Tina försvann

Det är en omöjlighet att vara sig själv en hel kväll. Eller ja, alltså, jag är ju mig själv såklart. Det är jag ju förstås. Men jag är inte på samma sätt som jag var förut. Det är liksom helt omöjligt att under en hel kväll vara så som jag var förut. Just därför är det också mycket skönt att spendera en lördagskväll med människor som inte har några som helst problem med det heller. Som låter mig vandra ut och in ur någon slags ”gamla Tina” och ”nya Tina”. Ikväll har det varit en sådan lördag. En annorlunda lördag men bland människor som accepterar att det är så. Som inte förväntar sig att jag på något sätt ska forcera.

Den 3:e november dog min syster. Samma dag förändrades jag.

Den nya Tina är lite tystare och lite mindre glad. Hon är glad, det är hon. Men hon är mindre glad än vad hon var tidigare. Jag hoppas förstås att hon med tiden ska bli glad igen. Gladare. Mer glad. Mängden prat tror jag ärligt talat aldrig kommer bli som förut. En del av de bubblande orden svävade ner i systers grav den 29:e november och gropen är för djup för att de ska kunna ta sig upp igen. Orden ligger i en grav. Det känns som att en del av mig försvann med min syster. Och det känns som att det som försvann var en del av orden, en del av pratet. En del av den ork som tidigare satt i min röst tog slut. Den dog ut. Försvann. En del av Tina försvann.

Jag kan acceptera att det är så om det är så. Det kan jag faktiskt. Jag känner det i mig. Men glädjen vill jag gärna ha åter! Den där totala glädjen, den som kan räcka en hel dag och inte bara en halv. Jag vill känna hur det känns att vara glad en hel dag. Kanske inte idag, kanske inte i morgon. Kanske inte ens i år. Men någon dag i framtiden vill jag känna hur det känns att vara glad en hel dag. 24 timmar. Inte 25. Men gärna 24 timmar.

Jag har haft en bra lördag. Idag har varit en bra lördag. Men jag längtar efter att få vara glad en hel lördag. Tyvärr tror jag dock att det kommer dröja.

3:e november 2013. Tina försvann. En del av henne i alla fall. Jag saknar min syster mest men lite saknar jag mig själv också. Min man saknar mig. Han säger det inte men jag märker det. Det händer att han frågar efter var pratet försvunnit. Det där bubblandet som kunde pågå en evighet. Den där rösten som planerade, pratade, skrattade och skojade. Jag svarar honom att den kanske kommer åter och ber samtidigt en stilla bön om att det också ska vara sant.

Vem är jag nu? Utan dig?

Det är vedervärdigt jobbigt att vara systerlös. Det är det sannerligen. Men det är också jobbigt att inte vara sig själv.

Jag saknar Tove. Jag saknar henne så jag nästan blir tokig i huvudet.

Men jag saknar även Tina.

/Mrs Martin, 2:a februari 2014.