Natten den 3:e november

Jag har blivit ombedd att skriva om den natten då livet, så som jag kände till det, tog slut för att sen aldrig mer bli sig likt igen. Natten den 3:e november 2013 då min syster somnade och aldrig vaknade igen.  Jag har behövt en dryg vecka på mig för att samla ork till det här inlägget. Även jag har minnesluckor av det dygnets timmar men jag ska återge det hela så gott jag kan. Vissa detaljer tänker jag dock medvetet utelämna. Givetvis var min systers barn med den natten men min upplevelse av deras reaktioner kommer jag inte skriva om här. Varken nu eller någonsin.

Jag ska försöka att beskriva det hela i tur och ordning men jag kan inte garantera att så blir fallet. Min familj är givetvis välkomna att i kommentarsfälten nedan rätta mig om jag har fel. Eller be mig ta bort något. Eller fylla i med det jag har missat.

————————-

Det är natten mellan den 2:a och 3:e november. Jag har precis kramat min bror och hans sambo och vinkat hej då på vår bro. Vi har ätit middag och nu tar de en taxi hem. Vi har, som alltid, haft mycket trevligt. Vi har suttit och pratat och pratat och pratat. Planerat gemensamma julklappar och skojat lite om hur årets julklappsrim ska bli. Kvällen har varit en riktig toppenkväll men nu är den förbi. Min bror och hans sambo lämnar vårt hus strax före midnatt. Mr Martin och jag plockar undan det sista i vardagsrummet och enas om att låta det sista av disken stå till morgondagen. Jag går in i badrummet för att borsta tänderna.

Då ringer telefonen. Det är min mamma och jag svarar förvånat men glatt. Hon går direkt rakt på sak och säger att min systers man inte får liv i min syster och att de är på väg i ambulans till sjukhuset. Jag förstår inte vad min mamma menar med ”får inte liv i” och frågar specifikt om just det. Min mamma vet inget mer men berättar att min systers man har hittat min syster livlös i sängen, hon hade gått och lagt sig långt före honom och när han kommer in i sovrummet ligger hon livlös i sängen. Han har gjort HLR enligt konstens alla regler och min systerson, då 13 år, har ringt efter ambulans. Därefter har han ringt till mina föräldrar, alltså hans mormor och morfar, och bett dem komma. Min mamma och pappa tog en taxi till min systers hus och mötte då ambulanser. Som jag har uppfattat det hela i efterhand var det då två ambulanser på plats. I den ena arbetade man med min syster (bland annat med hjärtstartare) och vad den andra ambulansens personal gjorde vet jag inte. I efterhand har min mamma sagt att hon redan där och då innerst inne förstod att detta inte skulle sluta bra.

Tillbaka till badrummet där jag står med en tandborste i ena handen och telefonen i den andra. Jag och mamma kommer, efter en stunds dividerande, fram till att vi alla stannar där vi är och att den första som hör något ringer till de andra. Vi lägger på och jag ringer min bror, vi pratar kort men jag minns inte om vad. Sen sätter jag mig i soffan.

Jag har alltid varit kall och klar i krissituationer. Chocken och paniken kommer alltid långt i efterhand. Så var det när det brann i min mormors julkrubba när jag var i yngre tonåren. Så var det när jag för bara ett par år sen kom som andra bil till en vansinnigt svår och blodig bilolycka med dödlig utgång. Och så var det den där natten mellan den 2:a och 3:e november då min mamma ringde och berättade att min syster förts livlös i ambulans till sjukhuset.

Jag och Mr Martin sätter oss i soffan. Han sitter nära mig med armen om mina axlar. Ganska snabbt börjar jag dra upp riktlinjer för hur det kommer bli om hon inte överlever. Hur ska vi klara det? Hur ska mamma och pappa klara det? Vi måste åka till mamma och pappa om hon dör. Tror du att hon överlever? Mr Martin svarar aldrig på frågor som han inte har några svar på. Han säger precis detsamma som jag själv inser, vi vet ingenting ännu och vi kan ingenting göra. Trettio minuter går och jag ringer till min mamma igen. Nej, hon har ingenting hört. Vi lägger på för att hålla linjerna öppna.

