Examensdags!

Sitter på bussen på väg ner till Umeå. Två dagars examinationer kvarstår, därefter får jag min lärarexamen i ämnena dans och danspedagogik. Det känns märkligt, roligt och makalöst skönt!

Jag är utbildad danspedagog. År 2000, det år jag påbörjade min danspedagogutbildning, var det den enda utbildning som gav behörighet för undervisning i dans på gymnasiet. Jag och många med mig kämpade oss först in på utbildningen (antagningsproven var många och långa) och slet sen som dårar (dansare) igenom hela utbildningen. Det är en gedigen utbildning. En fantastisk utbildning. Och det är en behörgihetsgivande utbildning. År 2004 tog jag min examen och var då en av 16 nyutexaminerade danspedagoger med den då längsta utbildningen i bagaget.

För ungefär tre år sen började jag dock, tillsammans med en stor mängd andra danspedagoger, ana att Sveriges regering planerade att retroaktivt återta vår behörighet. Smaka på det alla ni som har en universitets- eller högskoleutbildning. ”Retroaktivt återta er behörighet”. Hör ni hur vansinnigt det låter?! För oss danspedagoger var det dock sanning. Helt plötsligt ansågs vi inte längre vara behöriga för det yrke vi utbildat oss till. Det kom som en fullständig kalldusch. En riktigt iskall en.

Vi satte igång en enorm och hård kamp mot detta vansinniga beslut. Den processen pågår ännu. I skrivande stund strider danspedagoger faktiskt i domstol för att få fällande domar till sin fördel. Som det ser ut nu kommer kanske danspedagogerna att vinna den kampen och jag är den första att hoppas att så också blir fallet. Jag tycker att danspedagoger ska legitimeras utan vidare utbildning. De har en av Sveriges absolut bästa pedagogiska utbildningar för att undervisa i dans. Under många år var den också den enda. Att återta en behörighet retroaktivt är allt annat än acceptabelt. En legitimation och en stor och hjärtlig ursäkt är det enda rätta att ge oss.

Nåväl. Samtidigt som den här kampen påbörjades insåg jag faktum: Jag törs inte vänta på att domstolarna ska fatta sina beslut i frågan. Jag måste göra något åt min egen situation. Så för snart två år sen skickade jag in min ansökan till flera universitet som vidareutbildar danspedagoger till danslärare. Ämneslärare. I mitt fall ämneslärare i dans och danspedagogik. Jag antogs till samtliga sökta utbildningar och valde att läsa vid Umeå universitet. Hösten 2012 påbörjade jag min utbildning och sen dess har jag under den största delen av tiden arbetat 100% och studerat 50%. Hur den ekvationen går ihop med att dessutom vara småbarnsförälder kan ni förmodligen räkna ut på egen hand.

Det har varit en rolig, givande och jobbig resa. Inte alltid i den ordningen dock. Jag har lärt mig mycket och fått titta på mitt yrkesutövande med nya glasögon. Jag har fått möta många nya ansikten och ta del av andras erfarenheter. Jag har suttit på så intressanta föreläsningar att jag ibland önskat att de aldrig ska ta slut. Visst, när jag ägnade förra årets sportlov till att skriva en förberedande uppsats inför en uppsats (examensarbete) jag inte behövde skriva var jag riktigt sur. Faktiskt på gränsen till bitter. Men likförbaskat skrev jag den förberedande uppsatsen inför en uppsats jag inte behövde skriva. Och fick VG på den. Det var bortslösade timmar men ett välförtjänt betyg.

Även om jag tycker att danspedagoger ska få legitimation utan vidare studier så måste jag ändå erkänna att jag är både stolt och glad över att ha klarat av den här resan. Att studera har inte varit svårt alls, det har faktiskt gått som en dans (förutom den där hemska hemtentan som ingick i kurs nummer två men den gick ju den med). Det som har varit svårt är att hitta och ta sig tid. Att sitta inomhus och läsa medan mannen och barnen som jag älskar mest på jorden har badat, åkt skidor och klippt gräsmattan. I 1,5 års tid har jag letat tid. Och funnit den. Tagit den. Och nu återstår det bara två dagar som student. Två dagar av min tid! Det är en nästan magisk känsla.

Det skrivs mycket negativt om läraryrket. Jag tänker inte kommentera det. Istället ska jag ge er min syn på mitt jobb:

Jag har världens bästa yrke. Jag trivs så oerhört bra på mitt jobb! Det går undan och är mellan varven rätt stressigt men ack så roligt och givande. Jag får undervisa elever i det bästa både de och jag vet och tillsammans skapar vi i den konstform som jag brunnit för så länge jag kan minnas. Jobbet är varierande, ingen dag är den andra lik och jag lär mig ständigt nya saker. Jag har oerhört roligt tillsammans med mina kollegor och tycker att arbetet är både stimulerande, utmanande och varierande. Ena dagen nöter jag pliéer vid stången, nästa dag sitter jag i en turnébuss. Vi har föreställningar och repeterar dans tillsammans med professionella ljud- och ljustekniker och jag och min kollega analyserar den ena bra låten efter den andra och skrattar så vi gråter när vi beställer material från en dator ingen av oss förstår oss på.

Den lärarexamen jag nu tar ser jag som en slags skattkista. ”Varför” tänker ni kanske nu? Jo, det är faktiskt så här att med en lärarexamen kan jag läsa in ytterligare ämnen. 90 eller 120 högskolepoäng krävs för att jag ska få lägga ner ett nytt ämne i min skattkista. 90 eller 120 hp. Möjligheterna känns nästintill oändliga!

Så. Nu ska jag göra de sista examinationerna i Umeå. På torsdag sätter jag mig på tåget hem. Hem kommer en danspedagog och en lärare. Lärare i dans och danspedagogik. Allt i en och samma Mrs Martin!

Jag är stolt över mig själv. Jag vet att det låter skrytigt men jag är faktiskt det. Och för första gången sen den 3:e november känner jag något som faktiskt måste omnämnas som lycka. Jag är pirrig, upprymd och riktigt riktigt glad. Min resa som student ska precis avslutas för den här gången. Inom mig känns det dock som att den precis bara har börjat.

Danspedagog OCH danslärare. I dans och danspedagogik. Visst låter det rätt tjusigt ändå? Jag ska be att få berätta att det är precis lika tjusigt som det låter. Roligt. Givande. Värdefullt.

Håll nu tummarna för att jag inte blir underkänd på mina sista examinationer. Det här blogginlägget skulle liksom tappa något av sin glans då.

/Mrs Martin, januari 2014.