Om irrationell ilska. Kanske det mest tabubelagda av allt?

I samma sekund som min syster dog upphörde en del av mig att existera. Eller rättare sagt delar av mig upphörde att existera. Vissa av dem försvann för alltid. Andra för en kort stund. Några saknas fortfarande men kommer förmodligen att komma åter. Kanske i den skepnad de tidigare var, kanske i en något annorlunda form. Jag kan inget annat göra än vänta och se.

Det här inlägget skriver jag eftersom mitt föregående inlägg skapade irritation hos några läsare. Vad menar du? Tror du att det finns människor som inte har några andra problem än vädret? Är din referensram den som ska följas?

Frågorna förvånade mig en aning. Jag tyckte att jag var tydlig i mitt inlägg, att nästan enbart rubriken visar på min insikt i det egoistiska i min irritation över andras i-landsproblem. Men det är svårt med skriven text. Den har inga nyanser. Och de allra flesta av er läsare känner inte mig i verkliga livet. Kanske kan det påverka en aning? Jag vet inte men jag vill gärna tro det.

Nåväl. Här kommer ett försök till en mer tydlig bild av den icke rationella ilskan som då och då blossar upp inom mig. En ilska som föddes samma dag min syster dog. En ilska som förvisso mildras för var dag som går och som till viss del säkert helt kommer dö en dag. Även om ett fåtal unika sprakande arga stunder säkerligen kommer leva för evigt.

Sorg är högst personligt. Den här bloggen handlar om min sorg. Inte om någon annans. Min sorg är personlig men inte privat. Från första stund har jag vägrat att stänga in mina ord. Det här ska ut, jag ska skriva mig ur sorgen! Död, sorg och ilska är tabu. I ”landet lagom” är allt det där tabu. Normen är att sörja i det tysta. Inom familjen. I det dolda.

Jag vägrar följa den normen. 

Så här kommer en presentation av några av de steg jag hittills passerat och slutligen en redogörelse för var jag befinner mig just nu. Håll till godo. Blir det för personligt så går det bra att sluta läsa nu. Jag tar inte illa vid mig.

1. De första dygnen befann jag mig i chock. Nattsvart ogenomtränglig och absolut chock. Jag tog kommandot över både mig själv och min familj och hade vansinnigt svårt för att släppa in någon annan i den rollen. Jag ställde mig överst på täppan och spanade som en hök över alla andra. Mr Martin var tidigt skeptiskt mot detta och talade om för mig att stiga ner ett par steg och försöka landa. Jag skällde ut honom och gjorde klart för honom att jag inte alls tagit på mig någon ledarroll. Jag var bara mig själv och gjorde det enda rätta.

Tänk så fel jag hade.

2. Efter en vecka insåg jag att livet aldrig skulle bli bra igen. Sorgen hade kommit för att stanna. Min underbara och fantastiska svägerska, som jag älskar som om hon vore min egen syster, gifte sig och jag plågade mig igenom hennes stora dag. Jag led och grät i hemlighet och försökte både äta och dansa utan större framgång. Övertygelsen om att mitt liv var dömt till sorg och tårar var så stark att jag inte riktigt förstod hur jag skulle kunna fortsätta livet.  Jag ansåg mig dömd till ett liv i enbart sorg. Nattsvart sorg. Oövervinnerlig sorg.

Tänk så fel jag hade.

3. Sen kom ilskan. Den där fruktansvärda ilskan! Allt som inte gick precis exakt min väg var inte ens vatten värt. Jag var arg på människor som jag i vanliga fall älskar dygnet runt. Jag kände fruktansvärd ilska mot faktiskt de allra flesta. Jag ville t.ex. kleta pizza i en främlings hår bara för att denna åt trots sin graviditet (själv har jag kräkts mig igenom två graviditeter, det tog slut i samma sekund som förlossningarna var över). Och jag insåg tydligt och klart att jag aldrig igen skulle kunna glädjas med någon annan. Än mindre med mig själv.

Tänk så fel jag hade.

4. Tröttheten. Det kom en trötthet som förlamade mig. Jag var mer trött än ledsen och detta efter att ha förlorat min syster. Förstår ni hur trött man är då? Under nästan två veckor stretade jag emot omgivningens kärleksfulla påtryckningar om att faktiskt ta emot hjälp. Ringa hälsocentralen och be att få tabletter att sova på. Tabletter att sova på? Är ni inte kloka? Det är bara de med mer allvarliga sömnproblem som behöver tabletter. Jag har inga allvarliga sömnproblem, jag klarar mig fint på 3-4 timmar per natt ett par veckor till! Jag behöver inga tabletter, hör ni vad jag säger?! 

Tänk så fel jag hade. Och när jag väl fick tabletterna trodde jag att läkaren skrivit ut en medicin som hette ”Anthrax”. Tänk så fel jag hade. Igen.

