Sanningen om julen

Så kom den då. Den andra julen utan Tove. Jag och Mr Martin har fattat taktpinnen och organiserar som redan sagt ett annorlunda firande. Vi får se var vi landar och hur det blir. Oavsett så är det tjugofyra timmar som ska passera och därefter är det över, åtminstone om det är julafton vi fokuserar på. Just i dag längtar jag dock inte till att det ska vara över. Just i dag ser jag utan tvekan fram emot julafton.

Ganska snart efter Toves död blev jag från flera håll omtänksamt varnad för att särskilt jularna kunde komma att bli svåra. Utan tvekan kan jag hålla med om just det. Julen är så maxad på något sätt, så oerhört fylld av barndomsminnen, förväntningar och tradition. Jag tror att det är det som gör den så svår. Den där hårt rotade traditionen som säger att alla ska träffas och vara med (för vår del kan ju inte alla vara med längre), vara lyckliga och glada och förväntansfulla och finklädda och på sina allra bästa humör. Djupt djupt rotad är traditionen och just därför skapar den så svåra sår i sorgen. Julafton. De där tjugofyra timmarna den 24:e december varje år.

Så varför firar vi jul egentligen? Jag pratar inte om ursprungsorsaken nu, Jesus eller hedniska traditioner och allt det där. Jag pratar om mina egna personliga orsaker till att fira jul. Varför firar jag och min familj jul? Jag kan givetvis inte svara för alla men jag kan svara för mig själv.

Först och främst så firar jag för mina barns skull. Det är något alldeles magiskt att följa dem under december månad. Förväntningarna, önskelistorna, deras glädjerus när vi klär granen, bygger pepparkakshus och lindar in buskarna ute i trädgården med långa ljusslingor. Numera har jag dock hela tiden ett svagt grått moln över mitt sinne som ifrågasätter om jag verkligen vill rota julen lika djupt i mina flickor som vad den är rotad i mig. Gör jag dem en björntjänst egentligen? Vad händer den dag de befinner sig i svår sorg och julen (med mycket mera) för alltid är trasig? När tanken fått passera ett varv eller två inser jag givetvis att det inte går att leva så. Man kan inte leva som om livet ska gå sönder. För vad skulle det bli för liv egentligen? Så jag enas med mig själv liksom lite på halva vägen och behåller några traditioner men luckrar upp ett par andra. Julmaten är ett exempel, den är struken från traditionen. Liksom en del andra saker. Och hela tiden leker jag med tanken på att något år åka utomlands. Förutsatt att jag får resten av familjen med mig förstås. Hela familjen. Vi får se hur det blir med den saken.

Många säger att julen handlar om att vara tillsammans. Och visst är det så men det är ändå inte den enda sanningen, åtminstone inte för min del. För tillsammans kan vi vara precis vilken dag som helst. Vi träffas ofta och äter middagar och myser. Vi är inte utspridda över vårt avlånga land utan bor riktigt nära varandra vilket gör att vi sammanstrålar många gånger varje år. Ibland faktiskt flera gånger i månaden. Så visst, för mig innebär julen att vi träffas och myser och äter god mat och skrattar och pratar och jag tycker givetvis att det är oerhört trevligt! Jag vill absolut inte vara utan det. Men vår sammankomst är liksom inte huvudorsaken till att jag firar jul. Jag skulle ljuga om jag påstod det. Hade jag och Mr Martin inte haft familjen så hade vi ju firat jul ändå. För att det är en tradition och för att vi vill föra den vidare. Det är en tradition vi båda tycker om. Oavsett vi är två, fyra, tio eller tjugotvå som firar tillsammans.  Bäst är den dock när alla är med. Givetvis såklart.

Missförstå mig rätt. I år ser jag fram emot julen, det gör jag sannerligen. Men det är inte årets händelse och det är inte vår familjs enda chans att samlas tillsammans och umgås. Min mamma har helt rätt när hon säger att det bara är tjugofyra timmar som är så uppsjåsade av samhället och av oss och av alla andra. Det där oket gör man dock bäst i att släppa. Och att släppa ok är klokt att göra när man är i just  sorg. För mig är det faktiskt absolut nödvändigt. Om jag ska se på julen som årets händelse för min familj så går jag ta mig fasiken under. För hur firar man årets händelse utan den syster som alltid varit med? Jag varken vill eller tänker fira en enda traditionell jul utan Tove. Så känns det just nu i alla fall.

Lördag för ca tjugo timmar sedan. Jag står inne i en affär och väntar på Mr Martin som ska betala två julklappar. Plötsligt kommer mamma och pappas goda vänner in i butiken och vi hejar och kramas och skojar lite om den hektiska julhandeln. De om några vet precis vad vi går igenom då de för många år sedan förlorade sin dotter i cancer. De har samma sorts sår som vi och har hela tiden följt vår resa på nära håll. Det är alltid befriande att möta människor som man kan prata fritt om sorg med men särskilt befriande är det ändå att möta de som faktiskt vet precis vad vi går igenom. Där vi står i butiken berättar de för mig att mamma och pappa såklart har berättat om vår kommande annorlunda jul. Jag säger rakt ut som det är, att julen såsom den var dog tillsammans med Tove. De ryggar inte en millimeter för min känsla men berättar att de faktiskt nu, nästan tjugo år efter sin dotters död, faktiskt ska fira en traditionell jul. Deras dotter tyckte mycket om julen och mamman berättar för mig att det känns som om det traditionella julfirandet nästan blir som en hyllning till dottern. Hela världen svajar till och jag får svälja hårt för att inte börja gråta. Deras ord är för mig lika vackra som främmande. Vad jag längtar tills vi också kommer känna så! Det känns lika lockande som fullständigt omöjligt och än en gång blir jag varse om att sorgen förändras genom året. Jag säger inte att vi på något sätt har det svårare än dem. Jag säger bara att vi har det annorlunda just precis nu.

Julafton. Tjugofyra timmar som sagt. Just i dag ser jag fram emot dessa timmar. Jag ser fram emot julaftonsmorgon tillsammans med Mr Martin och våra barn. Jag ser fram emot den spanska tomten, julklapparna, tapas, julklappsbingo och en annan aktivitet som är hemlig och som jag inte kan skriva om här eftersom våra julaftonsgäster läser min blogg. Jag ser fram emot att vi alla (nåja) ska träffas och fira jul ihop. En annorlunda jul. Jag hoppas att gästerna vill spela spel för vi ska köpa ett nytt som är riktigt riktigt roligt. Jag ser fram emot att vara tillsammans eftersom jag tycker om när vi är tillsammans och jag ser fram emot att se på julen med något mer avslappnade ögon och inte som årets viktigaste händelse. Och jag ser fram emot att faktiskt få revansch för förra årets julafton som var så genomvidrig att jag vill gråta högt bara jag tänker på den.

 

Min sorg har öppnat vägar till andras sorg. Jag har fått kontakt med andra och kommit nära. Andra har kommit nära mig. Samtidigt som jag förbereder mig för min andra jul utan Tove tänker jag mycket på familjen F som ska fira sin första jul utan en älskad son och bror. Jag tänker på T med familj som ska fira sin första jul utan en älskad bror och svåger. Jag vet hur svårt ni har det. Jag vet precis vad ni har framför er. För mig handlade första julen om att överleva och jag ska vara ärlig nu. Det var faktiskt knappt att det ens gick att överleva. Jag andades mig igenom tjugofyra fruktansvärda timmar och drog en lättnadens suck när julafton var över. När dessutom annandagen var över grät jag nästan av lycka. Jag hoppas givetvis att ni får en mildare jul än vår första. Det jag försöker säga är att den går att ta sig igenom och att åtminstone min upplevelse är att det blir bättre när man kommer till varv nummer två. Andra året är lättare än det första. Så känner i alla fall jag.

I år satsar jag utan att överdriva på att leva. Överleva vet jag att jag kommer göra, det gjorde jag ju redan i fjol. I år avancerar jag och provar att leva genom en jul. Just i dag känns det onekligen som att det kommer att gå. Just i dag känns det ljust och förhoppningsfullt.

Julen. Den där maxade uppblåsta och av förväntningar spränguppfyllda helgen. Den firar jag inte bara för att träffa min familj. Jag firar den för att den är så djupt rotad som tradition och för att jag faktiskt vill föra den vidare till mina egna barn. Jag vill föra den vidare till min systers barn. Men traditionen i sig är jag på väg att göra om. Omforma. Förändra. Anpassa.

Anpassa.

Det är egentligen det som sorg handlar om. Det handlar om att anpassa sig. Antingen gör man just det eller så går man under. Och det sistnämnda känns inte som ett alternativ för min del. Jag hade inte velat att Tove gick under om jag dog och jag vill sannerligen inte gå under för att hon dog. Hon hade inte heller velat det. Hon hade inte velat att någon av oss gick under. Jag vet det.

Så vi firar jul. En annorlunda jul. Och kanske kanske om jag verkligen känner efter så känns det lite som en hyllning till henne.

/Mrs Martin, 21:a december 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.