Valborg i går. Faktiskt den enklaste traditionen att fira hittills. Jag förstår att det beror på att syster inte funnits som ett inslag i mina valborgsfiranden de senaste åren. Det är riktigt många år sen vi firade tillsammans sist. I år firade vi med D och A. En tradition som jag tror startade för ca sex år sen och som jag (vi) uppskattar mycket. Grilla, lite vin, utelek, glass och popcorn. Majbrasa. Avslappnat. Familjärt.
Gårdagen blev bra. Precis lika trevligt som alltid när vi träffas. Men den där känslan av valborg, den där känslan av våren, omstarten och nytt liv, den uteblev. Den kom aldrig. Infann sig aldrig. Och jag förstår inom mig, i ett håligt trasigt rum i hjärtat, att min syster tog många känslor med sig. De där traditionerna som skapar känslor fortsätter så klart. Traditionerna alltså. Känslorna om dem har dock dött. Julen var värst. Förmodligen för att syster var en naturlig del av den och för att hon dog strax innan. Att fylla år var hemskt. Fruktansvärt hemskt. Syster skulle ha fyllt år två dagar efter mig och vi led allihopa. Usch. Påsken var svår. Och nyår förstås! När mamma grät i telefonen blev det svårt. Det är svårt att fira något när livet i övrigt är så trasigt. Valborg gick bäst hittills. Men de traditionella känslorna är döda. De dog den 3:e november förra året.
Jag skriver ofta om avsaknaden av i-landsproblem. Jag saknar dem inte. De fattas mig ej. Däremot uppskattar jag det faktum att de små ljusa i tingen fått större betydelse i mitt liv. De små ljusa vardagstingen. Bus med barnen. Kaffe i växthuset. Ett glas vin i soffan med maken. Middag med kompisar. Sol på mina kinder. Springa. Baka bullar. En kort kö i kassan på Ica. Regn på mina buskar. Ekologiska ägg. Grannar som hälsar. När mina elever tycker att jag har roliga och givande lektioner. Tända ljus. När deon är slut och man hittar en ny i badrumslådan. Mina barns armar runt min hals. När mina syskonbarn vill åka i liften med sin moster. De dagar mina föräldrar skrattar på riktigt. När svägerskan vill sitta på min altan en hel eftermiddag och bara prata strunt. När kollegan lånar ut serien vi vill se. När träden får knoppar.
I-landsproblemen är döda. Traditionerna lever kvar. Känslorna de tidigare skapade är dessvärre döda. Jag gruvar mig redan för nästa jul. Det är den första maj och jag gruvar mig för julen. Det är så dumt så jag nästan blir arg.
De små sakerna har fått större betydelse. Det gäller att fokusera på dem. Ett fokus som gör att jag vissa dagar överlever och andra dagar lever. I morgon är det dock ingen vardag. I morgon är det min yngsta dotters femårsdag. Jag förstår att inte heller den dagen kommer bli som hennes tidigare födelsedagar. Jag hoppas dock att den blir bra ändå. Det gäller att gripa tag i det som är ljust. Och samtidigt acceptera det som är svart. Min syster är död. Känslorna som föds ur traditioner är döda. Mrs Martin lever dock. Mrs Martin hon lever. Vi klarar inte de döda traditionerna om vi inte lever oss igenom dem. Det tar bara så hårt att försöka acceptera just det.
/Mrs Martin, 1:a maj 2014.