Att leva med sorg

Jag trodde inte att jag skulle överleva Toves död. När jag satt där i soffan den 3:e november och väntade på besked från sjukhuset förstod jag, allteftersom klockan tickade förbi i två hela timmar, att sjukhuspersonalen inte hade kunnat rädda hennes liv. Jag förstod att hon var död och sa till Mr Martin att jag förstod. Sen sa jag att jag inte kommer överleva detta. Att jag aldrig kommer klara av att hon dör. Detsamma skrev jag till Charlotta som var vaken.

Och Tove dog. Hon var förmodligen död redan när ambulanspersonalen anlände. Hon var förmodligen redan död när hennes man utförde hjärt- och lungräddning där hemma i deras sovrum. Hennes hjärta hade stannat och det var över. Redan då var det över. Ibland undrar jag om hon visste.

Men jag överlevde. Tove dog och jag överlevde. Livet är annorlunda på så många vis. Mycket har förändrats, jag tror egentligen inte att någonting alls är sig likt längre. Hon finns överallt och ingenstans. Det är svårt att sätta ord på saken. Många förändringar har jag nog inte ens varken uppmärksammat eller identifierat ännu.

I-landsproblemen är fortfarande få. Men visst har jag numera problem som inte har med min sorg att göra. Under ett års tid ryckte jag på axlarna åt det mesta. Kanske åt allting faktiskt. Visst har jag tagit tag i saker, engagerat mig i saker, tyckt att saker är viktiga. Men jag har inte gått upp i det. Jag har inte legat sömnlös över vad folk har sagt, över vad jag har sagt, över saker som hänt eller saker som jag befarar ska hända. Förutom de första veckorna då jag trodde att jag och alla som jag älskar skulle dö. Det var fruktansvärt. Vidrigt. Men utöver det är det få händelser som fångat min totala uppmärksamhet. Första året var ett år av en slags likgiltighet som var mycket obehaglig och samtidigt mycket bekväm. Det är en skrämmande känsla just att inte bry sig. Samtidigt är det mycket vilsamt att inte bry sig. Vilsamt att inte oroa sig. Vilsamt att inte stressa upp sig.

Med tiden korsades dock min väg av händelser som det inte gick att rycka på axlarna åt. Våra goda vänner från Pakistan som är utvisningshotade. Resan vi ska göra när min mamma fyller jämnt. Stunden då vårt drömhus kom ut till försäljning. Ni vet, såna där stora och viktiga händelser som verkligen tar ens energi. Som fångar en totalt och tar av ens kraft, ens kärlek och ens omsorg. Och just när det sker så mildras sorgen. Den mildras mycket. Under perioder kan Tove finnas som ett grått skimmer i utkanten av min periferi. Hon finns där och mina tankar dras till henne men hon står inte rakt framför mig. Hon är inte ens i närheten av central. En stund på kvällen finns hon med mig. I en tanke när jag ligger på jobbets golv och stretchar till en låt hon tyckte om. Eller när jag shoppar och passerar ett turkost plagg. Utöver det finns hon i periferin. När jag, Mr Martin och våra goda vänner suttit och läst migrantionsverkets beslut och försökt finna en lösning. När vi googlat och tagit del av andras berättelser och råd kring ett utvisningsbeslut. Då har sorgen nästan slutat att existera faktiskt, åtminstone om man mäter sorg i den uppmärksamhet som den sörjande ger den. När vi städat vårt nuvarande hus till en vansinnig gräns och nervöst oroat oss om att ingen kanske vill köpa det. När vi budgivade på vårt blivande hus och den kväll då vi äntligen skrev på kontraktet. Det var en helt galen känsla och när jag med en tekopp i handen efteråt sjönk ner i svägerskans soffa var jag så euforiskt lycklig att jag faktiskt medvetet valde att inte släppa in Tove i min tankevärld. Det var första gången som jag medvetet kunde stänga ute sorgen. Det var en skön och skamfylld stund.

Förstår ni vad det är jag säger? Jag säger att jag överlevde. Och att jag lever. Och att jag faktiskt, hur provokativt den än kan låta, faktiskt väljer att leva.

Sorgen är inte mindre men den är mer hanterbar nu. Det sägs att sorg inte går att mäta eller jämföra men det är struntprat om ni frågar mig. Klart som korvspad (märkligt uttryck egentligen, jag vetefasiken om jag tycker att korvspad är så klart egentligen) är att sorg faktiskt går att mäta. Hur jag tänker? Jag tänker att jag inte är ens i närheten av mina föräldrars sorg. Inte heller är jag i närheten av min systers mans sorg eller deras grabbars. Att påstå motsatsen vore bara märkligt. Men jag sörjer min syster. Herregud vad jag sörjer Tove. Det går inte en dag utan att jag tänker på och saknar henne. Den där systern som fanns med under hela min uppväxt, hela min tonårstid och mina 14 första år som vuxen. Jag trodde att hon skulle finnas med livet ut. I stort sett i alla fall. Jag trodde att vi skulle gå på hennes och våra barns studenter tillsammans. Att vi skulle fira jular och födelsedagar. Bröllop och begravningar. Tillsammans oroa oss över våra föräldrar när de blir gamla. Dela vardagar. Tillsammans klaga över de genom åren kommande Melodifestivalsbidragen. Jag trodde att vi skulle fortsätta gå på bokreor tillsammans (nej, jag klarade inte att gå utan henne i år heller. Kanske går det nästa år, tredje gången gillt liksom). Jag trodde att vi skulle dela ett systerliv i ca 60 år till. Nu blev det dock inte så. Men jag lever ändå. Jag överlevde och jag lever ändå.

