Rastlös. Jag har alltid varit av den rastlösa sorten. Jag får fort tråkigt när jag inte har någonting att göra. Det pirrar i benen. Jag vill inte sitta sysslolös. Det är inte så att jag inte kan vila. För det kan jag. Timmar kan passera om jag har en trädgårdsbok i handen. Eller en bra skönlitterär bok för den delen. Eller om jag spelar wordfeud på mobilen. Det är det där med att veta att jag har många lata dagar framför mig som gör mig stressad. Som inte passar mig. Så har det alltid varit. Åtminstone fram tills Tove dog.
För rastlösheten försvann med Tove. Den dog. Hon tog den med sig. Sedan den 3:e november 2013 har jag kunnat ligga i timmar på vardagsrumsmattan och göra absolut ingenting. Sitta i soffan utan varken mening eller mål. Jag förstår att det har varit nödvändigt. Läkande. Viktigt. Tove har snart varit död i 1,5 år. Tiden går så fort. Om två veckor fyller hon år utan att bli ett år äldre. Det är fortfarande overkligt. Så oerhört overkligt. Jag säger det ofta till Mr Martin, att det är så ohyggligt overkligt att hon dog. Och Mr Martin håller med. Förstås. För det är ju fullständigt overkligt och mycket mycket svårt att ta in. Jag har redan förstått att vissa delar av den jag var innan hon dog aldrig någonsin kommer komma åter. Jag kommer inte att sakna dem alla. Vissa kanske. Men inte alla. Givetvis hade jag dock helst haft dem kvar tillsammans med en levande syster men nu är det inte så och då är det bara att försöka se positivt på de negativa delar som försvann. Typ ungefär så. För vad annars finns att göra?
Rastlösheten försvann som sagt. Jag har inte saknat den men inte heller njutit av dess frånvaro. Mr Martin har lite försiktigt kommenterat att det förvisso är aningen skönt med en fru som håller ett lugnare tempo men samtidigt att det är svårt att jag blev så annorlunda. Den fru han haft i sexton år blev tyst. Lugn och tyst. Men han har accepterat det. Väntat. Stöttat. Förstått. I går blossade den dock upp. Rastlösheten. Egentligen började det redan i torsdags, direkt efter jobbet. Jag åkte hem och såg fram emot tio dagars ledighet tillsammans med familjen men konstaterade samtidigt att det spirade inombords. Någon slags hjärnverksamhet på eventuella och möjliga påsklovsplaner. Packa. Vi måste packa. Men mer då? Vad ska vi hitta på? Hämtade de redan lediga barnen och Mr Martin och åkte in till stan. Handlade och var vansinnigt trött. Blev irriterad på Mr Martin när han återigen föreslog spagetti och köttfärssås till middag. Det fick bli grillad kyckling och sallad, en trött kväll i soffan och en lampa som slocknade tidigt. Och i går infann den sig. För första gången på nästan 1,5 år infann den sig. Rastlösheten. Jag blev förvånad och glad. Vi pratade om det en stund. Pratade om det där med att återerövra och att återigen få känna igen ytterligare en bit av sig själv. En bit av Tina.
Jag skickade meddelanden till alla i familjen, den familj som jag fick på köpet när jag träffade Mr Martin. Frågade vilka som är lediga på lördag (alltså i dag). Svägerskan ringde upp och frågade vad jag fått för infall. Hon lät lika förvånad som vad jag själv var! Och vet ni? Alla var lediga! Tillgängliga! Och villiga att ses! Så nu städar vi här hemma och jag ska strax göra Åsas key lime paj samt en västerbottenpaj. Sen ska vi duka med nya vårduken med tryckta tulpaner på och som jag turligt nog inte hunnit packa ner. Därefter ska vi ställa stora kistan framför trappan så syskonbarnen inte kan åka varken ofrivillig eller frivillig kana ner för den. Jag ska fläta barnens hår och leta fram min svarta sköna klänning. Kanske åker jag och köper några vårblommor och ställer på kaminen. Det finns ett sug i mig som jag inte känt på länge. Det där sugen över att skapa ett engagemang. På egen hand skapa tillfällen som innebär engagemang från sig själv. Ett sug efter att skapa tillfällen orsakade av det egna initiativet. Lust, tror jag bestämt det kallas för.
Man blir någon annan när ens syster dör. Man blir systerlös och mycket trasig. Sen läker man långsamt. Aldrig riktigt helt, den förhoppningen har jag gett upp för länge sen. Men man läker. Jag läker. Jag återerövrar delar av mig själv. Rastlösheten är en sådan sak. Är det positivt att den kommer åter? Jag vet inte. Och jag bryr mig inte heller. För den är sannerligen inte negativ i alla fall. Och det som inte är negativt är det ju ingen idé att gräma sig över. Jag försöker ju pränta in i barnen att det är något riktigt bra över att vara sig själv. Det borde ju gälla även för mig.
I sommar åker vi till Grekland. Jag ska googla och se om det finns dansklasser att ta där nere. Sen ska jag beställa några pocketböcker också. Jag får väl försöka balansera farten och fläkten med vila och återhämtning. Försöka förena mina sidor på något sätt, både de gamla och de nya. Försöka återerövra mig själv och samtidigt bejaka det nya livet. Det systerlösa livet. För motsatsen innebär ju att gå under och det tänker jag rakt inte gå med på.
Då så. Nu ska jag pressa limefrukter för glatta livet.
Glad Påsk på er!
/Mrs Martin, påskafton 2015.
Glad påsk du fantastiska människa! <3 <3 <3 <3