Det är mycket som dog med henne

Det är onsdag. Jag har kjol och strumpbyxor på mig vilket är ytterst ovanligt. Vännen M säger att jag är fin och i samma sekund som jag öppnar munnen för att tacka för berömmet inser jag faktum:

Jag har klätt upp mig för att mota mörkret. Det där mörkret som så länge lyst med sin frånvaro. Det blev mörkt igen. Fan också! 

Jag blinkar till och stänger munnen. Och sen säger jag som det är. Till M säger jag precis som det är, så där som jag alltid brukar göra till henne. Vi kramas och jag får inte fram orden. För några sekunder får jag inte fram orden. Det är länge sen jag kände så.

På vägen hem reflekterar jag över att det ändå går att surfa genom mörkret på ett helt nytt sätt. Det liksom förvisso som en hinna över hela min värld, hela mitt inre är förmörkat av ett slags sorgset sot men det hindrar inte livet att rulla på ändå. Ursvårt att förklara men det närmaste jag kan komma är att jag surfar igenom sorgen istället för att tillfälligt drunkna. Det svarta sotar min tillvaro men det kväver mig inte. Jag ger mig själv en mental klapp på axeln där jag sitter i bilen på väg hem genom eftermiddagsmörkret.

Julen. Den närmar sig med stormsteg. Den där högtiden som jag och övriga i familjen gruvat oss för ända sen förra årets jul. Allt sedan vi bestämde oss för att fira en icke traditionell jul har det dock känts betydligt lättare för åtminstone min del. Den senaste tiden har jag rentav längtat. Mr Martin och barnen har julpyntat. Julbaket har fått utgå helt eftersom vi inte ska ha några kakor i år. Jag har faktiskt haft en hel del julstämning! Det svåraste är att hitta julmusik som bidrar till denna stämning men som samtidigt inte påminner om barndomen. För vet ni? Tove tog all den gamla traditionella julstämningen med sig. Jag kan inte längre förmå mig att lyssna på klassiska julsånger. Det är helt omöjligt. En av favoritradiokanalerna spelar julmusik hela december, det är uteslutande klassiker och så fort jag hör de första tonerna knyter det sig i bröstet. Vi två som har firat alla barndomens jular tillsammans ska aldrig mer fira en jul tillsammans. Inte en enda liten julafton till ska vi spendera oss igenom tillsammans. Just den biten av vår gemensamma historia är vansinnigt svår att handskas med. Jag orkar nästan inte bära minnena och är det något som musik kan bära så är det just minnen. Tove tog julen med sig. Vår barndoms jular tog hon med sig. Och dess musik likaså. Så jag letar nya låtar och tack gode gud för att Spotify kryllar av julmusik och en del av dessa nyheter är faktiskt riktigt bra. Jag får nöja mig med framtidsjular. Vår gemensamma historia är omöjlig att återuppleva. Jag orkar nästan inte ens med minnena av den. Så jag får nöja mig med framtiden. Framtiden utan Tove.

Sverigedemokraterna orsakar omval och jag saknar henne i den politiska debatten. Visst har jag andra att debattera med men jag och syrran delade tidigt våra åsikter. Vi har en gemensam politisk historia. Jag tror att året var 1995 när mitt politiska intresse vaknade på allvar. HBTQ-frågor stod på agendan och jag och syrran var helt överens i samtliga frågor. Det var en märklig tid med mycket homofobi och jag minns att vi ibland stångade oss blodiga mot fördomar. Debatten nu handlar till stor del om främlingsfientlighet (alltså även det ett av fördomar orsakat förakt) och när det hettar till tänker jag ofta på henne och saknar hennes stöd. Hon var inte rädd för att stå upp för andra människor, hon var inte rädd för att stå upp mot fördomar och jag saknar hennes klokskap i ämnet. Saknar att bolla resonemang och argument med henne. Den orken tog hon dock inte med sig. Mitt engagemang finns kvar. Men visst finns det stunder då jag känner mig mycket mycket ensam utan henne.

Femåringen lär sig läsa! Jag trillar nästan av stolen när hon plötsligt visar upp sin nya helt fantastiska kunskap. Åh vad jag saknar Tove då! Hon var ofta den första att få höra om barnens framsteg. Applåderade och jublade. ”Mosters sessa” kallade hon båda barnen. Jag saknar hennes röst. Jag saknar hennes jubel. Jag saknar hennes påhejande tillrop.

Mycket dog med Tove. Framförallt så dog den traditionella julen. Min barndoms jular. Det återstår tre veckor innan jag kan utvärdera vad jag tycker om vår nya jul. Ibland drömmer jag om att resa bort i december. Bara släppa allt och sätta mig på en strand någonstans i Asien. Samtidigt känns det otänkbart att göra om inte alla följer med. Min familj. Den där kärnan som betyder så mycket och som är så viktig för mig. Den där truppen som kommer till oss på julafton för tapas, julklappsbingo och pinjata (jag vet inte hur man får till det där spanska n:et). En jul utan dem är otänkbar. Så jag drömmer om oss alla på en varm vit strand. Vi får se vad framtiden har att erbjuda.

Något helt annat som dog med Tove är den obekväma känslan av att möta andras sorg. Sen Tove dog ryggar jag inte en sekund för andras tårar. Jag vet precis hur jag ska agera. Finner orden hur lätt som helst. Som när barndomskompisens ena bebis helt oväntat dör. Eller när min äldre väns gamla mamma går bort i sömnen. Jag lider något oerhört med mina fina vänner och tårarna rinner nedför mina kinder. Men jag vet ändå precis vad jag ska säga. Eller så här: jag vet vad jag vill säga. Och jag ryggar inte för andras sorg. Andras smärta skrämmer mig inte. Jag vet inte om det beror på att jag i enorma mängder analyserat min egna sorg eller om det beror på att döden gör oss orädda. När vi själva möter döden blir vi kanske orädda. Orädda för att möta andra. Orädda för att våga fråga. Orädda för att våga stiga fram. För mig blev det så. Det är en konsekvens av Toves död. Hon tog min osäkerhet och rädsla med sig. Det låter säkert osmakligt. Som att jag försöker framställa mig själv som någon slags expert på sorg. Så är det absolut inte. Det är inte min mening att det ska låta så. Men jag räds inte andras sorg. Den rädslan dog med Tove.

Livet är kort. December likaså. Och julafton är endast 24 timmar av årets 8760. Jag är fullständigt övertygad om att jag kommer överleva julen. Jag är faktiskt övertygad om att jag kommer leva genom den. Så länge jag undviker traditionell julmusik kommer det går bra.

Det gäller att hitta strategier. För julen och sorger och livet i sig. Jag surfar genom mörkret och förstår inte hur det går till. Dyker och andas trots vågor som slår. Och det går. Jag vet inte hur det går men det går. Jag tar mig framåt och för varje steg känner jag hur jag överger henne ytterligare lite till. Jag lämnar henne kvar i dåtiden. Sviker. Ger upp relationen. Går vidare.

Och jag skäms. Oerhört vad jag skäms! Men jag går ändå vidare.

Vad annars finns att göra?

/Mrs Martin, 5:e december 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Det är mycket som dog med henne

  1. HH skriver:

    Alt*0241, Tina! ñ
    🙂
    Kram HH

  2. HH skriver:

    Meeen! >:( + inte *!

    HH

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.