Ja. Tänk ändå. Efter att tanken passerat mitt huvud så många gånger under så många år så gav jag med mig till slut. Jag gav med mig för mina vänners påtryckningar, för min pappas kärvänliga tjat och för min fina kollega Annas mjuka knuffar. Framförallt så gav jag efter för mitt eget behov av att skriva.
Det är lustigt det där. Vem äger behovet egentligen? I första hand är det jag. Jag behöver skriva. Jag behöver sätta ord på mina tankar. Det behovet har alltid funnits, jag har skrivit i hela mitt liv. I anteckningsböcker, på lösa blad, på bänken i skolan (även om fröken alltid tvingade mig att sudda) och den senaste tiden på facebook. De anteckningarna, de jag skriver på facebook, är i regel endast synliga för mina vänner. Några få har jag gjort offentliga. Men så skrev min vän Karin att kanske kan mina texter hjälpa någon annan. Och ja, tänk om de kan det? Tänk om mina ord kan skänka lite tröst eller ett litet ljus i det mörker som är någon annans? Den tanken avgjorde det hela. Karins knuff avgjorde det hela. Jag har ägt den här domänen i snart ett år. Först nu blev det en blogg. Det blev en blogg till slut.
Sägas ska att denna blogg finns till mycket tack vare min fina vän Emanuel som hjälpt mig att ordna med både domän och webbhotel och HTML och gud vet allt vad det heter. Du är en klippa, E-manne!
Jag tycker i regel om att skriva roliga texter. Jag tycker om att roa. Både mig själv och andra. Men så för ganska precis 3,5 vecka sen vändes livet fullständigt upp och ner och inget blev sig likt igen. Min 36-åriga syster dog plötsligt och oförklarligt och mitt behov av att skriva blev ett annat. Mitt behov blev att skriva om den evinnerliga sorg som jag dels känner själv men också om den sorg som min älskade familj nu förtvivlat försöker kämpa sig igenom. En sorg som vi tillsammans delar men som vi tacklar på stundtals helt olika sätt. Jag hoppas verkligen inte att någon ska känna sig uthängd. Den här bloggen handlar inte om att hänga ut någon. Den handlar endast och enbart om att dela med sig (mig) av livet och att få ur mig de tankar som passerar mitt inre.
Så så får det bli. Det blir nog en blogg om stor sorg men också om glädje. Den blir om livet såsom jag lever det. Just nu. Och just nu för tillfället är det mycket mörker. Mycket nattsvart. Mycket gråskala. För det är svårt att känna glädje när man plockar bland skärvorna av det som en gång var en hel familj. En familj som för alltid är något vingklippt och lite skadad. Lite mindre. En färre.
Men det finns ljus också. Jag lovar.
Häng med du som orkar.
/Mrs Martin, november 2013.
Till sist kom den. Vad kul och grattis! =)
Härligt Tina! Du kan verkligen skriva så att det berör oavsett om du som nu skriver mycket om din/er sorg, eller när du skriver om alla tokiga, galna och roliga saker som händer runt om kring dig och din familj. Jag kommer att följa din blogg. Lycka till med bloggandet Mrs Martin. Kram
Instämmer med Annika, du fångar livet när du skriver. Många av dina tidigare inlägg på fb har fått mig att skratta så tårarna rinner. De senare har fått tårarna att rinna av all sorg du sätter ord på. Jag tror också att du kan hjälpa. Du har en förmåga att sätta ord på det som är svårt att det nog är många som känner igen sig, oavsett om de delar den sorg du nu går igenom eller om de har en alldeles egen ny eller gammal sorg! Kram på dig och lycka till med bloggandet, å ja jag kommer också att läsa den!
Äntligen mitt hjärta! Åh vad jag har väntat och längtat och önskat. Och till sist så blev det en blogg!
Världen kommer få en ny ordkonstnär! Hurra för det och lycka till/ Mams
Ha ha, anonym var jag också! Det var inte meningen:)
Äntligen
Bra beslut!
En till favorit att följa. Tack!
En blogg blir också en egen dokumentation över vad som händer över tid. Utmärkt att se hur man förändras, utvecklas, invecklas… En typ av portfolio. Förutom vad den bidrar till andra. Andra som oftare är läsare än kommentatorer ☺️
Tack Tina för alla fina kloka och viktiga ord. Säger också äntligen!
Jaa Tina, äntligen!
Tack för alla fina ord, ser fram emot många fler…
kram
Jag kommer följa, jag lovar.
Blir helt tagen av hur stark du alltid har varit (så länge som jag känt dig) Blir inspirerad av att läsa dina texter, det kanske låter konstigt, men dom berör mig på så många olika plan. Varje text jag läser, kommer jag igenom med tårar som rinner ner för kinderna, med ett litet leende på läpparna och med många tankar kvar i huvudet.
Jag är själv en människa som måste skriva av mig saker för att det ska försvinna, dock försvinner inte allt, men man kan heller inte bära på allt inom sig det måste UT.
Jag hoppas att du kommer skriva många inlägg här, och som sagt jag kommer läsa alla (minst 1 gång)
Jag vet att dina ord kommer hjälpa många på vägen
Många kramar
<3 need i say more!
Vad fina ni är som hejar på mig! Glada tillrop!
Stora kramar! Vi får se var detta slutar. Det har ju nyss startat. Och ni underlättar min start! <3
Hej Tina!
Jag kom in på din blogg genom en vän som delat ett av dina inlägg, och nu har jag läst igenom varenda ett av dina inlägg. Jag har 3 syskon, 1 storasyster 1 lillasyster och en lillebror. Jag kan inte ens tänka mig att förlora dom, jag vågar inte ens tänka tanken! Dina inlägg är så bra skrivna, så ärliga och så fina att jag nästan kan känna hur ont det gör.
År 2004 dog min farmor. Hon frös ihjäl, ingen såg det komma och jag minns den dagen som igår, jag var då 10 år och jag grät i flera veckor. Än idag har jag dagar då allt känns tungt och svart, dagar som jag önskar att hon skulle fått vara med och uppleva. En del av mitt hjärta kommer alltid att fattas utan min farmor. 2012 gick min farfar bort, efter en tid av sjukdomar. Då gick mitt hjärta sönder igen en gång. Jag gråter ofta och saknar mina farföräldrar, tänkter på allt dom inte får uppleva med mig, stora dagar i våra (syskonen och pappas) liv. Jag saknar dom så det gör ont!
Min farmor och farfar var mina hjältar, mina guldklimpar i livet (även flera andra har den titeln) och jag vet att det inte är samma sak som att tappa ett syskon, men det gör fortfarande ont. Din blogg har fått mig att inse, att man anpassar sig, man fortsätter leva men man blir aldrig samma person igen. Man inser att dom som man saknar, som är borta, aldrig kommer tillbaka men dom är med en hela tiden. En tide efter min farmors död, pratade vi om henne under en middag med familjen och jag sa ”farmor sitter på ett moln däruppe och har det bra, hon tittar ner på oss och ler och är med oss i allt vi gör”
Jag vet inte vart jag vill komma med denhär kommentaren, kanske skriva av mig lite, men fast jag inte känner dig, så ska du veta att jag deltar i din sorg! Men det blir bättre , din syster är med dig, din mamma och pappa, mormor, bror , man och barn och alla i er närhet, hela tiden!