5. Efter att ha fått sova några nätter orkade jag återigen lyfta blicken. Och då kom oron. Den där fruktansvärda och vidriga oron. Ren rädsla. Jag var rädd för att mamma och pappa aldrig skulle kunna skratta igen, att Mr Martin skulle lämna mig, att våra två barn skulle dö genom en olycka på förskolan och att min lillebror skulle krocka på vägen till jobbet. En icke rationell men vansinnigt gnagande oro. En total övertygelse om att det när som helst skulle komma ett samtal om ytterligare ett dödsfall. Och sen trodde jag att jag själv skulle dö av ren oro för att någon annan skulle dö. Kanske skulle vi rentav alla dö? I olika olyckor men på en och samma dag?

Tänk så fel jag hade.

6. Inte en enda gång tänkte jag tanken på att avloppsvatten skulle rinna in i vårt hus och förstöra hela vår nedervåning. Inte en enda gång tänkte jag att det skulle kunna hända. Det fanns liksom inte i min värld.

Tänk så fel jag hade.

Hur som helst. Livet har kommit åter. Jag sörjer och gråter och svär för mig själv och ibland tillsammans med andra. Jag svarar ärligt när vissa frågar och lite mer oärligt när andra gör det. Ibland orkar jag säga som det är och andra gånger förskönar jag det hela en aning. Men inte alls sällan säger jag precis som det är. Att det är mörkt eller grått eller jobbigt. Att jag är ledsen. Att jag inte orkar. Eller att jag mår bra. Att jag har roligt. Att jag längtar efter något. Att jag både ser och upplever ljuset. För sanningen är att jag har grå dagar men också ljusare dagar. Någon riktigt vit dag har ännu inte passerat men det kommer säkert det med. Jag tror helt garanterat att de kommer. De riktigt vita dagarna.

Nuläget då? I dagsläget befinner jag mig i någon slags orienteringfas.  Jag försöker hitta mig själv i den nya värld som uppenbarat sig. Som tagit plats och omslutit mig och som jag inte kommer mig ur. Den systerlösa världen. Den förbannade systerlösa världen. Viktigt att betona är dock att det är en värld med även glädje i. Det finns ljus. Den systerlösa världen bjuder också på ljus. Så är det, även om jag i början hade svårt att tro det.

Och just för närvarande så retar jag mig över problem som enligt mig inte är några problem. Jag retar mig på onödigt gnäll. På negativ energi som dränerar min positiva energi. Jag blir arg när samma personer tjatar och gnatar om vädret. Men vet ni en sak? Jag VET att de har rätt att gnälla om vädret. Jag VET att de garanterat har andra problem också. Jag VET att flera av dem säkerligen har större problem än vad jag har. Men vet ni en sak? Det hjälper inte. Jag blir irriterad ändå! Jag får utslag på insidan. Detsamma händer när jag läser en tidning som levererar skvaller och kallar det för en nyhet. Jag blir irriterad när någon spyr galla över att bussen är tre minuter sen. Jag FÖRSTÅR att den personen MYCKET VÄL kan ha ett viktigt möte som hen INTE får bli sen till. Jag förstår det men känner och tänker följande ändå:

Okej. Bussen är tre minuter sen. Det är säkert jättejobbigt för dig. Lever dina syskon förresten? Jaså, det gör de? Jamenhållkäftendåochnjutavlivet! 

Det är egoistiskt av mig. Jag vet det. Ni behöver inte tala om det för mig, jag vet det ändå. Och jag är ingen egoistisk person. Inte i vanliga fall. Jag är säkerligen många saker men egoistisk är jag inte. Men just nu, just nu i min sorg, så blir jag egoistisk i den mening att jag retar mig på andras i-landsproblem. Och då menar jag ”i-landsproblem” enligt mina mått mätt. Jag vet att problemen kan vara enorma med andras mått mätt. Och framförallt så vet jag att ingen måttstock är den rätta. Inte min och ingen annans. Men jag mäter ändå. Fast jag ”inte får”. Jag mäter ändå.

Gör detta mig till en dålig människa? Kanske. Är det en bieffekt av den sorg jag går igenom? Ja, tveklöst. Kommer detta tillstånd att ebba ut till slut? Absolut, det är jag helt säker på. Betyder det här att folk omkring mig bör tassa på tå nu? Inte ett dugg. Tassa inte. Lev som vanligt. Jag behöver människor som lever som vanligt. Det är ju jag som lever ovanligt.

Alla som sörjer känner säkerligen inte likadant som mig. Ni är dock för många som skrivit till mig om era liknande känslor för att jag ska tro att jag varken är unik eller konstig. Sorgen skapar en orealistisk referensram. Jag förstår det. Men jag accepterar det också.

Jag borde kanske be om ursäkt så här på slutet men det kan jag inte. För jag har lovat mig själv att inte bidra till den stora tabu som omringar sörjande människor. Jag tänker vara offentlig med min sorg och för det får jag en del pisk. Men det går bra. Jag kan ta det. För piskandet är inte i närheten lika smärtsamt som att överleva sin 36 år unga syster. Jag har min referensram som utgångspunkt. Just nu har jag min egen referensram som utgångspunkt. Jag befinner mig i den fasen just nu och kan förmodligen inte göra något åt det.

En av mina kollegor sa tidigt till mig att jag inte skulle forcera.

”Vad du än gör så forcera inte”.

Jag tänker lyda hans råd.

/Mrs Martin, sista torsdagen i februari 2014.