Har bloggen spelat ut sin roll?

Helt plötsligt är det ljust. Riktigt riktigt ljust. Jag promenerar i blötsnö med fina vännen E och pratar om livet. Barnen och skolan och jobben och plugget. Mr Martin lagar smarrig gryta och vännerna stannar på middag. Vi pratar och skojar. Jag har myskläder och osminkat ansikte. Sitter i vita köket och bara njuter. Känner att verkligheten är sorglig men just för tillfället samtidigt mycket mild. Det finns så mycket gott också. Så mycket glädje. Så mycket ljus och frid.

På natten spelar jag wordfeud och slösurfar. Alla andra sover, jag tittar på stjärnor och låter tankarna vandra fritt. Tanken på att Skolverkets svar på min lärarlegitimationsansökan (vad många poäng det ordet skulle ge i wordfeud!) har kommit slår mig plötsligt och 02:15 loggar jag in på mailen. Och tänk! Beskedet har kommit och det är positivt! Jag har väntat på det här beskedet sen i mars och nu är jag alltså ÄNTLIGEN legitimerad lärare! Glädjeruset fyller hela mig där jag ligger i sängen. Jag överväger att väcka Mr Martin för att berätta men bestämmer mig ändå för att det är bäst att han får sova.

Morgonen efter firar vi med en lång frukost och en heldag i slalombacken tillsammans med systers man och barn. Medan jag står ensam högst upp i backen, redo för dagens sista åk, så slår det mig att jag för tredje gången sen Tove dog har fått uppleva ett helt dygn av lycka. Tjugofyra sköna timmar som är så där läkande som enbart sömnen tidigare var. Timmar vars innehåll både läker, stärker och helar. Jag lyckojublar just under åkets start och bryr mig inte för en sekund om paret som tittar förvånat frågande på mig.

På vägen hem från backen känner jag för att blogga men det kommer inga ord. Jag har inget behov av att skriva. Tanken på att bloggen kanske har spelat ur sin roll fladdrar förbi i mitt sinne. Är det så? Har jag tappat mitt behov av att skriva?

Toppen av stora backen i Klinten.

Vi slöar på kvällarna. Ser Walking Dead och jag kommer på mig själv med att spana efter zombies när jag går promenader i vintermörkret. Så oerhört fånigt av mig! Systers yngsta kommer till oss och äter tacos, i skrivande stund sitter han med mina barn i soffan och diskuterar innehållet i surfplattornas oändliga värld. Jag känner mig varm, rik och på gränsen till lycklig. Lite seg efter att ha läst en hel dag, sittandes i soffan medan barnen lekt med kompisar på nedervåningen.

Läsa bok. Det är ett tydligt steg i mitt systerlösa liv. Ett steg i rätt riktning alltså. Innan Tove dog läste jag ofta och mycket. Den 3:e november i fjol slutade jag med det. Jag har vid några tillfällen försökt, såsom under vår Thailandsresa i vintras samt i somras när vi var barnfria en långhelg, men det har inte gått. Jag har inte kunnat fokusera på orden, ännu mindre kunna ta till mig vad författaren uttrycker och menar. Men nu går det. Helt plötsligt går det och jag sitter som klistrad med Keplers ’Stalkers’ i soffan. Jag kommer på att jag har en hög böcker som jag fick av Åsa just för att ta med mig till Thailand och jag ler inombords när jag tänker att den högen nu även ska få följa med till Grekland. Snacka om beresta böcker!

Myshäng i soffan!

Bloggen. Jag köpte faktiskt domänen hela elva månader innan Tove dog. Jag skrev dock inte ett enda ord. Varför? För att jag inte visste vad jag skulle skriva om och framförallt för att jag inte hade något behov av att skriva. Sen somnade hon för att aldrig vakna mer och behovet blev så stort att jag vissa dagar inte har fungerat som människan förrän jag fått orden ur mig. Fem inlägg är så känsliga och utlämnande att de än så länge bara ligger på min hårddisk. Övriga etthundranio inlägg är som bekant publicerade.

