Det går upp.
Det går ner.
Den senaste tiden har det varit ganska mycket upp faktiskt. I måndags var jag på väg ner igen men lyckades hejda mig med slalom, lång bastu och god mat. Gårdagen, tisdagen, var bra. Dagen idag har också varit bra. Men så i samma sekund jag steg av bussen på väg hem från jobbet drogs rullgardinen ner. Det är ganska många dagar sen den var nere, jag tror faktiskt helt ärligt att det vände uppåt efter julhelgen och att jag sen dess befunnit mig i en ljusare gråskala. En ljusare ton. Ett något ljusare tillstånd.
Det ljuset verkar dock ha slocknat nu.
Vandrar hem genom kvällen som i ett töcken, äter middag och lyssnar på Mr Martins dag utan att höra vad han säger. Slänger in en tvättmaskin, kramas med barnen innan de somnar. Fyraåringen är nervös inför sprutan vi ska ta i morgon. Jag lovar att vi ska köpa kinderägg efteråt och applådera oss fyra för att vi alla tagit sprutor. Dessutom har jag ju köpt trolleriplåster (emla) så det kommer inte göra ont alls (hoppas jag, men det säger jag inte högt förstås).
Sexåringen fullkomligt jublar över dockor, dockklänningar, dockskor och små dockmuffins som färdats hit ända över Atlanten. För en stund torkar jag tårarna och skickar varma tankar till min fullkomligt underbara vän som jag aldrig har träffat men som jag ändå delar många hemligheter med.
Jag är så rädd för att glömma bort min syster. Hennes personlighet. Hur hon var, hur hon pratade, hur hon lät och vad hon sa. Hur hon var i vår barndom, i tonårstiden och i vuxen ålder. Jag undrar över saker som finns men som jag inte vet vad hon egentligen tyckte om.
Tyckte du om lakrits?
Det där med att du alltid skulle ha så svagt te, var det så ända till slutet?
Kan du dricka te nu?
Hur var dina spellistor på spotify?
Vad ”hette” jag i din telefonlista i mobilen?
Planterade du någonsin de där buskarna vi pratade om i somras?
Kommer du ihåg hur farmors limpor smakade? Lyckades du någonsin baka lika goda eller dog den smaken samtidigt som farmor?
Näst efter dina barn, vad var du då mest nöjd med över i livet?
Kommer du ihåg när jag ”prullade” i Mader? Från stora stenen? Jag fick ha farfars stora strumpor i mina små stövlar. Kommer du ihåg det? Och kommer du ihåg att hur du än försökte så lyckades du aldrig lära mig att det faktiskt heter ”plurra” och inte ”prulla”?
När jag promenerar ute i mörkret och gråter efter dig, ser du det då? Saknar du mig? Saknar du oss? Kan du sakna där du är nu? Kan du det? Ser du oss? Hör du oss? Hör du mig?
Jag var in på Kvantum idag för att leta resår till fyraåringens overall. Jag visste redan när jag steg ur bilen att det skulle vara klippt om jag mötte någon jag känner. Och givetvis gjorde jag det, jag sprang rakt in i fina vännen Charlotta. Men jag sa som det var och hon kunde helt klart ta det. Vi kramades och sen gick jag. In på Kvantum med tårarna sprutandes och handen för munnen. Utan förmåga att andas. Utan förmåga att prata. Den enda jag kan prata med är med dig. För det går att göra ordlöst.
Telefonen har ringt flera gånger ikväll. Jag orkar inte ens titta på den, ännu mindre svara.
Hör du att jag pratar med dig?
Mina knasigaste kompisar skickar trosor. Detta efter att jag, genom att beskriva min troslöshet efter avloppsvattenskadan, försökt förklara hur hela livet nu måste byggas upp från början. Från noll. Från start. Livet börjar liksom med trosor på något sätt. Du skulle dö av skratt om du såg alla trosor jag fått! Alla är mina men endast ett eller två par ser ut att vara mina. Mina kompisar har helt galen smak när det gäller trosor! Alternativt så har de kommit överens om attköpa de värsta de kan hitta. Du hade skrattat så du hade gråtit åt mina nya trosor. Jag ska skriva ett blogginlägg om det i morgon eller på fredag. Jag hoppas du kan läsa det jag skriver. Jag hoppas det så innerligt.
I morgon ska vi alltså ta sprutor inför vår utlandsresa. Kommer du ihåg när vi var på Mallorca 1986 och du skar dig på glas i poolen? Och så köpte vi två leksaksåsnor. Du en blågrön och jag en röd. Kommer du ihåg det?
Kommer du ihåg när vi var i Turkiet 1989 och du köpte en brun läderväska som passade en gammaldags doktor från 1800-talet? Jag tyckte att den väskan var vansinnigt ful men det sa jag inte till dig förstås. Men den passade dig. Den var din stil. Det var ungefär som när jag många år senare köpte den där gröna kjolen med rosa tyll under, den du knappt kunde titta på utan att fnissa för att du tyckte den var så ful. Kommer du ihåg det? Jag blev jättearg på dig på morfars 80-årskalas när du sa att den kjolen var ful. Kommer du ihåg det? Idag ler jag dock åt det minnet.
