Vi har köpt ett stycke kärlek

Inledningsvis vill jag berätta att det är Mats Engfors, Fotografic, som har tagit samtliga bilder i detta inlägg. Jag har fått lov att publicera dem i bloggen. Vill du se fler av Mats bilder är du välkommen att titta här:

facebook.com/fotographic alternativt http://fotographic.se

*********************

Huset. Nu är det verkligen vårt!

Vi börjar dock med att backa drygt tio år i tiden.

Året är 2004. Det är sommar och mycket varmt. Solen strålar från en klarblå himmel och luften står alldeles stilla. Jag och Mr Martin, då 24 respektive 28 år, cyklar längs med vattnet som delar Fagernäs och Torpgärdan i Boden. Vi är på väg till Mr Martins syster men så här drygt tio år senare minns vi inte vad vi hade planerat att göra. Förmodligen en grillkväll skulle vi tro. 

När vi svänger upp mot den stora trädgårdshandlaren stannar båda sina cyklar. Vi står utmed vattnet och tittar upp mot sluttningen. Flera hus ligger längs med vattnet men det är särskilt ett som fångar vår uppmärksamhet. Huset är vitt och ligger högst upp på en sluttande tomt. Det ligger lite i snett över tomten vilket vi båda tycker är både annorlunda och fint. Huset har en stor veranda i amerikansk stil. Framför och på sidorna om huset står täta rader av björkar. Deras blad är tysta eftersom vinden står stilla och tillsammans ramar de in det vita huset i fantastisk grönska. Länge tittar vi på huset innan Mr Martin säger meningen som vi drygt tio år senare tillsammans ska minnas: 

”Tänk om det där huset en dag blir till salu? Då ska vi försöka köpa det tycker jag”. 

Jag instämmer i min sambos önskedröm. Vi tittar på huset en liten stund till innan vi cyklar vidare. 

Därefter har många år passerat. 1o,5 år för att vara mer exakt. Vi har bott i två lägenheter varav den ena var gigantisk och med ett fantastiskt stort vardagsrum som var alldeles perfekt att gifta sig i. Vi har köpt vårt nuvarande hus vilket har passat oss perfekt. Vi har skaffat barn, studerat, bytt jobb, anlagt en trädgård (som är mycket fin om jag får säga det själv) och skaffat vänner som vi hoppas och tror kommer hänga med livet ut. Ni vet. Tio år är en ganska lång tid ändå. Man hinner mycket under den tiden.

För ungefär 3,5 år sen började vi på allvar leta efter nytt hus. Jag vet inte hur många husvisningar vi har gått på men det är många. Vi har letat hus i både Boden och Luleå samt faktiskt tittat på en del hus däremellan också. Vi har även tittat på nybyggnationer.  Smålandsvillan, Fiskarhedenvillan och Myresjöhus. Många sena kvällar har vi suttit med huskataloger och bläddrat och drömt. Vi har längtat efter en lite gammaldags stil med högt i tak och stora fönster. Drömt om stora rum med mycket yta. Jag som tycker om fart och fläkt har fantiserat om närheten till händelser, stan och andra människor. Mr Martin har drömt om storslagen utsikt med ”mycket himmel” (han är intresserad av stjärnbilder och drömmer i smyg om en stjärnkikare på en balkong). Sen tycker han mycket om himlen även dagtid, det där blåa härliga stora och vida. Jag har hela tiden drömt om ett gammalt hus. Snett och vint med krokiga rum, knarrande golv och mycket känsla. Mr Martin har varit tudelad i frågan och dels delat min dröm men även fantiserat om ett nybygge. Vi har dessutom tagit in offerter på att bygga ut vårt nuvarande hus men efter en noggrann överläggning med den bästa snickare vi vet kom vi fram till att det knappast skulle löna sig att bygga ut. Inte i den omfattningen vi önskar i alla fall.