Bloggen har inte bara betytt mycket för mig personligen. Jag vet att den har betytt mycket även för andra. Varför vet jag dock inte riktigt, jag kan bara gissa om det. Dels tror jag att sorg förenar. Sorg är svårt att både ta till sig och svårt att förstå och jag vet att många som sörjer har behov av att möta andra i sorg. För mig har det betytt mycket att komma i kontakt med andra som befinner sig i liknande situationer. En del av er som skrivit till mig har själva förlorat syskon. Andra har förlorat sin partner och/eller sina barn. En del har förlorat föräldrar. Några väntar på att förlora. Jag kan inte med ord beskriva hur smärtsamt det är att läsa era mail och hur svårt det är att finna orden när jag svarar er. Samtidigt är det lika svårt att beskriva vad ni faktiskt betyder för mig. Hur mycket era mail har betytt och fortfarande betyder. Hur nära inpå ni både kommer och släpper in. Sorg förenar, detta även om vi alla allra helst givetvis såklart helst skulle vilja vara utan den.

Andra säger att de läser bloggen för att veta var jag är nu. Hur jag har det. Hur jag vill ha det. Veta hur landet ligger och vad som händer. Det värmer att veta det. Att ni läser bloggen för att läsa mig. Ni behöver inte ens säga att ni läser, jag ser er i besöksräknaren.

Andra läser för att de är nyfikna. För att döden är spännande, skrämmande och fascinerande. Jag håller med om det. Jag var också undrande och lite så där hemligt nyfiken på sorg innan Tove dog. Det låter säkert illa men så var det och jag tror att det är fullständigt naturligt. Alla ska vi ju möta döden så det är ju inte konstigt om vi funderar över den. Jag har läst många texter om sorg sedan innan. Bloggar, artiklar och inlägg på olika forum. Varför jag läste? För det är en naturlig del av livet. Både död och nyfikenhet är naturligt trots att vi kanske skäms för att erkänna det. Naturligt och svårt. Skrämmande. Och genom att möta det svåra i livet blir det kanske lite lite lättare att hantera det när det svåra sedan väl inträffar. När jag var fjorton år såg jag filmen ’In bed with Madonna’. Säga vad man vill om filmen i sig men jag minns särskilt en scen där Madonna berättar att hon tänkt mycket på döden, sorg och för eviga farväl redan innan de inträffar. På så sätt är hon förberedd och kan tackla det svåra lite lite bättre. Jag vet inte om det är sant och det spelar inte heller någon roll. Det som spelar roll är att hon berör döden som en oundviklig del av livet. För min del, när jag hör det, blir det som ett slags plåster på mitt sårigaste såra att veta att andra genomlider samma sak som jag. Samma sorg. Samma rädslor. Samma plåga. För om andra kan överleva så måste ju även jag kunna. Om andra kan leva så kan nog även jag.

När så en diakon från Svenska kyrkan mailar mig och frågar om hon får använda mitt blogginlägg som heter ”Tretton råd…” till sin sorgegrupp inser jag att bloggen betyder något även för andra. Det finns andra som behöver läsa om sorg. Om min sorg och om sorg i stort. Och vi är många som sörjer. Ack så smärtsamt vad många vi är som sörjer. Som bär på evig sorg som vi aldrig kan bli av med men som vi på något sätt tillsammans i gemenskap kanske kan tackla lite lättare ändå.

Hur som helst. I förrgår fick jag min legitimation. I går åkte jag slalom. I dag har jag således träningsvärk i lår och vader, jag ska äta tacos och se film med mina barn och min systers yngsta son. I morgon ska vi åka slalom igen. Det går bra nu. Just nu går det bra. Och just nu är behovet att skriva relativt litet. Jag har liksom fullt upp med annat. Som t.ex. att läsa Keplers senaste bok. Den första boken som jag orkat läsa på drygt 14 månader.

Jag mår bra nu. Just nu mår jag riktigt bra.

/Mrs Martin, januari 2014.

Så ser en nylegitimerad och lycklig danslärare ut!