Klockan blir 00:45. Det är nu en timme sen min mamma ringde. Jag säger till Mr Martin att det här inte kan ha gått vägen. Hon måste vara död. Min syster är nog död. Man fortsätter inte med HLR i över en timme och hade hon överlevt hade vi fått veta det vid det här laget. Mr Martin säger ingenting annat än att vi ingenting vet och att vi ingenting kan göra. Jag hör dock i hans röst att han också inser det jag har insett. Och inom mig börjar paniken att växa. Hur i hela friden ska vi klara av det här?

Jag och min syster har genom åren pratat om det svåraste vi kunde föreställa oss. Att förlora ett barn. Att vara förälder till ett levande barn och att sen vara förälder till ett dött barn. Bara tanken har gett oss rysningar och vi har mått fysiskt illa när vi har pratat om och föreställt oss den smärta det måste vara att förlora ett barn. Hur går man vidare? Hur klarar man det? Hur överlever man saknaden?

Jag loggar in på facebook. Där är jag med i en märklig men makalös grupp. Vi är 30 personer som är spridda över stora delar av världen. De flesta bor i Sverige men några bor i andra länder. Alla är svenskar från början. Vissa är det inte längre. De flesta av gruppens medlemmar har jag aldrig träffat i verkliga livet men vi har hängt ihop via nätet under många år. Jag minns faktiskt inte längre när vi började vår vänskap. Och vi pratar med varandra om verkligen allt och ingenting. I vått och i torrt håller vi ihop. Vi följer varandra genom graviditeter och förlossningar, skilsmässor och begravningar. Utbildningar och jobb. När vi blir uppsagda. När våra allra käraste dör. När vi köper och säljer våra hus. När grannen är otrevlig. När baket inte blir som vi har tänkt. När vardagen är grå och tråkig och när den är som absolut mest festligast. Vi följer varandra i det stora och lilla. I det glada och det tråkiga. I lyckorus och i kriser.

Jag skriver ett inlägg i gruppen. Ett inlägg som andas panik. Och ja, det är några som är vakna. Charlotta nappar direkt och frågar hur det är. Jag skriver och berättar och hon stöttar. Lovar att vara vaken tills vi fått besked. Det spelar ingen roll att hon behöver sova. Nu har jag det jobbigt och då är Charlotta vaken med mig. Det är jag, Mr Martin och Charlotta. Tammy ansluter också. Vi pratar. Jag pratar med Charlotta och Tammy och växelvis med Mr Martin. Och inom mig vet jag att det de andra menar förmodligen inte alls har hänt faktiskt redan har hänt. Inom mig vet jag att mitt och Toves systerliv är över. Inom mig vet jag att Tove är död.

Kvart i två ringer telefonen. 01:45 den 3:e november 2013. Jag svarar med ett enkelt ”Hallå” och det är min pappa som är i andra luren. Han gråter fram de absolut värsta ord jag någonsin har hört.

Hon är död!

Sen säger han inget mer. Jag skriker ”NEJ! ÅH NEJ! PAPPA VI KOMMER”! och sen är linjen död. Linjen är död och det hörs inga ljud och min hjärna brinner som tusen eldar. Jag hör att Mr Martin börjar röra sig fort, han packar någonting, letar nycklar och plånbok. Jag ställer mig i köket och tittar ut genom fönstret. Det är svart och regnigt och dimmigt. Jag ringer vännen E som trycker bort mig. I efterhand har hon berättat att hon sov och att hon trodde det var klockan som ringde. Såklart. Jag ringer igen och hon svarar i sömnen och jag säger att Tove är död och vi behöver åka till mina föräldrar och vi kan inte väcka och ta med barnen. ”Jag kommer direkt” säger E som nu är absolut klarvaken. ”Jag kommer direkt Tina”!