När jag gör så där, när jag ”stänger av sorgen” under en period så blir den därefter mycket intensiv för ett tag. Det är som att den undanstoppade sorgen pressar sig upp till ytan och tvingar sig att få komma ut. Jag blir inte mer ledsen, det kan jag inte påstå, men jag tänker på henne i stort sett hela tiden. Varje vilsam minut finns hon i mitt huvud. Hon vill ingenting utan bara finns där. Hundratals minnen rinner över mig och jag behöver tänka på dem alla. Tänka på samtliga. Låta henne komma fram. Därefter kan hon försvinna in i dunklet igen. In till den där punkten i hjärnan där hon alltid existerar. Hon har nog bosatt sig i mitt huvud för resten av mitt liv. Det går bra. Det är hanterligt. För det mesta är det hanterligt.

Alla överlever inte sorg. En del blir svårt sjuka av den. Vad det beror på kan jag inte uttala mig om men jag har full förståelse för att det kan bli så. Sorg är som svart tjära som förgiftar livet och tar död på all ork och energi. Förmågorna sinar. Man står stilla. Tiden står stilla och det är ofattbart hur världen utanför kan gå vidare. Min syster kommenterade det när hennes första son hade fötts. Hon tyckte det var så märkligt att bussarna fortsatte att gå, hallå, hennes barn hade ju fötts, ska inte hela världen fira?! Så är det när någon dör också. För de som står kvar och sörjer är det ofattbart att världen utanför går vidare. Att inte alla stannar eftersom tiden har stannat. Saken är nog dock den att utan världen utanför har man själv ingen möjlighet att till slut ryckas med och faktiskt följa med på resan framåt. Utan den yttre världen går det inte att dras med. För alla kommer dock inte alltid den stunden då de rycks med, stunden då de kan fortsätta framåt. En del blir stillastående för evigt. Jag minns att jag var både rädd och övertygad om att jag skulle bli en av alla dessa.

Jag vet inte varför jag överlevde. Jag kan bara gissa. Först och främst beror det på alla er runtomkring. Alla vänner, bekanta och totalt okända som slöt upp när Tove dog. Med tiden har jag visualiserat er som en järnring. I mitten stod vi i familjen och runt om slöt ni upp. Så stadiga. Så handlingskraftiga. Så trygga och solida att luta sig mot. Allt det jag inte klarade av det klarade någon annan. ”Forcera inte” sa min kollega. Och just forcera är vad jag har låtit bli. I början stod jag stilla. Därefter flöt jag med. Med tiden tog jag egna steg och till slut kunde jag börja springa. Driva. Stå på. Jag tycker om att ta mina egna steg, jag tycker om att driva på. Var och en är sin egen lyckas smed. Man måste ta ansvar för sitt eget liv, låter man bli det så blir det omöjligt. Så tror jag i alla fall. Men hur gör man om man inte kan? Hur går man tillväga när sorgen förlamar en?

Det är svårt med sorg. Svårt att förklara, svårt att beskriva. För mig blev bloggen vägen ut. ”Du kanske behöver samtalshjälp” föreslog goda vänner. Men jag visste att terapi inte var vägen för mig. Bloggen blev min samtalsform. Och för mig har den uppenbarligen fungerat. Livet är för alltid annorlunda. Jag ska beskriva mer ingående på vilka sätt det är annorlunda i ett senare inlägg. I kväll ska jag gå ut och äta med min bror, svägerska, systers man, syskonbarn, Mr Martin och våra barn samt mina föräldrar. Det har vi börjat med sen Tove dog, att unna oss långa middagar på restaurang och därefter trevligt häng hemma hos någon av oss. I kväll blir det Melodifestivalfinalen hemma hos oss. Jag har åtta timmar på mig att tänka ut någon passande efterrätt.

Sorg. Den är så oerhört svår att bära. Jag vet att jag har tur som klarar det. Som känner livet i mig. Som tar mig vidare och framåt. Jag är mycket mycket tacksam över att det går.

/Mrs Martin, mars 2015.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Att leva med sorg

  1. Sofie skriver:

    Så otroligt fint skrivit. Jag blev rent varm inom mig. Jag beklagar din förlust och samtidigt tackar jag för att du delar med dig. Jag har just förlorat min df pojkvän som jag varit tillsammans med i 9 år, vi var till och med förlovade och stod i lägenhetsköp – men det tog slut. Han förlorade känslorna för mig och kvar står jag med mina och en stor sorg. Hur kunde det bli så här. Jag tampas med samma tankar som du och jag gillar när du skriver att du överlevde och att det är tungt att bära och att du förstår att inte alla överlever det. TACK. Jag ska finna det som gör mitt liv värt att leva precis som du. Sorgen bär man med sig och jag börjar acceptera att det kommer vara så.

    Vi är visserligen vänner fortfarande, eller håller på att strukturera om oss till detta. Men det tar tid, det tar kraft och liksom du skrivit har jag också varit sådär förlamad, likgiltig. Tiden har gått men jag har stått kvar. Och jag har lite gjort som din kollega sa, jag har inte pressat mig, jag har låtit mig vara det och jag tror att det är min väg ut. Tillåta mig att må dåligt för att kunna må bra när jag är redo för det.

    Tack.

    Mvh
    Sofie Svensson

  2. Mrs Martin skriver:

    Hej Sofie!

    Stora kramar till dig! Ljus kommer. Mer ibland och ibland mindre.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.