Jag ser att du vill krypa ur ditt skinn när du ser mig

Vi sitter på Max och ska äta. Flott ska vi äta. Hamburgare och pommes frites och dressing och pepsi max. Det sistnämnda beställer jag inte för att det är kalorifritt utan för att det är godare än vanlig cola. Det känns som hyckleri när man beställer en ligthläsk till den där flottiga maten men jag bryr mig inte om det. Ska det vara gott så ska det vara gott och pepsi max är det bästa. Så är det bara.

Vi sitter och väntar på maten. Mr Martin och femåringen står vid kassan. Jag och sjuåringen sitter vid ett bord och pratar. Hon berättar om sin dag och jag berättar om min. Vi är jättehungriga och ska veckohandla efteråt och när kommer flottiga maten och magra läsken? Plötsligt stiger en kvinna in genom dörrarna. Jag hajar till och iakttar henne från min plats i lokalen. Jajamensan, det visar sig vara en gammal skolkamrat till mig. Vi är inte födda samma år men tillräckligt nära varandra i tiden ändå för att ha gått mellan- och högstadiet samtidigt. Hon beställer sin mat och betalar och i ungefär samma sekund som hon styr stegen åt vårt håll får hon syn på mig. Hon ler besvärat. Jag ler tillbaka och vet direkt precis exakt vad hon tänker. Hennes mun ler medan ögonen lyser av lite lätt panik. Hon saktar in på stegen men fortsätter ändå åt vårt håll. Vart ska hon ta vägen liksom? Med ett ännu bredare leende och ett knappt hörbart ”hej” passerar hon oss. Egentligen borde jag vara snäll. Egentligen borde jag bjuda till. Egentligen borde jag låta henne bara passera men jag kan inte. Jag kan inte anpassa mig efter det onaturliga som för mig, helt mot min vilja, tvingats bli mitt naturliga. Det där fullkomligt onaturliga i att Tove är död i kombination med att jag har ett naturligt behov av att leva så normalt som möjligt. Och det normala är att folk vågar prata med mig. De vågar säga mer än ett svagt ”hej” och det oavsett om samtalet som följer överhuvudtaget handlar om Tove eller inte. Oavsett de vill prata om Tove eller inte så vill jag gärna prata. Det betyder inte på något sätt att vi måste prata om Tove. Så pass mycket social kompetens tycker jag ändå att jag har så att jag märker när det absolut inte är läge att prata om henne. Jag vill bara inte att folk ska känna att de behöver undvika mig. Undvik att prata om Tove om ni nu känner att ni måste det men undvik inte mig!

Kvinnan som passerar mig inne på Max, jag vet så väl vad hennes panik beror på. Den beror på att Tove är död samt att jag vet att kvinnan vet just det men att jag också vet att kvinnan inte vet vad hon ska säga. För vad ska man säga egentligen? Vad kan man säga? Hur berör man det svåraste svåra som man helst av allt inte vill ägna en endaste tanke åt? River man upp såren om man pratar om Tove? Trampar man på mina tår? Förstör man min middag om man pratar om Tove? Orkar man själv prata om Tove? Kan det vara så att jag aldrig slutar prata om Tove om man ställer en ynka liten fråga om henne? Har man nog med sina egna sorger eller är det rentav så att min sorg för Tove öppnar dörrarna till andras egna sorger? Jag vet inte. Jag har faktiskt ingen aning om hur det ligger till. Men jag ser i kvinnans ögon att hon inte vill prata med mig. Och jag vet att det beror på att hon inte vågar och/eller inte vill prata om Tove.

Jag förstår henne. Jag förstår henne så väl. Tro inget annat.

För Tove är som en rosa elefant i rummet. Hon lever inte men hon finns i allra högsta grad ändå. Likt en stor rosa elefant står hon mitt i rummet och det är så många som inte vet hur i hela friden de ska förhålla sig till den där rosa elefanten. Vad ska man säga om den stora rosa elefanten? Alla ser den men få vågar beröra. Vad fan ska man säga liksom? Hallå? Hallå?! Vad fan ska man säga om Tove?! 

Jag förstår kvinnan. Jag förstår henne så väl. Hon är människa precis som jag och även jag har stunder i livet när jag inte vet hur jag ska bete mig. Stunder när jag inte vet vad jag ska säga. Stunder när det svåraste svåra blir så svårt att jag låter bli att liksom acceptera att det ens existerar. Stunder när jag undviker. Stunder när jag inte orkar.

