Jag sitter i en bergochdalbana och kan inte stiga av

Fyra dagar. Fyra ganska ljusa dagar ändå. Lördag och söndag med spår av energi. Bakar. Städar. Tar itu med tvättberget. Måndag. Något mer dunkel. Något mer grå. Men ändå inte det mörkaste grå.

Tisdag. Plugg och kompishäng. Världens bästa junta i min soffa. Två går tidigt, Å och L stannar kvar. Jag berättar om en episod som hänt och skrattar så jag gråter. Tårarna sprutar och glädjen fyller nästan hela mig. Huvudet blir tomt. Bara fyllt av skratt. Tänk att skrattet kan komma fast hjärtat är så trasigt! Jag är som syster när hon berättade, skrattet kommer innan jag kommit till poängen. Men jag skrattar. Och de skrattar. Förmodligen inte åt episoden utan åt mig. Och det är skönt att vi skrattar. För andra gången på nästan fem veckor skrattar jag på riktigt. Utan att göra mig till. Utan att känna ilska. Skratt och sorg går att förena. Två gånger har det gått. Så det var ingen engångsföreteelse ändå.

Onsdag. Jag vet inte riktigt hur onsdagen är. Jag är trött. Har sovit dåligt. För lite. För kort. För lätt. För sorgligt. För drömlöst.

Torsdag. Idag är det torsdag och jag vaknar nästintill förlamad. Var är ljuset? Hallå?! Men det finns inget ljus. Klär mig i vanliga kläder, normala kläder, såna kläder som icke dansare har till vardags. Åker till jobbet.

Och där tar det stopp. Jag blir sittande i bilen. Tar mig inte ur den. Kommer mig inte för.

Sms från kollega. Vi som ska jobba ihop idag. Han är sjuk. Det är iofs inte bra på något sätt men det blir min spark i baken. Japp! Nu gäller det Mrs Martin, kavla upp armarna och ta tag i det här!

Det blir en bra lektion. Vi kommer långt. Jag anar ljuset. Driver framåt. Berömmer. Ger feedback. Hur ska vi tänka? Var är vi nu? Var ska vi sen? Vad gör vi nästa gång? Snart är det jullov, hur avslutar vi terminen? Knyter ihop säcken? Eftermiddagen flyter på. Jag sitter med omdömen. Skriver underlag. Sammanfattar. Antecknar i min kalender att vi ska utvärdera. Plocka ihop de delar vi avhandlat. Planera en uppstart för nästa del. Jag anar ljuset.

Klockan blir tre. Jag hämtar barnen. Sätter mig i bilen. Kör till Mr Martins jobb.

Och det är nu det blir svart. Helt nattsvart. Jag förstår det i samma sekund jag sätter mig på passagerarsidan.

Det går nästan inte att acceptera. Jag kan för mitt liv inte acceptera det här.

Barnen ska dansa. Vi äter middag. Jag kan inte prata. Sitter på en stol. Tittar rakt fram men ser ingenting. Orkar inte tänka. Orkar inte känna. Den ork som finns kvar, vi måste ta oss hem också!

Fyraåringen somnar i bilen på vägen hem. Sexåringen ser film. Jag sitter bredvid Mr Martin som kör. Jag tänker inte på något annat än min syster. Jag har så många frågor. Frågor som inte har svar.

Var är du nu?

Hur har du det?

Kan du känna snö mot din kind? Och tycker du då om det?

Har du roligt? Träffar du någon du känner?

Fryser du? Är du varm? 

Hur ser du ut?

Samlar du fortfarande på handväskor?

Syr du någonting?

Tomten som ligger i min trappa, den du sydde, hur lagar jag revan i hans byxa bäst?

Varför kan du inte svara när jag ringer?

VEM ska jag nu ringa när jag undrar över recept?

Jag vill inte köpa brorsans födelsedagspresenter själv. 

Jag vill köpa presenter till dig. 

