Nu är det dags. Jag kan inte längre fly från verkligheten. Nu måste jag köpa nya löparskor. Sist gick det sisådär kan man väl säga. Utan att överdriva. Jag (samt Mr Martin och våra barn) är fortfarande lätt traumatiserade av minnet.
Det var förra sommaren och vi besökte en stor sportbutik för att köpa nya löparskor till mamman. Mig alltså. Den trevliga säljaren frågade om jag är en van löpare vilket jag faktiskt tycker att jag är (för utomhuslöpning alltså, den detaljen utelämnade han dock att fråga om). Blev därefter visad till löpbandet för att testa skorna varefter han gick för att hämta ytterligare ett par.
Van löpare är jag. Utomhus, som sagt. Löpband är en totalt okänd företeelse för min del. Jag klickade lite på knapparna och displayen visade ”20” vilket såg bra ut i mina ögon. Andades sportigt in och tryckte på start.
Vad jag då inte visste är att ”20” på displayen betyder 20km/h. Alltså en kilometer på tre minuter.
Mr Martins omdöme i efterhand var att jag sprang som en gasell. Med krokig rygg och vild blick. Halsbandet landade aldrig på bröstkorgen mellan studsarna och vi vete fasiken om skorna egentligen nuddade alls vid bandet mot slutet.
Tack och lov så gick det bra ändå. Jag höll, bandet höll och väggen bakom höll. Jag fick fina nya skor som jag nu dessvärre har nött ut och därmed måste jag köpa nya. Jäklar alltså. Jag hoppas de har en lika stadig vägg bakom löpbandet som de hade i fjol. Mr Martin har tipsat om ett rött akutsnöre som ska finnas och som, om man drar i det, orsakar ett direktstopp av löpbandet. Han har också informerat mig om att han vill skydda våra barn från en upprepad upplevelse av gasellmamman som flyger av bandet och därmed kommer gå och köpa glass med våra barn medan jag testar skorna.
Håll en tumme för att jag överlever. Bokstavligt talat.
/Mrs Martin, juni 2014.
Hahaha! När jag köpte mina slapp jag springa på bandet utan att de gjorde ett fotavtryck bara för att kolla om jag pronerade ex..