Jag sitter fast. Jag sitter fast i något slags mellanläge och jag kommer inte loss. Vi ska se om jag kan förklara hur jag menar.
De första veckorna efter att min syster hade dött var jag i chock. Total chock. Minnesluckorna är många och jag hade svårt att både förstå och acceptera vad som hade hänt. Det var rent omöjligt. Hela kroppen och sinnet sorterade bort allt förutom det absolut mest nödvändiga. Jag överlevde men levde inte. Så var det under många långa svarta veckor.
Efter en tid flöt jag över i någon slags fas av acceptans. Att verkligen försöka ta in och acceptera det som skett. Den här fasen är svår men inte lika nattsvart svår som den första fasen. Att försöka acceptera det man insett är ändå enklare än att inse det man för sitt liv varken kan eller vill inse. Det är en enklare fas men också en längre. I dagsläget vandrar jag mellan att acceptera och orientera mig i mitt nya liv. Mitt systerlösa liv. Mitt förbannade jävla systerlösa liv.
Spiralen har dock sakta men säker gått uppåt. Visst har jag fallit i groparna och befunnit mig på botten men topparna har blivit fler och dalarna något mindre långa. Det är inte samma nattsvarthet längre. Tunga gråa dalar infinner sig, oftast anländer de under en eftermiddag och sen är jag nere på botten under ett par dagar. En vecka som längst. I regel 3-4 dagar innan det vänder igen. Innan ljuset kommer åter och energin sipprar in. Och så där pågår det. 5-6 dagar av ljus, 3-4 dagar av svärta. Då och då är de där svarta dagarna endast 2 innan ljuset kommer åter igen. Ibland skuttar jag av lycka de mornar jag vaknar och kan konstatera att ljuset åter sipprar in. För två svarta dagar är en ofantlig lättnad i jämförelse med 4-5 stycken!
Sen en dryg månad tillbaka har dock skalan planats ut. Det finns absolut inga toppar och nästan inga dalar. Jag faller inte ner i det svarta men det ljusa ljuset sipprar inte heller in. Det är något slags tillstånd av jämn sorg och jämna plågor. Jag har roliga stunder och skrattar och ler men den där glädjen som kommer inifrån, den där riktiga och ärliga glädjen, den infinner sig inte. Jag är socialt kompetent och vet när jag skratta så då skrattar jag. Det där riktiga skrattet, den där sanna och ärliga glädjen, den lyser dock med sin frånvaro. Det är över en månad sen den fanns. Och jag saknar den. Nu saknar jag den innerligt.
I dag har jag spenderat förmiddagen tillsammans med en vän. Våra barn är kompisar och vi har tittat på deras dansföreställning tillsammans. Hon är en sån där person som vågar komma nära, som vågar fråga och berätta vad hon ser. Under förmiddagen har hon med sådan omtanke och sådan klokhet ringat in det jag också förstår att jag förmedlar till de som läser mellan mina rader: Mitt agerande utåt säger en sak medan min blogg säger något annat. Jag är bra på att luras. Jag agerar på ett sätt men känner på ett annat.
Herregud så rätt hon har. Hon är faktiskt helt on spot där på morgonen när vi står mitt emot varandra med kaffe i händerna. Hennes ord sprider värme i mig. För hon sätter ord på något som jag insett och förstått men inte kunnat beskriva. Varken för mig själv eller för andra.
Jag känner själv mitt eviga mellanläge. Det där läget som jag inte kommer mig ur. Allt omkring mig fungerar. Jobbet fungerar bäst. Jag förstår att det är för att min syster inte var ett naturligt inslag på mitt arbete. Hon har aldrig funnits ”i det rummet” och jag saknar henne inte där på samma sätt som på andra ställen. Hemma fungerar också bra men jag skulle ljuga om jag påstod att det skulle fungera precis lika bra utan Mr Martin. Han är inte en ensamstående förälder på det sätt som han var under de första veckorna men han har stigit fram och tagit över en del av den fördelning vi tidigare hade. Jag räknar helt kallt med honom såsom han har räknat med mig de gånger det behövts åt andra hållet. Jag hoppas att vi kan räkna med varandra hela livet ut. Jag hoppas det av hela mitt hjärta.
Men ingenting är roligt. Ingenting är riktigt roligt. Även om jag visst har roligt vissa stunder och skrattar och ler och bjuder till och bekräftar och skojar och stojar och lever livet så har den där sanningsenliga lyckan liksom upphört att existera. Om den aldrig kommer åter blir det tufft. Jag förstår ju att den kommer komma åter men kan ändå inte låta bli att tänka tanken. Det blir tufft om den aldrig kommer åter.
Jag är riktigt duktig på att ljuga. Både för min omgivning och för mig själv. Jag ber om ursäkt för det. Men jag överlever inte det här annars. Eller jo. Överlever gör jag. Men jag lever inte över detta om jag inte får ljuga lite. För er och för mig. Jag orkar inte alltid säga som det är. Orkar inte svara sanningsenligt när ni frågar hur det är. Orkar inte alltid berätta för mig själv om hur det faktiskt är. Jag tror att det är en helt naturlig fas. En stig på vägen, så att säga. En del av kullen, berget, oändligheten. Ibland lider jag i offentlighetens ljus. Ibland lider jag i det tysta.
Bästa vännen A ringde i går. I samma sekund som jag svarade slog det mig att jag nog inte har ringt henne på drygt ett halvår. Jag skäms över det och säger det. A tar det hela med absolut och total ro. Hon förklarar för mig att det är helt okej. Att hon förstår. Att jag inte behöver ringa. Att det inte finns några krav. Jag hör vad hon säger och tar in det. Jag fullkomligt suger i mig. Det finns inga krav. Hon står stilla och väntar på mig. Jag står stilla och väntar på mig. Kanske får jag vänta i en evighet. Jag tror inte det. Jag tror verkligen inte det. Men visst skrämmer tanken mig. Tänk om jag för alltid fastnar i det här mellanläget? Tanken känns lika omöjlig som om jag för ett år sen hade tänkt tanken på att förlora ett av mina syskon.
Jag vill att glädjen ska komma åter. Jag tror att glädjen kommer åter. Jag är inte förvirrad. Jag är inte ledsen i bloggen men lycklig i verkliga livet. Riktigt så enkelt är det inte. Jag är bara riktigt duktig på att ljuga. Både för er och för mig.
Förlåt för det.
/Mrs Martin, 16:e maj 2014.