Jag vill att du ska köpa presenter till mig. 

Hur ska jag kunna driva upp vita kallor igen när jag inte har dig att dela plantorna med?

När dina barn gifter sig. Vad vill du att jag säger i mina tal då? Vad hade du velat säga?

Så många frågor. Men jag får aldrig några svar. Det är så tyst syster. Så förbannat förjävla tyst.

Jag är så arg. Så ledsen. Så oerhört genomledsen.

Vi åker hem från dansen. Jag går in på Ica. Vi ska äta sallad. Vi har ätit middag men jag är hungrig ändå. Gråter redan på vägen ut. Påsen full med grönsaker. Hjärtat fullt av hål. Det där trycket för bröstet som jag antar är ångest. Jag vill inte mer nu. Hör ni det? Jag vill inte mer nu!

Så nu sitter jag i soffan och fryser. Tårarna trillar nedför kinderna. Mr Martin sitter på klokt avstånd. Jag har svårt för kontakt när det är som tyngst.

Fyra ljusare dagar. Sen kom då en svart. Jag sitter i en bergochdalbana och kan inte kliva av! Hjälp mig! JAG VILL KLIVA AV!

Men det går inte. För min syster är död. Och jag får leva med det. Under resten av mitt liv får jag leva med det.

Jag förstår ärligt talat inte hur det här ska gå. Alltså, jag förstår ju att det måste gå. Jag förstår bara inte hur.

/Mrs Martin, december 2013.

 

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

18 svar på Jag sitter i en bergochdalbana och kan inte stiga av

  1. Nattugglan bortom havet skriver:

    Aj då, var det en sån dag idag. De kommer nog dyka upp då och då, men med allt glesare intervall. Och du – snart är dagen över. Jag finns här om jag behövs i natt. Kram, gumman!

    • Mrs Martin skriver:

      Dagen tog slut till slut. Jag sov sex timmar med två avbrott. Tack vännen för att du finns! Tänk att du är så långt bort men ändå så nära.

      Kram!

  2. Åsa skriver:

    Har svårt att veta vad jag ska säga för att peppa. Men försök tänka på att du har haft 4 bra, ljusa dagar. Det kommer nog bli några mörka dagar även framöver men förhoppningsvis blir dom färre och färre och lite mindre mörka för varje gång.

    • Mrs Martin skriver:

      Ja, de måste glesas ut med tiden. Jag tror ju det och förstår samtidigt att jag har en lång resa framför mig. Det har inte gått så lång tid ändå.

      Kram vännen!

  3. Agnetha skriver:

    Men hjärtat mitt om jag ändå kunde hjälpa dig, hjälpa mig, hjälpa familjen men det kan jag inte.
    Det är bara andas, ta en timme, en dag i taget. Har du glömt det? Det är ju dina kloka ord. Ord som jag och pappa har som vårt mantra varje dag. För att orka.
    I morgon kan bli en lite bättre dag. Hoppas så innerligt på det.
    Kram/Mams

    • Mrs Martin skriver:

      Fast du kan hjälpa. Vi hjälper ju varandra hela tiden! Även om vi inte förstår det.

      Utan er hade det här aldrig gått. Utan varandra hade vi gått under.

      Vilken oerhörd tur vi har som har varandra!

  4. Nenne skriver:

    Älskade Tina.
    Ingen förstår hur!?
    Det är bara göra som du själv sagt, andas.
    Inget annat.
    Det bara går av sig självt, du kan inte kliva av berg och dalbanan, den stannar av sig själv en vacker dag.
    Fram till dess är det bara hålla i sig och åka med.

    Jag vet att det inte är vad du vill höra.
    Men det är det enda jag kan säga, den stannar av sig själv en vacker dag.
    Jag lovar!
    Älskar dig, puss.

    • Mrs Martin skriver:

      Andas och hålla i sig. Visst har du rätt min kloka vän!

