Det är måndag. Sista måndagen i februari. Jag står vid ett övergångsställe. Klockan visar lunch, ute är det soligt och slaskigt. Faktiskt rentav vårväder, man tror nästan att det är april. Fast det bara är februari. Vanligtvis brukar februari vara kall och hård. I år beter den sig dock som april. Årets februari bjuder på vårväder. Sol. Slask. Grus under skorna. Jag tycker att det hjälper lite. Det lindrar lite. Mitt i det såriga och trasiga finns en vårsol som kommer alldeles för tidigt. Den läker mig. Helar mig. Ger mig hopp. Det finns liv också. Nytt liv. Även om det liv jag saknar allra mest är ett liv som redan är dött.
Det pratas mycket om vädret just nu. Om hur slaskigt det är. Om hur tråkigt alternativt underbart det är. Några vill ha traditionsenlig vinter i februari. Andra vill ha sol. Jag pratar också om vädret. Förundras över slasket och tycker det är skönt med sol. Jag vill gärna åka slalom i sol. Kallt underifrån men värme ovanifrån. Snö och sol. I kombination. Jag vet att det mest troligt kommer komma minst ett bakslag. För två år sen fick vi uppleva 25 minusgrader i mars. Det var ett hårt bakslag. Dagens slask och sol skvallrar dock om en annan slags februari i år. Jag hoppas ärligt talat att det är ett bestående skvaller men lägger ingen vikt vid det. Kommer det ett bakslag så kommer det ett bakslag. Jag kan inte påverka det och det är således inte värt min energi. Men visst. Årets februari är en februari som passar mig.
Där jag står vid övergångsstället blir jag lite irriterad på de som klagar över vädret. Är det verkligen ett problem värt att lägga energi på? Hur oerhört lite har man att bry sig om då? Om vädret får lov att skapa irritation hos en, är det inte dags då att bara slappna av och njuta av att ha ett uppenbart problemfattigt liv?
Jag är egoistisk som tänker så. Jag vet det så väl. Så jag skäms lite där jag står och retar mig på andras, enligt mig, pyttesmå I-landsproblem. Jag skäms eftersom att alla lever i sin egen verklighet och det har man absolut rätt att göra. Den som påstår något annat har fel. Så vem är jag att ha min personliga nuvarande marginal som utgångspunkt? Vem är jag att bestämma att mina problem är mer värda än väderproblem? Dessutom vet jag att det finns de som har det betydligt värre än mig. Betydligt betydligt betydligt värre. Så jag skäms där jag står vid övergångsstället. Jo, jag gör det. Men jag kan inte rå för att jag dömer ägarna av enbart väderproblem ändå. Jag gör det bara. Jag dömer er.
Förlåt för det.
Fast samtidigt. Handen på hjärtat nu. Om vi nu ändå ska jämföra (och det är ju liksom det jag gör i det här blogginlägget och bloggen är min så nu blir det ett jämförande): Det är värre att ha en död syster än att ha plusgrader i februari. Så är det. Och ja, jag vet att ingen säger emot.
Men ändå. Alla lever i sin verklighet. Jag vet det. Det gjorde jag också innan syster dog och det gör jag även nu när min syster är död. Det är bara det att den verklighet jag levde i innan hon dog för alltid är sönderslagen i spillror. Trasig. Borta. Förbrukad. Upplöst av dödens vind. Det livet försvann med henne.
Så jag står där vid övergångsstället och väntar på att få gå över gatan. Och medan jag står där irriterar jag mig på surret om väderproblem. I-landsproblem! Sekunden efter att jag tänkt den tanken, samtidigt som den röda gubben slår om till den gröna så slår det mig dock. Insikten är lika stark som den sällsynta februarisolen som kämpar sig upp ovanför stadshuset gråsmutsiga tak.
Lyckliga äro de som har ork att klaga över det aprilliknande vädret som tränger undan februaritraditionerna. Lyckostar är vad de är! För tänk att inte ha några andra problem att gräma sig över än lite väder. Tänk att inte ha en död syster att sörja! Tänk att vädret kan vara dagens största problem! Så makalöst underbart det måste vara. Makalöst och fantastiskt underbart!
Jag avundas er. Herregud vad jag avundas er. Jag står där vid övergångsstället och gör absolut inget annat än att avundas er.
Och sen går jag över gatan.
/Mrs Martin, sista måndagen i februari 2014.