Kan inte låta bli att dra på munnen åt den ut- och invända bh:n. Jag hittade din blogg via en länk på Facebook och har nu läst mig igenom allt du har skrivit. Jag förlorade min pappa helt oväntat i mars 2013 – det har gått 45 veckor i dag – och känner igen mig i så mycket. Att ibland inte kunna göra något mer än att andas. Att inte kunna förstå hur man ska överleva. Att ”aldrig mer” blir ord som skär i hela kroppen. Att vara rädd för att glömma doften, rösten, skrattet. Att varje onsdag kl 23 tänka på samtalet som raserade allt. Och samtidigt – att kunna le åt ett minne, att kunna skratta, att ha överlevt den första födelsedagen, den första julen, den första nyårsnatten utan hans ”Gott nytt år” i telefonen. Att överhuvudtaget märka att flera dagar i rad har varit bra.
Många varma tankar till dig!
Vad roligt att du hittat min blogg. Däremot vill jag verkligen och innerligt beklaga din förlust av din pappa. Jag förstår att du känner igen dig i det jag skriver och jag förstår att du har det lika smärtsamt som vad jag har det. Det du skriver om att ”aldrig mer” skär i hela ens kropp och ens väsen, jag kan inte annat än gråtande beklaga och säga att jag instämmer helt och fullt.
Jag lider mig igenom vissa händelser och upplevelser, julen var en sådan sak. En hemskt sak. En fruktansvärd sak. Andra stunder ler jag mig dock igenom, stunder då jag minns något roligt jag och syster delade, minnen som värmer hela mig. För vi hade mycket roligt och även om den ena av oss inte längre lever så finns minnena från stunderna kvar. En stor del av mig är ju en stor del av det hon var. Det kan ingenting ändra på.
Många kramar till dig! Vi kommer ta oss igenom det här, både du och jag. Ut på andra sidan kommer vi komma men förmodligen tar det tid. Jag håller tummarna för att vi samtidigt får uppleva mycket ljus och värme. Både du och jag.
Kan inte låta bli att dra på munnen åt den ut- och invända bh:n. Jag hittade din blogg via en länk på Facebook och har nu läst mig igenom allt du har skrivit. Jag förlorade min pappa helt oväntat i mars 2013 – det har gått 45 veckor i dag – och känner igen mig i så mycket. Att ibland inte kunna göra något mer än att andas. Att inte kunna förstå hur man ska överleva. Att ”aldrig mer” blir ord som skär i hela kroppen. Att vara rädd för att glömma doften, rösten, skrattet. Att varje onsdag kl 23 tänka på samtalet som raserade allt. Och samtidigt – att kunna le åt ett minne, att kunna skratta, att ha överlevt den första födelsedagen, den första julen, den första nyårsnatten utan hans ”Gott nytt år” i telefonen. Att överhuvudtaget märka att flera dagar i rad har varit bra.
Många varma tankar till dig!
Hej Emma!
Vad roligt att du hittat min blogg. Däremot vill jag verkligen och innerligt beklaga din förlust av din pappa. Jag förstår att du känner igen dig i det jag skriver och jag förstår att du har det lika smärtsamt som vad jag har det. Det du skriver om att ”aldrig mer” skär i hela ens kropp och ens väsen, jag kan inte annat än gråtande beklaga och säga att jag instämmer helt och fullt.
Jag lider mig igenom vissa händelser och upplevelser, julen var en sådan sak. En hemskt sak. En fruktansvärd sak. Andra stunder ler jag mig dock igenom, stunder då jag minns något roligt jag och syster delade, minnen som värmer hela mig. För vi hade mycket roligt och även om den ena av oss inte längre lever så finns minnena från stunderna kvar. En stor del av mig är ju en stor del av det hon var. Det kan ingenting ändra på.
Många kramar till dig! Vi kommer ta oss igenom det här, både du och jag. Ut på andra sidan kommer vi komma men förmodligen tar det tid. Jag håller tummarna för att vi samtidigt får uppleva mycket ljus och värme. Både du och jag.