Mr Martin och ödlan

Det är en av våra första kvällar i Thailand. Klockan visar sent och båda barnen sover. I samma sekund som jag kommer ut från duschen hittar jag Mr Martin stående (hoppandes) i den enorma dubbelsängen som står mitt i vårt överdrivet stora hotellrum. Nej, han jobbar inte på att förbränna semesterkalorierna. Han jagar en liten ödla som springer i taket. Ja, han är naken (han har duschat före mig). Ja, ödlan är snabbare än honom. Ja, jag skrattar så jag gråter. Nej, surputten låter mig inte fota. Under ivrigt jagande ackompanjerad av mitt vilda påhejande (hysteriska väsningar eftersom Mr Martin sagt åt mig på skarpen att inte vråla så barnen vaknar) lyckas han efter mycket möda och besvär jaga ut den lilla ödlan korridoren utanför vårt rum. Hurra! Min hjälte!

Lyckan blir dock kortvarig. Plötsligt kommer en annan ödla av betydligt (!) större årsmodell rusandes över väggen, vidare upp i taket och slutligen försvinner den in bakom den stora AC:n som hänger på väggen. Hjälp! Hur ska vi få fram den där därifrån?!

Uppdraget kräver samarbete. Mr Martin utrustar sig med ett hotfullt vapen i form av fyraåringens lilla röda spade och tar på så sätt kommandot över situationen. ”Nu jävlar biter du ihop Tina, hitta något att vifta med och ställ dig vid barnens sängar om den kommer så vi kan driva den mot ytterdörren”. Jag inser allvaret. Nu om någonsin måste vi hålla ihop! Så med en Bamsetidning i vardera hand står jag i min långklänning och är beredd på att vifta såsom ingen någonsin viftat förut. Mr Martin studsar upp och ner i sängen och slår hotfullt med den röda lilla spaden mot AC:n. Jag är nästan i upplösningstillstånd där jag står med handsvettiga Bamsetidningar i händerna och helst av allt vill jag ringa efter hjälp i receptionen alternativt hem till pappa i Sverige.

”Receptionen skulle skratta ihjäl sig” säger Mr Martin mellan bankandet med den hotfulla lilla spaden. ”Och vad ska din pappa göra tänker du? Sätta sig i sin polo och hämta oss eller”?!

Ja? tänker jag men jag säger inget utan viftar vidare med mina Bamsetidningar.

Vi får förstås inte ut ödlan. Mr Martin stänger istället,  i sann MacGyveranda, in den med ett stycke pizzameny och några av barnens teckningar som de målat under eftermiddagen och som var tänkta som presenter till nära och kära där hemma. Morgonen efter öppnar vi på fängelsets pizzamenydörr men ödlan ser vi inte röken av. Under resten av semestern lyser den med sin frånvaro men jag kan inte låta bli att spana efter den då och då. Mr Martin lugnar mig genom att försäkra mig om att den röda lilla spaden ligger på ett nära avstånd medan vi sover. ”Fort får jag tag i den röda lilla spaden om ödlan kommer tillbaka”.

Det är spännande nästan jämt. Ibland lite för spännande bara.

/Mrs Martin, mars 2014.