Om det här med problem

Följande text skrev jag den 14:e november, alltså elva dagar efter att min syster dog.

………………

Idag har jag handlat klänningar till mina barn. Klänningar som de ska ha på sin mosters begravning. Det hela kändes fullständigt ofattbart och jag vandrade omkring i butikerna och tittade på den ena klänningen efter den andra. Ingen var nog fin eller så var de alldeles för fina. Hur uppklädd ska de vara? Ska det vara mörka klänningar? Eller ljusa? Turkosa kanske, eftersom det var systers älsklingsfärg? Eller ska det vara kjol och tröja? Hur kallt är det den 29:e november? Ska de ha strumpbyxor? De ska ju ändå ha overall på sig. Behöver de mysbyxor också? Bara overall över strumpbyxor är kanske kallt?

Tusen tankar. Medan jag letar klänningar till mina barn. Hela tiden med ett svart smärtsamt hål i hjärtat och en lust att vråla ut över hela gallerian om hur orättvist det är. Och medan jag står i rulltrappan inne i Smedjan (en av Luleås gallerior) slår det mig det jag anade redan i bilen i morse. Det jag sakta men säkert inser har skett: Jag har omvärderat hela mitt liv. Eller åtminstone stora delar av det.

Tänk vad man hinner på en vecka.

Vi återkommer till mina insikter om en stund.

 

Jag hittar två par klänningar och köper alla fyra, två var till mina barn. En blå med paljetter och tyll och en rosa med guldbroderier på livet och vid kjol som rör sig fint när man snurrar. Visar klänningarna för båda barnen och givetvis vill båda behålla båda. Sagt och gjort. Vi behåller alla fyra klänningar.  För klänningar kan man inte få för många av när man är fyra respektive sex år. Det är ungefär som deras moster med sina handväskor. ”För många handväskor” var en mening som inte existerade. De orden gick inte att sätta i samma mening. Min syster älskade handväskor. Mina döttrar älskar klänningar. Om jag tänker på pelargoner så anar jag deras kärlek (läs: fixering). Så enkelt är det.

Väl hemma inser vi att det är fotografering på förskolan i morgon! Jissus amalia, hej verkligheten! Och vad vill fyraåringen helst ha på sig? Den blå glitterklänningen med tyll. Såklart. Den som vi har köpt till mosters begravning. Den vill fyraåringen ha. Jamengivetvisåffkåårs.

”Nej, det går inte” säger jag och förklarar att den ska vara ny och fin och helt oanvänd till mosters begravning.

”Okej, då tar jag den rosa med guld” säger fyraåringen.

”Eh… nej, det går ju inte heller för den ska du kanske också ha på begravningen” säger jag sådär typiskt tråkigt praktiskt vuxet. Fyraåringen finner sig i det och säger att då tar hon den lila klänningen. ”Den du köpte när det var sommar mamma”

Och det är nu det händer. Det där ofattbara men som jag ännu inte har hunnit reflektera över just då det sker.  Jag lämnar Mr Martin ensam i soffan och springer ner i tvättstugan och börjar leta den lila klänningen. Men nej, där finns den inte. Så jag letar i garderoberna och lådorna men klänningen är försvunnen. ”Vad fan, var är klänningen”? gormar jag medan Mr Martin borstar barnens tänder. Och så letar jag efter klänningen. Den lila klänningen. Den gamla klänningen, den som fyraåringen inte allra helst vill ha. Detta gör jag istället för att sitta i soffan under en filt och dricka te och pussas och kramas med mina fina barn. Jag använder min kväll till att leta efter en lila klänning. Och jag upprepar: Detta TROTS att min finaste fina mest underbara fyraåring egentligen vill ha den nya blå klänningen. Den med paljetter och tyll.

 

Åter till rulltrappan på Smedjan. Där jag reflekterar över insikter. För några insikter har kommit till mig de senaste dagarna.  En del visste jag om sen tidigare, andra har slagit ner som en blixt från en klar himmel och förvånat mig kraftfullt. Här kommer några av dem:

* Det är INTE ett problem att lättmjölken är slut på Ica.

* Det är INTE ett problem att bussen är fem minuter sen.

* Det är INTE ett problem att Grey´s utgår till förmån för aptråkig hockey.

* Det är INTE ett problem att den nya mailen på jobbet är lite besvärlig att förstå sig på.

* Det är INTE ett problem att Twilfit slutat sälja min favorit-BH.

* Det är INTE ett problem att försäkringskassan har lång telefonväntetid.

* Det är INTE ett problem att det faller snö från himlen.

 

Och senare under kvällen, för ungefär en kvart sen, kommer det ytterligare en insikt till mig:

Det ÄR ett problem att en mamma använder sin lediga tid till att leta en gammal klänning till sin fyraåring när fyraåringen egentligen allra helst vill ha sin nya blå klänning med paljetter och tyll. Det är ett förbaskat stort problem. Faktiskt.

Som sagt. I morgon är det fotografering på förskolan. Min fyraåring kommer vara uppklädd till tänderna i sin nya blå paljettklänning med tyll. Och hon kommer förmodligen att spilla lunch över sin nya klänning, den tjejen har en förmåga att använda hela kroppen för näringsupptag. Jag som tvättar familjens kläder har liksom märkt det.

Den nya paljettklänningen ska alltså till förskolan i morgon. Och vet ni? Det känns helt rätt. En smutsig klänning är inget problem. Faktiskt inte ens i närheten av ett problem. Inte ens yttepyttelite.

Det är bara så evinnerligt synd att jag skulle behöva uppleva så mycket nattsvart smärta för att inse det som egentligen är så självklart. Så people, hör mitt råd! Klä er i glitter när helst ni känner för det! Eller lite tyll. För det är inte säkert att det kommer fler dagar att klä sig för.

/Mrs Martin, 14:e november 2013.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Om det här med problem

  1. jeanette skriver:

    Tar det som en ren uppmaning om att surfa handväskor….. Och inte för att göra dig besviken ..Men jag minns inte vilka klänningar dina tjejer hade ….Fast jag minns hur fantastiska de var den dagen.

  2. Send proof to the web host. Reliable web hosts have strict policies against counterfeiting and will shut down their websites
    cheap jordans shoes for sale
    [url=http://www.brighamcitybowling.com/]cheap jordans shoes for sale[/url]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.