Det tar kanske tre minuter innan E står i vårt kök. I efterhand har jag och Mr Martin pratat mycket om det. Tänk så makalöst snabb hon var på att ta sig till vårt kök!

Jag dricker mycket vatten och vill kräkas men det kommer inget kräks. Jag står lutad mot diskbänken och tänker att kräkset kommer hamna i glasen som står i diskhon. E stryker mig över ryggen och frågar vad hon kan göra. Jag hör i hennes röst att hon så väl vet att det inte finns något hon kan göra. Det enda hon kan göra är att finnas till och ta hand om våra barn. Och detta hon gör med råge. Underbara kloka och trygga E lägger sig i sängen med vår sexåring som har vaknat. Jag tittar på min sexåring och tänker: ”Jaha, det var den mostern. Nu har du ingen kvar”. Det känns så klargörande och tydligt och vansinnigt svårt och suddigt. Allt på en och samma gång.

Jag ringer till min bror och frågar om de är på väg. Det är de och de får skjuts av sambons mamma. Vi får också åka med. Vi ska vänta en stund så kommer sambons mamma och hämtar oss också. ”Nu jävlar håller vi ihop du och jag” säger jag till min bror i telefonen. Som om vi två någonsin gjort något annat. Vi har aldrig gjort något annat. I alla år han har funnits (han är yngre än mig) har vi hållit ihop. Så länge vi lever kommer vi så också att göra. Jag visste det innan och jag vet det nu. Vi kommer alltid att hålla ihop. Min bror och jag.

Svägerskans mamma kommer med bilen. Vi går ut genom regnet och mörkret och dimman. Jag säger hej men sen inget mer. Hon pratar och Mr Martin svarar och jag har en påse i handen utifall jag behöver kräkas. Jag fryser och svettas och tycker att färden tar så lång tid. Vi kör så sakta genom natten den 3:e november. På radion spelas Journeys Don’t Stop Believin’ och jag gråter tyst och ensamt där jag sitter i baksätet.

Vi kommer fram. Min pappa öppnar dörren. Jag kliver in i hallen och spänner ögonen i honom och pekar mot hans överkropp med hela handen. ”Vi klarar det här” säger jag bestämt. ”Hör du vad jag säger, vi klarar det här”! Min pappa tittar ned i golvet och skakar på huvudet. Sen vacklar han in i vardagsrummet.

Jag går in i huset och vrider först huvudet till höger och tittar in i köket. Där sitter min bror på en köksstol. Jag har aldrig sett en mer trasig människa. Bredvid honom står hans sambo. Min underbara svägerska. I vild panik försöker hon hålla ihop både sig själv och min bror. Jag vet inte vad jag tänker mer än att jag aldrig har sett en trasigare människa än min bror.

Jag fortsätter in i vardagsrummet. Min pappa sitter på farmor och farfars gamla ekstol som står i ena hörnet. Han tittar ner i golvet och jag registrerar att han uppenbarligen försöker ta in vad som hänt. Jag tror att han lyckas rätt dåligt men å andra sidan så är det ju det vi gör allihop. Vi lyckas dåligt med att ta in vad som faktiskt har hänt. Framför fönstret sitter min mamma i en fåtölj och min systers man i en annan. De sitter nära varandra. Min mamma gråter så tårarna sprutar. Hon tittar på mig och säger:

”Det är så många minnen som sköljer över mig! Alla minnen bara sköljer över mig, från det att jag födde henne tills hon var barn och tills hon blev vuxen! Alla minnen sköljer över mig och de går inte att sortera”!