En gång under den här tiden var vi faktiskt oerhört nära att köpa ett gammalt 20-talshus. Faktiskt så pass nära att vi hade enats om priset och fått in offerter på vad det skulle kosta att rusta huset. Den bästa snickare vi vet behövde slutligen mäta några rum och undersöka möjligheterna att dra det nya kökets rör under golvet (alltså i källartaket) och därför bokade vi en extra visning. Snickaren hade (som tur var!) med sig en rörmokare och för denna räckte det med en blick i källaren för att starkt avråda oss från att köpa huset om det så var gratis. Aldrig hade han sett så mycket friliggande asbest! Vi fick iskalla ryggrader och backade ur köpet illa kvickt. En kollega till mig stack numret till hans bror i min hand, en bror som innan pensionen arbetat som miljöinspektör. Under en drygt timmes långt telefonsamtal lärde jag mig massor om asbest, eternitplattor, risker och fördelar med gamla hus och vad man ska leta efter när man tittar på äldre objekt. Vi drack många kaffekoppar med vår kloka snickare, diskuterade fram och tillbaka om olika objekt och dess lägen. Vi hittade ytterligare ett gammalt hus med mycket himmel och knarrande golv men som luktade mögel på övervåningen. Just mögel och asbest är tvärsäkra nej för vår del. Det spelar ingen roll vad andra säger men vi har backat från alla sådana objekt och det oavsett hur förälskade vi blivit i dem.

Asbesthuset skapade en del sorg. Där vet vi att vi hade kunnat trivas mycket bra. Ungefär samma sorgliga eftersmak lämnade huset på K-vägen vars budgivning vi förlorade sommaren 2007 och som jag sörjt till och från sedan dess. Det var ett hus med stora rum, fantastisk planlösning och en trädgård med stora möjligheter. Det är ändå ett par hus som vi har kärat ner oss i, det ska vi inte sticka under stolen med. Dock så har vi aldrig varit enade i vår kärlek (förutom asbesthuset då men det var ju inte aktuellt förstås) och därför har jakten gått vidare.

Sent i december förra året satt jag som vanligt i soffan och hemnetknarkade. Helt plötsligt låg ett vitt hus överst på sidan. Ett vitt gammalt hus högst upp på en sluttande tomt, lite snett över tomten och med utsikt över vattnet. Inramat av björkar och med den stora verandan som dock nu blivit inramad av glas. Jag vrålade rakt ut, vårt hus har kommit ut nu! Mr Martin anslöt till hemnetmissbruket i soffan och hans min när han såg vilket hus jag menade var obetalbar! Inte visste jag att han har en så välstretchad haka! Jag kastade mig på telefonen och ringde mäklaren, visningen nu på söndag var tydligen en så kallas VIP-visning och lånelöfte behövdes för att få komma. Jissus amalia, paniiiiik! Hur i hela friden ska vi hinna skaffa fram ett lånelöfte innan söndag”? tänkte jag för mig själv. I dag är det ju torsdag!

Jag fann mig dock. Jag finner mig ofta och så även denna gång. Med mitt myndigaste röstläge och lite vassare ton än vanligt hör jag mig själv ställa frågan som får Mr Martin att lägga handen för munnen för att dämpa fnisset:

”Jag förstår. Innebär det att den som har tillgångar på banken inte är välkommen? Behöver jag verkligen ordna ett lånelöfte för lån jag kanske inte behöver ta”?

Vi var välkomna. Söndag 15:45. Mr Martin skrattade gott åt mitt skådespeleri. Själv skämdes jag nästan över mitt något överilade tilltag.

Söndag. Vi båda var nervösa. Tänk om huset inte alls är lika tilltalande inuti? Tänk om det är fullt i asbest och mögel? Jag hade lite handsvett när vi knackade på ytterdörren. En trevlig mäklarassistent släppte in oss och välkomnade oss till VIP-visningen av det vita huset med utsikt över vattnet. Redan i hallen tappade jag andan. I efterhand är det svårt att förklara varför. Det är en relativt vanlig hall med klinker och träväggar och en hatthylla och en skohylla och en byrå och fina fönster. Men jag var kär. Fullständigt kär. Jag var hemma! En blick på Mr Martin som läste mig som en bok. Han knuffade kärleksfullt i min axel och sa åt mig att lugna mig lite. ”Vi måste ju se resten innan vi bestämmer oss, inte sant”? Men jag visste redan. Jag visste att jag var hemma. Det här var huset som vi letat efter, jag bara visste det.

11605161

Huset!

 

 

11605176

Ett av hallens fönster

 

När vi klev in i nästa hall fick Mr Martin syn på trappan och där och då visste jag att han också var helt såld på huset. Jag såg det på hans kroppsspråk, på hans sätt att stelna till mitt i steget. Sakta vände han sig om och tittade på mig med glittrande ögon. ”Här vill jag också bo” sa han och tog min hand.