Kommer du ihåg när vår lillebror kräktes i sängen när vi var ensamma hemma med honom? Givetvis skulle han kräkas i sängen just precis då. Du var redig och sa åt mig att duscha honom medan du renbäddade. Jag var så äcklad att jag glömde känna på vattnets temperatur. Jäklar vad han skrek när jag duschade honom! Tro fan det när vattnet var fullständigt iskallt. Stackars lillebror. Kommer du ihåg det?
Kommer du ihåg de två stora grodorna vi fick av Roland när vi var små? De enorma gosedjursgrodorna? Du fick en blå och jag en rosa. Min hette Kvacka och din hette Froggy. Jag har kvar Kvacka. Han ligger på sexåringens säng. Eller ja, jag hoppas att jag har honom kvar i alla fall, att han klarade sig från avloppsvattnet. Om Kvacka överlevde avloppsvattnet så slänger jag honom aldrig.
Kommer du ihåg när vi skulle sova i tält, du jag och kusin Alex? En humla flög in mellan ytter- och innertältet och surrade så vi grät av skräck. Det var fruktansvärt! Herregud vad vi skrek! Stackars pappa kom utrusande i bara kalsonger och trodde det kommit in en mördare alternativ en björn i tältet. Det är ett roligt barndomsminne. Kommer du ihåg det?
Kommer du ihåg när vår kolikskrikande yngsta somnade i din mans famn? Efter att ha skrikit oavbrutet timme ut och timme in så somnade hon till slut i din mans famn. Kommer du ihåg det? Jag blev så lättad och du blev så glad åt min lättnad att du tvingade din man att sitta absolut stilla i ert sovrum utan att ens få ha på Tv:n. Stackars din man men lyllo mig som fick svälja maten sittandes på en stol utan att vagga en tröstlös och hysteriskt skrikande kolikbebis. Kommer du ihåg det? Kommer du ihåg den kvällen?
Och du syster. Kommer du ihåg det viktigaste av allt? Att vi älskar dig. Fast du är död så älskar vi dig. För alltid.
Nu ska jag sova. Det är nattsvart ute och nattsvart i mig. I morgon är en annan dag. Jag hoppas den blir ljusare.
God natt syster. Sov gott.
/Mrs Martin, januari 2014.
Jag kan inte hålla mig från att gråta. Du skriver på ett sånt målande sätt, det känns som att jag kan ta på din smärta. Givetvis kan jag aldrig föreställa mig hur ont det gör och jag hoppas att jag inte behöver känna den smärtan och det svarta. Kram på dig!
Jag hoppas innerligt också att du slipper uppleva detta.
Stora varma kramar!
Kramar Värme och en strimma ljus. Hoppas du sovit rätt okej och att torsdagen har en lite ljusare ton. ❤️
Kramar till dig du fantastiska styrkegivare!
Godnatt, du skriver in i hjärtat, saknaden kommer alltid o finnas, svar får du inte, men du vet vad du känner och det räcker tänk så vännen, lev med dina fina minnen, ta fram dom då och då, kommer att kännas bra inte idag men lite längre fram i tiden det vet jag. Ni har haft så mycket fint tillsammans det kommer alltid att finnas med, sovgott!
Jag vet att du har rätt. Jag måste bara ta till mig det. <3
Stor kram!
Puss söta Tina!
Puss!
Hon hör dig.
Hon ser dig.
Å hon VET att du älskar henne!
Puss
Åh vännen, om du bara visste hur mycket jag hoppas på att du har rätt!
Du är helt okänd för mig men det spelar absolut ingen roll. Du skriver så fint och utmålande, jag kan riktigt föreställa mig din smärta och sorg fastän jag inte alls är ens i närhet av den. Det finns väl egentligen ingenting jag kan säga för att göra saken bättre men jag känner att jag vill skriva något i alla fall. Det kommer att bli svart och nattsvart flera gånger, mer och mer sällan. Du kommer aldrig att glömma din syster, även om jag kan tänka mig din skräck för det. Minnena kommer alltid att finnas, ibland kommer även ”nya” minnen… ja, så var det ju… Allt eftersom den mest förlamande sorgen ”lättar” så kommer minnena in i en ny fas. Ja hela livet faktiskt. Lessen och arg och skitlessen måste vi alla få vara och ingen, ingen kan säga hur länge man får vara lessen eller hur lessen man får vara. Sorg och glädje går hand i hand och jag önskar dig och de dina verkligen allt gott 🙂
Tänk så rätt du har. Så sent som idag kom ett nytt minne över mig, ett barndomsminne från en sommar. Så ljuvligt det är att få minnas!
Tack för att du läser och för att du delar med dig av ett gensvar. Det värmer mycket att läsa dina ord.
Kram!
<3 KRAM
Åh så ledsamt. Jag stortjuter här hemma när jag läser det du skrivit. Jag är dock övertygad om att din syster hör allt du ”säger” till henne och hon vill att ni alla ska vara lyckliga. Gör ditt bästa för att uppfylla hennes önskan. Hon vet att det är svårt, men kämpa och ta hand om varandra.
KRAMAR TILL DIG TINA.
Jag hoppas så innerligt att du har rätt, Matilda! Att hon faktiskt ser och hör och är med oss ändå. Trots allt.
Stora kramar!