Tårarna sprutar ur henne. Jag ser paniken i hennes ögon. Fullständigt panikslagna med en vansinnig eld av förnekelse. Jag svarar att hon inte behöver sortera minnena. Hon behöver inte sortera. Inte nu. Och sen kramar jag henne. Jag kramar henne och jag kramar min systers man och jag kramar min systers barn. Mr Martin sitter med min systers yngsta grabb. Hela natten sitter han mycket med min systers yngsta grabb.

Vi alla sitter. Vi står. Vi vankar. Min pappa är tyst i långa stunder. Tittar ut genom fönstret och skakar på huvudet. Tittar ner i golvet och skakar på huvudet. Jag förstår att han är i chock. Då och då sträcker han på halsen, ungefär som sköldpaddor gör när de kikar ut från sitt skal. Jag tänker att han gör så för att få luft. Att han har svårt att andas. Chocken sätter sig i luftstrupen och den mängd syre han behöver kommer inte in. Min mamma jämrar sig på ett sätt som jag inte kan beskriva i text och som jag, varje gång jag tänker på det, får en sådan klump i magen av sorg så att jag nästan vill svimma. Jag hade aldrig hört riktigt jämmer tidigare. Äkta jämmer av sorg. Nu vet jag dock hur det låter. Nu vet jag hur jämmer över förlusten av ett barn låter. Det är ett fruktansvärt ljud och jag vill aldrig höra det igen. Jag förstår att jag själv skulle låta likadant om något av mina barn dog. Det är ren och skär smärta uttryckt i ljud. Ljud som kroppen värker fram. När orden inte finns så kommer jämret. Detta svåra lidande jämmer.

Vi alla gråter. Vi kramas. Vi sitter i köket. I vardagsrummet. Vi liksom vankar runt och försöker ta in. Då och då säger någon något. Ingen är hungrig. Alla mår illa. Vart ska vi ta vägen? Vi bara vankar. Överlever och vankar. Vi alla har slutat leva. Inom oss alla har något dött och på precis exakt samma punkt i våra kroppar har något annat fötts. Ett kaos har fötts. Ett nattsvart och totalförstörande kaos. Vi alla dör på ett sätt där i natten.

Jag vet inte vilken tid vi åker hem men hem åker vi. Sitter en stund i köket med E. Tillsammans bestämmer vi (E bestämmer) att våra barn får vara hos dem i morgon. Hela dagen kan de vara hos E och hennes familj. De finns till för oss så länge vi behöver dem. Jag tänker att jag kommer behöva E och hennes familj i precis hela mitt liv.

Mr Martin bestämmer att vi ska sova. Jag blir rasande arg och säger att det inte går att sova. Men ligga på soffan ska vi tydligen göra i alla fall så okej då gör vi det. Vi har en stor soffa och båda får plats och man ligger ganska skönt ändå. Mr Martin stryker mig på benet och säger åt mig att blunda. Så jag blundar. Och slumrar faktiskt bort en stund.

På morgonen skriver jag med pappa på facebook. De har inte sovit alls. Vi äter frukost och berättar om det vansinnigt hemska för barnen. Det är svårt för vår sexåring att ta in. Fyraåringen tar det hela med lite mer ro. Så där som små barn gör. Så där som små barn gör när de inte förstår vidden av det man berättar. Vi lämnar vår yngsta hos E med familj. Sexåringen däremot vill följa med. Hon vill se vad som händer. Vi anländer till mina föräldrar. Systers man och deras barn har sovit över.  Vi återupptar vankandet. Vi vankar och vankar och vankar. Mamma jämrar sig. Alla gråter. Vi åker till min mormor och berättar. Jag orkar inte skriva om just det en gång till men berättelsen om beskedet till min mormor finner ni här. Det är smärtsamt bara att tänka på. Man ska inte överleva sina barn och man ska verkligen inte överleva sina barnbarn.