      Nej, det är inte vad jag vill höra. Men å andra sidan så föredrar jag ju alltid sanningen. Och det finns inget annat att göra.

      Jag älskar dig också! Pussar!

  5. Helena skriver:

    Jaha ja, det verkar som att det inte blev ett hjärta, men jag antar att du förstår att det skulle vara ett hjärta, eller egentligen jättemånga hjärtan vill jag skicka så då skulle det kunna se ut så här <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3

  6. Jeanette skriver:

    Kära vännen. Jag trodde verkligen att jag skulle fixa att läsa utan att gråta…. Kom ända till frågorna innan det brast (rekord!)

    • Mrs Martin skriver:

      Jag gråter också när jag läser frågorna. Och när jag tänker dem.

      Framförallt gråter jag över att jag inte får några svar.

  7. Jeanette skriver:

    Jag skrev mycket mer men det försvann….orkar inte ta det igen … Inte nu iaf ..

  8. Rakel skriver:

    Du och ni vet… Vet att andra tider kommer.
    Inte blir de bättre. för Tove är fortfarande död, men ni blir alla starkare. Lär er att finna svaren på frågor som dyker upp. Märkligt nog. Man ska inte underskatta tiden:)

    Tider som kommer blir annorlunda och ibland förvånar de er, gissar jag.
    Livet pågår.

    Hoppa av bergochdalbanan och se den som ett tåg som – faktiskt – går framåt. Inte runt-runt.
    Sitt kvar.
    Alla passagerare består av nära och kära. Vem som är lokförare är oklart – precis som i vanliga livet. Kan växla över tid… Växlar över tid.

    Du har en familjekupe’ med dina tre. Efter det kommer A&A:s kupé vägg i vägg med J, A och O och strax efter har T och J sin.
    Alla blir ni uppassade med mat och dryck så ni kan koncentrera er på familjeprat i varsin kupe’.
    Så småningom kommer ni rustade till den nya världen!

    Det går inte fort, men det går!
    Det är kanske det som är grejen med livet? Gör det du kan, medan du kan…
    Bara man släpper in de levande.❤️❤️❤️

  9. Mrs Martin skriver:

    Ett tåg? Den bilden är betydligt mer tilltalande än en bergochdalbana. Egna kupéer men nära varandra?

    Var får du alla klokheter ifrån?

    Livet blir sig aldrig likt igen. Det har jag ju förstått. Men det måste bli bättre än så här. Annars är det outhärdligt.

  10. Rigmor Åström skriver:

    Du är så duktig på att uttrycka dig, att skriva är också rehabilitering och terapi. Det du går igenom kommer att finnas med resten av livet . (Jag är mycket äldre än du, en tant, men den här tanten har fått smällar av livet.) det känns som om man inte lever på långliga tider, men man överlever. I slutänden handlar det om hur mycket tragedin försvagar. Och vad man låter den göra. För skinnet blir ömt och gråten sitter i halsen, ett tonfall, en melodislinga, en bild, mer behövs inte. Du kommer att gå igenom många faser, det gjorde jag, sorg, skuldkänslor, ilska, det ena mindre rationellt än det andra. Spara dina minnen, berätta för Toves barn sedan, när ni helat lite. Håll dem nära dig. Vad du än gör, håll dem nära. De kommer att behöva dig. Ni klarar detta, du din familj, Agneta och Affe för ni är tillsammans. Om ni sitter i en karusell, på ett tåg eller hemma i villan gör detsamma, för ni har tillgång till varandra just nu och sedan när gryningen så sakteliga smyger sig på och tränger undan de nattsvarta. Ni kan hålla i varandra, och ni kan hålla i minnet av Tove, låta det lysa för hennes familj och för er själva även om det mesta snurrar just nu och allt är outhärdligt. Andra dagar kommer, sämre också, men mest bättre än idag.
    Kramar till er alla

Lämna ett svar till Nattugglan bortom havet Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *