Vi far illa nu

För första gången sen jag startade den här bloggen känner jag ett brinnande behov av att skriva men utan att på förväg veta vad jag ska skriva om. Det skriker i mitt huvud, hela hjärnan liksom brinner och jag vet att orden är vägen ut ur det svåra. Frågan är om det går att få ner ett konstruktivt inlägg när jag känner mig så pass ofokuserad som jag gör eller om det mest bara blir rörigt och osammanhängande? Vi får väl se.

Det politiska läget är en av orsakerna till att mitt huvud brinner. Under de senaste fem dagarna har det gått upp för mig och Mr Martin att Sverigedemokraterna nu faktiskt på allvar börjar visa sin sanna politiska agenda i dagsljus. Först ut är Kent Ekeroth med sin motion om särbehandling pga ursprung. Utan att överdriva kan jag lova er att det känns som om marken under våra fötter rasar. Sedan i fredags har vi här hemma nästan inte pratat om något annat än det nuvarande politiska läget. Det är främst två punkter vi till absolut huvuddel ägnat samtalen åt:

1. Nu har vi ett parti i Sveriges riksdag som öppet och ärligt förespråkar och jobbar för att människor ska särbehandlas pga deras och/eller deras föräldrars ursprung. Den parametern, alltså ursprunget, är ensam orsak till en föreslagen särbehandling i form av en registrering. Ekeroth som skrivit motionen är mycket tydlig på den punkten och han får stöd av sitt parti. Sverigedemokraterna föreslår blodsband som orsak till särbehandling. Detta i kombination med att de faktiskt sitter i Sveriges riksdag gör att hela situationen känns på gränsen till ohållbar. Vi inser att det är nu det händer. Nu börjar det. Historien upprepar sig.  Mr Martin är en av dessa som alltså föreslås ska särbehandlas vid behov. Alltså vid Sverigedemokraternas behov och enbart då pga hans blodsband. Hans pappa är spansk och det räcker för Ekeroth och hans partikamrater. För första gången på många år ser jag i min mans ansiktsuttryck att han är oerhört kränkt. Vi kan nästan inte hantera situationen pga den ilska vi känner. Ilska och sorg och utsatthet.

2. Vi har människor i vår närhet som stödjer Sverigedemokraterna. Som röstar på Sverigedemokraterna. Som tycker att det är ett bra och viktigt parti med bra och viktiga frågor. Där vi sitter i soffan på fredagskvällen går det upp för oss att dessa människors röster på Sverigedemokraterna också är en direkt röst på att Mr Martin ska särbehandlas. Och handen på hjärtat nu, vad är det för vänner som förespråkar att man ska särbehandlas pga sina blodsband? Vi får nästan svårt att andas där vi sitter i soffan. Hela världen känns sårbar och ytlig. Men vi andas och håller hårt i de som värderar oss båda (även Mr Martin) för de vi är och inte för var vi kommer ifrån. Resten känner vi hur de bokstavligt talat glider oss ur händerna. Tillsammans vänder vi ryggen mot redan stängda dörrar. Mr Martin och jag.

* * *

Julen närmar sig och jag vet inte riktigt vad jag tycker om den saken. Det är omöjligt att utvärdera något man ännu inte upplevt. Förra årets jul var fullkomligt vidrig och redan i somras kom vi i familjen överens om att fira jul på ett nytt sätt. Detta ska vi också göra och jag ser fram emot att träffas och fira vår nya omgjorda jul men samtidigt gruvar jag mig något oerhört för hur den ska bli. För tänk om vi inte lyckas? Tänk om vi går igenom isen och inte tar oss upp igen? Herregud. Vad ska vi då ta oss till?! Jag lockas av tanken på att fira jul utomlands och nämner det för en vän under en gemensam frukost. Tillsammans kommer vi ganska fort fram till att jag firar jul för att mina barn ska få jular. Mina barn har rätt att fira lyckliga jular oavsett om deras moster är död eller inte. Det blir som ett litet plåster på min såriga själ, den där klokskapen som vännen och jag kommer fram till. Kan jag ta mig samman och fira jul för mina barns skull? Svar ja. Det kan jag. Men jag vill även ta mig samman och fira jul för min övriga familjs skull! Det handlar inte bara om mina barn. Det handlar även om min övriga familj. Och det handlar om mig.  För vi har haft så många bra jular tillsammans och jag vill få många fler bra jular tillsammans. Jag hoppas så innerligt att vi ska lyckas med just det, att vi ska lyckas få en bättre jul än den som var i fjol.

Om en vecka får vi veta hur det gick. Om en vecka kan vi utvärdera.

* * *

Vi och våra goda vänner från Pakistan ser på nyheterna hur talibanerna gått in i en skola i våra vänners hemstad och där inne skjutit ihjäl många elever och flera lärare. Våra vänner förlorar tre familjemedlemmar, den yngsta bara 10 år, och sorgen är faktiskt för stor för att kunna ta in. Jag skakar och vet inte vad jag ska säga. För första gången på över ett år vet jag inte hur jag ska bemöta andra människas sorg. Dels är det svårt att förmedla sig på engelska och dels är sorgen så omfattande och fruktansvärd. Andra människor har bestämt att våra vänners unga familjemedlemmar inte ska få leva längre. Världen känns mörk och svår. På kvällen talar jag med Tove. Jag gör det rakt ut i vintermörkret och försöker få någon slags rätsida på all sorg men det går inte. Den natten har jag svårt för att somna och jag känner hur mörkret utomhus sprider sig i mitt inre.

 

Men som alltid så finns det ljus också. Hotellfrukost med fina vänner, en bihåleinflammation som efter två dagars medicinering faktiskt lättar en aning och fantastiska familjemedlemmar och vänner som ser fram emot jul och nyår tillsammans med oss. Om fem dagar kommer ljuset åter. Snart kommer det snö så vi kan åka slalom och efter nyår är det dags att börja så chilifrön. Ser ni att det finns ljus också? Trots oerhörda sorger och en syster som ligger fyra meter under jord och en jul som kanske aldrig går att få lycklig igen så finns det ändå ljus. Det är bara så tungt att dess strimmor är så förbaskat tunna just nu. Jag hoppas att det vänder efter några promenader, ett par tidiga kvällar och en och annan myskväll med vänner och familj. Och vänder det inte förr så vänder det alltid senare. Tretton månader efter Toves död är det nog det enda jag säkert vet.

Vänder gör det alltid.

/Mrs Martin, december 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vi far illa nu

  1. Berit skriver:

    Tänker mycket på mina 2 svärsöner som jag vet är oroade (ett lindrigt ord). Och deras barn, mina barnbarn 5 st. Usch så många som är påverkade av hemska och trista uttalanden och en människofientlig politik. Ber

  2. Mrs Martin skriver:

    Berit: Ja, det är oerhört många som far illa av detta. Stora varma kramar till er!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.