Det är min tur nu

Vi ska flytta. Jag återkommer till detaljer kring det i ett senare inlägg men måste ändå berätta det för att kunna berätta om det som livet består av just nu. Nämligen rensa, rensa, städa, städa, rensa, städa och åter rensa. Herregud vad mycket det är att göra med försäljningen av sitt hus! Dels alla möten med mäklaren, fotograferingar, komma ihåg datum för när renoveringar, inköp m.m gjordes. Vi gör absolut ingenting annat än att jobba, organisera det nödvändiga för familjen (matlagning, skjutsa till träningar, läxläsning och fredagsmys). I övrigt är det bara hus hus hus på schemat.

Nedervåningen var ingen match. Där har vi av förklarliga skäl redan rensat färdigt. Fint är det också. Mycket fint! Inte en enda repa finns i varken tapeter, golv eller möbler. Övervåningen är också i ordning men attans vad vi har rensat där! Kläder ur garderoberna, produkter ur badrumsskåpen, porslin och köksredskap som vi inte använder längre. Skafferiet var en historia för sig. Innan Tove dog bakade jag varje vecka olika sorters matbröd och två av hyllorna var fyllda av spännande mjölsorter, fröer, gryn och annat gott. Allt det har jag gett bort. Liksom kläderna vi inte använt under det senaste året. Vantar, mössor, skor, halsdukar och jackor. Linneskåpet med alla gardiner återstår. Jag är en hejare på att köpa nya gardiner men huset vi har köpt gör sig inte i annat än vita och grå gardiner så samtliga i färg ska jag nu rensa ut. Förutom de fina stora gröna min mamma sydde till vårt kök för några år sedan, de får följa med i flyttlasset även om vi inte kommer använda dem från början.

När jag kom till hatthyllan i hallen stannade jag vid den sista lådan. Den stora vita. Den med systers alla sjalar i. Jag har inte öppnat den på många månader men jag vet att den rymmer så många minnen. Tove hade många sjalar. Flera stycken i älsklingsfärgen turkos men även många rosa, några gröna, svarta, silverfärgade osv. Jag sätter mig på hallgolvet. Jag är ensam hemma. Ingen ser mig. Försiktigt lyfter jag på locket. Överst ligger den svagt rosa. Den hon hade den där sommardagen då det blåste ganska mycket och vi möttes upp på stan innan kvällsjobbet. Jag blir varm i hela bröstet. Hjärtat hoppar nästan över ett slag. Vad fin hon var i rosa! Jag lyfter på sjal efter sjal. Borrar in näsan i samtliga. De har sedan länge slutat dofta henne. De första veckorna doftade de av henne. Nu är doften borta, numera doftar de bara som sjalar i allmänhet gör. Ändå borrar jag in näsan och andas in tyget. Jag sitter på hallgolvet med hela ansiktet i Toves sjalar och hjärtat värker så jag nästan går sönder.

Fan jäkla helvetesskit att du gick och dog!

Och så kommer frågorna. De där frågorna som så ofta dyker upp i mitt inre. Var är hon nu? Vet hon att hon är död? Ser hon oss? Hör hon oss? Eller är det bara svart, tyst och stilla? Sover hon som i en drömlös sömn? Drömlös men för alltid evig? Kommer vi att träffas igen?

Jag viker ihop sjalarna. Ställer in kartongen i bilen och tar den med mig till jobbet. Nu står den i garderoben i mitt arbetsrum. Jag kan inte riktigt förlika mig med tanken på att en nyfiken husspekulant ska lyfta på locket och titta på Toves (mina) sjalar. Kanske rentav röra i dem. Gud förbjude.

Vi hinner inte umgås med familj och vänner. Hela vår värld kretsar kring huset, både det vi har köpt och det vi ska sälja. I lördags tog vi dock en välbehövlig och efterlängtad paus. Systers man fyllde 50 år och han ställde till med en hejdundrande fest! Vi inledde med champagne och löjrom hemma hos min bror. Mamma och pappa ordnade mysig förfest. Många skratt och mycket värme. Jag i ny knälång klänning, ovanligt mycket smink och örhängen, det sistnämnda sker kanske två gånger om året. Tillsammans gick vi mot restaurangen. Hög förväntan och uppslupen stämning. Tänk att vi alla hittade tillbaka till livsglädjen ändå! På restaurangen mötte fler gäster upp och snart satt vi kring borden. Systers man hade komponerat en fantastisk meny och förrätten var något av det godaste jag någonsin ätit. Tjusigt upplägg var det också!