Sen Tove dog har jag dock bestämt mig för att aldrig vika undan för just andras sorg. Jag säger inte att alla måste göra som jag. Självklart måste ni inte göra som jag. Ni har inget ansvar i min eller andras sorg. Och alla bär vi på våra egna sorger. Men jag som sörjer en död syster vet hur värdefullt det är att få bära henne vidare och bär henne gör jag enbart genom att få prata om henne. Så jag pratar. Jag pratar om Tove och märker fort vilka som blir obekväma av mitt prat. Jag lägger ingen värdering i det. Alla har sin ryggsäck och sina stunder. Ibland orkar man och ibland orkar man inte. Så är det och det ena är inte mer rätt än det andra. Men handen på hjärtat nu: Det är OFATTBART SKÖNT OCH FANTASTISKT BEFRIANDE de gånger någon vågar prata om Tove! Det är faktiskt helt ärligt inget annat än alldeles fantastiskt. För för mig som lillasyster blir min storasyster som mest levande när någon vågar prata om henne. När jag får prata om henne. Och när någon orkar lyssna och allra helst prata tillbaka. Prata om samma sak som jag pratar om. Prata om Tove.

Jag hugger tag i kvinnan. Med orden hugger jag tag i henne. Säger att det är roligt att se henne, frågar hur hon mår, var hon bor och vad hon jobbar med. Hon svarar med ett nu klart mer avslappnat leende och ställer samma frågor till mig. Sen kommer vår mat och vi säger hej då. Jag vänder mig om och börjar äta. Den där maten som inte smakar lika gott efter några tuggor. Inte ett ord sa jag om Tove. Jag är i sorg men jag är inte ohövlig. Ögon som lyser av panik har inte öron till grannar som orkar lyssna. Jag vet ju att det är så.

På väg hem reflekterar jag över det svåra samtalet. För herregud vad svårt det är. Det tyckte jag också innan Tove dog. Innan Tove dog var samtal om döden ohyggligt svåra. Numera är det inte längre svårt att tala om döden. Numera är det faktiskt en lättnad när jag väl får chansen. En befrielse. Tove blir levande när jag får tala om henne. Eller som när hennes yngsta son bygger upp wii-figurer av hela familjen. Han skapar figurer i Tv-spelet som ser ut och heter som alla i familjen. Och han gör det riktigt bra! Vi blir riktigt lika oss själva! Och Tove är med! Då blir jag varm i hjärtat. Då blir jag mycket varm i hjärtat. När Tove får vara en figur i Tv-spelet. När hon får vara en av oss. Och jag blir glad när någon vågar fråga om henne. Eller när jag berättar något om henne och någon faktiskt orkar lyssna med ett uppriktigt intresse av det jag berättar.

Undvik samtalet om ni måste. Ni behöver inte prata om Tove. Ni har inget ansvar i min sorg och jag tycker ingenting om det. Jag ser er fortfarande, ni som undviker mig på stan och som byter riktning med blicken när jag kommer för nära. Jag förstår er. Jag hade inte valt att göra likadant som er men jag förstår er. Vi alla har våra bördor att bära. Jag klandrar er inte. Och jag ser även ni som tittar medlidsamt på mig och som med blicken visar att ni vet vad jag går igenom. Kanske vet ni inte hur det är men ni vet att jag plågas. Ni vet att jag sörjer. Ni undviker mig inte med blicken.

Och så finns ni som faktiskt vågar. Som vågar fråga om Tove och/eller som vågar lyssna när jag berättar. Som faktiskt orkar lyssna när jag låter Tove bli levande igen. Jag älskar er för det. Älskar att få låta henne finnas kvar. Jag är så tacksam för alla stunder då hon får finnas kvar i livet. I mitt liv. I andras liv. Det är som att hennes liv blir en del av dagen då. Hennes liv blir en del av dagen.

Värderingsfritt, kom ihåg det! Det finns inga rätt eller fel i sorg. Jag ser även er som har det som svårast. Ni som rentav vill krypa ur skinnet när ni ser mig. Jag förstår er. Jag dömer er inte. Det finns ingen ilska i mig över er ovilja i att se mig. Jag ser er och jag reflekterar över er. Ni undviker mig. Det går bra. Ni får göra det.

Mest av allt finns det dock kärlek och glädje i mig till alla er andra som faktiskt orkar. Som står kvar mitt emot mig och i era skinn när jag pratar om Tove. Ni som faktiskt orkar lyssna och dessutom prata tillbaka. Ni som pratar om Tove. Ni som både vågar och vill.

Ni är många. Oerhört många. Jag är så innerligt härligt tacksam över att ni finns.

/Mrs Martin, november 2014.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.