Det är en märklig upplevelse att sälja sitt hus. Känslan är faktiskt rentav mycket märklig. När vi bestämde oss för att ta steget gick allt i en rasande fart. Mäklaren kom hit, värderade huset, en fotograf kom och tog bilder som sen skickades till oss för påseende. Vi fick beskrivningen av vårt hus, rättade de små fel som smugit sin in och skickade tillbaka till mäklaren. Inom kort var det dags för den första ”förvisningen” och sen var bollen i rullning. Det är en lite konstig känsla att ha främlingar i sitt hem medan man själv inte är hemma.
Ytterligare en förvisning och sen var det klart. Vi hade en köpare! Det hela gick så fort och blev så rätt att vi i efterhand nästan inte förstår vad det är som har hänt. Vad händer nu? Hur gör vi nu? Hur tar man avsked? För ett avsked är det här huset värt. Det är det sannerligen värt! Under drygt sju år har vi ändå bott i det. Levt här, älskat här, vuxit här och bråkat här. Hemma. Det där vita huset på hörntomten med utsikt över den lilla sjön. Huset vars fönster lyser så varmt om vinterkvällarna. Huset vars fasad Mr Martin målade för två år sen. Huset med skorstenen som ryker varmt om kalla vinterkvällar. Huset som är vår yngstas allra första hem och vårt allas första gemensamma. Det har hänt mycket i det här huset. Upplevelserna är många. Oerhört många.
Hemma! (åtminstone för ett litet tag till)
Det här är vårt första gemensamma hem som vi faktiskt har ägt tillsammans. Från lägenhet till hit. Det är en mäktig känsla att faktiskt äga sitt eget boende! Trappan som jag målade på egen hand. Det vita köket som stod klart så sent som för två år sen. Lekrummen på nedervåningen där vi byggt lego, lagat låtsasmat och pysslat med pärlor, glitter, snören och tejp. Bastun som efter vattenskadan fick sig en tillhörande relax men som vi knappt hunnit använda. Köket där vår äldsta dotter tog sina första stapplande steg, vardagsrummet där vi hela sommaren 2009 bar på en vrålande kolikbebis och sovrummet där vi dragit oss i morgonljuset under många lata söndagmornar. Vardagsrummet där jag druckit kaffe och läst pelargontidningar. Hallen där barnen haft disco och sjungit egenskrivna sånger framför den stora spegeln.
Uppfarten som jag sommar efter sommar fyllt med pelargoner. Altanen i söderläget som rymt fler grillmiddagar än vi kan räkna. Vardagsrummet där vi och alla vänner årligen myst ner oss i maj för att tillsammans traditionsenligt se Eurovision Song Contest. I samma vardagsrum har vi namngivit våra barn, det där vardagsrummet där fredagsmyset med film och chips är heligare än heligast. I samma vardagsrum fick jag min systers dödsbesked. I samma vardagsrum väcktes en livslång sorg som jag nu, ett och ett halvt år senare, faktiskt på allvar inser aldrig kommer gå över. I vardagsrummet som vi i fjol firade en spansk jul i. Här har det som sagt funnits glädje och sorg, liv och död.
Trädgården. Den känns onekligen svår att lämna. Alla rabatter med fantastiska perenner. Liljorna som återkommer år efter år, liljor som för övrigt var systers favoritblomma. Rosenbuskarna, de remonterande rosorna som ibland får dille och blommar en gång till i september. Syrenerna som jag och Mr Martin beskurit och som varje sommar tackar oss med nästintill heltäckande insynsskydd. Hagtornshäcken om är så tät att insyn från stora vägen är fullständigt omöjligt.
Trädgårdens hjärta dolt bakom socker- och salladsärtor.
Växthuset. Det lilla skeva och lite trasiga växthuset. Trädgårdens hjärta! Flera av växterna ute i trädgården har startat sina liv i detta växthus. Små frön som grott under tidiga vårar och sedan vuxit till stora plantor. Vi har skördat många tomater, gurkor och paprikor i det växthuset. Örter och kryddor. Och utanför trängs röda vinbär, åkerbärshallon, vanliga hallon och rabarber. En bit bort finns gröna och röda krusbär. Ytterligare en bit bort finns svarta vinbär. Högst upp i slänten finns jordgubbar och Mr Martins enorma rosenbuske som är så vacker att jag faktiskt på allvar tappar andan varje sommar.
Mr Martins fantastiska rosenbuske.
Slänten där våra barn åkt stjärtlapp. Bron där jag tog ett par värkar vid vår yngstas födelse. Garaget som haft meterhöga solrosor mot sin vägg, solrosor som knappt rymdes bland alla pelargoner. Brevlådan som innehållit många kalasinbjudningar till våra barn och en och annan bröllopsinbjudan till oss vuxna.
Grillmiddag i sommarsol!
I det här huset har vi firat födelsedagar och andra dagar. Vi har levt vardagar. Vi har skrattat, gråtit, njutit massor. Det är ovanligt att vi grälar men visst har det också hänt. På balkongen har vi ätit frukostar i morgonsolen, lunch och middag på den stora altanen. På baksidan har jag sommartid hängt tvätt som jag glömt ute i nattens regn.
Goda egenodlade äpplen som jag kokat varmkall på.
Krokusarna som blir fler och fler för varje år. I fjol blommade de som bekant på min systers födelsedag!
Genom åren har syrenerna fått sig ett par rejäla omgångar vilket gör att de nuförtiden är oerhört höga och täta.
Tillsammans har vi bott här. Vi fyra. Inom kort tar vi avsked och vandrar vidare mot nya äventyr. Till ett nytt hem.
Avsked av vårt första hus. Vårt första gemensamma hem. Det är en märklig känsla. Den är inte dålig, det är den sannerligen inte. Men den är märklig. Pirrig, förväntansfull och lite lite sorglig. Aldrig tidigare har vi så snabbt fattat ett så omfattande beslut som detta. Och aldrig har vi haft så välstädat som nu.
/Mrs Martin, på väg mot nya äventyr, februari 2015.