 

10965401_10153055343042346_1887476470_n

Den fantastiska förrätten. Lika god som snygg!

 

Jag var toastmadame, ett uppdrag jag inte direkt gruvat mig för men ändock, det är ju ett ansvar (om än roligt!) att axla. Vi lyssande på tal, jag höll tal, Mr Martin organiserade spansk allsång och jag lyckades undvika ölen till förrätten (finns det något värre man kan dricka?). Presenterna halades fram men öppnades aldrig, efter en kort överläggning enades vi gäster om att dela ut dem under efterfesten istället. Vi satt länge och åt, personalen var fantastisk och vill man äta gott kött kan jag varmt rekommendera The Bull i Boden. Många skratt och några tårar. Vi hade oerhört trevligt och timmarna flög fram likt sekunder. När middagen nått sitt slut organiserade jag taxibilar som skulle ta alla festdeltagare till min systers mans hem. Där skulle vi äta tårta och dricka kaffe och fortsätta partajet natten lång. Fyra gäster i varje bil blev en hel hög med bilar. Jag var sist ut från resturangen och hoppade in i den sista bilen. Hurra vad bra jag klarat mitt toastmadameuppdrag, nu är det party natten lång! Efter tio minuters färd ringer min mobil, jag får leta en stund i min paljettklädda handväska innan jag hittar den. Det är min pappa. Han undrar varför de bara är tre personer i deras taxibil? Jahajamenvisst såklart. Toastmadame har sett till att alla gäster fick sin en plats i taxibilarna. Alla förutom en. Någon som kan gissa vem jag missat? Jubilaren själv. Jajamensan. Den här toastmadamen lyckades med det fantastiska konsstycket att helt enkelt slarva bort kvällens huvudperson. Hur är det möjligt liksom?! Jag avslutar samtalet och slår numret till min systers man. Javisst, han står ensam kvar utanför restaurangen och undrar vart alla taxibilar tagit vägen? Samtliga gäster är således först på plats i hans hem men utan något födelsedagsbarn att äta tårta med. Vi alla skrattar hysteriskt år saken och överväger att gömma oss för att hoppa fram och vråla SUPRISE när han anländer i en efterkommande bil men vi låter bli. Han vet ju liksom om att vi alla redan är på plats.

Vi äter tårta, dricker kaffe och annat gott. Jag har ordnat en frågesport med prisutdelning och alla gäster verkar ha trevligt. Vi skrattar och lever om och jag skänker en ursäktande tanke till grannarna. Vid halv två bryter vi upp. Jag och Mr Martin tar en taxi hem och avrundar med flingor i mjölk framför Tv:n. På söndagen vaknar jag pigg och fräsch och tänker som alltid att det är en jäkla tur att vatten är min absoluta favoritdryck. Jag vet nog att alla gäster inte lär må lika gott som vad jag gör. Skadeglädjen är den sanna glädjen eller hur var det nu?

Livet. Det finns så mycket liv också! Vi har köpt vårt absoluta drömhus, vårt hem är vansinnigt välstädat och välorganiserat. Vi har världens finaste barn, roliga och kreativa jobb, det har kommit massor med snö så nu ligger en fantastisk vårvinter med slalom framför oss och jag har fått se min systers man le under en hel kväll. Det var ett fantastiskt kalas och en mycket trevlig fest. Min onda axel har blivit betydligt bättre, tulpansäsongen har startat och jag ska bli granne med en stor trädgårdshandel. Ja. Du läste rätt. Jag ska bli granne med en stor trädgårdshandel!

Det är min tur nu. Utan att skämmas så kan jag säga att det är min tur nu. Det gäller att njuta av lyckan när den väl infinner sig. Det gäller att njuta allt man bara kan och det oavsett om den är materiell, känslomässig eller ”bara” full av icke fingersättningsbar framtidstro.

Det är min tur nu.

/Mrs Martin, februari 2015.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 svar på Det är min tur nu

  1. Annika skriver:

    Det ÄR din tur nu! <3

  2. Absolut är det DIN tur. Grattis till nya huset och att kunna känna glädjen i en 50-årsfest. Själv kom jag igång med att läsa under min Thailandsresa som var helt gudomlig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *