Att gå vidare (men med tillfälliga avbrott)

Det är ingen hemlighet att vi letar nytt hus. Under flera år har vi, mer eller mindre aktivt, letat efter vårt nya boende. Vårt nuvarande hus är fint och så, särskilt nu när nedervåningen är helrenoverad men vi behöver ett större hus. Det är liksom inte mer än så. Och plötsligt börjar det dyka upp hus. Faktiskt flera stycken som skulle passa oss och som vi tycker om. Det är dock en smärtsam insikt som landar inombords när vi inser att vi kanske kommer flytta lite längre än vad vi inledningsvis hade tänkt. Kanske byta stadsdel rentav. Den typen av hus som vi letar finns nämligen i mycket liten utsträckning i det område vi bor i nu.

För min och Mr Martins del finns det mycket få nackdelar med det bytet. Vi får längre till jobbet och längre till familjen F, särskilt det sistnämnda tar emot men i övrigt ser vi inga hinder med att byta stadsdel. Inte för vår skull i alla fall.  Inte för oss två. Det är barnen vi oroar oss för. Och det är inte lite vi oroar oss.

För så här är det. Vi inser vikten av att ha närheten till vänner. Nära till skolan och till klasskamraterna. Samtidigt så är vi uppöveröronennöjda med barnens nuvarande förskola och skola. Båda trivs och har många vänner. Sjuåringens lärare är helt magisk, jag som själv är lärare har tidigt kunnat konstatera att hon är en helt fantastisk pedagog. Jag skulle kunna fylla ett helt blogginlägg med hennes alla styrkor. Och dessa två välfungerande verksamheter överväger vi alltså nu att överge. Det är mycket att brottas med. Ska vi riva upp barnen från en fungerande skolverksamhet och flytta dem till en annan skola? Vi vet vad vi har men inte vad vi får. Det känns som ett avgrundsdjupt hål som vi antingen kan undvika eller trilla ner i. Låter det dramatiskt? Det är det också. Jag som gick låg- och mellanstadiet i en i mina ögon icke välfungerande skola och Mr Martin som bytte skola många gånger under sin uppväxt vet vilka risker vi faktiskt spelar om. Det är smärtsamt och svårt. Samtidigt som flytten lockar. Närheten till annat. Till andra. Ett hus som vi alla trivs i. En stadsdel med andra fördelar än den vi bor i idag. Det går att ställa många plus mot många minus. Så är det ju. Men barnen. Hur gör man det absolut bästa valen för sina barn redan innan man vet vad dessa beslut kommer resultera i?

Det är fredag. Jag har precis avslutat dagens första och tillika sista lektion. Knackar på hos en klok kollega och ber om ett personligt råd. Ganska länge sitter vi och pratar och han säger precis det jag helst inte vill höra men som jag inom mig hela tiden vetat är det rätta. Vi talar om ansvar, om uppväxt och vikten av vänner. Vi talar om skolan, om kunskapskrav och om de ”mjuka värdena” (de sociala). Jag visste precis vem jag skulle fråga för att få de svar jag behövde få. På vägen ut från jobbet känner jag mig lättad och upprymd. Jag går genom stan med hög musik i lurarna och helt plötsligt utan någon som helt förvarning kommer tårarna. Jag går efter gågatan i Luleå och gråten visar ingen nåd. Jag vet inte riktigt varför jag gråter. Sorgen efter Tove blir plötsligt stor, skälvande och skavande. Den blandas med lättnaden över att ha landat i någon slags tanke angående barnens skolsituation och jag har svårt att förklara för mig själv varför jag gråter. Det är många veckor sen jag grät. Många veckor sen tårar över Tove rann nedför mina kinder.

Vid övergångsstället står en äldre kvinna på darriga ben. Tillsammans med en lika gammal man försöker hon ta sig över en snövall. Hon skjuter en rullator framför sig. Jag pulsar förbi henne och tar tag i rullatorn och säger att ”kom nu så går vi över gatan”. Kvinnan hör uppenbarligen dåligt för hennes rödmålade läppar hinner knappt sära på sig innan vrålet fyller hela Luleå centrum. ”Men tack så myyckeet! Det är ju otrooooooligt hur dåligt de snöröjer på gatorna! Man tar sig ju inte fram! Bertil, är du med Bertil? BEEEERTTTIIIIILLLL?! Kom nu Beeertiiil så går vi”! Bertil sneglar roat på mig och jag i min tur sneglar roat på hans parner. Det är helt uppenbart att hon inte märker att jag gråter och jag kan inte låta bli att le. Gråten kommer helt av sig och jag fnissar lite åt situationen. Jag känner hur ansiktet spricker upp i ett allt bredare leende medan jag drar den vrålande och tacksamma kvinnans rullator över vägen. Jag tycker om henne. Utan att känna henne så tycker jag omederbart om henne. Hon har en trött kropp men glada pigga ögon. Hon har livslust. Bertil stapplar bakom henne och ler hela tiden ett varmt leende. Vi når andra sidan vägen utan några större problem.

Jag ägnar lunchen åt att lyfta skrot. När jag efteråt står och stretchar i ett hörn kommer en till synes förvirrad och betydligt äldre man fram till maskinen bredvid mig. Den är ämnad för att göra bicepscurl i men det är uppenbart att mannen inte vet vad han ska göra. Efter att ha böjt sig fram och ingående undersökt maskinen vänder han sig till mig och frågar förvånat om det verkligen är meningen att man ska ”lägga upp benen på den där apparaten”? Den här gången behåller jag mitt största leendet inombords men känner ett sting av elakhet eftersom min första impuls är att svara:

”Ja…?”.

Som tur är har jag impulskontroll och ler istället ett svagt leende medan jag förklarar att maskinen är ämnad för armarna.

”Lägger du upp benen där kommer du nog aldrig loss igen”.

Mannen skrattar. Jag skrattar också. Sen visar jag hur man ska göra. Det känns mycket ovant, jag är verkligen ingen hejare på styrketräning. Han hade tur som undrade över en av de få maskiner jag kan. Skrattet tystnar men värmen fortsätter att sprida sig inombords. För mitt emot mig sitter en gammal man som tänker träna. En gammal man i nya fladdriga tajts (jag har inte hjärta att säga att de egentligen ska sitta tajt om de ska ha någon effekt) samt ett par glänsande nya gympaskor som matchar den nya jackan. Jag vet ingenting om honom men tänker ändå att om man är gammal (absolut en bit över 80!) och har köpt nya träningskläder samt ett gymkort så ja, då har man framtidstro. Man tror på livet. Och man tror på sig själv.

På vägen tillbaka till jobbet känns det lugnare i sinnet. Jag har också framtidstro. Jag är mamma och Mr Martin är pappa och vi kommer kunna fatta ett klokt beslut för våra barns skolgång. Vi kommer hitta drömhuset och det kanske inte ligger i vår nuvarande stadsdel men ja, då är det så. Vi klarar en flytt. Om den nu blir av, vi får kanske leta i fyra år till innan vi finner det vi söker. I såna fall överlever vi det med. Vi lever över det med.

Hur som helst. Min kollega sa till mig där vi satt i hans arbetsrum att de beslut som liksom får värka fram brukar bli de bästa. De där besluten som man inte pressar fram utan som med tiden får komma av sig själva. Genom tanke och omsorg och genom att stötas och blötas med andra. Det är faktiskt precis samma sak med sorg. Den värker man sig igenom och det måste få ta tid. Något annat sätt för att överleva svår sorg existerar nog inte. The best way out is always through. Jag vet ju det men ändå blir jag så förvånad när jag går genom Luleå centrum med tårarna trillandes utefter kinderna. Jag vet inte ens varför jag gråter. Det är blandande tårar. Tårar av lättnad, sorg, vilja och framtidstro. Tårar av trötthet, glädje och upprymdhet. Förmodligen är det en och annan tår av balans också. Frid över att ha insett faktum även om det är det faktum man från början inte ville se.

I dag är det lördag. Kaffe och städning står på schemat. Sen middag med min bror och hans svägerska. I morgon är det söndag och husvisning.

Livet går vidare. Ibland med tillfälliga avbrott. Därefter går det vidare igen.

/Mrs Martin, januari 2015.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.