Jag har förlorat rätten till att vara lycklig.

Onsdag. Det är en tung onsdag. En kombination av sorgen som river i mig tillsammans med att fyraåringen tyckte att det var dags för frukost och film strax efter tre i morse. Vi låg i dubbelsängen hon och jag och försökte somna om. Jag vandrade ut och in i dvala och hon pratade så glatt om dagen som komma skulle. Efter en stund somnade hon äntligen om och sen kom dagen. En vansinnigt grå sådan.

Jag har faktiskt haft tre något bättre dagar. Efter en nattsvart lördag blev söndagen lite ljusare. Likaså måndag och tisdag kom och gick med lite hopp ändå. Det går inte att vara glad, det går inte att känna lycka. Men det går att hantera vissa dagar på ett mer normalt sätt än andra.

Jag kände vändningen redan igår kväll. Att en uppförsbacke närmade sig. Och samtidigt som mörkret föll utomhus anlände mörkret inom mig. Det känns som om jag har förlorat rätten till att vara lycklig. Det känns som att jag har förlorat min förmåga till att vara lycklig.

Ska jag aldrig få vara glad igen?

”Tiden läker alla sår” sägs det ju. Problemet är ju bara att det inte är sant. De läker aldrig så hjärtats hud blir slät igen. Men kanske kan såren ändå sluta sig och kvar blir ett skavande ärr? Jag längtar efter det där skavet. Efter glädje men med ett skav. För som det är nu så skär det i mig. Det skaver inte. Det skär. Och smärtan från såret går nästan inte att hantera.

På fredag är det som sagt begravning. Jag kan för mitt liv inte förstå hur det ska gå till. Jag skjuter det framför mig. Fina vännerna meddelade igår att de kommer. De vill delta. De följer med. De stöttar. Hur mycket stöd behöver jag för att överleva? För att inte sluta andas? För att inte dö själv?

Jag blir inboxad på facebook. Jag orkar inte läsa. Ännu mindre svara. Låt mig vara, försvinn, backa! Men ni ger er inte. Ni backar inte. Och herregud vad jag är tacksam över det.

Min systers tonårskärlek skickar ett meddelande. Jag öppnar och läser och bifogat är en ljudupptagning. En sång med gitarr. Det är tonårskärleken som spelar. Systers låt, den som hon älskade då. Jag lyssnar. Känner igen rösten. Minns hans sång. Minns systers sång. Min syster sjöng fantastiskt bra. Jag var så stolt. Och förundrad. Och glad!

Glad. Glädje. Den där känslan som har upphört att existera.

Jag slåss med mig själv. Det här går inte. Jag klarar inte det här. Jag kan inte ha det så här.

Idag är en tung dag. För jag har förlorat rätten till att vara lycklig. Kanske blir morgondagen bättre? Det spelar ingen roll. För sen kommer vidriga fredag.

Fy fan. Jag hatar redan fredag. Hatar.

Och så är det med det.

/Mrs Martin, november 2013.