11605178

Trappan

 

Resten av visningen var som en helt vanlig visning. Vi spelade ett spel och försökte se ointresserade ut men i brösten klappade våra hjärtan så hårt. Mäklaren var mycket professionell, vi var fullt medvetna om att han såg vad vi tänkte men han lät oss vara i fred och titta på egen hand. Det andra paret ställde många frågor men vi hörde inte ett enda ord på grund av bruset i våra huvuden.

Efteråt åker vi till mina föräldrar med pizza. Vi visade bilderna på huset och försökte lägga upp en plan. Två dagar senare ringde vi till mäklaren och sa att vi ville köpa huset men att vi måste få vårt nuvarande sålt. Mäklaren var fullständigt övertygad om att vårt hus skulle bli lätt att sälja och inom loppet av ett par timmar var bollen i rullning. Vi fick vårt hus värderat, en fotograf kom och tog bilder och resten av förloppet är beskrivet i ett tidigare blogginlägg. Vid husförsäljningar finns dock klausuler som säger att köparen har rätt att ångra sig om det skulle vara så att besiktningen visar något som gör att man vill backa. Vårt kontrakts klausul gick ut vid midnatt natten till i dag. Jag kan inte med ord beskriva vilka stressiga veckor det har varit. Det är oerhört jobbigt att sälja ett hus! I går firade vi med middag på restaurang. Vi har dessutom inte ”bara” sålt huset, vi har dessutom sålt det till ett par som det känns helt rätt att lämna över huset till. Hurra hurra hurra! Vi är äntligen i mål!

Jag är fullt medveten om att det här inlägget tenderar att vara lite skrytigt. Jag är också fullt medveten om att vi har köpt vårt drömhus. Många är nog de som hade föredragit ett nybyggt eller ett enplanshus eller ett modernt med väggar raka som laser och golv som inte släpper ifrån sig minsta lilla knarr när man går över det. I våra ögon har vi dock köpt vårt absoluta drömhus. Det är gammalt med mycket känsla och riktigt smakfullt renoverat i en gammal och vacker stil. Taken är höga, köket är stort, sovrummen är fantastiskt vackra med mycket ljusinsläpp och verandan och balkongen ger mig gåshud bara jag tänker på dem. Skrytigt? Jo, kanske. Men jag har skrivit om så mycket sorg och bedrövelse att jag ärligt anser mig kunna få skryta lite också. För det finns ljus också. Det finns så mycket ljus just nu. Jag vet att man inte kan köpa lycka, vi båda vet det så väl. Trots det så känns det faktiskt som att vi har köpt oss ett stycke kärlek. En tioårig dröm blir sann. Vår dröm. Vår gemensamma dröm. Nu blir den verklighet.

I sommar flyttar vi hem.

11605150

Utsikten från verandan

 

/Mrs Martin, februari 2015.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Vi har köpt ett stycke kärlek

  1. Berit Lindskog skriver:

    Lycka till med allt!

  2. Helena skriver:

    Har mycket svårt att tro att du någonsin skulle kunna skriva något som ens skulle komma i närheten av att låta skrytigt. Det du skriver är alltid ärligt, roligt, sorgligt, rörande, träffande men aldrig aldrig skrytigt. Detta inlägg andas bara kärlek, lycka och sinnesro vilket jag tror att alla i hela världen önskar dig. Stort stort grattis till ert och barnens nya hem, det ser helt ljuvligt ut!!! <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3<3

  3. Anna skriver:

    Vilken underbar och romantisk historia. Jag tror att det var menat för just dig och din familj och att det bara väntade på rätt ögonblick att komma till er. Huset är underbart, precis ett sådant som jag drömmer om att bo i men som jag i vaket tillstånd inser inte riktigt passar mig som hatar trädgårdsarbete och renovering. Massor av lycka till med flytten!

  4. Gitte skriver:

    Jag är lycklig. Överlycklig.
    Och ändå har jag varken sett Huset eller träffat er.
    Men vad spelar det för roll när jag känner lycka av att läsa om er lycka?

  5. Gitte skriver:

    Jag är lycklig. Överlycklig.
    Och ändå har jag varken sett Huset eller träffat er.
    Men vad spelar det för roll när jag känner lycka av att läsa om er lycka?

  6. Gitte skriver:

    Jag är lycklig. Överlycklig.
    Och ändå har jag varken sett Huset eller träffat er.
    Men vad spelar det för roll när jag känner lycka av att läsa om er lycka?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.