Livet är allt bra orättvist

I torsdags slocknade ljuset. Jag var helt oförberedd och hann inte ens dra ett andetag innan tårarna kom. De rann nedför mina kinder och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Mentalt alltså, fysiskt gick jag på toaletten och hämtade papper att snyta mig i. Men den mentala flykten blev svår. Jag visste varken hur eller vad jag skulle tänka på och det är då sorgen blir som svårast. När den inte går att fly från. När den lägger sig som en tung svart filt över hela mitt väsen. Det enda som går att göra är att andas. Något annat existerar inte. Och det är vansinnigt svårt. När jag faller i den gropen så blir sorgen vansinnigt svår.

Det där med att stänga av och på sorgen är jag lite kluven till. Dels är det makalöst skönt att ”stänga av” (jo, det går faktiskt) eftersom det gör det hela faktiskt på gränsen till uthärdligt. Jag skärper mig, tar mig samman, samlar kraft för att orka. Och sen, först sen när det finns en plats och lite tid, så tillåter jag mig att rasa. Krascha. Sörja fullt ut. Jag slår på och jag slår av. Tar in sorgen när jag orkar. Men uppenbarligen finns det stunder då sorgen sipprar in ändå. Eller rättare sagt väller in och det trots att jag tydligt tryckt på AV-knappen. Jag känner mig som träffad av en våg. En tsunami. En sorgens tsunami.

Kluvenheten över detta avochpåande ligger i min rädsla för att bli sjuk. Deprimerad. Galen i huvudet. Knäpp. Kloka nära vänner säger att det är normalt, att det är ett försvar som jag behöver. En ren nödvändighet. Det går inte att gå runt och vara galet ledsen hela tiden. Då går det inte att överleva. Då missar jag mina barns uppväxt. Så säger de till mig. Herregud vilken tur jag har som har så kloka vänner.

Jag sörjer dig hela tiden. Men jag släpper inte fram sorgen jämt. Ibland finns du där i skymningen, dolt i dunkel ligger du bakom mig. Jag släpper inte fram dig. Jag kan inte ha dig vid min sida jämt. Jag går under om du ska vara vid min sida hela tiden. 

Torsdag alltså. Mörkret ligger kvar. Jag kommer inte ur det. Fredagen är tungt grå även om jag kan hantera det ganska bra eftersom jag är så medveten om situationen. På eftermiddagen styr vi bilen mot Kåbdalis (skidanläggning) tillsammans med fantastiska vänner. Det är mörkt. Blir inte ljust. Mr Martin säger åt mig att sova en stund i bilen men det går inte. Jag behöver vara vaken. Vaken i det svarta. Medveten om det svarta. Tänka och älta och konstatera att det inte går att tänka klart. Jag hatar när det inte går att tänka klart. Jag absolut hatar det.

Dig älskar jag dock. Hela tiden dygnet runt. Oavsett om sorgen är av eller på så älskar jag dig. 

Fredag. Vi äter god middag och somnar ganska tidigt. Sen kommer lördagen och tack gode gud, ljuset sipprar in i livet igen! Ett helg gäng äter frukost tillsammans och packar för en dag i skidbacken. Och vilken dag det blir! Vädret är inte det bästa och i backarna ligger en hel del nysnö vilket gör det något tungåkt men det är så ljuvligt ändå! Pratar med sexåringen i liften, planerar hennes nya rum och vad hon vill ha för möbler. Hon är noga med att betona att det här med rosa och prinsessor och många små leksaker går bort. ”Det går absolut bort, mamma”. Turkost, svart och vitt ska det vara. ”Så där som stora tjejer har”. Jag inser där i liften att min lilla flinta vindögda bebis som såg världens ljus för snart sju år sen inte är så liten längre.  Vi planerar hennes stortjejsrum hela vägen upp i backen. Min kloka roliga och påhittiga sexåring. Sen berättar hon att hon vill testa snowboard nästa vinter. Vi hajfajvar för det vill ju jag med!

Uppe på toppen byter jag och Mr Martin, fyraåringen blir mitt ansvar. Jag får driva på mig själv ganska hårt för att hinna ifatt henne i backen. Herregud vad den krullhåriga tjejen är modig. Snabbt går det och duktig är hon. Snön yr bakom oss. Det blåser ganska mycket och pinar lite i kinderna. Jag känner mig glad och lycklig och konstaterar att det ljusnar mer och mer för varje minut. Inte utomhus, himlen envisas med att vara tungt grå. Men på insidan av Mrs Martin ljusnar det. Det ljusnar mer och mer hela tiden under dagen.

Söndag. Frukost, slalom, lunch och mer slalom. Hittar bästa skogsslingan just innan liftarna stänger. Slut på det roliga. Vi är mycket glada och mycket trötta.

Vi åker hem. Det går fortare än man tror att köra. Går in på stora Icabutiken för att handla. Vid frukten känner jag att någon tittar på mig och när jag lyfter blicken är det L. Vi tittar rätt in i varandras ögon och när hon kommer fram till mig vet jag redan vad hon tänker säga.

