligt att utvärdera något man ännu inte upplevt. Förra årets jul var fullkomligt vidrig och redan i somras kom vi i familjen överens om att fira jul på ett nytt sätt. Detta ska vi också göra och jag ser fram emot att träffas och fira vår nya omgjorda jul men samtidigt gruvar jag mig något oerhört för hur den ska bli. För tänk om vi inte lyckas? Tänk om vi går igenom isen och inte tar oss upp igen? Herregud. Vad ska vi då ta oss till?! Jag lockas av tanken på att fira jul utomlands och nämner det för en vän under en gemensam frukost. Tillsammans kommer vi ganska fort fram till att jag firar jul för att mina barn ska få jular. Mina barn har rätt att fira lyckliga jular oavsett om deras moster är död eller inte. Det blir som ett litet plåster på min såriga själ, den där klokskapen som vännen och jag kommer fram till. Kan jag ta mig samman och fira jul för mina barns skull? Svar ja. Det kan jag. Men jag vill även ta mig samman och fira jul för min övriga familjs skull! Det handlar inte bara om mina barn. Det handlar även om min övriga familj. Och det handlar om mig.  För vi har haft så många bra jular tillsammans och jag vill få många fler bra jular tillsammans. Jag hoppas så innerligt att vi ska lyckas med just det, att vi ska lyckas få en bättre jul än den som var i fjol.

Om en vecka får vi veta hur det gick. Om en vecka kan vi utvärdera.

* * *

Vi och våra goda vänner från Pakistan ser på nyheterna hur talibanerna gått in i en skola i våra vänners hemstad och där inne skjutit ihjäl många elever och flera lärare. Våra vänner förlorar tre familjemedlemmar, den yngsta bara 10 år, och sorgen är faktiskt för stor för att kunna ta in. Jag skakar och vet inte vad jag ska säga. För första gången på över ett år vet jag inte hur jag ska bemöta andra människas sorg. Dels är det svårt att förmedla sig på engelska och dels är sorgen så omfattande och fruktansvärd. Andra människor har bestämt att våra vänners unga familjemedlemmar inte ska få leva längre. Världen känns mörk och svår. På kvällen talar jag med Tove. Jag gör det rakt ut i vintermörkret och försöker få någon slags rätsida på all sorg men det går inte. Den natten har jag svårt för att somna och jag känner hur mörkret utomhus sprider sig i mitt inre.

 

Men som alltid så finns det ljus också. Hotellfrukost med fina vänner, en bihåleinflammation som efter två dagars medicinering faktiskt lättar en aning och fantastiska familjemedlemmar och vänner som ser fram emot jul och nyår tillsammans med oss. Om fem dagar kommer ljuset åter. Snart kommer det snö så vi kan åka slalom och efter nyår är det dags att börja så chilifrön. Ser ni att det finns ljus också? Trots oerhörda sorger och en syster som ligger fyra meter under jord och en jul som kanske aldrig går att få lycklig igen så finns det ändå ljus. Det är bara så tungt att dess strimmor är så förbaskat tunna just nu. Jag hoppas att det vänder efter några promenader, ett par tidiga kvällar och en och annan myskväll med vänner och familj. Och vänder det inte förr så vänder det alltid senare. Tretton månader efter Toves död är det nog det enda jag säkert vet.

Vänder gör det alltid.

/Mrs Martin, december 2014.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer