När gammalt blir nytt och sen gammalt igen

Märklig rubrik kanske. Först skrev jag ”Om att bära med sig de döda” men det känns inte riktigt som att det här inlägget enbart kommer handla om de döda så nu fick rubriken bli som den är. När gammalt blir nytt och sen gammalt igen.

Jag, liksom alla andra människor, har vuxit upp i ett stycke historia. Dels i min egen tid men även i minnen från andras. Ett exempel på detta är min farfar. Han var möbelpolerare till yrket vilket innebar att han restaurerade möbler. Han var ytterst duktig på sin sak. Han och farmors villa hade ett källarplan där han höll till för sitt arbete. Jag minns att det luktade trä, terpentin och sågspån. Värme, barndom och eftertanke. Min farfar var en ytterst noggrann och mycket uppskattad man. När jag tassade ner för källartrappan fann jag honom ofta i det stora rummet, slipandes på ett skåp en stol en hylla eller ett bord. Min farfar hade alltid tid. Inte en enda gång bad han mig att gå tillbaka uppför trappan. Jag var inte särskilt intresserad av hans arbete även om jag förmodligen låtsades lyssna när han berättade om sina verk. I efterhand förstår jag att det han egentligen gjorde var underverk. Han var mycket uppskattad och efterfrågad i sin profession. För min personliga del var han dock en högt uppskattad och älskad farfar.

Genom honom fick jag ett latent intresse för det gamla. För trämöbler och snirklighet. Ni vet så där när möblerna inte är helt släta utan har en viss utsmyckning direkt i trät. ”Snickarglädje” tror jag bestämt att det lite föraktfullt kallas för. Detta latenta intresse vaknade några år efter att jag upptäckt odlingsglädjen,  det skedde när jag som 26-åring besökte mitt livs första loppis.

Jag har aldrig riktigt tyckt om det ultramoderna även om jag tycker att det kan passa hemma hos andra. Raka linjer och metall är ingenting för mig. Moderna fönster kan vara mycket vackra men jag tilltalas desto mer av gamla. Moderna kök i svart, glas och stål kan vara hur fint som helst men jag lockas inte av att äga det själv. Jag tycker om stora ytor. Vit och grått trä. Gamla trägolv och högt i tak. Rum som rymmer ålder, historia och tyngd. Jag tycker om det skeva, det lite nötta och skavda. Och jag har en ofantlig tur som är gift med en man som gillar detsamma. Det som skiljer oss åt är att jag tycker om att leta. I timmar kan jag leta efter det där vackert skeva. Jag fullkomligt ÄLSKAR loppisar och auktioner i allmänhet. Loppisar i synnerhet. I timmar kan jag gå runt och titta, vända och vrida och därefter förhandla om priset. Som mest lycklig blir jag när jag hittar ett fynd som har en viss historia. Det kan vara ett tyg från Bali, två krukor som ägaren köpt av en gammal granne eller en vattenkanna som blivit vackert nött av tidens tand ute i någon annans växthus. Under våra dryga sju år i vårt nuvarande hus har jag köpt många saker på loppis men ytterst sällan möbler. Detta helt enkelt för att de möbler jag gillat som mest inte riktigt har passat i vårt nuvarande hus. Är det något vi båda inte vill så är det att blanda olika stilar. Åter till diplomatin: Det kan vara mycket fint hemma hos andra men är inte smaken för oss. Vi tycker om att hålla oss till tidsandan och vi har bott i ett hus som inte riktigt motsvarar vår absoluta favorittidsanda. Vi tycker mycket om vårt nuvarande hus, det gör vi absolut, men vi älskar det inte. Det är egentligen inte svårare än så, inte mer allvarligt än så. Vi tycker om det vi har men vi älskar dit vi ska. Så är det bara.

Det hus vi har nu rymmer mer moderna möbler. Stilen är kanske inte den senaste men vi har haft vett att röra oss inom ramen för en nyrenoverad 80-talsvilla. Ek, vitt och stora mattor. Vita gardiner men ingen spets. Modern belysning med något enstaka åldrigt inslag. En bastu och relax som andas 2015 (den älskar vi!) och ett sovrum som går i en neutral vit och mjuk anda. Barnens rum är helt uteslutande i modern stil och det eftersom de själva har fått välja. Köket andas lantlighet men ändå inom ramen för ”nytt”. Ni förstår kanske. Jag talar om ett hus i sin egen renoverande tidsanda. Vi trivs och tycker att det är mycket fint. Problemet är att vi båda både inser och känner att vårt nuvarande hem inte riktigt går att överföra till vårt kommande 30-talshus. Vi kan inte ta med oss majoriteten av våra nuvarande möbler, lampor och mattor. Inredningen misstämmer med vårt kommande hus. Det känns ungefär som att ”gott plus gott inte blir riktigt gott”.

Det har funnits loppistillfällen då jag dock inte kunnat hålla mig. Tillfällen då jag har köpt några ting som inte riktigt passar in i vårt nuvarande hus. Detta gäller t.ex. våra fyra sockerlådor, den grå vattenkannan som fått agera prydnad i bastun samt ljusstakarna i nysilver som fick pryda vardagsrumsbordet i julas (och som för övrigt är så vackra att jag fortfarande låter dem stå kvar). Otaliga är dock de gånger då jag hejdat mig och låtit bli att köpa de ting som i mina ögon varit loppisens eller auktionens absolut vackraste. Helt enkelt för att de inte skulle ha passat hemma hos oss. Då har det känts bättre att låta bli.

Men nu. Nu har kartan plötsligt förändrats, tiden har backat drygt 60 år. Så vi rensar. Och rensar. Och rensar. Framförallt så söker vi möbler i gammal stil. Höga träskåp, slagbord, stora byråer och låga pallar. Jag försöker förhandla mig till en samling gamla pinnstolar att ha på verandan men har ännu inte nått framgång hos min bättre hälft.  Vi besöker loppisar och second handbutiker, särskilt det sistnämnda har vi flera stycken av i vår hemstad. Vissa saker letar vi aktivt efter medan andra dyker upp trots att vi inte visste att vi sökte efter dem. Tingen väljer oss, så att säga. Såsom vårt senaste fynd; en gammeldags rosa våg som påminner mig mycket om den min farmor ägde. ”Vi ska kanske ha pelargonrosa detaljer i köket”? säger Mr Martin när han hittar och tittar på vågen och jag får nästan lust att hjula av lycka. När jag sekunden efteråt hittar en gammal chokladburk i samma bleka rosa är den materiella lyckan för dagen total.

Den pelargonrosa vågen

Den pelargonrosa vågen

Chokladburken

Chokladburken

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Utöver det har vi köpt en gungstol. Ett stort och vansinnigt tungt skåp med snirkliga dörrar. Det sistnämnda är ommålat i vitt vilket förmodligen skulle få min farfar att vända sig i graven. Via internetauktion har min pappa ropat hem fem små färgglada moccakoppar som vi fått till vårt nya kök. Så sent som i dag ropade jag själv hem ett vitrinskåp som nu står i vårt vardagsrum. Efter att ha torkat ur det har jag ställt den rosa vågen, den rosa chokladburken och de fem moccakopparna på dess hyllor. Varje gång jag tittar på det får jag en påminnelse om det som komma skall. Vitrinskåpets dörrar var klädda med prickigt tyg som jag tog bort. Tyget är dock riktigt fint och efter att jag tvättat det har vår femåring roat sig med att klippa bort dess överflödiga trådar. I morgon planerar hon göra något kreativt av tyget, jag hoppas det blir en kreation till hennes nya rum.

Trådklipp pågår

Trådklipp pågår

Min pappa köper koppar på auktion. Vem hade kunnat tro det!

Min pappa köper koppar på auktion. Vem hade kunnat tro det!

 

 

 

 

 

 

 

 

Det snirkliga skåpet. Utan att överdriva den tyngsta möbel jag någonsin ägt!

Det snirkliga skåpet. Utan att överdriva den tyngsta möbel vi någonsin ägt!

Vitrinskåpet.. inte i närheten lika tungt.

