Ibland krävs det volanger för att överleva

Efter några dagar med strimmor av ljus närmar sig mörkret. Det hopar sig. Jag känner att det är på intågande. Jag vet inte hur jag ska hejda det. Hjälp! Vad ska jag göra?

Jag vet dock redan svaret. Det går nämligen inte att göra någonting. Ingenting kan jag göra. Det är bara att acceptera mörkret som närmar sig. Vänta in det. Ta emot det. Acceptera. Lida. Lida. Lida. Det kommer att ljusna igen. Jag vet ju det. Efter mörker kommer strimmor av ljus. Inte solsken. Inte ännu. Men dock strimmor av ljus.

Fast jag bestämmer mig ändå. Det lilla ljus som finns kvar måste tas tillvara på! Så efter jobbet rusar jag in till stan och letar upp den där stora affären som säljer långa och stora klänningar. Såna där klänningar som enligt mig är sydda med alldeles för mycket tyg och där åtminstone jag är helt övertygad om att designern sniffat lite lim innan de ritat modellen.

Sagt och gjort. Mörkret sluter sig sakta men säkert samtidigt som jag stiger in i affären. Letar upp avdelningen med långklänningar. Plockar den ena långklänningen efter den andra med ett enda urvalskriterium: Ju fler volanger desto bättre! Ju mer rysch desto bättre!

Kånkar in de stora klänningarna i provhytten. Tjejen i kassan ser lycklig ut – här ska säljas stora volangklänningar! Hurra! (tror fan hon är glad för många såna här klänningar kan hon då rakt inte få sälja till vardags).

Drar av mig kängorna, byxorna och den svarta tröjan. Väljer en stor klänning i silvertyg med ojämna volanger kring höfterna. Helt ärligt, sitter det en designer någonstans som har fått BETALT för att skapa denna vedervärdiga sak? Drar klänningen över huvudet och tackar dansen för överrörliga axlar. Jag lyckas nämligen på egen hand med att få upp dragkedjan i ryggen.

Blundar hårt.

Öppnar ögonen.

Jag dör. Haha! Jag ser inte klok ut! Volangerna ligger som vågor kring höfterna och rumpan. Mina överarmar är lika bleka som silvertyget. Jag smälter nästan in i klänningen. Jag är en volangklänning! Mrs Martin är en silverfärgad volangklänning! Under ett kort ögonblick funderar jag på att ta en bild och mms:a till Mr Martin men jag inser att han nog då tappar sin personliga uppfattning om att han har en ganska snygg fru så jag besinnar mig och låter bli.

Kliver ur den silvriga volangklänningen och hänger upp den på galgen igen. Tar istället en grön sak med många knappar på och som har sina volanger kring halsen. Volanger kring halsen! Jag skrattar redan innan jag fått på mig den.

Långa gröna klänningar med volanger kring halsen är fruktansvärt osköna. Dessutom ser man ut som en korsning mellan en tusenfoting och en 1800-talslärarinna. Makalöst så fult! Tänk om jag skulle komma i denna på en fest? Jag skulle aldrig mer bli bjuden på en fest. Och tänk så tråkigt det vore. Jag som tycker om att gå på fest.

Tar av mig den gröna kreationen. I samma sekund knackar butiksbiträdet lite försiktigt på provhyttens dörr.

”Går det bra här inne”?

”Jaa-a då” svarar jag. ”Det går så bra så”!

”Passar klänningarna”? frågar hon.

”I soporna menar du”? tänker jag. Men det säger jag förstås inte. Istället säger jag:

”Nja, de var inte riktigt min modell”.

Tjejen säger ingenting utan halar istället över en blå kreation. Jag biter mig i läppen för att inte börja fnissa. För det här kära vänner, det är höjden av volangklänningar. Det är ett blått tyg som jag tror är polyester för det är så hårt att jag undrar om klänningen ens går att vika. Volangerna är i krossad sammet (osäker på titeln nu men ni vet förhoppningsvis vad jag menar) och hör nu:

Först ligger det ett lager volanger över bysten. Det går hela vägen runt och har man lite större bröst så får man nu då jättebröst. Som pryds av krossadsammetvolanger.

Därefter kommer en volangomgång runt magen. Först betonar man alltså brösten. Sen betonar man magen. Så fint! Det är ju det jag alltid drömt om! En mage som framhävs av blå volanger!

Sist men absolut inte på något sätt minst så kommer en volangring runt…

 

..låren. 

Låren?!  Jag förstår inte. Vem vill ha volanger kring låren? Och hur i hela friden lyckas man promenera om man har en volangring kring låren?! Jag skrattar så jag gråter. Hur är det möjligt? Vad är det här? Tar ett foto och sparar det i min telefon. Om jag någonsin tvivlar på att det inte fanns en rolig stund under februari 2014 så har jag nu beviset på motsatsen.

Jag drar av mig klänningen. Känner mig nästan åksjuk. Torkar tårarna som runnit pga mitt skrattande.

Jag vill dock gärna be om ursäkt till alla volangälskande människor. Det är jättebra att smaken är som baken och ni är säkert jättefina i volanger. Ni är säkert underbara i volanger! Jag är det dock inte.

Drar på mig byxorna, tröjan och kängorna igen. Hänger tillbaka klänningarna, tackar så hemskt mycket för hjälpen och fnissar hela vägen hem. Mörkret närmar sig, jag känner det så väl. Det där inre mörkret som tänker plåga mig i några dagar. Men samtidigt, om jag nu ska jag leva ett systerlöst liv, så ska jag ta mig fasiken möta mörkret på bästa sätt.

Och helt ärligt? Volanger runt låren måste väl ändå klassas som det bästa.

/Mrs Martin, februari 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ibland krävs det volanger för att överleva

  1. Åsa S skriver:

    Volanger runt låren låter verkligen som en toppenide! Jag kör själv med en volang runt midjan 😉 undrar för övrigt vad du har hittat för affär som säljer såna klänningar?!

  2. Pingback: Hej midsommar, här kommer jag och mina bröst! | MrsMartin.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.