Vi får ta avsked på sjukhuset. Min syster ligger på en säng med täcke och kudde och hon har en av sina favoritklänningar på sig. Den randiga. Sina förlovnings- och vigselringar. Håret ligger bakåt över huvudet. Vi tittar på henne och gråter. Det är svårt att andas och svårt att ta in. Jag lyssnar på mina föräldrar när de tar avsked av sitt förstfödda barn. De enas om att det är deras lillflicka som ligger där i sängen. Deras lillflicka ligger död där i sängen. De stryker på sin döda dotter och smeker hennes kinder och hennes händer och det är så smärtsamt att se och höra och det känns som att jag lämnar min egen kropp. Jag kämpar. Alla kämpar. Jag stryker min systers man över ryggen när han faller på knä vid min systers säng. Han håller henne i handen. Han håller sin döda fru i handen och gråter och jag gråter och tänker att det här överlever vi aldrig. Jag sitter lutad mot min bror och försöker förtvivlat ta in vad som hänt. Jag kramar mina syskonbarn. Min pappa lutar sin panna mot min och tillsammans försöker vi dra upp något av en första strategi kring hur vi ska klara det här. Jag vet inte om vi lyckas men vi försöker i alla fall.

Vi kämpar så hårt och i sådan svår motvind att vi nästan går under. En diakon är med. Hon stöttar och finns nära. Vi känner oss inte färdiga, min mamma känner sig inte färdig. Vi går ut och in till syster och ut och in och jag är ensam med henne en stund.

Det finns inga ord att säga. Inga ord som räcker till. Så jag säger alla jag kommer på och pussar henne på hennes svala panna och tänker att jag dör av chock om hon sätter sig upp och är en zombie. Helt galen tanke, jag vet! Men det var så jag tänkte och därmed är det så jag berättar det också. 

Så lämnar vi sjukhuset. Jag och min bror lämnar vår syster. Mina föräldrar lämnar sin förstfödda dotter. Min systers man lämnar sin hustru. Mina syskonbarn lämnar sin  mamma och jag kan för mitt liv inte förstå vad de två nu går igenom. Hur ska jag stötta dem i detta? Vad är jag nu? Hur nära kan en moster vara? Hur ska jag orka vara den moster de behöver? Hjälp mig. Snälla någon hjälp mig! Vi lämnar Tove död i en säng på sjukhuset. Tillsammans åker vi hem. Tillsammans går vi vidare. Och vi går med en trasighet som vi alla vet aldrig kommer kunna läka helt. Den 3:e november dog min syster. Den 3:e november dog vi allihopa. En överlevande men inte levande familj lämnar sjukhuset. Vi sätter oss i bilarna och min mamma tittar på mig och frågar:

”Vad är det som händer? Är vi verkligen med om det här”?

Jag tänker att det som händer är att Tove är död och att ja, vi är verkligen med om det här. Jag minns dock inte vad jag svarade min mamma. Det enda jag minns är att hon frågade som hon frågade och att jag tänkte som jag tänkte. Jag minns att jag svarade henne men jag minns inte vad jag svarade.

En av mina vänner har berättat för några gemensamma vänner. Alla berättar vidare och det börjar rasa in sms. En kollega till mig skriver långa sms och frågar hur vi har det. Jag orkar faktiskt svara. Min inbox på facebook nästan sprängs. Jag orkar läsa men inte svara. Det går inte att fokusera. En av min systers vänner ringer på min telefon. Vi pratar och jag är sansad. Nu i efterhand minns jag dock inte vad jag sa. Jag minns inte heller vad hon sa men jag minns att hon grät så pass mycket att jag flera gånger fick fråga vad hon nyss sa eftersom det inte gick att urskilja orden.

Sen minns jag inget mer av den 3:e november. Vi åker hem och det känns som att tiden står alldeles stilla. Fem dagar senare skriver jag för första gången ett offentligt inlägg på facebook om mina känslor kring min systers död och får ett massivt stöd i att våga uttrycka mig kring detta. Några veckor senare startar jag den här bloggen.

Min syster dog den 3:e november 2013. Det här är mitt minne av den natten.

/Mrs Martin, 13:e maj 2014.