Vitrinskåpet.. inte i närheten lika tungt men fint ändå!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det känns som att min historia följer med mig till vårt nya hus. Aldrig någonsin sedan min farfar dog har jag varit honom så nära som nu. Han finns med mig på varje loppis, på varje auktion och i varje möbels snirklighet. När jag öppnar det vita träskåpet och andas in den dova trälukten flimrar han förbi i mitt sinne. Och för en liten stund backar min syster i min sorg och fram kommer varma barndomsminnen. Det är nästan som att de båda inte får plats och att min farfar för en stund förtjänar den främre platsen. Han tar den främre platsen. Jag är fullständigt övertygad om att min syster inte har något emot det.

Den gamle som dött sörjer man annorlunda än den unga. Den gamle som dog av ålder och tid vilar stillsamt i hjärtat. Jag saknar honom men inte på samma sätt som jag saknar Tove. Han är min historia och levde i min dåtid och han dog när tiden var inne. Sorgen efter Tove är mer vass och var dag påminns jag om att hon också är dåtid trots att hon borde vara nutid. Hon borde vara både och. Hon kommer aldrig att sitta i mitt gammeldagsa kök och dricka kaffe ur pappas inropade koppar. Inte heller kommer min farfar göra detta men å andra sidan så hade han ingen plats i min framtid. Han hörde hemma i min dåtid. Det svåra är att Tove numera gör detsamma. Hon kommer att följa med men bara via mig. I mig men inte i våra möbler. Inte på samma sätt som min farfar. I vårt nya hus har farfar en annan slags given plats.

Det finns dock ett undantag. 

För många herrans år sen var min farmor och farfar på auktion. Min farfar blev mycket förtjust i en gammal gustaviansk soffa och bestämde sig för att lägga ett bud. Eftersom någon annan på andra sidan rummet också var intresserad fick han ta i lite för att vinna soffan. Jag förstår att han var glad när han var den som lade det sista budet. Jag misstänker dock att han hade varit ännu lite gladare om det i efterhand inte visat sig att den andra budgivaren var min farmor. De hade ovetandes budat mot varandra! Den soffan fanns länge i min farmor och farfars hem. När de slutligen sålde sitt hus så fick min syster den. Hon sydde ett nytt överdrag till sofflocket och under många år stod den i min systers familjs kök. Jag minns att hon låg på den när jag hälsade på efter att hon opererat sina diskbråck. Sedan några år tillbaka står den i min systers mans förråd och för några veckor sedan frågade han om jag vill ha den till nya huset. Givetvis tackade jag ja. Förstå vilken möbelskatt! Jag planerar att måla om soffan även fast bara tanken på det gör att jag känner mig som en skurk. Jag ska besöka farfars grav och be om ursäkt i förväg.

Vår historia. Den finns alltid med oss, vare sig vi vill eller inte. Vi är inte vår historia men den är en del av oss. I och med vårt 30-talshus blir den för mig ännu mer verklig än tidigare. Det som fanns då kommer upp till ytan igen. Det gamla blir nytt och sen gammalt igen. Inget hus i världen kan rucka på sorgen efter en död syster. Inte heller på sorgen efter en död farfar. Men den sistnämnda lever igen genom det gamla som jag nu gör till nytt. Gamla möber som blir en del av min framtid och sen till slut en del av min historia. Samt min farfars historia.

Framtidstro är läkande. Lycka är läkande. Likaså kan vår historia vara. Vissa delar av ens historia gör att framtiden blir mer värdefull. Ni vet, det där värdet som man djupt inom sig bär med sig.

Min farfar är en av många orsaker till att jag ser på min barndom som mycket lycklig. Vårt 30-talshus är en av många orsaker till att jag ser ljust på framtiden. Jag önskar att jag hade fått bjuda honom på en kopp kaffe i det köket. Jag önskar att Tove hade suttit bredvid och skrattandes försökt berätta en rolig historia. Det mer realistiska att önska är dock att de ser mig, att de hör mig och att de gläds med mig i min framtid. En framtid som bär på delar av deras historia.

/Mrs Martin, mars 2015.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.