L och jag lekte som barn. Vi var mycket goda vänner och bodde nära varandra. Hon är en sån där barndomsvän som fanns med under många år och som jag tyckte mycket om. När jag tänker tillbaka på min barndom så är det omöjligt att inte tänka på L. Vi lekte dagligen, i alla fall under loven. Gick på varandras kalas och spelade fotboll ihop. L var mycket duktig på fotboll, helt klart en av lagets bästa spelare. Hon skrattade ofta och var duktig på att lyssna. En gång fångade vi fjärilar i glasburkar, jag minns att L:s syster var arg på oss och ville att vi skulle släppa ut dem. Vi pallade hallon hos en granne och hängde knäveck i de blå tjocka repen i lekparken. L var en bra kompis. En bra barndomskompis. Jag minns vår vänskap med värme. I tonåren tappade vi varandra efter vägen. Ni vet hur det kan bli. Helt utan konflikt, man bara växer åt varsitt håll. Mjukt växer man i varsin riktning.

Inne på Ica alltså. L öppnar munnen och säger att hon beklagar det som hänt. Hon säger det med stor värme och omtanke. Jag känner det i hela mig. Hon berättar att hon har hört vad som hänt och att hon tänker på mig. Vi kramas och jag börjar gråta. Säger som det är, att jag inte kan prata utan att gråta. Just idag kan jag inte prata om syster utan att gråta. L lyssnar och säger att hon förstår att jag inte kan prata utan att gråta. Det är okej. Man får gråta bland frukten på Ica. Efter att ha berättat lite kort om hur vi har det frågar jag hur L mår. Ni vet. Den där frågan som man tror att man vet svaret på redan innan man ställer den.

L tittar på mig. Hennes ansikte är svalt och samtidigt laddat. Och sen berättar min fina barndomsvän att hon är sjuk. Allvarligt sjuk. Hon utkämpar en livsviktig kamp för att bli frisk igen.

Jag blir alldeles tom i huvudet. Alla tankar på min syster blåser bort och jag fokuserar helt på L. Tar in vad hon säger och hur hon säger det. Sen ställer jag fler frågor och L svarar på dem alla. Bland frukten på Ica pratar vi om hennes sjukdom, om hennes behandlingar och vad läkarna säger. Vi pratar om barnen och om hur barn är och om vad det betyder att vara öppen med sin sorg. Sorgen över en död syster och sorgen över en livshotande sjukdom.

När vi skiljs åt står jag kvar en stund och konstaterar att livet är bra orättvist. Nog är det fan så orättvist att en 36-årig mamma ska dö i sömnen. Nog är det fan så orättvist att en 30-nånting mamma ska vara livshotande sjuk. Nog är det väl ändå självaste fan att livet ska vara så orättvist.

Innan syster dog fanns det många orättvisor i mitt liv. De bleknade drastiskt den 3:e november. Jag finner nästan inga vardagsproblem i livet längre. Det är dock en blek tröst i det systerlösa liv jag nu tvingas leva i. Hellre har jag vardagsproblem än en död syster. Så är det ju.

Jag tänker på L. Hennes vardagsproblem har garanterat bleknat de med. Vi delar inte samma sorg, jag och L. Våra sorger skiljer sig åt. Och inte hann vi prata om vardagsproblem där bland frukten på Ica. Men jag vet bestämt ändå att vi delar det faktum att våra vardagsproblem bleknade avsevärt i november. Min syster dog i november. L blev sjuk i november.

L min vän. Jag hejar på dig. Du kommer klara det här. Jag är helt säker. Livet är allt orättvist. Det är det. Men du kommer att klara det här.

Ge dig inte.

/Mrs Martin, 2014.

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Livet är allt bra orättvist

  1. Ulla skriver:

    Tina, det kommer att ta tid och det måste det få göra, ni gör bra saker som ni mår bra av det är viktigt. Samtalet med stora dottern härligt, turkost lite som moster där…ni har mycket trevligt framför er också med huset, låt allt ta sin tid, kram!

    • Mrs Martin skriver:

      Ja, visst är det härligt att hon också tycker så mycket om turkost! Hon säger ibland att ”det är mosters älsklingsfärg”.

      Det där ordet ”är” som inte bytts ut mot ”var” värmer så oerhört i mig.

  2. dina ord träffar och jag jag tar åt mig för efter den där dagen då hedvig nästan dog då bleknade allt vad vardagsproblem hette men nu drygt ett år senare ja då är dom där igen och det kanske bara är ett tecken på att livet går vidare? men så hände sånt som händer i livet, en fin vän som du har det tufft och då påminns man än en gång om det sköra livet och dess sårbarhet och vad som är viktigt. Jo det är ju vi, vännerna, familjen och barnen skit i resten.typ. (för att låta lite fjortis 😉 ) all styrka till dig och all styrka till vännen L. kram och fullt ös i backen!

    • Mrs Martin skriver:

      Kanske kommer mina vardagsproblem åter? Kanske inte. Jag väntar och ser och tar en dag i taget. Och vet du, att helt plötsligt ser jag ljuset igen och kan tänka en dryg vecka framåt!

      Fina Heddan, vilken tur ni hade ändå! Hugaligen.

      Stor kram!

  3. Camilla, Uppsala skriver:

    Det du skriver går rakt i hjärtat på mig! I höstas förlorade vi våra trillingflickor som föddes för tidigt men som kämpade på, den vi fick behålla hos oss längst kämpade i sju veckor. Din blogg är fantastisk! TACK för dina ord! STOR KRAM! <3

  4. They focus on what they are going to get out of it rather than what they have to offer. I have even had potential entrepreneurs tell me about their great business plan
    cheap jordan shoes
    [url=http://www.brighamcitybowling.com/]cheap jordan shoes[/url]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.